måndag 14 augusti 2017

Den sista stjärnan - Rick Yancey

Sista delen i trilogin och uppgörelsens stund har kommit. Som vanligt har det gått för lång tid för mig mellan läsningen av del två och del tre och som vanligt har jag läst alldeles för många liknande böcker för att den här ska komma till sin rätt. Det är bra, alltså, det bara är så. Förr hade jag svårt att komma ihåg vilka alla var, men nu faller de på plats en efter en och jag gillar verkligen berättarstilen. Författaren lägger ut texten om en person samtidigt som någon annan rör sig bort och när vi sedan får följa den andre krokar berättandet ihop vad den ena har sett och den andra har gjort.

Nå jo. Utomjordingarna, den überintelligenta och galet överlägsna arten, har infiltrerat människorna och härskar genom att söndra. Ju längre in i berättelsen vi kommer desto mer blir det tydligt att människan är sin egen värsta fiende. Hon håller på att överbefolka jorden och alltså måste någonting göras. Det var det hela grejen med den femte vågen handlade om (se del ett). Den femte vågen går dessutom ut på att se till att ingen människa kan lita på någon annan och för att driva igenom det tänket använder man sig av barn. Det är så grymt och diaboliskt att hälften vore nog. Berättelsen om barnet på vetefältet används återkommande och faktum är: det definierar dig om du kan våga tro på din medmänniska eller om du hemfaller åt att inte lita på någon.

Cassie, Evan, Zombie, Ringer, Dumbo, Teacup och Nuggets. Vi känner dem väl vid det här laget och om det står mellan att försöka rädda någon annan, att offra sig själv eller att värna om vad som i grund och botten är mänskligt så vet vi samtidigt också att ingen går säker. Vem som helst kan dö och dör gör de också. Inte alla, men många. Ringer jämför dödandet med att ljuga: första gången är det svårt, men sedan blir det lättare och lättare.

Jag vet inte. Det är klart att det här är bra, men samtidigt - kom igen! För att känna framtidstro behöver jag lite mer än vad de sista sidorna utlovar. Första delen var fantastisk (medan filmen var en katastrof av episka mått), andra delen var en transportsträcka och sista delen var... Det hände mycket och det var spännande. På en femgradig skala var den 3,8. För 4,2 krävs någonting jag inte kan skriva ut utan att avslöja för mycket.

Bild lånad från förlagets hemsida.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar - Johannes Anyuru

Att titta ner på orden Johannes Anyuru har skrivit är inte att läsa, utan det är en upplevelse.

Jag vet fortfarande inte vad som hände och när jag har vänt sista bladet vill jag genast börja om och läsa alltihop igen, för han har lagt ett fyrdimensionellt pussel som får något i hjärnan att spraka till. Handlingen utspelar sig i nutid, dåtid och framtid, men det som får tankarna att slå volter är personerna. Vilka är de och vilken version av varandra och sig själva möter läsaren?

Berättarjaget är ömsom en kvinna, ömsom en författare och deras vägar korsas när kvinnan skriver till författaren och vill att han ska hälsa på henne. Hon tvångsvårdas på en rättspsykiatrisk klinik och säger att hon kommer från framtiden, att hon har avvärjt en terrorattack och att hon därigenom har räddat Sverige från att bli sitt värsta. Hon har skrivit ner sin berättelse och överlämnar den till författaren som blir mycket tagen av mötet.

I det framtida Sverige är staten starkt segregerad och frågan om svenskhet genomsyrar allt och alla. Du är till exempel inte svensk om du är muslim, övergivna stadsdelar används som ghetton för att förvara sverigefiender och en växande säkerhetspolis sprider skräck hos alla som inte anses vara svenskar. Kvinnan berättar om fadern som är författare och som tvingas läsa en sverigeanpassad Koran med gult och blått omslag. Pappan förvarar hemliga och förbjudna böcker under sin madrass, bland annat sina egna böcker, men bryts sakta ner av terrorn runt omkring. Fascisterna som har tagit makten begränsar långsamt men mycket organiserat livet för alla som inte passar in. På skärmar som finns uppsatta över hela stan visas propaganda mot islam och bland annat rullar en film som visar ett terrorattentat inne på en seriebokhandel.

I dåtiden kliver en kvinna in i en seriebokhandel tillsammans med två män. Hon har ritat IS, eller Daesh, vita märke på en svart bakgrund och har som uppgift att filma det mord som de har planerat att genomföra. En provocerande författare har publicerat kränkande bilder på profeten och nu ska han straffas. När ögonblicket för avrättningen närmar sig tittar kvinnan ner på mobilskärmen och inser att hon har varit där förut, att hon har sett bilderna förut och att hon vet vad det kommer att innebära om de fullföljer sitt uppdrag. Därför avbryter hon och konsekvenserna blir helt andra.

I slutänden vävs de här tre olika berättelserna ihop, förenade av tid och rum på ett sätt som egentligen inte är möjligt, men det är så fruktansvärt snyggt gjort. Symboliken i (jag vet att det blir omöjligt att förstå om man inte har läst boken, men jag kan inte avslöja mer utan att förstöra läsningen heller) fatet som köptes innan det blev förbjudet, hur kvinnans pappa bär böcker i en skottkärra när de riskerar att förstöras...

Mest av allt är det här skrämmande, för med de makter som är i rörelse idag är det här ett framtidsscenario som skulle kunna bli verklighet. Anyuru beskriver bland annat detta i ett samtal mellan författaren och hans fru Isra:

”Jag var muslim och de här åren började jag tro att detta gjorde mig till ett monster i Sverige”.
"Det kanske är så för muslimer i Sverige idag. Ingen utom Daesh drömmer om oss.”
Nej, för svensk blir man ju inte hur som helst. Inte ens att födas i Sverige garanterar ett medborgarskap. /.../ ”Du var svensk om svenskarna tyckte du var svensk, det var det vi lärde oss på värdegrundslektionerna. Jag var inte svensk eftersom jag var muslim och så. Men vem var egentligen den första svensken, som hade bestämt att de andra var svenskar? Han fanns inte, och där han borde stå fanns ett hålrum, ett hål inne i ordet svensk.”

Som jag kommer att njuta av att diskutera den här romanen i vår bokklubb!

Bild lånad från förlagets hemsida.

lördag 12 augusti 2017

Ordbrodösen - Anna Arvidsson

Alltså, den här boken! Titta på omslaget, för lika snyggt som det är, lika fantastisk är boken.

För det första: titeln. Ordbrodösen. Det är poetiskt och intresseväckande. För det andra: Alba. Vilken tjej! Hur vanlig som helst och samtidigt så speciell. För det tredje: handlingen. Den håller hela vägen! Jag satt som på nålar och tänkte att det kan aldrig vara lika bra hela vägen in i mål. Tro mig - det är det. Det är snyggt, väl avvägt, lagom mycket detaljer, sköna glidningar mellan nutid och barndom, luriga skuggor som kan vara både goda och onda... Det finns så mycket bra att man inte ens behöver vara gymnasielärare i behov av sköna lästips för att älska det här! 

Albas artonårsdag närmar sig och om en sådan dag är stor för en vanlig tonåring så är den gigantisk för henne. Det är dagen när hon ska göra sitt inträdesprov för att bli ordbrodös, vilket innebär att hon kommer att få krafter som gör det möjligt för henne att med det skrivna ordet påverka världen och människorna omkring sig. Albas mamma dog när hon var liten, men hon har genom sina minnen hela tiden en sorts inre kontakt med henne. Ju närmare hon kommer sin artonårsdag, desto mer börjar hon minnas. Inträdesprovet skrämmer henne samtidigt som hon har förberetts för det hela sitt liv. Ingen har någonsin misslyckats tidigare, vilket borde lugna henne, men när det väl är dags för henne att fatta pennan går ingenting som förväntat.

Många har säkert redan sagt det, men Anna Arvidsson är själv en ordbrodös som (kanske inte förändrar livet för den som läser, men) förändrar svensk ungdomslitteratur! Det finns många exempel på fina blinkningar till vår samtidslitteratur, men en av romanens största förtjänster är att det är fantasy som känns helt och hållet realistisk. Okej, alla bibliotekarier? Skräm inte bort räddhågsna läsare genom att bara ställa den här på fantasyhyllan!

Bild lånad från förlagets hemsida.

Det lilla bageriet på strandpromenaden - Jenny Colgan

Sommarens andra Jenny Colgan. Man måste bara älska omslagen, för de berättar en liten historia i sig och sammanfattar på ett bra sätt vad det är du håller i händerna.

Här får vi möta Polly som flyttar till en liten fiskeby efter att pojkvännen har lämnat henne, efter att deras företag har gått omkull och efter att deras lägenhet måste säljas. Den lilla byn är under hälften av dygnet förbundet med fastlandet medan den under resten av timmarna förvandlas till en liten ö. Detta innebär slitningar, för invånarna måste bestämma sig för om de vill fortsätta leva och verka som de alltid har gjort - eller om det är dags för att förändras. I och med att Polly kommer dit och gör det enda hon kan göra - baka bröd - så förändrar hon en hel del, mycket till brödbagaren Mrs Mances förtret. Bästa vännen Kerensa ifrågasätter hennes val, medan den hårt arbetande fiskaren Tarney och den hemlighetsfulle biodlaren Huck gör vistelsen värd ansträngningen.

Det är brittiskt roligt, småputtrigt, sorgligt och galet men samtidigt härligt med små saltstänk av livets svärta - och väl värt att läsa.

Bild lånad från förlagets hemsida.

fredag 11 augusti 2017

Winter - Marissa Meyer

Den fjärde och avslutande delen i Månkrönikan, eller The Lunar Chronicles, heter Winter, och som namnet antyder är det Snövits tur att bli uppdaterad.

Tidigare har vi i tur och ordning mött Cinder, Askungen, som i Månkrönikan har gjorts om till en cyborg. Hon är också den försvunna arvtagaren till Luna, månriket, vilket gör den regerande Levana till hennes största och farligaste fiende. Prins Kai har hon hunnit kidnappa, eftersom Levana i sin strävan efter att nå världsherravälde har tänkt gifta sig med honom.

Vi har också mött Scarlet, Rödluvan, som tillsammans med kampsportaren Wolf letat efter sin försvunna mormor. Mormodern visar sig ha varit redo att offra sitt liv för att skydda Cinder och Scarlet blir en viktig bundsförvant i den förestående revolutionen som ska återge Cinder tronen.

Cress är Rapunzel, som i sin del av Månkrönikan inte var satt i ett torn att låta sitt hår växa, utan fängslad i en satellit som har sin bana runt jorden. Hon har hunnit förälska sig i rymdpiraten Thorne (och jag antar att det är författarinnans sätt att få in Törnrosa på sätt och vis).

Men så är det alltså dags att sy ihop hela härligheten. Jag har gått och väntat på att den här ska översättas, men när det aldrig verkade bli av fick jag nedlåta mig till att läsa på engelska, vilket fungerar alldeles utmärkt. Winter har samma förmåga att påverka andra människor med den strålglans som kan styra andras tankar och handlingar. Hon har dock bestämt sig för att aldrig mer använda sig av kraften, eftersom hon har dåliga erfarenheter av de följder som kan uppstå. Att inte använda kraften gör henne sjuk, till den grad att hon ofta hallucinerar, men varje gång finns den trofaste barndomsvännen och palatsvakten Jacin vid hennes sida. Han hjälper henne tillbaka till verkligheten och de älskar varandra högt, men det är en omöjlig kärlek.

Alla sagofigurer, som i den här sagoformen ändå görs till kött och blod, är viktiga pusselbitar när revolutionen bryter ut. Jag gillar att få ett avslut, men boken är väldigt lång. De 826 sidorna hade enkelt kunnat bantas ner till sexhundra, för det är några vändor för mycket med folk som blir tillfångatagna och rymmer. Lätt läsvärt ändå!

Min fantastiska väninna - Elena Ferrante

Som vanligt sist på bollen när det gäller sådana här böcker. Så fort någonting blir höjt till skyarna, så snart superlativen trängs och när kultursidorna i stora tidningar tävlar om att droppa ord som "utvecklingsroman" och "mästerverk" uppstår hos mig ett allvarligt läsmotstånd. Jag vet inte varför. I brist på annat plockade jag upp den här boken (för alla andra satt och rensade bär eller gjorde något annat som jag inte kände för att delta i) och började läsa. Och okej. Det här är bra. Eller kan man kalla det bra? Det är konst.

Romanserien (det här är första delen av tre) tar sin början i nutidens Turin. Elena Greco blir uppringd av Nino, hennes barndomskamrat Lilas osnutne son, som talar om att Lila är försvunnen. Han undrar om modern möjligtvis finns hos henne, men Elena är övertygad om att Lila aldrig skulle lämna Neapel. prologen heter "Att undanröja alla spår" och när det går upp för Elena att Lila nog försökt utplåna hela sitt liv blir hon arg. Hon sätter sig ner vid datorn och börjar skriva ner allt hon kommer ihåg från deras år tillsammans. Även om Lila tänker försvinna ut ur världen obemärkt så tänker Elena etsa henne fast med alla detaljer hon minns.

I efterkrigstidens Neapel är förhållandena svåra, särskilt i det område där Elena och Lila växer upp. Det är våldsamt, fattigt och alla personer för en närmast predestinerad tillvaro. Skomakarsöner hjälper sina fäder för att så småningom ta över i skomakarverkstaden. Flickorna går sina år i skola innan de hjälper sina mödrar i hemmet, i alla fall till dess de blir gamla nog att själva bli ansvariga för ett hem. Slakterierna går i arv från far till son och flickorna hjälper sina mödrar i hemmet, till dess de blir gamla nog att själva bli ansvariga för ett hem. Ja, ni fattar. Livet har sin gång.

Elena visar sig ha fallenhet för skolan och får bra betyg, men mot Lila står hon sig slätt, för Lila är både intelligent och begåvad. Mellan flickorna växer ett speciellt band fram och de både stöttar och tävlar mot varandra. Medan Elenas föräldrar blir övertalade att låta henne läsa vidare blir Lila bortgift vid sexton års ålder. Sedan utvecklas deras liv helt olika, samtidigt som läsaren förstår att de ändå är för evigt förbundna med varandra.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Tre saker jag inte vet om dig - Julie Buxbaum

Om du är gymnasielärare och tänker att det vore bra om det fanns bra böcker att tipsa dina elever om så kommer du att fullkomligen älska den här, Tre saker jag inte vet om dig!

Jessie är fast i en mardröm. Hon bor i ett gigantiskt hus, har dyr konst på väggarna, det finns en hushållerska som lagar fantastisk mat och alla på den nya skolan överträffar varandra i ömsesidig skönhet. Fruktansvärt? Ja, om det betyder en mentalt frånvarande far, en nyligen bortgången mor, en styvbror som inte ens hälsar på dig och en skola med elever som bara andas fientlighet.

När Jessie får det första mejlet från Någon Ingen, förkortat NI, är hon övertygad om att någon driver med henne. Personen erbjuder sig att hjälpa henne förstå sin nya vardag genom att tala om vem hon borde bli vän med, vilka hon ska undvika och ger råd om hur hon ska klä sig blir hon skeptisk. Det visar sig dock att NI iakttar henne och hela tiden finns någonstans i hennes närhet, men inte på ett sådant där läskigt, stalkeraktigt vis, utan som ser på henne med vänlighet. Jessie lyder hans råd och snart börjar det betala sig. Hon får nya vänner och hittar sin plats i sin nya tillvaro.

Frågorna trängs både i läsarens och i Jessies huvud: vem är Någon Ingen? Är det styvbrodern, som efter några veckor faktiskt börjar öppna sig? Är det den mystiske Ethan, som går klädd i samma tröja varje dag och som hon motvilligt tvingas skriva en litteraturuppsats tillsammans med? Är det coola bandkillen Liam, som har döpt sin gitarr och vars mor äger bokaffären som Jessie arbetar extra i? Eller är det Caleb? Eller är det någon annan? Man får slå sig själv på fingrarna flera gånger för att inte bläddra bak till slutet i förväg för att få veta svaret.

Den här boken är så snyggt upplagd och sidorna bara flyger iväg! Det är kvickt, fräckt, gulligt, roligt, sorgligt och oerhört gripande. Jösses, vad jag är glad över att jag snubblade över den här boken!

Bild lånad från förlaget.

Ps: Dessutom är det skrivet i jag-form och SOM jag önskar att fler böcker vågade ta det greppet, för det gör någonting alldeles speciellt för berättandet!

Den lilla bokhandeln runt hörnet - Jenny Colgan

Jag har tydligen hamnat i ett stim, för allt jag läser om just nu handlar om människor som bryter upp från sina trista liv för att starta mobila bokhandlar. Okej, det här är bara andra boken den här sommaren, men ändå. Jag tar det som ett tecken. Det kanske är dags att lämna lärarjobbet och öppna något eget?

Här handlar det i alla fall om den blyga bibliotekarien Nina som tillsammans med resten av sina kollegor blir varslade när deras filial ska läggas ner. Det är samma visa runt om i landet, för i en hypermodern värld är det många kostnadseffektiva som inte ser meningen med en sådan uråldrig kostnadsmaskin som ett bibliotek. Nina har möjlighet att söka sitt eget jobb, men förstår att hon inte kommer att ha någon chans, eftersom konkurrensen är hård och de nya arbetsuppgifterna inte passar henne.

Ninas nya livssituation tvingar henne att fatta beslut som aldrig skulle ha varit aktuella i normala fall, men nu är ingenting normalt längre. Innan hon vet ordet av så har hon flyttat till Skottland, har köpt en gammal lastbil och utrustar den till en mobil bokhandel. Hon är expert på att para ihop rätt läsare med rätt bok och snart börjar folk flockas kring hennes bil. Vännerna som bor kvar i Birmingham ifrågasätter hennes beslut, men hennes nya vänner i den lilla småstaden jublar över hennes närvaro. Nåja, inte alla. Den buttre bonden Lennox låter det inte dra i smilbanden i första taget, men inte ens han är immun mot Ninas försök att rota sig i den stenrika myllan.

Det är romantiskt och härligt, riktigt roligt bitvis och självklart fullspäckat med litterära referenser. Den lilla bokhandeln runt hörnet är garanterad måbraläsning och om ni inte har stött på Jenny Colgan tidigare och upptäcker att ni gillar det här så kan ni samtidigt finna tröst i att hon är väldigt produktiv.

Bild lånad av förlaget.

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...