onsdag 28 mars 2018

Omgiven av idioter - Thomas Erikson

Jag har skrattat så mycket åt den här boken - och reflekterat! Slutsats: jag arbetar med så många blå människor. Själv är jag minst 75% gul och resten grön, förutom när jag blir någon typ av inofficiell chef och blixtrar till i rött. Jag är undantagsvis blå och när det väl händer, si sådär en gång vart tjugofemte år (bara på torsdagar om det är skottår) så utvärderar jag någonting för att jag känner att jag måste.

Jag överdriver och det gör också till viss del författaren, men det är humoristiskt med en stor portion ironi, vilket tilltalar mig något oerhört. Jag satt och talade med en arbetskompis, som själv definierar sig som röd medan jag var mycket gul, om den här boken varpå en kollega säger: "Varför måste man ens prata om färger?" Vi började gapskratta, för det står uttryckligen i den här boken att bara en blå person skulle ställa en sådan fråga. Min arbetskamrat (röd) anmärkte på detta på ett rättframt sätt medan jag skämtade fram det. Vår gröna kollega log nervöst, eftersom hon nog var rädd för hur den blå personen skulle uppfatta detta - emedan den blå inte alls tog illa vid sig utan fortsatte sina ifrågasättanden för att få mer fakta till sitt underlag.

Ja, du fattar. Olika personlighetstyper beskrivs utifrån olika färger. Ibland kan det låta väl enkelt, men det är just förenklingen som kan få en att reflektera över vilka grunder vi människor tänker och reflekterar. Det är positiva och negativa aspekter i en salig blandning och kontentan går ut på att alla behövs. De röda tar snabba beslut, de gula är visionärerna i all sin oorganiserade prakt, de gröna utför jobbet och de blå utvärderar. De röda är gasen, de blå är bromsen, de gula är bränslet (fast utan struktur) och de gröna lägger in växeln så att bilen går framåt.

Det finns till och med hänvisningar till både de gamla grekerna och mayafolket, som redan på sin tid gjorde ungefär samma indelning av människor utifrån de här tankarna. Jag köper inte allt, för många exempel låter tillrättalagda, men jag köper grundprincipen.

När jag gav den här boken som tips åt mina gymnasieelever stannade en av eleverna upp (en som sällan tar initiativ till personliga samtal) och frågade vilken typ jag tyckte att han var. Det kan vara känsligt att svara på och jag försökte förklara att jag bara har läst boken och tänkt på min familj och de jag arbetar med utifrån färgerna. Istället undrade jag hur han själv såg på sig själv utifrån den (ytterst) korta presentation av innehållet som jag hade gjort. "Jag är väldigt blå, för många tror att jag inte har mycket att komma med, men det pågår väldigt mycket i mitt inre", svarade han. "Jag önskar att jag vore grön, men är nog inte det lika mycket som jag vill att jag ska vara." En annan elev drog av ett leende och suckade: "Jag är såååå blå." Det stämmer också.

Alla är en blandning av alla färger, mer eller mindre, men det har varit så roligt att läsa den här boken bara för att reflektera över olika människotyper som finns i ens närhet. Klart läsvärd - men läs den gärna tillsammans med någon som är olik dig, för då blir det ännu roligare!

Bild lånad från förlagets hemsida.

söndag 25 mars 2018

Fandom - Anna Day

Om du gillade Hungerspelen och Divergent kommer du verkligen att gilla den här, Fandom, av Anna Day. En läsare som har koll på den starka kvinnliga karaktären, kommer att tycka om Violet, som inte alls är stark, men som måste "rise to the occasion". Det är nämligen vad som händer i den här romanen.

Violet är ungefär som vem som helst. Hon har en irriterande lillebror, Nate, och en bästa kompis (Kate) som ställer upp oavsett vilken situation som uppstår. Sedan finns också Alice där, du vet: den där irriterande snygga kompisen som dessutom har talanger som du själv önskar att du hade, som om det inte räckte att hon var snygg.

Alla (utom Kate) har läst Galgdansen, en oerhört populär fantasybok, som dessutom har filmats med de snyggaste skådespelarna och blivit omåttligt populär. Faktiskt så populär att de allihop, till och med Kate som varken har läst boken eller sett filmen, klär ut sig för att närvara vid ett Comi-con cosplay, utklädda till sina favoritfigurer. Målet är att träffa huvudrollsinnehavarna och Violet vet att hennes naturtrogna outfit inte kommer att kunna konkurrera med Alices kortkorta klänning och skönt upphöjda (av push-up-bh) dekolletage. Ändå köar de och snart står de inför huvudrollsinnehavarna. Någonting elektriskt uppstår och Violet förstår inte vad som händer. Inte förrän hon förlorar medvetandet och sedan vaknar upp - i den verkliga världen som plötsligt är samma sceneri som i Galgdansen.

Ibland följer händelserna boken och filmen hon känner så väl, men i andra situationer - som när hon träffar bikaraktären Ash istället för huvudrollsinnehavaren Willow, vilket gör henne förvirrad. Vilken kanon bör hon följa? Hur hon än bär sig åt verkar historien leda henne till det som bör hända och hela tiden leder det henne till att hon kommer att hängas. Bara äkta kärlek och uppoffring kan rädda henne tillbaka till den andra verkligheten - men lika ofta får den henne att ifrågasätta vad verkligheten är.

Jag tycker att det är underhållande. Det finns flirtande inslag riktade mot både Shakespeare och Alice i underlandet - för att inte tala om Hungerspelen och Divergent - men till och med ABBA är aktuella i den här romanen. Några få trådar finns kvar att spinna vidare på för att det ska gå hem helt och hållet, kanske inte just hos mig, men hos tonårsversionen av mig. Jag möter trots allt tonåringar större delen av mitt yrkesverksamma liv, och jag vet att de är petiga med att allt ska få ett svar till slut.

Det roligaste med romanen är att den berör en sådan tydlig del av fanfiction-kulturen, för det blir en fin fnurra på den tråden. Klart läsvärd och med många roliga vändningar.

Bild lånad från förlagets hemsida.

onsdag 21 mars 2018

Och bilen går bra? - Niklas Källner

Vid ett tillfälle nämner Niklas Källner -70-talisterna i den här boken, som ironiskt uttalar orden ”Och bilen går bra?” Hej, jag är sjuttiotalist och använder ofta frasen ironiskt. 

Den här boken är så rolig, för igenkänningen är hög samtidigt som det presenteras hysteriska, överraskande och underhållande anektdoter. Det handlar om kändisars strategier för att småprata, hur diplomater (Jan Eliasson ❤️ ) kan förändra internationella relationer genom att gå på ett mattmuseum, hur en kurs i SFI avhandlar svenskarnas hålla-sig-på-kanten-mentalitet, hur du kan inleda ett samtal om du vill veta vad någon väger och hur alfabetet kan användas för att få igång ett samtal. 

Hela tjottaballongen avslutas med hundra råd om hur du kan tilltala olika människor utifrån dras intressen. Ett måste att läsa!

 #bonnierfakta#ochbilengårbra

De 7 nycklarna - Åsa Schwartz

Det här är en tänkvärd spänningsroman om internetsäkerhet, eller snarare bristen på säkerhet. I vår vardag har vi gjort oss helt beroende av teknik och till viss del intalar vi oss att den gör oss säkrare, inte minst tack vare övervakningsmöjligheterna. 

I Åsa Schwartz bok De 7 nycklarna kommenteras problemet med att utan källkritik dela efterlysningar på Facebook, att ha för enkla/för gamla lösenord, att kunna våldföra sig på någon annans integritet och inte minst, hur fabricerade nyheter kan påverka ett helt samhälle och en hel värld. 

Den här boken kommenterar sådant som jag egentligen inte vill veta. Därför är den också så viktig. 


#desjunycklarna #de7nycklarna #åsaschwartz #hoiförlag

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...