Vi läste den här boken i vår bokklubb, där vi har som ambition att emellanåt klämma en klassiker. Vi tilltalades av Expressens kulturinsats där de sålde en klassiker varje tisdag, och eftersom denna är mer av en långnovell i sin utformning tyckte vi att sidantalet var passande. Men föga hjälper det när meningarna är tre och en halv sida långa innan författaren kommer på att han ska sätta punkt.När jag läste Döden i Venedig kastades jag tillbaka till tiden när jag läste litteraturvetenskap. Jag kom in i ett annat sätt att tänka under tiden jag läste och därför blev formen lika viktig som innehållet och jag funderade mycket över författare och författare. Thomas Mann är en författare. Det är verkligen den gamla skolan där det nästan känns som om verket bara riktar sig till en liten skara, till de människor som är ämnade att läsa konst, att förstå den och ge den liv. Jag är inte riktigt den människan.
Är den bra då? Utan tvivel, men det betyder inte att den är ohejdat intressant. I Döden i Venedig beskrivs den oerhörda lidelse Aschenbach lider av när han förälskar sig i Taszio, den vackre yngling som gärna visar upp sig för honom. Det blir en dragkamp mellan kunskap och passion, mellan förnuft och känslor, mellan en redbar medborgare och lidande konstnär. Döden vinner, behöver jag tillägga det?
3 kommentarer:
Döden i Venedig är egentligen en konstnärsnovell, som skildrar Nietzsches syn på att det finns två olika typer av konstnärer: Den strävsamma ordningsamma appoloniska konstnären (nämnd efter antika guden Apollon) och den kaotiska känsloutlevande dionysiska konstnären (efter vinguden Dionysus). En riktig konstnär måste kunna balansera dessa två skpande krafter inom sig för att bli fulländat. Aschenbach klarar inte av det, utan hänger sig först enbart åt den appoloniska konstnärskraften men lever sedan hejdlöst ut sin farligt kraftfulla dionysiska sida i Venedig, som sedan leder till hans död.
Aschenbachs kärlek till Tadzio är egentligen bara en konstärs stora beundran för naturens skaparskönhet.
Att enbart läsa Döden i Venedig som en homosexuell mans förälskelse i en ung pojke är att läsa boken på en väldigt ytlig nivå som stjäl uppmärksamheten från storheten i denna bok.
Väl talat. Nu är det så att jag verkligen läste det här verket på en riktigt ytlig nivå. Den här brunnen har oerhört många bottnar och den jag ändå fastnade för att ösa ur är just dragningen som finns mellan den äldre och den yngre mannen och jag tycker nog att den infallsvinkeln kan vara gott och väl så intressant.
Är själv inte så van att läsa avancerad litteratur men min egen personliga tolkning ansluter rätt väl till synen om två existerande konstnärssjälar om dock från en annan synvinkel.
Aschenbachs lever ett rätt tråkigt och ensamt liv fyllt med plikter. I romanen blir han medveten om ett liv med mer passion och god kamratskap. Han vill så gärna få till en ändring i sitt liv men vet inte riktigt hur han ska göra. Så livet rinner iväg och till sist är det försent!
Jag tyckte först att boken var helt värdelös och förstod inte riktigt. Även om jag anade att boken hade ett annat budskap ett det direkt ytliga kunde jag inte riktigt finna det. Men efter att ha läst kommentaren här så började jag fundera och just nu känns det som en riktig värdefull bok. Inte minst för att man själv känner att man inte lever fullt ut på det sätt man önskade.
Skicka en kommentar