Alfahannen - Katarina Wennstam

Är ett nej alltid ett nej? När övergår en sexuell akt från att vara frivillig till att bli påtvingad? Varför ifrågasätts oftast kvinnans klädsel, hennes alkoholvanor och hennes uppträdande och varför ifrågasätts inte förövarnas sexualvanor och huruvida de tycker om att dra nytta av en hjälplös person som är för full för att ta hand om sig själv. Wennstam för en samhällsdebatt i litterär form och jag tycker att det fungerar ganska bra, även om romanen inte har samma nerv som de båda föregångarna Smuts och Dödergök.

Alfahannen anspelar på Jack Rappe, en lika hårdför man som epitetet för ledarhanen och själva namnet låter påskina. Han är en kvinnokarl med varggrin som både män och kvinnor på en och samma gång älskar och skräms av. Han är den till åren komne filmstjärnan som ses ute i vimlet med mer än hälften så gamla flickvänner och han behandlar dem som han behagar. När han hittas svårt skadad i sitt hem, med buken uppskuren av en trasig flaska, blir frågorna många, inte minst för chefsåklagaren Madeleinde Edwards och utredaren Mats Hjörne. Dessa karaktärer har den trogne Wennstamläsaren tidigare stiftat bekantskap med och som den mordförsöksmisstänkte får man träffa ytterligare en bekant person.

Handlingen är alltså förlagd till filmindustrin, vilket känns extra aktuellt just nu med tanke på konflikter på den stora teatern där frågan om sexuella trakasserier utreds. Modern till den unga filmstjärnan på uppgång i boken ifrågasätter det sexuella våld mot kvinnor på filmduken som är vanligt förekommande och det är kanske ytterligare en fråga att reflektera över.

Själva berättelsen var lite av en besvikelse efter de två starka föregångarna, men jag tycker att många frågor som väcks är väl värda att fundera över. Jack Rappe framställs som mycket endimensionell och är lätt att hata. I verkligheten är det kanske inte riktigt så enkelt. Däremot vrider och vänder Wennstam på frågeställningar som inte är lätta, speciellt inte ur rättsligt hänseende, att tvärsäkert uttala sig om.