I romanen Öppnas i händelse av min död presenteras ett etiskt dilemma som läsaren genast tar ställning till. Handlingen kretsar mestadels kring den medelålders Cecilia som letar en grej på vinden när hon stöter omkull en kartong. Ett brev ramlar ur och är adresserat till henne och det är maken John-Paul som är avsändare. På kuvertet står det skrivet "Öppnas i händelse av min död" och nyfikenheten börjar spira. Det är bara det att maken inte är död, utan ute på tjänsteresa. Cecilia talar i telefon om för honom att hon har hittat brevet och han ber henne att inte läsa det.
Skulle du läsa det eller göra som han bad och bränna upp det? Jag skulle ha läst det. Det finns inte en chans att jag hade kunnat hålla mig. Jag har inte bättre karaktär än så.
Cecilia är i alla fall övertygad om att hon inte kommer att läsa det och motstår in i det längsta, men när ena dottern Polly tycker att pappan har tittat på konstigt på äldsta dottern Isabel blir Cecila förskräckt, för vad innebär det? Den tredje dottern Esther berättar i samma veva att hon hörde sin pappa gråta i duschen innan han åkte iväg på sin resa.
Sedan presenteras andra människor i samma kvarter som på ett eller annat sätt korsar Cecilias väg. De har alla olika problem som de går omkring och bär på, och innan påsken är över har allt ställts på sin spets för alla - med det inte sagt att allt har löst sig för alla. Liane Moriarty väver ihop de olika människornas livstrådar på ett ganska snyggt sätt. Förvirringen var total ett tag, eftersom handlingen utspelar sig under påsktid medan det hela tiden talas om hösten, men det är klart: de befinner sig i södra delen av Australien, så om det är vår här borde det vara höst där.
Jag tyckte mycket bra om den här!
torsdag 10 december 2015
onsdag 9 december 2015
Från och med du - Mhairi McFarlane
Askungesaga av Mhairi McFarlane som också skrivit You had me at hello och Det är inte jag, det är du. Den här gången handlar det om Anna Leonassi som under skoltiden är kraftigt överviktig. Hon går klädd i tältliknande skapelser, hemsydda av modern och resten av hennes uppenbarelse är också hopplös - allt från frisyren till lystern i hyn. Hon fick utstå fruktansvärd behandling av sina jämnåriga och högstadietiden var en pina. Värst av alla var James Fraser, som förödmjukade henne på ett sätt som hon knappt återhämtade sig från.
När det blir aktuellt med en återträff tänker Anna inte gå, trots att hennes liv till det yttre är som en saga: hon har gått ner i vikt och anses av andra vara intagande vacker. Med en akademisk karriär med efterfrågade kunskaper äger hon inom sitt område, men det ändrar inte det faktum att hon är ohjälpligt singel. Hon försöker sig på nätdejting, men träffar på det ena originalet efter det andra, den ene mer störd än den andre.
Sedan händer det som en mer cynisk läsare (så jag måste ha varit på förlåtande gott humör) skulle kalla förutsägbart: Annas och James vägar korsas, inte bara på återträffen, utan sedan även genom deras respektive arbete. Det är bara det att James inte känner igen henne. Anna har ingen tanke på att umgås mer med James än nödvändigt, så hon ser ingen anledning till att avslöja vem hon är, men så händer det omöjliga. Hon anar att han har förändrats och han kryper in under skinnet på henne. Plötsligt verkar det vara för sent att tala om vem hon är och att hon känner honom från ett annat sammanhang.
Visst, det är förutsägbart, men samtidigt bara till en viss grad. Berättelsen är bitvis nattsvart och mycket av den behandling Anna tvingas utstå under sina ungdomsår har läsaren antingen upplevt själv eller vet med sig någon som har det. Kanske är det min (enda?) invändning till den här romanen, för om du har farit så illa, kan du då tänka dig att leva resten av ditt liv med en av dina värsta plågoandar? Mhairi McFarlane gör i alla fall ett gott arbete med att övertyga mig om det. Det är dessutom rätt välskrivet och side-kickarna är underhållande i all sin enkelhet. Feelgood med lite svärta och med en liten varning: det är lätt att få Oscar Linnros låt Från och med då, från och med du i huvudet medan du läser.
Bild lånad från förlaget.
När det blir aktuellt med en återträff tänker Anna inte gå, trots att hennes liv till det yttre är som en saga: hon har gått ner i vikt och anses av andra vara intagande vacker. Med en akademisk karriär med efterfrågade kunskaper äger hon inom sitt område, men det ändrar inte det faktum att hon är ohjälpligt singel. Hon försöker sig på nätdejting, men träffar på det ena originalet efter det andra, den ene mer störd än den andre.
Sedan händer det som en mer cynisk läsare (så jag måste ha varit på förlåtande gott humör) skulle kalla förutsägbart: Annas och James vägar korsas, inte bara på återträffen, utan sedan även genom deras respektive arbete. Det är bara det att James inte känner igen henne. Anna har ingen tanke på att umgås mer med James än nödvändigt, så hon ser ingen anledning till att avslöja vem hon är, men så händer det omöjliga. Hon anar att han har förändrats och han kryper in under skinnet på henne. Plötsligt verkar det vara för sent att tala om vem hon är och att hon känner honom från ett annat sammanhang.
Visst, det är förutsägbart, men samtidigt bara till en viss grad. Berättelsen är bitvis nattsvart och mycket av den behandling Anna tvingas utstå under sina ungdomsår har läsaren antingen upplevt själv eller vet med sig någon som har det. Kanske är det min (enda?) invändning till den här romanen, för om du har farit så illa, kan du då tänka dig att leva resten av ditt liv med en av dina värsta plågoandar? Mhairi McFarlane gör i alla fall ett gott arbete med att övertyga mig om det. Det är dessutom rätt välskrivet och side-kickarna är underhållande i all sin enkelhet. Feelgood med lite svärta och med en liten varning: det är lätt att få Oscar Linnros låt Från och med då, från och med du i huvudet medan du läser.
Bild lånad från förlaget.
måndag 7 december 2015
Mossvikenfruar - Emma Hamberg
Alltså, nej. Det är småroligt och rätt mycket driv i berättandet, men nej. Jag gillar Emma Hamberg och har haft stor glädje av tidigare läsning, men här är det som om... ja, vad?
Anki upptäcker att hennes man har varit otrogen under en fjällresa. Hennes bästa kompis man var också med och han var också otrogen. Dessutom har männen varit korkade nog att dokumentera hela äventyret med en kamera och Anki får syn på innehållet efter att ha lämnat in rullen för framkallning.
Anki och bästa kompisen Linda drar från sin lilla småstad till Stockholm för att förverkliga sig själva och sina drömmar. Linda ser bara möjligheter och är lämpligt uppeldad av att ha blivit bedragen, medan Anki upptäcker att hon är gravid. Att skaffa barn är någonting som hon och maken pratat om, men nu när graviditetstestet visar två blå streck vet hon inte om hon vill behålla barnet.
Samtidigt korsas hennes vägar av taxichauffören vad-han-nu-hette och det blir bokstavligt så att Anki rymmer med en cirkus. Allt detta framförs i en oerhört pratig litania som utgår från att "åh, vad jag är förvirrad och jag försöker vara äventyrslysten men det blir bara märkligt". Jag förstår uppriktigt sagt ingenting. Jag stör mig på att både Anki och Linda blir bedragna och jag tycker inte om Anki som person. Jag tycker inte om någon av personerna och läser ut boken bara för att jag hade kommit mer än halvvägs. Underrubriken "Chansen", den förstår jag inte heller.
Rosengäddaböckerna - otroligt skön läsning med fina karaktärer och oväntade roligheter, blandade med hjärtknipande händelser och tårframkallande rörelse. Allt Rosengädda har saknar den här boken, så jag är glad att jag inte läste den här först, för då hade jag missat allt det andra. Sorry. Jag kanske var på fel plats mentalt när jag läste Mossvikenfruar, men jag tror inte att det är enda anledningen till sågningen.
Anki upptäcker att hennes man har varit otrogen under en fjällresa. Hennes bästa kompis man var också med och han var också otrogen. Dessutom har männen varit korkade nog att dokumentera hela äventyret med en kamera och Anki får syn på innehållet efter att ha lämnat in rullen för framkallning.
Anki och bästa kompisen Linda drar från sin lilla småstad till Stockholm för att förverkliga sig själva och sina drömmar. Linda ser bara möjligheter och är lämpligt uppeldad av att ha blivit bedragen, medan Anki upptäcker att hon är gravid. Att skaffa barn är någonting som hon och maken pratat om, men nu när graviditetstestet visar två blå streck vet hon inte om hon vill behålla barnet.
Samtidigt korsas hennes vägar av taxichauffören vad-han-nu-hette och det blir bokstavligt så att Anki rymmer med en cirkus. Allt detta framförs i en oerhört pratig litania som utgår från att "åh, vad jag är förvirrad och jag försöker vara äventyrslysten men det blir bara märkligt". Jag förstår uppriktigt sagt ingenting. Jag stör mig på att både Anki och Linda blir bedragna och jag tycker inte om Anki som person. Jag tycker inte om någon av personerna och läser ut boken bara för att jag hade kommit mer än halvvägs. Underrubriken "Chansen", den förstår jag inte heller.
Rosengäddaböckerna - otroligt skön läsning med fina karaktärer och oväntade roligheter, blandade med hjärtknipande händelser och tårframkallande rörelse. Allt Rosengädda har saknar den här boken, så jag är glad att jag inte läste den här först, för då hade jag missat allt det andra. Sorry. Jag kanske var på fel plats mentalt när jag läste Mossvikenfruar, men jag tror inte att det är enda anledningen till sågningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...