I romanen Öppnas i händelse av min död presenteras ett etiskt dilemma som läsaren genast tar ställning till. Handlingen kretsar mestadels kring den medelålders Cecilia som letar en grej på vinden när hon stöter omkull en kartong. Ett brev ramlar ur och är adresserat till henne och det är maken John-Paul som är avsändare. På kuvertet står det skrivet "Öppnas i händelse av min död" och nyfikenheten börjar spira. Det är bara det att maken inte är död, utan ute på tjänsteresa. Cecilia talar i telefon om för honom att hon har hittat brevet och han ber henne att inte läsa det.
Skulle du läsa det eller göra som han bad och bränna upp det? Jag skulle ha läst det. Det finns inte en chans att jag hade kunnat hålla mig. Jag har inte bättre karaktär än så.
Cecilia är i alla fall övertygad om att hon inte kommer att läsa det och motstår in i det längsta, men när ena dottern Polly tycker att pappan har tittat på konstigt på äldsta dottern Isabel blir Cecila förskräckt, för vad innebär det? Den tredje dottern Esther berättar i samma veva att hon hörde sin pappa gråta i duschen innan han åkte iväg på sin resa.
Sedan presenteras andra människor i samma kvarter som på ett eller annat sätt korsar Cecilias väg. De har alla olika problem som de går omkring och bär på, och innan påsken är över har allt ställts på sin spets för alla - med det inte sagt att allt har löst sig för alla. Liane Moriarty väver ihop de olika människornas livstrådar på ett ganska snyggt sätt. Förvirringen var total ett tag, eftersom handlingen utspelar sig under påsktid medan det hela tiden talas om hösten, men det är klart: de befinner sig i södra delen av Australien, så om det är vår här borde det vara höst där.
Jag tyckte mycket bra om den här!
torsdag 10 december 2015
onsdag 9 december 2015
Från och med du - Mhairi McFarlane
Askungesaga av Mhairi McFarlane som också skrivit You had me at hello och Det är inte jag, det är du. Den här gången handlar det om Anna Leonassi som under skoltiden är kraftigt överviktig. Hon går klädd i tältliknande skapelser, hemsydda av modern och resten av hennes uppenbarelse är också hopplös - allt från frisyren till lystern i hyn. Hon fick utstå fruktansvärd behandling av sina jämnåriga och högstadietiden var en pina. Värst av alla var James Fraser, som förödmjukade henne på ett sätt som hon knappt återhämtade sig från.
När det blir aktuellt med en återträff tänker Anna inte gå, trots att hennes liv till det yttre är som en saga: hon har gått ner i vikt och anses av andra vara intagande vacker. Med en akademisk karriär med efterfrågade kunskaper äger hon inom sitt område, men det ändrar inte det faktum att hon är ohjälpligt singel. Hon försöker sig på nätdejting, men träffar på det ena originalet efter det andra, den ene mer störd än den andre.
Sedan händer det som en mer cynisk läsare (så jag måste ha varit på förlåtande gott humör) skulle kalla förutsägbart: Annas och James vägar korsas, inte bara på återträffen, utan sedan även genom deras respektive arbete. Det är bara det att James inte känner igen henne. Anna har ingen tanke på att umgås mer med James än nödvändigt, så hon ser ingen anledning till att avslöja vem hon är, men så händer det omöjliga. Hon anar att han har förändrats och han kryper in under skinnet på henne. Plötsligt verkar det vara för sent att tala om vem hon är och att hon känner honom från ett annat sammanhang.
Visst, det är förutsägbart, men samtidigt bara till en viss grad. Berättelsen är bitvis nattsvart och mycket av den behandling Anna tvingas utstå under sina ungdomsår har läsaren antingen upplevt själv eller vet med sig någon som har det. Kanske är det min (enda?) invändning till den här romanen, för om du har farit så illa, kan du då tänka dig att leva resten av ditt liv med en av dina värsta plågoandar? Mhairi McFarlane gör i alla fall ett gott arbete med att övertyga mig om det. Det är dessutom rätt välskrivet och side-kickarna är underhållande i all sin enkelhet. Feelgood med lite svärta och med en liten varning: det är lätt att få Oscar Linnros låt Från och med då, från och med du i huvudet medan du läser.
Bild lånad från förlaget.
När det blir aktuellt med en återträff tänker Anna inte gå, trots att hennes liv till det yttre är som en saga: hon har gått ner i vikt och anses av andra vara intagande vacker. Med en akademisk karriär med efterfrågade kunskaper äger hon inom sitt område, men det ändrar inte det faktum att hon är ohjälpligt singel. Hon försöker sig på nätdejting, men träffar på det ena originalet efter det andra, den ene mer störd än den andre.
Sedan händer det som en mer cynisk läsare (så jag måste ha varit på förlåtande gott humör) skulle kalla förutsägbart: Annas och James vägar korsas, inte bara på återträffen, utan sedan även genom deras respektive arbete. Det är bara det att James inte känner igen henne. Anna har ingen tanke på att umgås mer med James än nödvändigt, så hon ser ingen anledning till att avslöja vem hon är, men så händer det omöjliga. Hon anar att han har förändrats och han kryper in under skinnet på henne. Plötsligt verkar det vara för sent att tala om vem hon är och att hon känner honom från ett annat sammanhang.
Visst, det är förutsägbart, men samtidigt bara till en viss grad. Berättelsen är bitvis nattsvart och mycket av den behandling Anna tvingas utstå under sina ungdomsår har läsaren antingen upplevt själv eller vet med sig någon som har det. Kanske är det min (enda?) invändning till den här romanen, för om du har farit så illa, kan du då tänka dig att leva resten av ditt liv med en av dina värsta plågoandar? Mhairi McFarlane gör i alla fall ett gott arbete med att övertyga mig om det. Det är dessutom rätt välskrivet och side-kickarna är underhållande i all sin enkelhet. Feelgood med lite svärta och med en liten varning: det är lätt att få Oscar Linnros låt Från och med då, från och med du i huvudet medan du läser.
Bild lånad från förlaget.
måndag 7 december 2015
Mossvikenfruar - Emma Hamberg
Alltså, nej. Det är småroligt och rätt mycket driv i berättandet, men nej. Jag gillar Emma Hamberg och har haft stor glädje av tidigare läsning, men här är det som om... ja, vad?
Anki upptäcker att hennes man har varit otrogen under en fjällresa. Hennes bästa kompis man var också med och han var också otrogen. Dessutom har männen varit korkade nog att dokumentera hela äventyret med en kamera och Anki får syn på innehållet efter att ha lämnat in rullen för framkallning.
Anki och bästa kompisen Linda drar från sin lilla småstad till Stockholm för att förverkliga sig själva och sina drömmar. Linda ser bara möjligheter och är lämpligt uppeldad av att ha blivit bedragen, medan Anki upptäcker att hon är gravid. Att skaffa barn är någonting som hon och maken pratat om, men nu när graviditetstestet visar två blå streck vet hon inte om hon vill behålla barnet.
Samtidigt korsas hennes vägar av taxichauffören vad-han-nu-hette och det blir bokstavligt så att Anki rymmer med en cirkus. Allt detta framförs i en oerhört pratig litania som utgår från att "åh, vad jag är förvirrad och jag försöker vara äventyrslysten men det blir bara märkligt". Jag förstår uppriktigt sagt ingenting. Jag stör mig på att både Anki och Linda blir bedragna och jag tycker inte om Anki som person. Jag tycker inte om någon av personerna och läser ut boken bara för att jag hade kommit mer än halvvägs. Underrubriken "Chansen", den förstår jag inte heller.
Rosengäddaböckerna - otroligt skön läsning med fina karaktärer och oväntade roligheter, blandade med hjärtknipande händelser och tårframkallande rörelse. Allt Rosengädda har saknar den här boken, så jag är glad att jag inte läste den här först, för då hade jag missat allt det andra. Sorry. Jag kanske var på fel plats mentalt när jag läste Mossvikenfruar, men jag tror inte att det är enda anledningen till sågningen.
Anki upptäcker att hennes man har varit otrogen under en fjällresa. Hennes bästa kompis man var också med och han var också otrogen. Dessutom har männen varit korkade nog att dokumentera hela äventyret med en kamera och Anki får syn på innehållet efter att ha lämnat in rullen för framkallning.
Anki och bästa kompisen Linda drar från sin lilla småstad till Stockholm för att förverkliga sig själva och sina drömmar. Linda ser bara möjligheter och är lämpligt uppeldad av att ha blivit bedragen, medan Anki upptäcker att hon är gravid. Att skaffa barn är någonting som hon och maken pratat om, men nu när graviditetstestet visar två blå streck vet hon inte om hon vill behålla barnet.
Samtidigt korsas hennes vägar av taxichauffören vad-han-nu-hette och det blir bokstavligt så att Anki rymmer med en cirkus. Allt detta framförs i en oerhört pratig litania som utgår från att "åh, vad jag är förvirrad och jag försöker vara äventyrslysten men det blir bara märkligt". Jag förstår uppriktigt sagt ingenting. Jag stör mig på att både Anki och Linda blir bedragna och jag tycker inte om Anki som person. Jag tycker inte om någon av personerna och läser ut boken bara för att jag hade kommit mer än halvvägs. Underrubriken "Chansen", den förstår jag inte heller.
Rosengäddaböckerna - otroligt skön läsning med fina karaktärer och oväntade roligheter, blandade med hjärtknipande händelser och tårframkallande rörelse. Allt Rosengädda har saknar den här boken, så jag är glad att jag inte läste den här först, för då hade jag missat allt det andra. Sorry. Jag kanske var på fel plats mentalt när jag läste Mossvikenfruar, men jag tror inte att det är enda anledningen till sågningen.
måndag 30 november 2015
Jellicoe Road - Melina Marchetta
Alltså, shit vad bra! Någon (eller var det några?) i min bokklubb berättade om den här boken för flera år sedan och jag lånade den då. Läsningen påbörjades, men jag förstod inte varför jag skulle fortsätta. Nu när jag har läst den förstår jag inte hur mina bokklubbskamrater kunde prata om den i så samlade ordalag. Jag är helt uppfylld av Jellicoe Road och var tvungen att ge den fem stjärnor på Goodreads, eftersom en fyra kändes som för snålt.
Jellicoe Road ställer krav på sin läsare och jag rekommenderar läsning i längre sjok för att ge berättelsen en chans att profilera sig. Berättelsen börjar med att berätta om vad en man kallad Eremiten viskade till en liten flicka innan han sköt sig själv, mitt framför henne. En annan scen berättar om en ung man som kommer cyklande precis efter att en trafikolycka har inträffat och dessa delar är skrivna i kursiv stil. Sedan presenteras Taylor, som sju år gammal lämnades i Jellicoe på en 7-Elevenbutik av sin mamma innan hon försvann. Först kan det verka förvirrande, precis som när du lägger ut alla enskilda pusselbitar innan du börjar få ihop en enhet, men alla berättelser kommer att sammanstråla i slutet.
Taylor tas omhand av Hanna, en kvinna som bor i ett hus i anslutning till skolan och som Taylor tror är anställd där. När Hanna också försvinner får Taylor veta att Hanna själv har gått på skolan och sedan blivit kvar, men att hon inte har någon anställning där. Hanna har hunnit visa Taylor ett manuskript som hon skriver och läsaren förstår snart att berättelserna om ungdomarna, som är skrivna i kursiv stil, är just detta manus. Ju mer Taylor läser, desto mer förstår hon att hennes liv på något sätt är förbundet med Hannas, men hon vet inte hur.
Taylor är sjutton år och väljs till ledare för sitt elevhem. De andra elevhemmen har sina ledare och alla ligger i krig med jellisarna och kadetterna. Jellisarna är Jellicoeungdomar och kadetterna är militärskolan som varje år genomför övningar utanför staden. De tre grupperna ligger i strid med varandra och det gäller att inmuta områden, ta fångar och kräva lösensummor. Ungdomarna gör uppriktiga försök att hålla liv i äventyret, men striderna blir lite avslagna och de blir motvilligt vänner istället.
Ledare för kadetterna är Grigg, en kille som Taylor tre år tidigare träffade när hon rymde från skolan för att försöka finna sin mamma. De träffas på en järnvägsstation och börjar prata med varandra och planerar till och med att slå följe, när Grigg tar beslutet att ringa till skolan och Taylor blir hämtad. När de nu ses igen finns det en närmast elektrisk spänning mellan dem och det mest rörande med den här romanen är hur Taylor och Griggs inte kan låta bli att lita på varandra trots att de farit illa av livet båda två. Jellicoe Road berättar finstämt om olika sorters kärlek och låter personerna växa fram ur olika perspektiv. Den här boken ska jag läsa igen om något år. Så bra är den och så mycket mer kommer den att ha att ge när jag som läsare redan från början vet vem det är som kommer cyklande eller vem som klättrar i ett träd eller vem som har burit vem på sina axlar.
Ps: Harper Lees Dödssynden, eller To Kill a Mockingbird, spelar en ganska stor roll. Just sayin', eftersom jag precis läst den också. Livet i stereo. Som vanligt.
Jellicoe Road ställer krav på sin läsare och jag rekommenderar läsning i längre sjok för att ge berättelsen en chans att profilera sig. Berättelsen börjar med att berätta om vad en man kallad Eremiten viskade till en liten flicka innan han sköt sig själv, mitt framför henne. En annan scen berättar om en ung man som kommer cyklande precis efter att en trafikolycka har inträffat och dessa delar är skrivna i kursiv stil. Sedan presenteras Taylor, som sju år gammal lämnades i Jellicoe på en 7-Elevenbutik av sin mamma innan hon försvann. Först kan det verka förvirrande, precis som när du lägger ut alla enskilda pusselbitar innan du börjar få ihop en enhet, men alla berättelser kommer att sammanstråla i slutet.
Taylor tas omhand av Hanna, en kvinna som bor i ett hus i anslutning till skolan och som Taylor tror är anställd där. När Hanna också försvinner får Taylor veta att Hanna själv har gått på skolan och sedan blivit kvar, men att hon inte har någon anställning där. Hanna har hunnit visa Taylor ett manuskript som hon skriver och läsaren förstår snart att berättelserna om ungdomarna, som är skrivna i kursiv stil, är just detta manus. Ju mer Taylor läser, desto mer förstår hon att hennes liv på något sätt är förbundet med Hannas, men hon vet inte hur.
Taylor är sjutton år och väljs till ledare för sitt elevhem. De andra elevhemmen har sina ledare och alla ligger i krig med jellisarna och kadetterna. Jellisarna är Jellicoeungdomar och kadetterna är militärskolan som varje år genomför övningar utanför staden. De tre grupperna ligger i strid med varandra och det gäller att inmuta områden, ta fångar och kräva lösensummor. Ungdomarna gör uppriktiga försök att hålla liv i äventyret, men striderna blir lite avslagna och de blir motvilligt vänner istället.
Ledare för kadetterna är Grigg, en kille som Taylor tre år tidigare träffade när hon rymde från skolan för att försöka finna sin mamma. De träffas på en järnvägsstation och börjar prata med varandra och planerar till och med att slå följe, när Grigg tar beslutet att ringa till skolan och Taylor blir hämtad. När de nu ses igen finns det en närmast elektrisk spänning mellan dem och det mest rörande med den här romanen är hur Taylor och Griggs inte kan låta bli att lita på varandra trots att de farit illa av livet båda två. Jellicoe Road berättar finstämt om olika sorters kärlek och låter personerna växa fram ur olika perspektiv. Den här boken ska jag läsa igen om något år. Så bra är den och så mycket mer kommer den att ha att ge när jag som läsare redan från början vet vem det är som kommer cyklande eller vem som klättrar i ett träd eller vem som har burit vem på sina axlar.
Ps: Harper Lees Dödssynden, eller To Kill a Mockingbird, spelar en ganska stor roll. Just sayin', eftersom jag precis läst den också. Livet i stereo. Som vanligt.
söndag 22 november 2015
Dödssynden/To Kill a Mockingbird - Harper Lee
To Kill a Mockingbird, Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket om den, läst mycket om den och förstått referenserna till den i annan litteratur - men alltså inte faktiskt läst den. Förrän nu. Jag har försökt dra ut på njutningen, men upplevelsen är över alldeles för snart, eftersom det är hart när omöjligt att lägga boken ifrån sig när den väl har lagts i händerna.
Nioåriga Scout beskriver sin verklighet ur barnets perspektiv: att det är varmt, skolan är tråkig, att det är skillnad mellan folk beroende på vilken familj du kommer från, att hennes storebror anser sig vara förmer än henne samtidigt som han växer upp och blir mer lik deras far. Det är inget konstigt med att svarta och vita behandlas olika, men Calpurnia, hemmets hushållerska, har lika stor rätt att tillrättavisa henne som vilken annan vuxen som helst. Året är 1935 och depressionen har satt sina spår i samhället. Fattigdomen är utbredd, men även om de flesta har lika lite att leva på finns det tydliga skillnader på ansedda familjer och slödder.
Atticus Finch, ett namn som blivit lika klassiskt som romanens titel, är försvarsadvokat till yrket, men gör sig inga egentliga pengar på det. Han drivs av ett starkt rättspatos och uppfostrar sina barn främst genom att vara en så god förebild som möjligt för dem. Han vet hur rättsväsendet fungerar och hur han önskar att det borde fungera. När han blir utsedd att försvara Tom Robinson, en mörkhyad man som anklagas för att ha våldtagit den vita Mayella Ewell, förstår Atticus att slaget redan är förlorat. Om en svart man anklagas av en vit person blir domen alltid fällande. Ändå blir han inte bitter, utan menar att det kan förändras - bara inte under hans levnad. Det vill han skicka med sina barn in i vuxenlivet, att samhället kan förändras. Det nämns flera gånger i boken, att när någonting orättvist sker är det bara barnen som gråter. De vuxna har slutat upp med att gråta och accepterar, så barnets sinne för rätt och fel blir på sätt och vis ett eftersträvansvärt ideal.
Det finns en värme och en närhet mellan barnen och deras far, även om Atticus också är oåtkomlig många gånger. Det är fascinerande att läsa om hur han talar till sina barn och hur de ofta funderar över hur de ska lägga fram sina frågor inför honom. Han svarar rakt och alltid ärligt på allt de frågar, till och med när Scout vill veta vad våldtäkt är. Hon blir inte särskilt upprörd när hon får reda på svaret, vilket visar vad barnet kan ta in samtidigt som det antyds att hon kommer att bli medveten om den fulla innebörden när hon blir äldre.
Granne med familjen Finch är Boo Radley, en mystisk man som inte har lämnat sitt hus på 25 år. Barnen målar upp historier som blir närmast mytiska och Scout önskar inget hellre än att få se honom. Utan att träffas byggs det upp en relation mellan Boo och barnen, vilken ska visa sig vara viktig längre fram i berättelsen. Då ställs också Atticus patos mot logosargument och det är då romanens storhet blir uppenbar. Mer går inte att säga om den saken utan att avslöja alltför mycket.
Rasfrågan, likheten inför lagen - eller snarare olikheten, könsroller och uppväxtvillkor är några av de teman som presenteras. Eftersom berättaren är nio år gammal sitter läsaren och vet mer om vad som pågår och hur olika människors reaktioner faktiskt kan tolkas, vilket är en sorts dramatisk ironi. Scout är inte rädd, men det är jag som läsare. Hon ser inte hoten, men det gör jag. Hon förstår inte varför mannen på parkbänken gör sig dummare än vad han faktiskt är, men för mig är det uppenbart. Dessutom sitter jag 2015 och känner till hur samhället utvecklades efter depressionen och Andra Världskriget och jag vet hur medborgarrättsrörelsen växte fram. För Scout finns bara här och nu, ett stilla liv i den amerikanska södern. Ändå säger hon i slutet att hon känner sig gammal, som om det inte finns någonting kvar att lära sig, förutom algebra. Den reflektionen får mitt hjärta att fladdra till. Romanen är så tät, så innehållsrik, att jag måste läsa sakta för att inte missa ett ord.
Dödssynden då? To Kill a Mockingbird. Härmtrasten är en liten oansenlig fågel som inte gör någon förnär och det anses vara en dödssynd att göra den illa, eftersom den inte har gjort något ont. När Atticus frågar om Scout kan förstå vad han ber henne om i slutet står det: "Atticus såg ut som om han behövde uppmuntran. Jag sprang fram till honom och kramade honom och kysste honom så mycket jag orkade /.../ "Jo, det skulle vara ungefär som att skjuta en härmtrast, inte sant?"
Det här är en fantastisk bok. Läs den.
Nioåriga Scout beskriver sin verklighet ur barnets perspektiv: att det är varmt, skolan är tråkig, att det är skillnad mellan folk beroende på vilken familj du kommer från, att hennes storebror anser sig vara förmer än henne samtidigt som han växer upp och blir mer lik deras far. Det är inget konstigt med att svarta och vita behandlas olika, men Calpurnia, hemmets hushållerska, har lika stor rätt att tillrättavisa henne som vilken annan vuxen som helst. Året är 1935 och depressionen har satt sina spår i samhället. Fattigdomen är utbredd, men även om de flesta har lika lite att leva på finns det tydliga skillnader på ansedda familjer och slödder.
Atticus Finch, ett namn som blivit lika klassiskt som romanens titel, är försvarsadvokat till yrket, men gör sig inga egentliga pengar på det. Han drivs av ett starkt rättspatos och uppfostrar sina barn främst genom att vara en så god förebild som möjligt för dem. Han vet hur rättsväsendet fungerar och hur han önskar att det borde fungera. När han blir utsedd att försvara Tom Robinson, en mörkhyad man som anklagas för att ha våldtagit den vita Mayella Ewell, förstår Atticus att slaget redan är förlorat. Om en svart man anklagas av en vit person blir domen alltid fällande. Ändå blir han inte bitter, utan menar att det kan förändras - bara inte under hans levnad. Det vill han skicka med sina barn in i vuxenlivet, att samhället kan förändras. Det nämns flera gånger i boken, att när någonting orättvist sker är det bara barnen som gråter. De vuxna har slutat upp med att gråta och accepterar, så barnets sinne för rätt och fel blir på sätt och vis ett eftersträvansvärt ideal.
Det finns en värme och en närhet mellan barnen och deras far, även om Atticus också är oåtkomlig många gånger. Det är fascinerande att läsa om hur han talar till sina barn och hur de ofta funderar över hur de ska lägga fram sina frågor inför honom. Han svarar rakt och alltid ärligt på allt de frågar, till och med när Scout vill veta vad våldtäkt är. Hon blir inte särskilt upprörd när hon får reda på svaret, vilket visar vad barnet kan ta in samtidigt som det antyds att hon kommer att bli medveten om den fulla innebörden när hon blir äldre.
Granne med familjen Finch är Boo Radley, en mystisk man som inte har lämnat sitt hus på 25 år. Barnen målar upp historier som blir närmast mytiska och Scout önskar inget hellre än att få se honom. Utan att träffas byggs det upp en relation mellan Boo och barnen, vilken ska visa sig vara viktig längre fram i berättelsen. Då ställs också Atticus patos mot logosargument och det är då romanens storhet blir uppenbar. Mer går inte att säga om den saken utan att avslöja alltför mycket.
Rasfrågan, likheten inför lagen - eller snarare olikheten, könsroller och uppväxtvillkor är några av de teman som presenteras. Eftersom berättaren är nio år gammal sitter läsaren och vet mer om vad som pågår och hur olika människors reaktioner faktiskt kan tolkas, vilket är en sorts dramatisk ironi. Scout är inte rädd, men det är jag som läsare. Hon ser inte hoten, men det gör jag. Hon förstår inte varför mannen på parkbänken gör sig dummare än vad han faktiskt är, men för mig är det uppenbart. Dessutom sitter jag 2015 och känner till hur samhället utvecklades efter depressionen och Andra Världskriget och jag vet hur medborgarrättsrörelsen växte fram. För Scout finns bara här och nu, ett stilla liv i den amerikanska södern. Ändå säger hon i slutet att hon känner sig gammal, som om det inte finns någonting kvar att lära sig, förutom algebra. Den reflektionen får mitt hjärta att fladdra till. Romanen är så tät, så innehållsrik, att jag måste läsa sakta för att inte missa ett ord.
Dödssynden då? To Kill a Mockingbird. Härmtrasten är en liten oansenlig fågel som inte gör någon förnär och det anses vara en dödssynd att göra den illa, eftersom den inte har gjort något ont. När Atticus frågar om Scout kan förstå vad han ber henne om i slutet står det: "Atticus såg ut som om han behövde uppmuntran. Jag sprang fram till honom och kramade honom och kysste honom så mycket jag orkade /.../ "Jo, det skulle vara ungefär som att skjuta en härmtrast, inte sant?"
Det här är en fantastisk bok. Läs den.
fredag 20 november 2015
Det är inte jag, det är du - Mhairi McFarlane
Det här var ju mycket roligare! Om jag var lite så där halvljum efter You Had Me At Hello, så uppgraderas den trean här till en fyra. Tonen sitter säkrare, humorn går genom texten och det rödhåriga yrvädret till huvudperson är lätt att fastna för.
Formeln för McFarlanes berättande känns igen från tidigare: kvinna (Delia) bryter upp från tioårigt förhållande, har tokrolig väninna (Emma) som fixar ny bostad åt henne (faktiskt exakt samma som förra) och snart möter hon en man (Adam) som är allt det som tioårigaförhållandetmannen inte är (och inte bara på ett bra sätt, vilket gör att han inte blir tråkig).
Delia får ett arbete som i sitt snällaste omnämnande kan kallas etiskt tveksamt: att agera PR-ombud för klienter som har allt annat än rent mjöl i påsen. Hennes chef är grottmänniskornas outvecklade kusin, som med sexism och lite för närgångna kommentarer gör Delia illa till mods. Hon har lämnat Paul, eftersom han i sin tur har varit för närgången med en kvinna som inte är Dela och hon möter snart Adam, som irriterar skiten ur henne. Adam verkar först vara en riktig skitstövel och det blir inte bättre av att han utpressar Delia och sedan hotar att göra livet svårt för henne i övrigt, men naturligtvis ändras snart detta. Det är faktiskt riktigt skickligt gjort av McFarlane, hur Delia inte kan värja sig mot hans humor och kommentarer och Delia själv blir ohejdbart rolig i hans närhet. Snart sitter jag och skrattar högt åt alla kvicka kommentarer. Vändningen sker nästan omärkbart, vilket jag gillar.
Det är lite Marian Keyes de luxe över Det är inte jag, det är du. Brittiskt, roligt, väl berättat och med en garanti om att du kommer att må riktigt, riktigt bra när du har läst ut boken. Det är inte illa pinkat för en läsupplevelse mitt i november.
Formeln för McFarlanes berättande känns igen från tidigare: kvinna (Delia) bryter upp från tioårigt förhållande, har tokrolig väninna (Emma) som fixar ny bostad åt henne (faktiskt exakt samma som förra) och snart möter hon en man (Adam) som är allt det som tioårigaförhållandetmannen inte är (och inte bara på ett bra sätt, vilket gör att han inte blir tråkig).
Delia får ett arbete som i sitt snällaste omnämnande kan kallas etiskt tveksamt: att agera PR-ombud för klienter som har allt annat än rent mjöl i påsen. Hennes chef är grottmänniskornas outvecklade kusin, som med sexism och lite för närgångna kommentarer gör Delia illa till mods. Hon har lämnat Paul, eftersom han i sin tur har varit för närgången med en kvinna som inte är Dela och hon möter snart Adam, som irriterar skiten ur henne. Adam verkar först vara en riktig skitstövel och det blir inte bättre av att han utpressar Delia och sedan hotar att göra livet svårt för henne i övrigt, men naturligtvis ändras snart detta. Det är faktiskt riktigt skickligt gjort av McFarlane, hur Delia inte kan värja sig mot hans humor och kommentarer och Delia själv blir ohejdbart rolig i hans närhet. Snart sitter jag och skrattar högt åt alla kvicka kommentarer. Vändningen sker nästan omärkbart, vilket jag gillar.
Det är lite Marian Keyes de luxe över Det är inte jag, det är du. Brittiskt, roligt, väl berättat och med en garanti om att du kommer att må riktigt, riktigt bra när du har läst ut boken. Det är inte illa pinkat för en läsupplevelse mitt i november.
måndag 16 november 2015
Paradisbaden - Akli Tadjer
Adéle är trettio år, singel och äger en begravningsbyrå. Dessa tre ingredienser gör henne till vännernas stora räddningsprojekt och alla runt omkring verkar ingå i någon sorts självklar tvåsamhet.
Som begravningsentreprenör träffar hon människor i olika stadier av sorg och chock, men alla resonemang måste till slut landa i vad en begravning får kosta. En av mänsklighetens stora livsfråga, döden, blir en materiell fråga, oavsett om det är en livslång partner, en inte så kär farbror eller till och med en katt som har dött. På begravningsbyrån arbetar också mer eller mindre egensinniga karaktärer, som både hjälper och stjälper ruljansen.
Fritiden ägnas mest åt vänner, även om Adéle också är medlem på ett antal datingsiter. Hon har dock blivit bränd mer än en gång, eftersom profilerna på nätet inte håller måttet när mötet sker öga mot öga. Hon är själv en besvikelse för många som får syn på henne för första gången.
En som inte får syn på henne är Léo. De möts på hennes trettioårsfest och för henne är det kärlek vid första ögonkastet. Han, däremot, är blind och ser henne mest med sina händer. Han masserar hennes fötter, som hon kvällen igenom har plågat med vackra, men nya skor. När han berättar att han arbetar vid ett massageinstitut som heter Paradisbaden blir det en inbjudan för dem att fortsätta träffas. Han blir hennes allt, medan hon är osäker på vad hon är för Léo. Hennes vänner varnar henne och menar att hon kommer att bli en ledarhund, men detta kan Adéle inte förstå. Hon älskar ju honom. Samtidigt bär Léo på en stor sorg: han har sett världen när han reste runt som trapetsartist tillsammans med en cirkus. Där fanns också sälskötaren Clara som han var våldsamt förälskad i, men som lämnade honom när det stod klart att han inte skulle återfå sin syn.
Så återstår då detta: ska de kunna överkomma problemen, historien och sina tillkortakommanden? Jag har en skön känsla under hela läsningen, men hade högre förväntningar på hur berättelsen skulle knytas ihop. Kanske är det för franskt för mig, det där minimalistiska, men det är hela grejen. Léos blindhet, både den bokstavliga och den symboliska, och Adéles resa mot att omfamna livet mer än vad hennes yrke tillåter, får aldrig riktigt blomma ut. Annars är det här en god trea av fem möjliga.
Som begravningsentreprenör träffar hon människor i olika stadier av sorg och chock, men alla resonemang måste till slut landa i vad en begravning får kosta. En av mänsklighetens stora livsfråga, döden, blir en materiell fråga, oavsett om det är en livslång partner, en inte så kär farbror eller till och med en katt som har dött. På begravningsbyrån arbetar också mer eller mindre egensinniga karaktärer, som både hjälper och stjälper ruljansen.
Fritiden ägnas mest åt vänner, även om Adéle också är medlem på ett antal datingsiter. Hon har dock blivit bränd mer än en gång, eftersom profilerna på nätet inte håller måttet när mötet sker öga mot öga. Hon är själv en besvikelse för många som får syn på henne för första gången.
En som inte får syn på henne är Léo. De möts på hennes trettioårsfest och för henne är det kärlek vid första ögonkastet. Han, däremot, är blind och ser henne mest med sina händer. Han masserar hennes fötter, som hon kvällen igenom har plågat med vackra, men nya skor. När han berättar att han arbetar vid ett massageinstitut som heter Paradisbaden blir det en inbjudan för dem att fortsätta träffas. Han blir hennes allt, medan hon är osäker på vad hon är för Léo. Hennes vänner varnar henne och menar att hon kommer att bli en ledarhund, men detta kan Adéle inte förstå. Hon älskar ju honom. Samtidigt bär Léo på en stor sorg: han har sett världen när han reste runt som trapetsartist tillsammans med en cirkus. Där fanns också sälskötaren Clara som han var våldsamt förälskad i, men som lämnade honom när det stod klart att han inte skulle återfå sin syn.
Så återstår då detta: ska de kunna överkomma problemen, historien och sina tillkortakommanden? Jag har en skön känsla under hela läsningen, men hade högre förväntningar på hur berättelsen skulle knytas ihop. Kanske är det för franskt för mig, det där minimalistiska, men det är hela grejen. Léos blindhet, både den bokstavliga och den symboliska, och Adéles resa mot att omfamna livet mer än vad hennes yrke tillåter, får aldrig riktigt blomma ut. Annars är det här en god trea av fem möjliga.
söndag 15 november 2015
Gasten, PAX del 5 - Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson
Bästa betyget: grabben här hemma kan inte vänta till kvällens högläsning, utan rycker boken ur mina händer för att gå iväg och läsa på egen hand. Sedan syns han inte till förrän - rätt nöjd och lagom skrämd - återkommer för att meddela att "Den var bra. När kommer nästa?"
Del 5 i Pax-serien heter Gasten och läsaren tas med till Mariefred i luciatider. Alrik och Viggo utsätts för Träslöjds-Thomas orättvisa behandling, vilket bl.a. resulterar i att de blir utnämnda till stjärngossar i luciatåget. Allt Alrik gjorde var att klia sig i huvudet, men Thomas tolkade det som en handuppräckning. Träslöjds-Thomas är dock brödernas minsta problem, för det går gastar lösa i Mariefred. Förra gången de härjade, i mitten av 30-talet, rövade de bort sju barn som dog i en stuga i skogen. Nu har någon, eller något, släppt lös dem igen och det är upp till Viggo, Alrik, Estrid, Magnar och Iris måste samarbeta.
Iris låtsas inte bry sig om sina räddare, men Magnar når fram till henne så att hon stannar kvar hos dem en tid. Hon vill få tillträde till biblioteket och Estrid behöver träna upp sina häxegenskaper. Iris säger att ett par försvunna barn inte rör henne i ryggen, men hennes hårda yta krackelerar ju längre tid hon tillbringar med de andra och de börjar motvilligt tycka om varandra.
Som vanligt är det driv i berättandet, fart och fläkt med fantastiska illustrationer. Oavsett om du är sju, elva eller trettiosju läser du, skräms och skrattar åt det här.
Del 5 i Pax-serien heter Gasten och läsaren tas med till Mariefred i luciatider. Alrik och Viggo utsätts för Träslöjds-Thomas orättvisa behandling, vilket bl.a. resulterar i att de blir utnämnda till stjärngossar i luciatåget. Allt Alrik gjorde var att klia sig i huvudet, men Thomas tolkade det som en handuppräckning. Träslöjds-Thomas är dock brödernas minsta problem, för det går gastar lösa i Mariefred. Förra gången de härjade, i mitten av 30-talet, rövade de bort sju barn som dog i en stuga i skogen. Nu har någon, eller något, släppt lös dem igen och det är upp till Viggo, Alrik, Estrid, Magnar och Iris måste samarbeta.
Iris låtsas inte bry sig om sina räddare, men Magnar når fram till henne så att hon stannar kvar hos dem en tid. Hon vill få tillträde till biblioteket och Estrid behöver träna upp sina häxegenskaper. Iris säger att ett par försvunna barn inte rör henne i ryggen, men hennes hårda yta krackelerar ju längre tid hon tillbringar med de andra och de börjar motvilligt tycka om varandra.
Som vanligt är det driv i berättandet, fart och fläkt med fantastiska illustrationer. Oavsett om du är sju, elva eller trettiosju läser du, skräms och skrattar åt det här.
torsdag 12 november 2015
Fortfarande Alice - Lisa Genova
Om en person förändras genom en sjukdom och blir till en helt annan, är hon fortfarande sig själv då? Om Alice - som under hela sin levnad har bländat andra med sitt intellekt, varit en populär föreläsare vid Harvard, har skrivit böcker om lingvistik och som med stringens kunnat använda språket - långsamt tappar bit för bit av den hon är, upphör hon då att vara en person eller är hon fortfarande Alice?
Fortfarande Alice är en brutal skildring av hur alzheimers demens, förkortat AD, smyger sig på Alice. Till att börja med är det bara något ord Alice vill säga men som hon inte riktigt hittar, en sådan där situation som vem som helst kan råka ut för. En fråga som upprepas så att dottern fräser att "du lyssnar ju aldrig", vilket också skulle kunna hända vem som helst. Hela romanen inleds med att maken John letar sina glasögon, redan försenad till jobbet, och Alice är den som hittar dem. Det är en lysande inledning, eftersom läsaren förstår och känner igen sig i det lite tanklösa letandet och den där känslan av "vad var det nu jag skulle göra". Men för Alice kommer känslan krypande att någonting är fel. Hon som alltid har varit så vältalig har återigen svårt att hitta orden och tar till och med det förhatliga ordet "grej" allt oftare för att ha flyt i sina resonemang.
Alice träffar en läkare, eftersom hon tror att klimakteriet kan vara orsak till förvirringen och känslan av att någonting har förändrats. Hon är bara femtio år gammal och tanken att det skulle kunna röra sig om alzheimers har aldrig ens föresvävat henne, så när hon får diagnosen sitter både hon och maken John handfallna. De går igenom alla faser: chock, sorg, förnekelse, handlingskraft... John, som också är forskare, gör det säkert många i samma situation skulle göra: han läser på, ställer frågor, ifrågasätter, men situationen är ett faktum och Alice börjar behandlas.
Berättelsen är riktigt finkänsligt upplagd. Jag som läsare känner med Alice när hon frågar om samma fråga igen. Jag kan känna hennes skam och det blir så påtagligt eftersom jag läser Alices fråga och lite längre ner på sidan läser jag samma fråga igen. Jag hinner tänka "Men har jag inte redan läst det här", tills jag inser att det är ju det som är poängen. Alice kan också komma på sig själv med att tänka att hon ju redan har frågat det.
Försämringen sker gradvis och Alice har ett par kontrollfrågor som hon ställer till sig själv och som hon har skrivit ner. Om hon har svårt att svara på någon av frågorna ska hon öppna ett brev som hon har skrivit, vilket hon gjorde medan tankarna fortfarande kvar klara, och sedan följa instruktionerna. En av frågorna handlar om ett av barnen och till en början tycker hon att det är befängt. Som om hon inte skulle komma ihåg sina egna barn!
Sedan kommer den dagen när hon lyssnar till ett samtal som några personer i hennes sällskap har. Alice förstår att en av kvinnorna är en nybliven mamma och att den andra kvinnan är någon sorts skådespelerska. De pratar med en man som ser trött ut. Hon har svårt att hänga med i samtalet och inte förrän hon hör ett av namnen förstår hon att mannen är hennes man och att kvinnorna är hennes döttrar. Det är en oerhört stark skildring, när jag som läsare förstår mer än vad Alice gör, och känslan av ovärdighet måste vara den bittraste av dem alla för en utsatt person. Alice går igenom kontrollfrågorna och inser att hon inte vet vad de handlar om. Då läser hon brevet från sig själv och förstår att hennes tidigare jag, den klartänkta, har förberett en lösning på problemet: hon ska gå till nattduksbordet, ta sömntabletterna - hela burken - tillsammans med ett glas vatten och sedan lägga sig att sova. Den förvirrade Alice måste då ta ställning till hur hon ska göra. Kan hon ens lita på att det hon tänker är på riktigt?
Relationerna i familjen blir lidande och det är mycket intressant att följa hur de reagerar, eftersom de är så olika. John blir mest otålig och är rädd att hans arbete ska bli lidande av Alices försämrade tillstånd. Sonen får reda på att han inte har anlagen för att få tidig AD medan äldsta dottern Anna får samma diagnos som sin mor. Anna och hennes man försöker bli med barn och då väcks också tanken om deras barn kommer att bli drabbade.
Yngsta dottern Lydia är den som Alice har stångats mest med av barnen. Hon har gått sin egen väg och valt bort den akademiska banan till förmån för den kreativa. Hon vill bli skådespelerska, vilket Alice tycker är att kasta bort sin talang. Under sjukdomsförloppets gång kommer de dock närmare varandra och Lydia visar mer engagemang och större tålamod än de andra. Hon närmar sig och förstår Alices behov och kan till och med greppa att trots att Alice har svårt att följa med i en handling, så kan hon förstå uttrycken i en annan människas väsen. Detta är mycket vackert beskrivet.
Fortfarande Alice var överraskande och mycket läsvärd. Den påminner mig om Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist, då den inte bara visar hur en person med en nedbrytande sjukdom förändras, utan även hur omvärlden börjar behandla den drabbade. Den följden är minst lika grym som sjukdomen i sig.
Bild lånad från förlaget.
Fortfarande Alice är en brutal skildring av hur alzheimers demens, förkortat AD, smyger sig på Alice. Till att börja med är det bara något ord Alice vill säga men som hon inte riktigt hittar, en sådan där situation som vem som helst kan råka ut för. En fråga som upprepas så att dottern fräser att "du lyssnar ju aldrig", vilket också skulle kunna hända vem som helst. Hela romanen inleds med att maken John letar sina glasögon, redan försenad till jobbet, och Alice är den som hittar dem. Det är en lysande inledning, eftersom läsaren förstår och känner igen sig i det lite tanklösa letandet och den där känslan av "vad var det nu jag skulle göra". Men för Alice kommer känslan krypande att någonting är fel. Hon som alltid har varit så vältalig har återigen svårt att hitta orden och tar till och med det förhatliga ordet "grej" allt oftare för att ha flyt i sina resonemang.
Alice träffar en läkare, eftersom hon tror att klimakteriet kan vara orsak till förvirringen och känslan av att någonting har förändrats. Hon är bara femtio år gammal och tanken att det skulle kunna röra sig om alzheimers har aldrig ens föresvävat henne, så när hon får diagnosen sitter både hon och maken John handfallna. De går igenom alla faser: chock, sorg, förnekelse, handlingskraft... John, som också är forskare, gör det säkert många i samma situation skulle göra: han läser på, ställer frågor, ifrågasätter, men situationen är ett faktum och Alice börjar behandlas.
Berättelsen är riktigt finkänsligt upplagd. Jag som läsare känner med Alice när hon frågar om samma fråga igen. Jag kan känna hennes skam och det blir så påtagligt eftersom jag läser Alices fråga och lite längre ner på sidan läser jag samma fråga igen. Jag hinner tänka "Men har jag inte redan läst det här", tills jag inser att det är ju det som är poängen. Alice kan också komma på sig själv med att tänka att hon ju redan har frågat det.
Försämringen sker gradvis och Alice har ett par kontrollfrågor som hon ställer till sig själv och som hon har skrivit ner. Om hon har svårt att svara på någon av frågorna ska hon öppna ett brev som hon har skrivit, vilket hon gjorde medan tankarna fortfarande kvar klara, och sedan följa instruktionerna. En av frågorna handlar om ett av barnen och till en början tycker hon att det är befängt. Som om hon inte skulle komma ihåg sina egna barn!
Sedan kommer den dagen när hon lyssnar till ett samtal som några personer i hennes sällskap har. Alice förstår att en av kvinnorna är en nybliven mamma och att den andra kvinnan är någon sorts skådespelerska. De pratar med en man som ser trött ut. Hon har svårt att hänga med i samtalet och inte förrän hon hör ett av namnen förstår hon att mannen är hennes man och att kvinnorna är hennes döttrar. Det är en oerhört stark skildring, när jag som läsare förstår mer än vad Alice gör, och känslan av ovärdighet måste vara den bittraste av dem alla för en utsatt person. Alice går igenom kontrollfrågorna och inser att hon inte vet vad de handlar om. Då läser hon brevet från sig själv och förstår att hennes tidigare jag, den klartänkta, har förberett en lösning på problemet: hon ska gå till nattduksbordet, ta sömntabletterna - hela burken - tillsammans med ett glas vatten och sedan lägga sig att sova. Den förvirrade Alice måste då ta ställning till hur hon ska göra. Kan hon ens lita på att det hon tänker är på riktigt?
Relationerna i familjen blir lidande och det är mycket intressant att följa hur de reagerar, eftersom de är så olika. John blir mest otålig och är rädd att hans arbete ska bli lidande av Alices försämrade tillstånd. Sonen får reda på att han inte har anlagen för att få tidig AD medan äldsta dottern Anna får samma diagnos som sin mor. Anna och hennes man försöker bli med barn och då väcks också tanken om deras barn kommer att bli drabbade.
Yngsta dottern Lydia är den som Alice har stångats mest med av barnen. Hon har gått sin egen väg och valt bort den akademiska banan till förmån för den kreativa. Hon vill bli skådespelerska, vilket Alice tycker är att kasta bort sin talang. Under sjukdomsförloppets gång kommer de dock närmare varandra och Lydia visar mer engagemang och större tålamod än de andra. Hon närmar sig och förstår Alices behov och kan till och med greppa att trots att Alice har svårt att följa med i en handling, så kan hon förstå uttrycken i en annan människas väsen. Detta är mycket vackert beskrivet.
Fortfarande Alice var överraskande och mycket läsvärd. Den påminner mig om Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist, då den inte bara visar hur en person med en nedbrytande sjukdom förändras, utan även hur omvärlden börjar behandla den drabbade. Den följden är minst lika grym som sjukdomen i sig.
Bild lånad från förlaget.
tisdag 10 november 2015
You had me at hello - Mhariri McFarlane
"You had me at hello." En filmreplik som kommit att bli lika klassisk som "Nobody puts Baby in a corner" och som är ungefär lika laddad med gråt, kärlek och rosa fluff. Jag har blivit tipsad om den här boken av två - av varandra - oberoende läskrafter i min närhet och eftersom jag är tämligen nyfrälst i Storytel blev det en nedladdning att prioritera. Och resultatet.
Nja. Det är inte rosa fluff (tack och lov) utan ganska engelskt krasst, halvvulgärt (språk) och pojke-möter-flicka-och-de-går-om-varandra-ända-tills-de-är-tretti-men-har-goda-chanser-att-lyckas-innan-barnafödandedagarna-är-över. Ja, det är roligt, men nej, det är inte originellt. Jag har nyss läst en mindre upphausad bok på samma tema som faktiskt var mycket bättre. Den är tydligen inte tillräckligt minnesvärd för att jag ska komma ihåg titeln, men det är väl också den här genrens förbannelse? Det är ganska likriktat, trots att det är påhittigt och nytänkande.
Jag tänker så här: en skilsmässa är inget hinder för kärlek längre. Tidigare var det lite kört. Tåget hade gått och äktenskapet var det sista som blev utlovat innan sista sidan vändes. Idag är många gifta många gånger, så det speciella med att lova varandra evig kärlek i nöd och lust har vattnats ur (kanske inte bara i litteraturen) och inte mig emot. Samtidigt undrar jag: varför ska äktenskapet vara något att sträva efter överhuvudtaget? Ska det vara det lyckliga slutet på historien? Fortfarande? 2015?
Här träffar vi i alla fall Rachel, jag-berättaren, som bryter upp ett trettonårigt förhållande - mitt uppe i planeringen av självaste bröllopet - när hon inser att Rhys inte är mannen hon vill leva med. Några sidor senare har hon flyttat ut, hyr lägenhet i andra hand och har en massa härliga vänner med lagom svart galghumor som kan stötta och trösta henne med varierade resultat. I samma veva når budet henne att ungdomsvännen Ben har flyttat till stan, lyckligt (?) gift med en finlemmad skönhet, och snart "råkar" Rachel stöta på honom på biblioteket. Samtidigt ges läsaren tillbakablickar från studietiden när Rachel och Ben hamnar i olika situationer som för dem närmare varandra.
Slutligen kommer det förflutna ikapp och det blir som det alltid blir: konflikter och försoning, inte utan ett litet sug i magen av både snyft och lycka. Steget är inte långt från Bridget Jones och hennes fellow tokroliga hjältinnor och det är naturligtvis en komplimang. Men jag STÖR IHJÄL MIG PÅ att återigen möta en kvinna som biter sig i läppen medan hon, med förtvivlat dålig självkänsla, tänker att "Å, han som är så snygg och kan få vem som helst, varför skulle han välja mig." Nog! Annars är det bra. Mycket bra, men jag måste reservera mig. Förlåt, Anna och Carolina, men det bara är så.
Nja. Det är inte rosa fluff (tack och lov) utan ganska engelskt krasst, halvvulgärt (språk) och pojke-möter-flicka-och-de-går-om-varandra-ända-tills-de-är-tretti-men-har-goda-chanser-att-lyckas-innan-barnafödandedagarna-är-över. Ja, det är roligt, men nej, det är inte originellt. Jag har nyss läst en mindre upphausad bok på samma tema som faktiskt var mycket bättre. Den är tydligen inte tillräckligt minnesvärd för att jag ska komma ihåg titeln, men det är väl också den här genrens förbannelse? Det är ganska likriktat, trots att det är påhittigt och nytänkande.
Jag tänker så här: en skilsmässa är inget hinder för kärlek längre. Tidigare var det lite kört. Tåget hade gått och äktenskapet var det sista som blev utlovat innan sista sidan vändes. Idag är många gifta många gånger, så det speciella med att lova varandra evig kärlek i nöd och lust har vattnats ur (kanske inte bara i litteraturen) och inte mig emot. Samtidigt undrar jag: varför ska äktenskapet vara något att sträva efter överhuvudtaget? Ska det vara det lyckliga slutet på historien? Fortfarande? 2015?
Här träffar vi i alla fall Rachel, jag-berättaren, som bryter upp ett trettonårigt förhållande - mitt uppe i planeringen av självaste bröllopet - när hon inser att Rhys inte är mannen hon vill leva med. Några sidor senare har hon flyttat ut, hyr lägenhet i andra hand och har en massa härliga vänner med lagom svart galghumor som kan stötta och trösta henne med varierade resultat. I samma veva når budet henne att ungdomsvännen Ben har flyttat till stan, lyckligt (?) gift med en finlemmad skönhet, och snart "råkar" Rachel stöta på honom på biblioteket. Samtidigt ges läsaren tillbakablickar från studietiden när Rachel och Ben hamnar i olika situationer som för dem närmare varandra.
Slutligen kommer det förflutna ikapp och det blir som det alltid blir: konflikter och försoning, inte utan ett litet sug i magen av både snyft och lycka. Steget är inte långt från Bridget Jones och hennes fellow tokroliga hjältinnor och det är naturligtvis en komplimang. Men jag STÖR IHJÄL MIG PÅ att återigen möta en kvinna som biter sig i läppen medan hon, med förtvivlat dålig självkänsla, tänker att "Å, han som är så snygg och kan få vem som helst, varför skulle han välja mig." Nog! Annars är det bra. Mycket bra, men jag måste reservera mig. Förlåt, Anna och Carolina, men det bara är så.
söndag 8 november 2015
De underkända - Rosenfeldt och Hjort
Det är orättvist att säga att språket är de här böckernas största förtjänst, men så här välskrivna, språkligt sprudlande spänningsromaner går det inte tretton på dussinet av.
Det är dock inte bara språket som ska hyllas i den här boken. I De underkända är intrigen är väl uppbyggd, spänningen rafflande och samtidsiakttagelserna aktuella: nyhetsrapporteringen som jagar klick hellre än att förmedla god journalistik, bildningsförakt - eller ännu hellre, oförståelsen att plugga in något som ändå är googlebart - samt vilka personer som får medialt utrymme att bli förebilder i samhället.
Samtidigt får läsaren följa karaktärerna i Riksmordsgruppen och privatlivet som följer med in i utredningen där jakten på Dokusåpanördaren är i full gång. Sebastian är en ärkegris som vanligt, men inte bara. Sårbarheten och det trasiga i honom tilltalar och det är inte alls svårt att förstå att kvinnorna faller för honom, precis som han vet att de kommer att göra. Hans beräknande sida används både mot det täcka könet och inom professionen, men han börjar - på allvar - att ha stora problem med att vara professionell. Dottern Vanja håller stenhård distans till honom, men upptäcker att hon på många och ovälkomna vis är pappas flicka. Ursula börjar vara redo att släppa in Torkel, medan han själv är redo att gå vidare - och aldrig mötas de två. Mest intressant är Billy, för wohaa, vilka problem som tornar upp sig i horisonten för den killen. Som läsare sitter man och hoppas på att karaktärernas goda sidor ska vinna över de mörkare, men det är en ganska fåfäng förhoppning. Snyggt uppbyggt är det i alla fall och som jag ser fram mot fortsättningen.
Det är dock inte bara språket som ska hyllas i den här boken. I De underkända är intrigen är väl uppbyggd, spänningen rafflande och samtidsiakttagelserna aktuella: nyhetsrapporteringen som jagar klick hellre än att förmedla god journalistik, bildningsförakt - eller ännu hellre, oförståelsen att plugga in något som ändå är googlebart - samt vilka personer som får medialt utrymme att bli förebilder i samhället.
Samtidigt får läsaren följa karaktärerna i Riksmordsgruppen och privatlivet som följer med in i utredningen där jakten på Dokusåpanördaren är i full gång. Sebastian är en ärkegris som vanligt, men inte bara. Sårbarheten och det trasiga i honom tilltalar och det är inte alls svårt att förstå att kvinnorna faller för honom, precis som han vet att de kommer att göra. Hans beräknande sida används både mot det täcka könet och inom professionen, men han börjar - på allvar - att ha stora problem med att vara professionell. Dottern Vanja håller stenhård distans till honom, men upptäcker att hon på många och ovälkomna vis är pappas flicka. Ursula börjar vara redo att släppa in Torkel, medan han själv är redo att gå vidare - och aldrig mötas de två. Mest intressant är Billy, för wohaa, vilka problem som tornar upp sig i horisonten för den killen. Som läsare sitter man och hoppas på att karaktärernas goda sidor ska vinna över de mörkare, men det är en ganska fåfäng förhoppning. Snyggt uppbyggt är det i alla fall och som jag ser fram mot fortsättningen.
fredag 6 november 2015
Guilty pleasures...
Jag har läst en bok av Nora Roberts, på tal om guilty pleasures. Jag säger inget mer. Jag måste sluta. Det är inte bra. Det är förutsägbart. Jag vet inte varför jag läste den. Det tog bara en och en halv timme. Jag skyller på att jag övar upp min läshastighet. Jag skriver bara huvudsatser, förutom i den inledande meningen och i den här, så låt det vara en varning. Du skriver som det du läser. Huvudsatser, enbart med betydelsebärande innehåll. Slut på meddelande.
torsdag 5 november 2015
Röta - Siri Pettersen
Läsning som gör att man börjar döpa om personer och företeelser omkring sig förtjänar att omnämnas, eller hur? När jag hämtade sjuåringen på skolan kom jag på mig själv med att tänka på fritidspedagogen som en tänkbar Pärmbärare och om min egen sjukliga lekamen att den saknar Kraften. Well done, Siri Pettersen.
Del 2 i bokserien Korpringarna, Röta, fortsätter i samma höga tempo som föregångaren, men allt annat är annorlunda. Odinsbarn avslutades med att Hirka steg genom korpringarna för att färdas tillbaka till den plats hon kom från - vår värld, som vi känner den idag. I Hirkas ögon är det en ruttnande värld. Den luktar illa, allt det naturliga har försvunnit och ersatts av plastsammansättningar och stressiga storstadskomplex. Maten är konstgjord och sjukhusen luktar inte rent, utan kemiskt. Ganska träffande, eller hur?
Med sig som följeslagare har hon korpen, men han mår inte bra. Hon har hittat en tillfällig fristad i en kyrka som verkar under fader Brodys ömma omsorg. Han ser på Hirka som en papperslös, en illegal invandrare som inte kan språket, som inte vågar tala om varifrån hon kommer och som accepterar att hon behöver tid för att anpassa sig till sin nya miljö. Hirka förstår inte vad hon ska göra. Ska hon bara ligga där, få dagarna att gå, utan att det finns något mål eller någon mening med hennes existens? De svaren kommer brutalt till henne när hon blir överfallen av en man som hotar henne med en tingest av vinklad metall. Hon vet inte vad en pistol är, men lär sig snart att våldsamheterna i samhället ser ungefär likadana ut, oavsett vilken värld du befinner dig i.
Hirka gör sig nya bekantskaper och får reda på vem hennes far är, men familjebanden är mer komplicerade än så. Kvar i Ymslandet finns Rime kvar och tvingas kämpa mot maktspel och intriger som den nye Korpbäraren. När han får reda på att det finns ett sätt för honom att kommunicera med den andra världen, den där Hirka befinner sig, måste han fatta ett beslut. Hur långt är han villig att gå för att få kontakt med henne? Kan ett sådant pris bli för högt?
Det här är fortfarande bra och jag ser många potentiella läsare framför mig när jag läser den här boken. Snyggt och fräscht, med en berättarstil och en kvinnlig hjälte - omgiven av våldsamma män som hon hanterar på ett modernt och föredömligt sätt.
Del 2 i bokserien Korpringarna, Röta, fortsätter i samma höga tempo som föregångaren, men allt annat är annorlunda. Odinsbarn avslutades med att Hirka steg genom korpringarna för att färdas tillbaka till den plats hon kom från - vår värld, som vi känner den idag. I Hirkas ögon är det en ruttnande värld. Den luktar illa, allt det naturliga har försvunnit och ersatts av plastsammansättningar och stressiga storstadskomplex. Maten är konstgjord och sjukhusen luktar inte rent, utan kemiskt. Ganska träffande, eller hur?
Med sig som följeslagare har hon korpen, men han mår inte bra. Hon har hittat en tillfällig fristad i en kyrka som verkar under fader Brodys ömma omsorg. Han ser på Hirka som en papperslös, en illegal invandrare som inte kan språket, som inte vågar tala om varifrån hon kommer och som accepterar att hon behöver tid för att anpassa sig till sin nya miljö. Hirka förstår inte vad hon ska göra. Ska hon bara ligga där, få dagarna att gå, utan att det finns något mål eller någon mening med hennes existens? De svaren kommer brutalt till henne när hon blir överfallen av en man som hotar henne med en tingest av vinklad metall. Hon vet inte vad en pistol är, men lär sig snart att våldsamheterna i samhället ser ungefär likadana ut, oavsett vilken värld du befinner dig i.
Hirka gör sig nya bekantskaper och får reda på vem hennes far är, men familjebanden är mer komplicerade än så. Kvar i Ymslandet finns Rime kvar och tvingas kämpa mot maktspel och intriger som den nye Korpbäraren. När han får reda på att det finns ett sätt för honom att kommunicera med den andra världen, den där Hirka befinner sig, måste han fatta ett beslut. Hur långt är han villig att gå för att få kontakt med henne? Kan ett sådant pris bli för högt?
Det här är fortfarande bra och jag ser många potentiella läsare framför mig när jag läser den här boken. Snyggt och fräscht, med en berättarstil och en kvinnlig hjälte - omgiven av våldsamma män som hon hanterar på ett modernt och föredömligt sätt.
Striden om Olympen - Rick Riordan
Striden om Olympen är den sista boken i serien om Percy Jackson: pojken, halvguden och hjälten. Jag och snart-elvaåringen har läst bokserien högt tillsammans trots att han är mer än kvalificerad att läsa på egen hand. Det är fint att dela en läsupplevelse och vi har pratat mycket om innehållet i de här böckerna. Uttal av grekiska gudanamn, olika platser - både i den här världen och i den grekiska mytologin -, eviga frågor som vänskap, kärlek och svek. Listan kan göras lång.
I Striden om Olympen närmar sig världens undergång och de enda som kan stoppa den grymme titanen Kronos är Percy och hans vänner. Farorna lurar bakom varje hörn, i det här fallet varje hörn på Manhattan, och det är inte svårt att i slutstriderna dra paralleller mellan handlingen och terrorattacken mot Wold Trade Center. Kaos, död, desperation och elände sprider sig bland både dödliga och odödliga. Det finns en spion på halvblodslägret, vilket försvagar hjältarna. Självklart finns det en profetia också, men om det är något som står klart efter fem böcker är det att du aldrig kan tro att du har förstått en förutsägelse.
Själv gäspar jag gärna åt mytologi, motsägelsefullt nog, eftersom jag undervisar i både svenska och religion, men här vävs den grekiska gudavärlden in på ett lättsmält sätt och ger ett driv i berättandet. Det finns ett orakel, flygande pegaser, satyrer och kentaurer. Pandoras ask visar sig vara ett krus och det grymma i berättelsen är att längtan efter hopp - det sista som överger oss, men som hjältarna så desperat behöver - inte är något de kan förvänta sig att få. Att öppna Pandoras krus ett sista gång skulle kunna betyda undergången och Percy får verkligen kämpa både med sig själv och med andra för att inte frestas för mycket.
Jag tror att actionscenerna i den här boken är lika spännande som triangeldramat mellan Percy, Annabeth och Rachel. Det finns naturligtvis inget annat alternativ än att Percy ska bli ihop med Annabeth - eller? Några kyssar (jag berättar inte med vem) senare kan Percy ändå blicka mot horisonten, nöjd med sig själv efter förrättat uppdrag. Ändå bjuder Rick Riordan på en sista kittling: det nya oraklet (jag säger inte vem hon är) har uttalat en ny profetia om sju utvalda som kommer att få ett svårt uppdrag. Mer specifik än så blir hon inte så ingen vet vilka det gäller, när det kommer att ske eller hur uppdraget kommer att se ut.
Den nya serien av Riordan, Olympens hjältar, har ett bra upplägg. I Den försvunne hjälten är det Percy själv som är försvunnen och nya karaktärer presenteras, och dessa har ett uppdrag att lösa. Smart drag av Riordan och det är bara för mig att pallra mig iväg och köpa nästa bokserie.
I Striden om Olympen närmar sig världens undergång och de enda som kan stoppa den grymme titanen Kronos är Percy och hans vänner. Farorna lurar bakom varje hörn, i det här fallet varje hörn på Manhattan, och det är inte svårt att i slutstriderna dra paralleller mellan handlingen och terrorattacken mot Wold Trade Center. Kaos, död, desperation och elände sprider sig bland både dödliga och odödliga. Det finns en spion på halvblodslägret, vilket försvagar hjältarna. Självklart finns det en profetia också, men om det är något som står klart efter fem böcker är det att du aldrig kan tro att du har förstått en förutsägelse.
Själv gäspar jag gärna åt mytologi, motsägelsefullt nog, eftersom jag undervisar i både svenska och religion, men här vävs den grekiska gudavärlden in på ett lättsmält sätt och ger ett driv i berättandet. Det finns ett orakel, flygande pegaser, satyrer och kentaurer. Pandoras ask visar sig vara ett krus och det grymma i berättelsen är att längtan efter hopp - det sista som överger oss, men som hjältarna så desperat behöver - inte är något de kan förvänta sig att få. Att öppna Pandoras krus ett sista gång skulle kunna betyda undergången och Percy får verkligen kämpa både med sig själv och med andra för att inte frestas för mycket.
Jag tror att actionscenerna i den här boken är lika spännande som triangeldramat mellan Percy, Annabeth och Rachel. Det finns naturligtvis inget annat alternativ än att Percy ska bli ihop med Annabeth - eller? Några kyssar (jag berättar inte med vem) senare kan Percy ändå blicka mot horisonten, nöjd med sig själv efter förrättat uppdrag. Ändå bjuder Rick Riordan på en sista kittling: det nya oraklet (jag säger inte vem hon är) har uttalat en ny profetia om sju utvalda som kommer att få ett svårt uppdrag. Mer specifik än så blir hon inte så ingen vet vilka det gäller, när det kommer att ske eller hur uppdraget kommer att se ut.
Den nya serien av Riordan, Olympens hjältar, har ett bra upplägg. I Den försvunne hjälten är det Percy själv som är försvunnen och nya karaktärer presenteras, och dessa har ett uppdrag att lösa. Smart drag av Riordan och det är bara för mig att pallra mig iväg och köpa nästa bokserie.
söndag 1 november 2015
Odinsbarn - Siri Pettersen
En sådan läsöverraskning! Odinsbarn av Siri Pettersen är ny, fräsch, obehaglig, spännande och nästintill omöjlig att lägga ifrån sig.
Titta bara på omslaget: en svans, avskuren. Köttig och senig. Rätt motbjudande, men samtidigt lockande. Första kapitlet: ett litet barn tas omhand av en man, vars skägg är lika omfångsrikt som hans kropphydda är stor. Han skär i barnet för att rädda henne, men varför är obegripligt för läsaren. Vill han henne väl?
Femton år senare, i kapitel två, får läsaren möta Hirka. Hon är som en vuxnare version av Merida, ni vet hon i filmen Modig. Med sitt röda hår, sin okuvliga personlighet, sina våghalsiga äventyr och sina skumma läkeörter är hon föremål för andra människors skvaller och fascination. Hon är speciell, men mest av allt för att hon inte har någon svans. Hirka Svanslös kallas hon, men rycker på axlarna. Vargen tog hennes svans när hon var liten, för det har far berättat.
Ingenting är som hon tror. Det har aldrig funnits någon svans. Hon är inte som andra. Hirka upptäcker att hon inte hör hemma i den värld hon har vuxit upp och samtidigt närmar sig tidpunkten för Riten, som alla femtonåringar ska genomgå. Riten är till för samhällets bestånd och för de elva rikenas säkerhet. Allt du behöver göra är att visa att du kan famna: känna kraften i naturen och få den att uppfylla dig. Detta är omöjligt för Hirka och när hon ställer sin far till svars säger han att de måste flytta, för ingen får veta vem hon är. Vad hon är.
Siri Pettersen gör ett makalöst arbete med att presentera den här världen. Det ligger nära till hands att tänka på tidig nordisk medeltid med vikingar och bärsärkar. Namnen klingar runsvenskt och miljön är en skön blandning av natur och tidiga försök att tämja den. Stora samhällen och små, med murar och glaciärer för tankarna till någon sorts blandning mellan Game of Thrones och vinterlandskapet barnen möter i sin första resa till Narnia. Korparna kretsar över deras huvuden och trohet ska sväras till Siaren.
Hirka hör inte dit och förstår inte hur hon ska agera. Hon bryter mot så många regler att hon till slut bara följer sina egna, men ju större utanförskap hon känner desto bättre blir besluten. I samma veva återkommer Rime, hennes tre år äldre barndomsvän som visar sig inte vara ett barn längre. Han har dessutom gjort uppror mot sin familj på värsta tänkbara sätt och de två ungdomarna har snart försatt sig i situationer som de behöver hjälp av varandra för att klara. Det har alltid funnits en rivalitet som har gjort att de har utfört kraftprover mot varandra, men den här sommaren spirar någonting annat mellan dem. Det är snarare en dragningskraft som gör att de inte kan motstå varandra, men Hirka måste vara stark. Hon är mänskr. Odinsbarn.
Efter att ha läst sista sidan ser jag till att låna hem del två i den här serien (Korpringarna) och den heter Rötan. Språket är härligt, rustikt, kortfattat, kärnfullt. Känslorna är ungdomligt stormiga men mogna. Det motbjudande trängs med det lockande och jag tänker att det är dumt att dela in böcker i barn-, ungdoms- och vuxenlitteratur. Det här är en bok för alla och jag kan knappt vänta på att presentera den för mina gymnasieklasser. Det här är en bok som tar sin läsare på allvar.
Jag är själv inte särskilt intresserad av fornnordisk mytologi, men det här handlar egentligen inte om det. Det finns namn och platser som påminner om det fornnordiska och bron Bifrost glimmar till både under kända och okända namn. Det är ett smart drag att dingla med det redan etablerade för att sedan göra någonting helt eget med vad det står för. Jag har precis upptäckt Storytel, vilket medför att jag kan läsa boken på plattan i ena stunden, för att plugga i hörlurar och gå ut och gå - med samma bok i öronen. Lysande! Det som också tilltalar är att Hirka är en skön kvinnlig hjältinna, med brister och fel, samtidigt som hon är stark och modig. Hon är också sårbar och ensam, osäker och svag, precis som alla vi andra. Rime är stor och stark - och svag och osäker. Han har muskler men är känslig och gråter, precis som alla män behöver göra ibland. Berättandet har ett driv som gör att jag med lätthet föreställer mig alla händelser och intriger medan gestaltningen vävs in riktigt snyggt mellan alla actionscener. Fantasy-realism blandas med mytologisk kamp mellan gott och ont och del två tar läsaren med sig in i vårt århundrade, till en värld som i Hirkas ögon håller på att ruttna. Kom igen! Läs den.
Titta bara på omslaget: en svans, avskuren. Köttig och senig. Rätt motbjudande, men samtidigt lockande. Första kapitlet: ett litet barn tas omhand av en man, vars skägg är lika omfångsrikt som hans kropphydda är stor. Han skär i barnet för att rädda henne, men varför är obegripligt för läsaren. Vill han henne väl?
Femton år senare, i kapitel två, får läsaren möta Hirka. Hon är som en vuxnare version av Merida, ni vet hon i filmen Modig. Med sitt röda hår, sin okuvliga personlighet, sina våghalsiga äventyr och sina skumma läkeörter är hon föremål för andra människors skvaller och fascination. Hon är speciell, men mest av allt för att hon inte har någon svans. Hirka Svanslös kallas hon, men rycker på axlarna. Vargen tog hennes svans när hon var liten, för det har far berättat.
Ingenting är som hon tror. Det har aldrig funnits någon svans. Hon är inte som andra. Hirka upptäcker att hon inte hör hemma i den värld hon har vuxit upp och samtidigt närmar sig tidpunkten för Riten, som alla femtonåringar ska genomgå. Riten är till för samhällets bestånd och för de elva rikenas säkerhet. Allt du behöver göra är att visa att du kan famna: känna kraften i naturen och få den att uppfylla dig. Detta är omöjligt för Hirka och när hon ställer sin far till svars säger han att de måste flytta, för ingen får veta vem hon är. Vad hon är.
Siri Pettersen gör ett makalöst arbete med att presentera den här världen. Det ligger nära till hands att tänka på tidig nordisk medeltid med vikingar och bärsärkar. Namnen klingar runsvenskt och miljön är en skön blandning av natur och tidiga försök att tämja den. Stora samhällen och små, med murar och glaciärer för tankarna till någon sorts blandning mellan Game of Thrones och vinterlandskapet barnen möter i sin första resa till Narnia. Korparna kretsar över deras huvuden och trohet ska sväras till Siaren.
Hirka hör inte dit och förstår inte hur hon ska agera. Hon bryter mot så många regler att hon till slut bara följer sina egna, men ju större utanförskap hon känner desto bättre blir besluten. I samma veva återkommer Rime, hennes tre år äldre barndomsvän som visar sig inte vara ett barn längre. Han har dessutom gjort uppror mot sin familj på värsta tänkbara sätt och de två ungdomarna har snart försatt sig i situationer som de behöver hjälp av varandra för att klara. Det har alltid funnits en rivalitet som har gjort att de har utfört kraftprover mot varandra, men den här sommaren spirar någonting annat mellan dem. Det är snarare en dragningskraft som gör att de inte kan motstå varandra, men Hirka måste vara stark. Hon är mänskr. Odinsbarn.
Efter att ha läst sista sidan ser jag till att låna hem del två i den här serien (Korpringarna) och den heter Rötan. Språket är härligt, rustikt, kortfattat, kärnfullt. Känslorna är ungdomligt stormiga men mogna. Det motbjudande trängs med det lockande och jag tänker att det är dumt att dela in böcker i barn-, ungdoms- och vuxenlitteratur. Det här är en bok för alla och jag kan knappt vänta på att presentera den för mina gymnasieklasser. Det här är en bok som tar sin läsare på allvar.
Jag är själv inte särskilt intresserad av fornnordisk mytologi, men det här handlar egentligen inte om det. Det finns namn och platser som påminner om det fornnordiska och bron Bifrost glimmar till både under kända och okända namn. Det är ett smart drag att dingla med det redan etablerade för att sedan göra någonting helt eget med vad det står för. Jag har precis upptäckt Storytel, vilket medför att jag kan läsa boken på plattan i ena stunden, för att plugga i hörlurar och gå ut och gå - med samma bok i öronen. Lysande! Det som också tilltalar är att Hirka är en skön kvinnlig hjältinna, med brister och fel, samtidigt som hon är stark och modig. Hon är också sårbar och ensam, osäker och svag, precis som alla vi andra. Rime är stor och stark - och svag och osäker. Han har muskler men är känslig och gråter, precis som alla män behöver göra ibland. Berättandet har ett driv som gör att jag med lätthet föreställer mig alla händelser och intriger medan gestaltningen vävs in riktigt snyggt mellan alla actionscener. Fantasy-realism blandas med mytologisk kamp mellan gott och ont och del två tar läsaren med sig in i vårt århundrade, till en värld som i Hirkas ögon håller på att ruttna. Kom igen! Läs den.
söndag 25 oktober 2015
Öppet brev till Mats Strandberg, författare till Färjan
Öppet brev till Mats Strandberg, författare till Färjan och samtidigt en allvarlig SPOILERALERT till den som inte läst boken och i dagsläget tror att ni vill göra det.
Käre Mats.
Är du riktigt, riktigt sjuk i huvudet eller är du bara riktigt, riktigt genialisk? Blev du tappad som barn, eller blev du inlindad i bomull till den grad att du idag måste göra upp med det rädslostadium varje människa måste gå igenom för att bli en trygg person? Blev du inte sedd - eller blev du alltför sedd?
Min sjuåring grät sig till sömns i onsdags, eftersom han var rädd för att det skulle komma upp något monster från under sängen och jag förstod att hans rädsla inte var rationell, så jag försökte att inte förminska den. Däremot försökte jag trygghetsbomba honom och sa allt det där han behövde höra: inget barn ska behöva vara rädd, inte behöva känna sig otrygg och man får alltid, alltid komma till sina föräldrar om man känner att man behöver det. Jag och min man log på kvällen och pratade med lättsamma röster om att "tänk den där åldern, du vet, när man är rädd och..." Ja, nu ska inte det här resonemanget leda fram till att jag har läst Färjan högt för honom, för det vore antagligen bästa sättet att förlora vårdnaden om sina egna barn, utan det handlar om vad Färjan har gjort med mig.
Alltså Mats. Hur tänkte du? Man kan ju inte lite på någon! Man kan inte ta förgivet att den man hejar på och sympatiserar med ska överleva! Jag är ledsen att behöva säga det, men du har gjort om en hel genre, en som jag trodde mig veta ganska mycket om och som jag litade på - trygg i förvissning om att underdogen överlever. Men nej. Inte nu längre, alltså.
Ska det vara så här nu? Må då vara att jag inte vill åka färja längre, för sanningen att säga har det sättet att resa aldrig tilltalat mig i första taget, men jag tänker på det här med att läsa dina böcker. Borde jag sluta med det, för det vore väl synd? Hela den här fångade-som-råttor-i-en-labyrint-inramningen samtidigt som kom-med-mig-så-ska-jag-se-till-att-du-överlever-historien gör att jag får ett hjärtfladder som inte kan vara nyttigt för någon.
Beskrivningarna är lysande och greppet om vampyrismen lika så. Tandfällningen och utvecklandet av de nya... *hurv*. Alla personer och deras levnadsöden - spot on! Obehagligast av allt är egentligen pappan med borderline, för att inte tala om den avdankade schlagerstjärnan.
Jag är mest nyfiken på hur melodin till "Feber i mitt hjärta" låter och hoppas att någon tar sig an uppgiften att göra ett tänkbart sound. Jag hör redan i mitt huvud hur den skulle kunna tona bort i bakgrunden, lätt överröstad av några skräckiga stråkar när ett litet barn med hungriga ögon tittar ut över dansgolvet...
Slutligen: förse din nästa bok med någon typ av varningstext nästa gång. Typ att även om du är dryga 37 år gammal kan den här boken allvarligt skada din hälsa och få dig att känna en plötslig längtan efter att ringa din egen mamma.
Med vänliga hälsningar, Maria
Käre Mats.
Är du riktigt, riktigt sjuk i huvudet eller är du bara riktigt, riktigt genialisk? Blev du tappad som barn, eller blev du inlindad i bomull till den grad att du idag måste göra upp med det rädslostadium varje människa måste gå igenom för att bli en trygg person? Blev du inte sedd - eller blev du alltför sedd?
Min sjuåring grät sig till sömns i onsdags, eftersom han var rädd för att det skulle komma upp något monster från under sängen och jag förstod att hans rädsla inte var rationell, så jag försökte att inte förminska den. Däremot försökte jag trygghetsbomba honom och sa allt det där han behövde höra: inget barn ska behöva vara rädd, inte behöva känna sig otrygg och man får alltid, alltid komma till sina föräldrar om man känner att man behöver det. Jag och min man log på kvällen och pratade med lättsamma röster om att "tänk den där åldern, du vet, när man är rädd och..." Ja, nu ska inte det här resonemanget leda fram till att jag har läst Färjan högt för honom, för det vore antagligen bästa sättet att förlora vårdnaden om sina egna barn, utan det handlar om vad Färjan har gjort med mig.
Alltså Mats. Hur tänkte du? Man kan ju inte lite på någon! Man kan inte ta förgivet att den man hejar på och sympatiserar med ska överleva! Jag är ledsen att behöva säga det, men du har gjort om en hel genre, en som jag trodde mig veta ganska mycket om och som jag litade på - trygg i förvissning om att underdogen överlever. Men nej. Inte nu längre, alltså.
Ska det vara så här nu? Må då vara att jag inte vill åka färja längre, för sanningen att säga har det sättet att resa aldrig tilltalat mig i första taget, men jag tänker på det här med att läsa dina böcker. Borde jag sluta med det, för det vore väl synd? Hela den här fångade-som-råttor-i-en-labyrint-inramningen samtidigt som kom-med-mig-så-ska-jag-se-till-att-du-överlever-historien gör att jag får ett hjärtfladder som inte kan vara nyttigt för någon.
Beskrivningarna är lysande och greppet om vampyrismen lika så. Tandfällningen och utvecklandet av de nya... *hurv*. Alla personer och deras levnadsöden - spot on! Obehagligast av allt är egentligen pappan med borderline, för att inte tala om den avdankade schlagerstjärnan.
Jag är mest nyfiken på hur melodin till "Feber i mitt hjärta" låter och hoppas att någon tar sig an uppgiften att göra ett tänkbart sound. Jag hör redan i mitt huvud hur den skulle kunna tona bort i bakgrunden, lätt överröstad av några skräckiga stråkar när ett litet barn med hungriga ögon tittar ut över dansgolvet...
Slutligen: förse din nästa bok med någon typ av varningstext nästa gång. Typ att även om du är dryga 37 år gammal kan den här boken allvarligt skada din hälsa och få dig att känna en plötslig längtan efter att ringa din egen mamma.
Med vänliga hälsningar, Maria
Ps:
Känslan när man har läst ut Färjan. Sedan känslan när man går hem från sitt jobb och korridoren är läskigt lik omslaget till ovan nämnda bok. När tanken väl slår rot, att om jag vrider på huvudet nu och får syn på ett blodigt handavtryck eller ett hungrigt barn så kommer ändå ingen att höra mig skrika...
fredag 23 oktober 2015
Allt jag inte minns - Jonas Hassen Khemiri
Frågan är när jag köpte en sådan efterlängtad bok senast? Det märkliga är att den sedan blev liggande några dagar, som fanns det ett motstånd att verkligen öppna pärmen och börja. För det kan väl inte vara lika bra som man hoppas?
Jo, det kan det och det är det. De skyhöga förväntningarna infrias och jag känner redan efter några sidor hur jag sugs in i handlingen. En lätt panik uppstår när jag själv tycker att jag bara börjat och inser - i samma stund som författaren själv skriver in, ungefär på sidan 174, att vi nu kommit halvvägs - och då försöker jag dra ut på det. På läsningen, på njutningen, på upplösningen. Det går inte att dra ut på det, för jag vill läsa klart, vill veta.
Allt jag inte minns handlar främst om tre personer: Samuel som redan i inledningen förklaras död, Vandad som sitter i fängelse och Laide som var Samuels stora kärlek och han hennes. Samtidigt är berättaren, författaren, också en huvudperson, men han är den som intervjuar de andra för att försöka få klarhet i vad det är som har hänt. I kortare eller längre fragment kommer de olika personerna till tals och under tiden växer deras personligheter fram, de olika perspektiven på hur de har uppfattat händelser och andra personer beskrivs och det står snart klart att sanningen kan låta på många olika sätt.
Det är svårt att sätta ord på den här läsupplevelsen, men jag som har legat i lästorka en tid tänker att just ordet läsupplevelse är ett ganska bra epitet för vad den här boken har gjort för mig. Jag läser och lever upp. Läsupplevelse i ny tappning, liksom. Så otroligt bra. Heja Jonas.
Jo, det kan det och det är det. De skyhöga förväntningarna infrias och jag känner redan efter några sidor hur jag sugs in i handlingen. En lätt panik uppstår när jag själv tycker att jag bara börjat och inser - i samma stund som författaren själv skriver in, ungefär på sidan 174, att vi nu kommit halvvägs - och då försöker jag dra ut på det. På läsningen, på njutningen, på upplösningen. Det går inte att dra ut på det, för jag vill läsa klart, vill veta.
Allt jag inte minns handlar främst om tre personer: Samuel som redan i inledningen förklaras död, Vandad som sitter i fängelse och Laide som var Samuels stora kärlek och han hennes. Samtidigt är berättaren, författaren, också en huvudperson, men han är den som intervjuar de andra för att försöka få klarhet i vad det är som har hänt. I kortare eller längre fragment kommer de olika personerna till tals och under tiden växer deras personligheter fram, de olika perspektiven på hur de har uppfattat händelser och andra personer beskrivs och det står snart klart att sanningen kan låta på många olika sätt.
Det är svårt att sätta ord på den här läsupplevelsen, men jag som har legat i lästorka en tid tänker att just ordet läsupplevelse är ett ganska bra epitet för vad den här boken har gjort för mig. Jag läser och lever upp. Läsupplevelse i ny tappning, liksom. Så otroligt bra. Heja Jonas.
torsdag 24 september 2015
Affeland - Wilhelm Agrell
Att läsa om krig, attackhelikoptrar och strider i skarpt läge blir snabbt en film inne i mitt huvud. Några actionscener saltade med korta, kärnfulla kommandon och pepprade med snabba, ögonblickskorta händelser. Så är det även i den här boken, Affeland, men med skillnaden att läsaren får följa med en ganska vanlig svensk kille som gjort en resa från Råsundavägen ända bort till världens ände.
Marcus Gabrielsson är några och tjugo, utgången som kursetta och en av tolv från Livgardet som ska skickas till Afghanistan. Allt blir som förväntat, men samtidigt också allt han aldrig kunnat föreställa sig.
Den här boken visar på hur tanken hos en soldat kan se ut, att man reser iväg för att försöka förändra, medan det slutar med att den som förändrats mest är personen själv. Marcus står frågande inför det mesta och verkar vara en ganska känslig kille, men alla svar han får är mycket enkla. Han inser att ingenting kan vara så enkelt, men på pappret är det så. När han väl möter verkligheten så krockar tanke och handling med varandra och det som såg enkelt ut blev en prövning på liv och död.
Soldatjargongen, de hårda uttalandena och den krassa verkligheten beskrivs lika rakt på sak som iakttagelserna att den afghanska säkerhetstjänsten använder oortodoxa metoder för att få ur tillfångatagna personer information. Samtidigt mobbas soldater i de egna leden och ingen griper in. Danskarna har egna insatsregler och USA uppför sig som den storebror de är. Slafarna, röken, förläggningen, murarna och duscharna - allt är som en historia men ändå på riktigt och Marcus frågar sig ofta om allt verkligen händer honom.
Marcus känner ett behov av att dämpa oron hos nära och kära som befinner sig i Sverige samtidigt som han själv lever under pressen att ge sig iväg utan att veta vad som väntar när han blir uttagen till en operation. Packningen kan plötsligt kännas tyngre än vad den egentligen är, vilket blir som en symbol för hur mycket hans erfarenheter väger. Marcus behöver tid för att vänja sig, både vid detta att leva i ett nytt land och att sedan faktiskt medverka i kriget, men det är tid som inte finns. "Håll ner huvudet och överlev" är den tydligaste order han mottar och för honom fungerar det, men inte för alla.
Den ena operationen leder till den andra och Marcus får bokstavligt talat blod på sina händer. Vad han genomlever blir en sanning, i alla fall en version som kan skrivas ner i en rapport, men i hans huvud är sanningen en helt annan.
Det mest rörande i den här boken är inte allt elände som genomlevs, utan att Marcus efter alla traumatiska händelser drabbas av längtan efter att ringa sin mamma. Plötsligt är han rädd - Inte för Afghanistan, utan för vad han ska möta när han kommer hem. Kanske är han mest rädd att möta sig själv. När han träffar sin vän Johan blir det tydligt att tiden i kriget har förändrat honom och att den som inte har upplevt det han har, kan inte förstå. Det syns till och med på bilderna han har tagit att han är en annan på de första än hur han ser ut på de sista. Resan hem från Afghanistan är längre än bara milen han har färdats.
Boken ger en känsla av dokumentär, samtidigt som man får glimtar av hur Marcus som med unga ögon reagerar på vad ett krig verkligen innebär. Som skönlitteratur skulle Affeland må bra av både gestaltning och dramaturgisk uppbyggnad, men det är lätt att bortse från om man vill få en inblick i vad ett krig kan göra med en människa som kommer från ett av världens tryggaste länder.
Wilhelm Agrell är författare, freds- och konfliktforskare, FN-veteran samt Sveriges första professor i underrättelseanalys med stor kännedom om kriget i Afghanistan och andra svenska internationella insatser. Affeland bygger bland annat på författarens egna samtal med soldater som varit på plats i Afghanistan.
Marcus Gabrielsson är några och tjugo, utgången som kursetta och en av tolv från Livgardet som ska skickas till Afghanistan. Allt blir som förväntat, men samtidigt också allt han aldrig kunnat föreställa sig.
Den här boken visar på hur tanken hos en soldat kan se ut, att man reser iväg för att försöka förändra, medan det slutar med att den som förändrats mest är personen själv. Marcus står frågande inför det mesta och verkar vara en ganska känslig kille, men alla svar han får är mycket enkla. Han inser att ingenting kan vara så enkelt, men på pappret är det så. När han väl möter verkligheten så krockar tanke och handling med varandra och det som såg enkelt ut blev en prövning på liv och död.
Soldatjargongen, de hårda uttalandena och den krassa verkligheten beskrivs lika rakt på sak som iakttagelserna att den afghanska säkerhetstjänsten använder oortodoxa metoder för att få ur tillfångatagna personer information. Samtidigt mobbas soldater i de egna leden och ingen griper in. Danskarna har egna insatsregler och USA uppför sig som den storebror de är. Slafarna, röken, förläggningen, murarna och duscharna - allt är som en historia men ändå på riktigt och Marcus frågar sig ofta om allt verkligen händer honom.
Marcus känner ett behov av att dämpa oron hos nära och kära som befinner sig i Sverige samtidigt som han själv lever under pressen att ge sig iväg utan att veta vad som väntar när han blir uttagen till en operation. Packningen kan plötsligt kännas tyngre än vad den egentligen är, vilket blir som en symbol för hur mycket hans erfarenheter väger. Marcus behöver tid för att vänja sig, både vid detta att leva i ett nytt land och att sedan faktiskt medverka i kriget, men det är tid som inte finns. "Håll ner huvudet och överlev" är den tydligaste order han mottar och för honom fungerar det, men inte för alla.
Den ena operationen leder till den andra och Marcus får bokstavligt talat blod på sina händer. Vad han genomlever blir en sanning, i alla fall en version som kan skrivas ner i en rapport, men i hans huvud är sanningen en helt annan.
Det mest rörande i den här boken är inte allt elände som genomlevs, utan att Marcus efter alla traumatiska händelser drabbas av längtan efter att ringa sin mamma. Plötsligt är han rädd - Inte för Afghanistan, utan för vad han ska möta när han kommer hem. Kanske är han mest rädd att möta sig själv. När han träffar sin vän Johan blir det tydligt att tiden i kriget har förändrat honom och att den som inte har upplevt det han har, kan inte förstå. Det syns till och med på bilderna han har tagit att han är en annan på de första än hur han ser ut på de sista. Resan hem från Afghanistan är längre än bara milen han har färdats.
Boken ger en känsla av dokumentär, samtidigt som man får glimtar av hur Marcus som med unga ögon reagerar på vad ett krig verkligen innebär. Som skönlitteratur skulle Affeland må bra av både gestaltning och dramaturgisk uppbyggnad, men det är lätt att bortse från om man vill få en inblick i vad ett krig kan göra med en människa som kommer från ett av världens tryggaste länder.
Wilhelm Agrell är författare, freds- och konfliktforskare, FN-veteran samt Sveriges första professor i underrättelseanalys med stor kännedom om kriget i Afghanistan och andra svenska internationella insatser. Affeland bygger bland annat på författarens egna samtal med soldater som varit på plats i Afghanistan.
måndag 21 september 2015
Lugn mage med gott bröd - Sofia Antonsson
När jag vågar tänka tanken att göra... äga... orsaka... rå för... rå om... en surdeg tänker jag i nästa sekund att jag säkert måste söka plats åt den på något surdegsdagis eller hotell, för inte kan väl jag? Inte kan väl jag hantera en surdeg? Jag kan vara en själv ibland, för jag jäser så in i norden när förutsättningarna är de rätta, men att ha hand om - och vårda - en extern deg, det verkar svårt. Eller? Inte enligt Lugn mage med gott bröd.
Receptboken är lika fin invändigt som den är utvändigt. När jag hör ordet "glutenfritt" ser jag någon oformlig och osmaklig tingest framför mig som man förväntas äta i brist på andra alternativ - men den här boken tar ur mig alla sådana föreställningar.
Vackra bilder på alla möjliga typer av bröd gör att jag vill sätta igång med att baka: morotsfrallor, mörkt lingonbröd, grytbröd, majs- och bovetelimpa, kesolimpa och pumpabröd... Grissini, fröknäcke, quinoaknäcke, skorpor och baugetter.
Jag är inte ensam om att älska bröd och med tanke på att vitt mjöl inte är nyttigt för någon är den här boken en god investering, både för hälsan och inspirationen. Sofia Antonsson har också gjort boken Lugn mage med god mat på samma tema och den kan du kolla in här.
Bok och bild från förlaget.
Receptboken är lika fin invändigt som den är utvändigt. När jag hör ordet "glutenfritt" ser jag någon oformlig och osmaklig tingest framför mig som man förväntas äta i brist på andra alternativ - men den här boken tar ur mig alla sådana föreställningar.
Vackra bilder på alla möjliga typer av bröd gör att jag vill sätta igång med att baka: morotsfrallor, mörkt lingonbröd, grytbröd, majs- och bovetelimpa, kesolimpa och pumpabröd... Grissini, fröknäcke, quinoaknäcke, skorpor och baugetter.
Jag är inte ensam om att älska bröd och med tanke på att vitt mjöl inte är nyttigt för någon är den här boken en god investering, både för hälsan och inspirationen. Sofia Antonsson har också gjort boken Lugn mage med god mat på samma tema och den kan du kolla in här.
Bok och bild från förlaget.
Dubbeltrubbel - Barnett, John & Cornell
Under Miles första dag på sin nya skola i Gäspköping händer
en massa märkliga grejer: Miles får en broschyr av sin rektor med 1346
intressanta fakta om kor. Någon har kört upp rektorns bil i trappan och Miles
blir misstänkt. Miles blir ihopparad med Niles, men de har inget mer gemensamt
än att deras namn rimmar. Niles är sinnebilden av en tråkig elev som alltid gör
allting rätt och som är lärarnas favorit. Miles å andra sidan är van vid att
vara skolans värsta busfrö. Hans största problem, förutom att ha fått Niles på
halsen, är att någon annan på skolan verkar vara precis lika busig som han
själv kan vara – om inte bättre. Detta är någonting han inte är van vid.
Alla bus Miles hittar på avslöjas av det andra busfröet och
nu måste han komma på vem rivalen är. När sanningen uppdagas är det en person
som man allra minst skulle misstänka och den personen kommer med ett hisnande
förslag: att de ska slå sina kloka huvuden ihop och genomföra ett bus som
Gäspköping sent ska glömma. Det ska ske på årets busigaste dag, den 1:a april,
och det ska på något sätt innefatta kor… Ärkebuset kan börja och duon ska
arbeta tillsammans under namnet Dubbeltrubbel.
Språket är hur roligt som helst, lika mycket för en vuxen
som läser högt som för barnet som lyssnar på boken. Alla hänvisningar till kor, allt
från tokiga fakta till att en ko alltid råmar någonstans i bakgrunden, blir så
komiskt att vi måste skratta. Avslutningen är fenomenal och humorn sitter i
både text och bild. Fantastiskt rolig bok att dela läsupplevelse genom
tillsammans med sitt barn (eller att läsa lite före på egen hand när barnet väl
har somnat).
En varningstext skulle dock kunna vara på sin plats, för
alla idéer som presenteras föder oanade idéer hos en liten läsare…
Bok och bild av förlaget.
Doris drar - Pija Lindenbaum
I tider när det betonas hur viktigt det är att läsa högt för barn är det tacksamt att plocka upp en bok av Pija Lindenbaum.
Jag tycker att den här boken är underskön, men det är å andra sidan mycket tack vare att jag läser den tillsammans med min sjuåring som tjuter av skratt. Nu ska vi inte förringa min roll som högläsare, för jag gillar att göra röster och prata med olika dialekter, men både bild och text i den här boken är så bra att tänderna gnisslar.
Här är det Doris som drar som står i fokus och tonen är dräpande, redan i första meningen. Eller så är det jag som tolkar in tonen och gör den dräpande, men allt i texten hjälper till. Lyssna bara här: "Det är min cykel han håller på med. Han som heter Egon. Vi bor här, jag och mamma. Och Janne och den där killen som har cykeln."
Snacka om konflikt - och värre blir det. Doris blir inropad eftersom den sammansatta familjen ska åka på kalas, men Doris har inte tid eftersom hon bygger något viktigt i sandlådan. Som vanligt går vad de vuxna säger före det barnen håller på med och det blir inte roligt för någon.
Så Doris drar. Det är inte direkt så att så jättemånga i hushållet faktiskt märker att hon är borta, men själv gör hon i stort sett en jordenrunt-vandring (och bilderna här är fantastiska!). Bland annat möter hon Eivor och hunden Senap, men låtsas att de är kineser så att hon inte kan förstå vad de säger. Hysteriskt.
Bra bok för den egna familjen, men lika bra som present till någon annan och den passar lika bra för barn som för vuxna.
Jag tycker att den här boken är underskön, men det är å andra sidan mycket tack vare att jag läser den tillsammans med min sjuåring som tjuter av skratt. Nu ska vi inte förringa min roll som högläsare, för jag gillar att göra röster och prata med olika dialekter, men både bild och text i den här boken är så bra att tänderna gnisslar.
Här är det Doris som drar som står i fokus och tonen är dräpande, redan i första meningen. Eller så är det jag som tolkar in tonen och gör den dräpande, men allt i texten hjälper till. Lyssna bara här: "Det är min cykel han håller på med. Han som heter Egon. Vi bor här, jag och mamma. Och Janne och den där killen som har cykeln."
Snacka om konflikt - och värre blir det. Doris blir inropad eftersom den sammansatta familjen ska åka på kalas, men Doris har inte tid eftersom hon bygger något viktigt i sandlådan. Som vanligt går vad de vuxna säger före det barnen håller på med och det blir inte roligt för någon.
Så Doris drar. Det är inte direkt så att så jättemånga i hushållet faktiskt märker att hon är borta, men själv gör hon i stort sett en jordenrunt-vandring (och bilderna här är fantastiska!). Bland annat möter hon Eivor och hunden Senap, men låtsas att de är kineser så att hon inte kan förstå vad de säger. Hysteriskt.
Bra bok för den egna familjen, men lika bra som present till någon annan och den passar lika bra för barn som för vuxna.
torsdag 17 september 2015
Det som inte dödar oss - David Lagercrantz
Det som inte dödar oss kan kanske inte läsas på samma villkor som andra böcker, just för att alla händelser kring författaren till de första tre böckerna i Millenniumtrilogin överskuggar eftermälet, både när det gäller författaren själv och den litteratur som han skrev. Jag har inte tänkt ge mig in i någon debatt kring huruvida de tre första böckerna är en litteraturskatt som bör värnas och fredas, utan tänker mer att det handlar om ideologi och patos.
Själva uppföljaren då - Det som inte dödar oss - saknar ingenting. Mikael Blomkvist är lite äldre och lite tröttare, ställd lite frågande inför vilken roll Millennium ska spela, särskilt eftersom tidningen inte är sin egen efter det att en norsk företagsjätte gått in som sponsor. Lisbeth Salander hörs inte av, vilket också är frustrerande, men det dröjer bara hundratalet sidor innan åkturen börjar.
Övervakningssamhället står i fokus och fasorna med detta fenomen ställs i kontrast till alla hackergenier som finns runt om i världen, redo att när som helst göra gott eller ont. Eller båda. Vissa hackar för att ställa till med oreda på uppdrag av någon annan och ytterligare någon hackar sig in "because we can". Lisbeth är lite grann av båda, men i boken är hon nog den person som brinner mest för sitt patos. Här har David Lagercrantz gjort ett gott arbete, för hon känns igen även om hon beskrivs lite för detaljerat, som om det ska visas upp att man har gjort sin hemläxa. De rappa replikerna sitter bra och det trycks lite extra på att Lisbeth "hatar män som hatar kvinnor."
En annan person som får en typ av huvudroll är den unge savanten August, son till datageniet Frans Balder. August är autistisk men besitter en oerhörd matematisk förmåga som han dessutom kan använda när han tecknar. När Frans Balder hittas mördad står det snart klart att även det lilla barnet kan vara i fara och där blir Lisbeth behjälplig. Hon är själv efterlyst, både i Sverige och internationellt, eftersom hon har hackat sig in i hjärtat av USA:s övervakningssystem, men den drabbade är mer intresserad av att få veta hur hon gjorde än att sätta dit henne.
I sann Larssonsk anda läggs ytterligare en konflikt in, den på det personliga planet för Lisbeth och med det också sagt hennes familj, eller i alla fall det som finns kvar i den. I de tidigare böckerna nämns att det fanns två systrar: Lisbeth och Camilla. De är varandras motsatser, både i utseende och i beteende. Lisbeth är inte alltigenom god, men systern visar sig vara alltigenom ond.
Jodå, som sagt. Efter ett hundratal sidor är karusellen igång, men det visar sig vara mer en trevlig och småspännande åktur i en gunga som såg roligare ut på marken än vad den var i luften, för det snurrar på men hisnar inte så mycket i magen. Jag älskade tonen och stilen hos Lagercrantz i Zlatanboken, men undrar mycket över detsamma i den här. Slå upp vilken sida som helst, ta tumgreppet för all del, och räkna hur många meningar som inleds med "men". Hur många? För många. Det är en sak när ordet används i dialog, men i övrig text? Faktiskt så staplas många, många huvudsatser på varandra alltför ofta för att flytet ska infinna sig, men det kan lika gärna vara en arbetsskada som ingen Försäkringskassa i världen skulle godkänna.
Pojken i randig pyjamas - John Boyne
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldaternas, och en dag meddelas det att han hädanefter ska kallas för kommendanten. När Bruno får reda på att hans familj ska flytta från Berlin och ut till ett ställe som heter Allt Svisch föreställer sig Bruno och hans syster Gretel att de kommer att hamna i en ljuvlig lantidyll, även om ingen av dem vill lämna sina vänner.
Allt Svisch är allt annat än en idyll. Allt är grått eller brunt och det finns varken någonting att göra eller någon att leka med. Syskonen kommer inte överens överhuvudtaget och deras mamma verkar olycklig. Deras gård är omgiven av taggtrådsstängsel och på andra sidan går magra människor omkring i randiga pyjamasar, vilket Bruno tycker är märkligt. När han frågar de vuxna om det uppför de sig konstigt och svarar inte på hans frågor.
Människorna som Bruno möter är bland annat den obehaglige löjtnant Kotler som systern Gretel löjligt svärmar för och han är dessutom grym mot den äldre mannen Pavel, som varje dag förs från andra sidan stängslet för att utföra enkla hushållssysslor i familjen. När Bruno ramlar och slår sig illa får han hjälp av Pavel som avslöjar att han var läkare i ett tidigare liv och när Brunos mamma får höra om hur Pavel har hjälpt hennes son tycker hon att det är bäst att de alla låtsas som om det var hon som lade om hans sår. Det tycker Bruno är själviskt av henne.
En av den här bokens storhet är att den är skriven ur en nioårings perspektiv och att du som läsare vet mer än vad huvudpersonen gör. Jag förstår att den kortklippte lille mannen som gapar och skriker ur radion och som har en löjligt liten mustasch - faktiskt så liten att Bruno undrar om han rent av kan ha glömt att raka sig just där - är Hitler. Detta nämns aldrig rakt ut, utan han benämns som Furien, ytterligare en felsägning av den unge Bruno. Jag förstår också att det är ett koncentrationsläger Bruno tittar ner på från sitt rum och att de randiga pyjamasarna egentligen är fångdräkter. Men det förstår inte Bruno, för han kan inte föreställa sig en sådan värld.
Historien förändras när han en dag, uppfylld av tanken att bli upptäcktsresande när han blir stor, går ut för att utforska markerna som omger huset. Långt utom sikte märker han en pojke som sitter på andra sidan stängslet, så han går fram för att hälsa. De två pojkarna, Bruno och Shmuel, blir som en spegling av varandra, för båda sitter likadant och båda är anmärkningsvärt nog födda samma dag, samma år. Där tar dock likheterna slut, för även om båda två har åkt tåg för att komma till Allt Svisch så är det två helt olika resor. Brunos tåg hade restaurangvagn och toaletter medan Shmuels tåg inte ens hade tillräckligt med luft så att det räckte åt alla.
Bruno är mycket glad över sin nye vän, men förstår någonstans att han inte bör berätta för någon att han har träffat Shmuel. Efter detta byggs handlingen upp mot det oundvikliga: alla vuxna gör sitt yttersta för att hålla faderns grymma arbete utanför huset, men när sanningen kryper närmare börjar modern ställa krav på att få åka tillbaka till Berlin. Bruno har börjat vänja sig vid Allt Svisch och blir kluven, för han vill inte lämna sin bästa kompis. I samma veva får barnen löss och Brunos hår rakas av. När han träffar Shmuel vid taggtrådsstängslet skrattar de först åt att de är så lika varandra, Bruno är bara lite tjockare. Shmuel är dock ledsen, för först har hans farfar försvunnit och nu hans pappa, så Bruno erbjuder sig att komma in till vännens sida av stängslet för att hjälpa till att leta. Shmuel ordnar så att Bruno också får sig en randig pyjamas och sedan passar de på, så att de åtminstone får leka med varandra en gång utan att ha ett stängsel mellan sig.
Den här boken är grym, men oerhört välskriven. Läsarens egen fantasi är den värsta fienden och tankarna manar fram person- och miljöbeskrivningar, men framför allt händelseutvecklingar, som faktiskt inte skrivs rakt ut. En av mina teknikpojkar blev ganska tagen av berättelsen och när han rekommenderade boken kan man se att det i hans klasskamraters blick föds ett annat intresse än när jag ger boktips. Man kan inte värja sig från den här berättelsen, som i all sin enkelhet går rakt in i hjärtat.
Allt Svisch är allt annat än en idyll. Allt är grått eller brunt och det finns varken någonting att göra eller någon att leka med. Syskonen kommer inte överens överhuvudtaget och deras mamma verkar olycklig. Deras gård är omgiven av taggtrådsstängsel och på andra sidan går magra människor omkring i randiga pyjamasar, vilket Bruno tycker är märkligt. När han frågar de vuxna om det uppför de sig konstigt och svarar inte på hans frågor.
Människorna som Bruno möter är bland annat den obehaglige löjtnant Kotler som systern Gretel löjligt svärmar för och han är dessutom grym mot den äldre mannen Pavel, som varje dag förs från andra sidan stängslet för att utföra enkla hushållssysslor i familjen. När Bruno ramlar och slår sig illa får han hjälp av Pavel som avslöjar att han var läkare i ett tidigare liv och när Brunos mamma får höra om hur Pavel har hjälpt hennes son tycker hon att det är bäst att de alla låtsas som om det var hon som lade om hans sår. Det tycker Bruno är själviskt av henne.
En av den här bokens storhet är att den är skriven ur en nioårings perspektiv och att du som läsare vet mer än vad huvudpersonen gör. Jag förstår att den kortklippte lille mannen som gapar och skriker ur radion och som har en löjligt liten mustasch - faktiskt så liten att Bruno undrar om han rent av kan ha glömt att raka sig just där - är Hitler. Detta nämns aldrig rakt ut, utan han benämns som Furien, ytterligare en felsägning av den unge Bruno. Jag förstår också att det är ett koncentrationsläger Bruno tittar ner på från sitt rum och att de randiga pyjamasarna egentligen är fångdräkter. Men det förstår inte Bruno, för han kan inte föreställa sig en sådan värld.
Historien förändras när han en dag, uppfylld av tanken att bli upptäcktsresande när han blir stor, går ut för att utforska markerna som omger huset. Långt utom sikte märker han en pojke som sitter på andra sidan stängslet, så han går fram för att hälsa. De två pojkarna, Bruno och Shmuel, blir som en spegling av varandra, för båda sitter likadant och båda är anmärkningsvärt nog födda samma dag, samma år. Där tar dock likheterna slut, för även om båda två har åkt tåg för att komma till Allt Svisch så är det två helt olika resor. Brunos tåg hade restaurangvagn och toaletter medan Shmuels tåg inte ens hade tillräckligt med luft så att det räckte åt alla.
Bruno är mycket glad över sin nye vän, men förstår någonstans att han inte bör berätta för någon att han har träffat Shmuel. Efter detta byggs handlingen upp mot det oundvikliga: alla vuxna gör sitt yttersta för att hålla faderns grymma arbete utanför huset, men när sanningen kryper närmare börjar modern ställa krav på att få åka tillbaka till Berlin. Bruno har börjat vänja sig vid Allt Svisch och blir kluven, för han vill inte lämna sin bästa kompis. I samma veva får barnen löss och Brunos hår rakas av. När han träffar Shmuel vid taggtrådsstängslet skrattar de först åt att de är så lika varandra, Bruno är bara lite tjockare. Shmuel är dock ledsen, för först har hans farfar försvunnit och nu hans pappa, så Bruno erbjuder sig att komma in till vännens sida av stängslet för att hjälpa till att leta. Shmuel ordnar så att Bruno också får sig en randig pyjamas och sedan passar de på, så att de åtminstone får leka med varandra en gång utan att ha ett stängsel mellan sig.
Den här boken är grym, men oerhört välskriven. Läsarens egen fantasi är den värsta fienden och tankarna manar fram person- och miljöbeskrivningar, men framför allt händelseutvecklingar, som faktiskt inte skrivs rakt ut. En av mina teknikpojkar blev ganska tagen av berättelsen och när han rekommenderade boken kan man se att det i hans klasskamraters blick föds ett annat intresse än när jag ger boktips. Man kan inte värja sig från den här berättelsen, som i all sin enkelhet går rakt in i hjärtat.
tisdag 18 augusti 2015
Stallo - Stefan Spjuth
Inför kick-offen med arbetslaget läste jag Stallo, av Stefan Spjuth, där handlingen kretsar kring det mytiska och vidsträckta Lappland.
I början får läsaren följa en mor och hennes son när de ska bo i en liten stuga, mitt ute i skogen. Pojken blir uttråkad när det regnar så mycket och försöker underhålla sig med olika lekar eller genom att röra sig ute. När han träffar på en hare och en räv som verkar vara mer kompisar än fiender blir han fascinerad, men snart smyger sig en olust på eftersom saker och ting inte verkar vara som de ska. Modern råkar slå ihjäl en fladdermus och kastar den långt in i buskarna, men nästa morgon ligger den i kylskåpen. Obehaget kryper närmare och blir bara värre, till den dagen när pojken rövas bort och aldrig mer hörs av. Polisen lägger ner fallet eftersom moderns historia, om en jättelik man, verkar alltför skruvad.
Tjugosex år senare får läsaren möta Susso Myrén, en ung kvinna som försörjer sig genom att jobba inom hemtjänsten samt genom att hjälpa till i familjens souvenirbutik. Där säljs riptassar och renhorn med lappländska symboler, trolltrummor, vykort och naturbilder. En av bilderna, tagen av Sussos morfar, visar en björn med en märklig figur på ryggen. De flesta förstår inte vad det är, men de som vet talar inte högt om saken. När en pojke försvinner och Susso börjar förstå att det inte är första gången det händer, undersöker hon alla märkliga händelser som hon har sett eller hört talas om, och snart hör hon viskningar om Stallo, en typ av trollfolk som lever i de Lappländska skogarna.
Tillsammans med sin mamma och före detta pojkvän åker hon iväg på en roadtrip som bär dem ända ner till Gränna, trots att de gör många stopp på vägen. Sven Jerring vävs in i historien och likaså Heidenstam och John Bauer, vilket till en början kan verka märkligt, men jag bestämde mig för att hellre köpa historien än att ifrågasätta den. Susso rör dock upp oväntade känslor hos farliga krafter och det är bitvis riktigt obehagligt. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det kommer en fortsättning, för slutet bäddar verkligen för det. Nu är grunden lagd för att förstå ett naturfolk som blivit tillbakaträngda samtidigt som det finns urkrafter kvar ute i naturen.
Mitt norrbottniska blod tilltalas av det här och under resan till Saltoluokta kan jag inte låta bli att tänka, att här skulle Stallo trivas.
I början får läsaren följa en mor och hennes son när de ska bo i en liten stuga, mitt ute i skogen. Pojken blir uttråkad när det regnar så mycket och försöker underhålla sig med olika lekar eller genom att röra sig ute. När han träffar på en hare och en räv som verkar vara mer kompisar än fiender blir han fascinerad, men snart smyger sig en olust på eftersom saker och ting inte verkar vara som de ska. Modern råkar slå ihjäl en fladdermus och kastar den långt in i buskarna, men nästa morgon ligger den i kylskåpen. Obehaget kryper närmare och blir bara värre, till den dagen när pojken rövas bort och aldrig mer hörs av. Polisen lägger ner fallet eftersom moderns historia, om en jättelik man, verkar alltför skruvad.
Tjugosex år senare får läsaren möta Susso Myrén, en ung kvinna som försörjer sig genom att jobba inom hemtjänsten samt genom att hjälpa till i familjens souvenirbutik. Där säljs riptassar och renhorn med lappländska symboler, trolltrummor, vykort och naturbilder. En av bilderna, tagen av Sussos morfar, visar en björn med en märklig figur på ryggen. De flesta förstår inte vad det är, men de som vet talar inte högt om saken. När en pojke försvinner och Susso börjar förstå att det inte är första gången det händer, undersöker hon alla märkliga händelser som hon har sett eller hört talas om, och snart hör hon viskningar om Stallo, en typ av trollfolk som lever i de Lappländska skogarna.
Tillsammans med sin mamma och före detta pojkvän åker hon iväg på en roadtrip som bär dem ända ner till Gränna, trots att de gör många stopp på vägen. Sven Jerring vävs in i historien och likaså Heidenstam och John Bauer, vilket till en början kan verka märkligt, men jag bestämde mig för att hellre köpa historien än att ifrågasätta den. Susso rör dock upp oväntade känslor hos farliga krafter och det är bitvis riktigt obehagligt. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det kommer en fortsättning, för slutet bäddar verkligen för det. Nu är grunden lagd för att förstå ett naturfolk som blivit tillbakaträngda samtidigt som det finns urkrafter kvar ute i naturen.
Mitt norrbottniska blod tilltalas av det här och under resan till Saltoluokta kan jag inte låta bli att tänka, att här skulle Stallo trivas.
måndag 27 juli 2015
Den lilla flickan som svalde ett moln lika stort som Eiffeltornet - Romain Puértolas
Den lilla flickan som svalde ett moln lika stort som Eiffeltornet är Romain Puértolas andra roman. Den är skriven i samma ton och anda som den första, Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp, och du måste vara på humör för att läsa kåserier och framförallt skrönor för att i sanning uppskatta det sprakande språket och de långa, bitvis humorspäckade, sidospåren.
I romanen får läsaren följa en man som går till frisören. Väl där berättar han för frisören om sin brevbärerska, Providence Dupois, som lär sig att flyga för egen maskin när nöden så kräver. Precis när hon ska flyga från Paris till Marocko för att hämta hem sin sjuka adoptivdotter Zahera får vulkanen Eyjafjalajökull ett utbrott som gör att all flygtrafik ställs in. I brist på andra färdmedel träffar hon på en pirat, en munk och en abbot och snart har hon lärt sig att flyga.
Zahera är svårt sjuk i fibromyalgi och Providences resa är en kamp mot tiden. Bitvis är det roligt samtidigt som det är riktigt skruvat, men påminner i sin excentriskhet om Amelie från Montmartre. Det är där ditt humör och din inställning till att ta till sig överdrivna skrönor kommer in, för det blir verkligen åka av och jag tycker att boken är både underhållande och ganska hjärtknipande. Kanske kan kärlek övervinna allt, bara inte på det sätt som vi tror - detta blir tydligt i slutet av den här romanen kan jag väl säga utan att ha avslöjat för mycket.
Bok och bild från förlaget.
I romanen får läsaren följa en man som går till frisören. Väl där berättar han för frisören om sin brevbärerska, Providence Dupois, som lär sig att flyga för egen maskin när nöden så kräver. Precis när hon ska flyga från Paris till Marocko för att hämta hem sin sjuka adoptivdotter Zahera får vulkanen Eyjafjalajökull ett utbrott som gör att all flygtrafik ställs in. I brist på andra färdmedel träffar hon på en pirat, en munk och en abbot och snart har hon lärt sig att flyga.
Zahera är svårt sjuk i fibromyalgi och Providences resa är en kamp mot tiden. Bitvis är det roligt samtidigt som det är riktigt skruvat, men påminner i sin excentriskhet om Amelie från Montmartre. Det är där ditt humör och din inställning till att ta till sig överdrivna skrönor kommer in, för det blir verkligen åka av och jag tycker att boken är både underhållande och ganska hjärtknipande. Kanske kan kärlek övervinna allt, bara inte på det sätt som vi tror - detta blir tydligt i slutet av den här romanen kan jag väl säga utan att ha avslöjat för mycket.
Bok och bild från förlaget.
måndag 20 juli 2015
Ödesgudinnan på Salong d'Amour - Anna Jansson
Anna Jansson är kanske mest känd för sina kriminalromaner och sanningen att säga har jag bara läst någon, eventuellt två. Jag blev så mättad på ond bråd död på svenska småorter med ensamstående poliser som inte utvecklas nämnvärt som personer.
Här presenteras någonting helt annat, även om många av komponenterna ovan fortfarande finns med: Angelica är ensamstående, hon bor på Gotland och det finns ett mysterium som måste redas ut. Lite grann kan hon också sägas vara en detektiv också, för hon tar reda på detaljer om olika människor som klipper sig på hennes salong och sedan parar hon ihop dem med andra som har samma mål och värderingar i livet. Det är ingen lätt sak. Ändå är det enklare för henne, trots att hon själv är singel. Hennes man Joakim har varit död sedan sju år tillbaka och någonstans finns väl tanken att det är dags att gå vidare. Så snart Angelica har tänkt den tanken möter hon en mörk främling med ett vackert leende och ingenting blir sig likt - bara inte på det sätt som hon tror.
Det finns många trådar i den här berättelsen: Angelicas salong finns till bl.a. tack vare lån hon har kunnat ta med hjälp av sina systrar som borgensmän. När lånet ska betalas tillbaka har Angelicas identitet blivit kapad och det är svårt att avgöra hur mycket mer kaparen har kommit över. Det finns en flaskpost som har kastats i vattnet och mejlen som kommer från den person som hittat flaskan ställer en fråga som inte har ett självklart svar. I salongen har Angelica unge Ricky som ska skolas in till att bli en självständig ung man som vet att föra sitt eget hushåll. I nästa stund har hon erbjudit sig att bli avlastningsperson åt väninnans lille, men överaktive, son. Ungdomar som mobbar varandra ska tas i upptuktande och någon är gravid.
Boken är full av roliga formuleringar och det är både fart och fläkt i berättandet. Jag roas också av att Anna Jansson flirtar med läsaren när hon skriver om den där gotländska kriminalromanförfattarinnan... Det är som när Tomas Bodström skriver om den där fotbollsspelande f.d. justitieministern. Väldigt mycket händer oerhört snabbt utan att det blir någon egentlig fördjupning. Jag får en känsla av att uppföljarna (?) kommer att låta alla karaktärer få sitt eget utrymme och ett personligt slut. Det är skön avkoppling med lättsam läsning och det fungerar för mig.
Här presenteras någonting helt annat, även om många av komponenterna ovan fortfarande finns med: Angelica är ensamstående, hon bor på Gotland och det finns ett mysterium som måste redas ut. Lite grann kan hon också sägas vara en detektiv också, för hon tar reda på detaljer om olika människor som klipper sig på hennes salong och sedan parar hon ihop dem med andra som har samma mål och värderingar i livet. Det är ingen lätt sak. Ändå är det enklare för henne, trots att hon själv är singel. Hennes man Joakim har varit död sedan sju år tillbaka och någonstans finns väl tanken att det är dags att gå vidare. Så snart Angelica har tänkt den tanken möter hon en mörk främling med ett vackert leende och ingenting blir sig likt - bara inte på det sätt som hon tror.
Det finns många trådar i den här berättelsen: Angelicas salong finns till bl.a. tack vare lån hon har kunnat ta med hjälp av sina systrar som borgensmän. När lånet ska betalas tillbaka har Angelicas identitet blivit kapad och det är svårt att avgöra hur mycket mer kaparen har kommit över. Det finns en flaskpost som har kastats i vattnet och mejlen som kommer från den person som hittat flaskan ställer en fråga som inte har ett självklart svar. I salongen har Angelica unge Ricky som ska skolas in till att bli en självständig ung man som vet att föra sitt eget hushåll. I nästa stund har hon erbjudit sig att bli avlastningsperson åt väninnans lille, men överaktive, son. Ungdomar som mobbar varandra ska tas i upptuktande och någon är gravid.
Boken är full av roliga formuleringar och det är både fart och fläkt i berättandet. Jag roas också av att Anna Jansson flirtar med läsaren när hon skriver om den där gotländska kriminalromanförfattarinnan... Det är som när Tomas Bodström skriver om den där fotbollsspelande f.d. justitieministern. Väldigt mycket händer oerhört snabbt utan att det blir någon egentlig fördjupning. Jag får en känsla av att uppföljarna (?) kommer att låta alla karaktärer få sitt eget utrymme och ett personligt slut. Det är skön avkoppling med lättsam läsning och det fungerar för mig.
söndag 19 juli 2015
Garp och hans värld - John Irving
Det här är ett författande om författande, som protagonisten T.S. Garp skulle ha uttryckt det. John Irvings debutroman är inte lätt sak att sammanfatta, än mindre att sätta fingret på. Jag har tacksamt läst förordet av Caroline Hainer, eftersom detta ger mig en ingång i romanen och hjälper mig att hitta tonen och rösten i berättandet. Hainer avhandlar lustan, eller i viss fall de som vänder sig mot lustan. Det handlar om att bli galjonsfiguren för feminism, trots att någon själv inte anser sig vara det; det handlar om trohet, men ännu mer om otrohet; om kärlek, svek och om att komma över livsavgörande tragedier. Ofta är det så roligt att jag skrattar, men tyvärr blir jag inte särskilt berörd.
T.S är Garps förnamn och de står för Technical Seargent efter hans pappa. Eftersom Garps mamma vill ha barn utan att leva tillsammans med någon man och eftersom hon inte är intresserad av sex annat än i avlingssyfte är Garps tillkomst något okonventionell. Samtidigt är varken kopulationen eller livet tillsammans med den excentriska mamman det märkligaste i den här romanen, utan anger bara tonen och inramningen.
Berättelser vävs in i beskrivningen av Garps värld, även om en mer passande titel kanske skulle vara mer lik originalets, Världen enligt Garp, för det här är en iakttagelse och en livsåskådning. Här presenteras Garps första novell i sin helhet och även de första två kapitlen i de två romaner som han sedan skriver. Efter öppningsscenerna får läsaren sedan ett sammandrag av handlingen och upplösningen i stort, samt läsarnas reaktioner och kommentarer.
Garp möter en massa människor som han tycker bra eller mindre bra om. Bland de märkligare hör Ellen Jamesarna: kvinnor som har skurit av sin egen tunga för att identifiera sig med och visa sitt stöd för den våldtagna flickan Ellen James. Garp möter så småningom Eller James i egen hög person, och adopterar henne - så mycket man kan göra det med någon som redan är myndig - och även flickan håller med honom om att hennes efterföljare inte hjälper hennes sak. Garp blir också bästa vän med quarterbacken Roberta, som innan sin könsoperation hette Robert. Garp gifter sig med sin ungdomskärlek Helen och är notoriskt otrogen mot henne, men faller avgrundsdjupt när han inser att hon också kan ha intressen vid sidan av honom. Lika mycket handlar det om Jenny, Garps mamma, och hennes bemötande av människor som befinner sig i nöd. Likt en ultramodern Florence Nightingale ser hon människans nöd och behov av omsorg där Garp mer krasst vill se till människans försök att dra fördel av situationen, men sent omsider har även han odlat en humanistisk grundinställning.
Märklig bok det här. Rolig? Jag vet inte. Underhållande? Mer än bitvis. Märklig? Alla gånger.
T.S är Garps förnamn och de står för Technical Seargent efter hans pappa. Eftersom Garps mamma vill ha barn utan att leva tillsammans med någon man och eftersom hon inte är intresserad av sex annat än i avlingssyfte är Garps tillkomst något okonventionell. Samtidigt är varken kopulationen eller livet tillsammans med den excentriska mamman det märkligaste i den här romanen, utan anger bara tonen och inramningen.
Berättelser vävs in i beskrivningen av Garps värld, även om en mer passande titel kanske skulle vara mer lik originalets, Världen enligt Garp, för det här är en iakttagelse och en livsåskådning. Här presenteras Garps första novell i sin helhet och även de första två kapitlen i de två romaner som han sedan skriver. Efter öppningsscenerna får läsaren sedan ett sammandrag av handlingen och upplösningen i stort, samt läsarnas reaktioner och kommentarer.
Garp möter en massa människor som han tycker bra eller mindre bra om. Bland de märkligare hör Ellen Jamesarna: kvinnor som har skurit av sin egen tunga för att identifiera sig med och visa sitt stöd för den våldtagna flickan Ellen James. Garp möter så småningom Eller James i egen hög person, och adopterar henne - så mycket man kan göra det med någon som redan är myndig - och även flickan håller med honom om att hennes efterföljare inte hjälper hennes sak. Garp blir också bästa vän med quarterbacken Roberta, som innan sin könsoperation hette Robert. Garp gifter sig med sin ungdomskärlek Helen och är notoriskt otrogen mot henne, men faller avgrundsdjupt när han inser att hon också kan ha intressen vid sidan av honom. Lika mycket handlar det om Jenny, Garps mamma, och hennes bemötande av människor som befinner sig i nöd. Likt en ultramodern Florence Nightingale ser hon människans nöd och behov av omsorg där Garp mer krasst vill se till människans försök att dra fördel av situationen, men sent omsider har även han odlat en humanistisk grundinställning.
Märklig bok det här. Rolig? Jag vet inte. Underhållande? Mer än bitvis. Märklig? Alla gånger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...