To Kill a Mockingbird, Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket om den, läst mycket om den och förstått referenserna till den i annan litteratur - men alltså inte faktiskt läst den. Förrän nu. Jag har försökt dra ut på njutningen, men upplevelsen är över alldeles för snart, eftersom det är hart när omöjligt att lägga boken ifrån sig när den väl har lagts i händerna.
Nioåriga Scout beskriver sin verklighet ur barnets perspektiv: att det är varmt, skolan är tråkig, att det är skillnad mellan folk beroende på vilken familj du kommer från, att hennes storebror anser sig vara förmer än henne samtidigt som han växer upp och blir mer lik deras far. Det är inget konstigt med att svarta och vita behandlas olika, men Calpurnia, hemmets hushållerska, har lika stor rätt att tillrättavisa henne som vilken annan vuxen som helst. Året är 1935 och depressionen har satt sina spår i samhället. Fattigdomen är utbredd, men även om de flesta har lika lite att leva på finns det tydliga skillnader på ansedda familjer och slödder.
Atticus Finch, ett namn som blivit lika klassiskt som romanens titel, är försvarsadvokat till yrket, men gör sig inga egentliga pengar på det. Han drivs av ett starkt rättspatos och uppfostrar sina barn främst genom att vara en så god förebild som möjligt för dem. Han vet hur rättsväsendet fungerar och hur han önskar att det borde fungera. När han blir utsedd att försvara Tom Robinson, en mörkhyad man som anklagas för att ha våldtagit den vita Mayella Ewell, förstår Atticus att slaget redan är förlorat. Om en svart man anklagas av en vit person blir domen alltid fällande. Ändå blir han inte bitter, utan menar att det kan förändras - bara inte under hans levnad. Det vill han skicka med sina barn in i vuxenlivet, att samhället kan förändras. Det nämns flera gånger i boken, att när någonting orättvist sker är det bara barnen som gråter. De vuxna har slutat upp med att gråta och accepterar, så barnets sinne för rätt och fel blir på sätt och vis ett eftersträvansvärt ideal.
Det finns en värme och en närhet mellan barnen och deras far, även om Atticus också är oåtkomlig många gånger. Det är fascinerande att läsa om hur han talar till sina barn och hur de ofta funderar över hur de ska lägga fram sina frågor inför honom. Han svarar rakt och alltid ärligt på allt de frågar, till och med när Scout vill veta vad våldtäkt är. Hon blir inte särskilt upprörd när hon får reda på svaret, vilket visar vad barnet kan ta in samtidigt som det antyds att hon kommer att bli medveten om den fulla innebörden när hon blir äldre.
Granne med familjen Finch är Boo Radley, en mystisk man som inte har lämnat sitt hus på 25 år. Barnen målar upp historier som blir närmast mytiska och Scout önskar inget hellre än att få se honom. Utan att träffas byggs det upp en relation mellan Boo och barnen, vilken ska visa sig vara viktig längre fram i berättelsen. Då ställs också Atticus patos mot logosargument och det är då romanens storhet blir uppenbar. Mer går inte att säga om den saken utan att avslöja alltför mycket.
Rasfrågan, likheten inför lagen - eller snarare olikheten, könsroller och uppväxtvillkor är några av de teman som presenteras. Eftersom berättaren är nio år gammal sitter läsaren och vet mer om vad som pågår och hur olika människors reaktioner faktiskt kan tolkas, vilket är en sorts dramatisk ironi. Scout är inte rädd, men det är jag som läsare. Hon ser inte hoten, men det gör jag. Hon förstår inte varför mannen på parkbänken gör sig dummare än vad han faktiskt är, men för mig är det uppenbart. Dessutom sitter jag 2015 och känner till hur samhället utvecklades efter depressionen och Andra Världskriget och jag vet hur medborgarrättsrörelsen växte fram. För Scout finns bara här och nu, ett stilla liv i den amerikanska södern. Ändå säger hon i slutet att hon känner sig gammal, som om det inte finns någonting kvar att lära sig, förutom algebra. Den reflektionen får mitt hjärta att fladdra till. Romanen är så tät, så innehållsrik, att jag måste läsa sakta för att inte missa ett ord.
Dödssynden då? To Kill a Mockingbird. Härmtrasten är en liten oansenlig fågel som inte gör någon förnär och det anses vara en dödssynd att göra den illa, eftersom den inte har gjort något ont. När Atticus frågar om Scout kan förstå vad han ber henne om i slutet står det: "Atticus såg ut som om han behövde uppmuntran. Jag sprang fram till honom och kramade honom och kysste honom så mycket jag orkade /.../ "Jo, det skulle vara ungefär som att skjuta en härmtrast, inte sant?"
Det här är en fantastisk bok. Läs den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar