Det har hänt någonting med Åsa Larssons sätt att skriva och jag hoppas att hon fortsätter på det inslagna spåret. Jag var inte alls förtjust i de två efterföljande böckerna efter Solstorm och öppnade med skepsis Till dess din vrede upphör. Sedan sögs jag in i historien om Wilma och Simon som vinterdyker på ett flygplansvrak och dör en våldsam död när någon på ovansidan isen ser till att de inte kan komma upp igen.
Språket är fantastiskt, med klara markörer av Kiruna och den kultur och mentalitet som råder där. Det är korthugget, ilsket och varmt både i repliker och i agerande mellan de personer man känner till från tidigare böcker. Rebecka Martinsson känner av Wilmas ande och får besök av henne när hon sover. Wilma kan också sitta i en vattendroppe i ett träd och följa en av sina mördare eller följa med en korp som kretsar över det lilla samhället hon bodde i. Det finns alltid övernaturliga inslag i Åsa Larssons berättelser, men här känns de helt i sin rätta kontext.
Förutom poliserna Anna-Maria och Sven-Erik (som är osams sedan slutet av förra romanen) får man följa Hjalmar, en av de människor som bär skulden för att Wilma och Simon dött, och det blir någonting så ovanligt som att man känner sympati för den storvuxne och brutale mördaren. Hjalmar är förevigt märkt av en händelse som utspelade sig i skogarna kring det lilla samhället Vittangijärvi där han som nioåring lämnade sin bror Tore i skogen när denne inte ville följa med. Tore är en obehaglig och känslokall människa och kan hunsa sin bror och mana honom till vad han vill efter den händelsen. Hjalmar är ett matematiskt geni och hade kunnat skapa sig ett annat liv, men istället blir han kvar i en destruktiv familj som till slut går för långt.
Jag fick en känsla av "äntligen" när jag kom till slutet av den här kriminalromanen, där jag hela tiden lurats att tro att det är den patriarkale fadern Isak som spelat tyskarna i händerna och varit deras hemlige informatör under Andra Världskriget. Åsa Larsson berättar kortfattat och intressant om den aktivitet som försiggick här uppe i norr under den tiden och hur den allmänna uppfattningen var innan krigslyckan för tyskarna vände. Sedan gör hon en av karaktärerna till informatör under kodnamnet "Räven" och det är inte Isak, utan hans fru Kerttu. På finska betyder kettu just räv, vilket ger en bra överraskningseffekt i alla fall för mig.
Berättargreppet att låta Wilma sväva som en sorts existens trots att hon är död stör mig inte alls. Det passar bra in på uppfattningen om det andliga i naturen som inte alls är ovanligt i den samiska mytologin, men jag vet att många har svårt för att ta sådant på allvar. Men kan man förlika sig med tanken på de döda som ändå närvarande är det här en riktigt underhållande bok.
fredag 30 januari 2009
En sorts kärlek - Ray Kluun
En sorts kärlek är en passande titel på den roman jag nyss lagt åt sidan. Det är en sorts kärlek huvudpersonen Sten känner för sin fru Carmen som insjuknar i en form av cancer som det inte finns stort hopp att besegra. Det är också en sorts kärlek han känner för sin älskarinna Rose, som är en av de många kvinnor han söker sig till under sin frus nedbrytande sjukdom. En annan sorts kärlek är den älskarinnan känner för Sten, eftersom hon troget väntar, trots att han bara kan komma till henne stulna stunder och ibland avbokar möten via SMS bara minuter innan. En helt annan sorts kärlek är den Carmen känner för sin man som gör att hon är villig att förlåta, trots att hon vet att han är otrogen och lever ett vidlyftigt liv.
En sorts kärlek är en typ av självbiografi som beskriver dessa människors liv, Stens framför allt, och deras våndor inför Carmens förestående död. Det är mycket liberala inslag i boken, med allt från inställningen till droger, sex och dödshjälp. Själva boken är inte så intressant tycker jag, men jag blev oerhört berörd av att Sten och Carmen lägger sina tidigare liv åt sidan för att fylla Carmens sista tid i livet med ren och skär livskvalitet. De reser tillsammans, umgås med sina vänner och förbereder den gemensamma dottern inför den död som är oundviklig. Carmen skriver ner hälsningar till sitt barn och spelar in videosnuttar för att dottern en dag ska kunna se henne, komma ihåg henne och få en levande bild av sin mamma.
Det är en underlig känsla att ha gråtit så åt skildringen av några människors liv och ändå inte tycka att boken är speciellt bra. Många pressröster talar om att den här boken är fantastisk, men det måste jag ha missat. Jag tilltalades inte alls av den, men berördes alltså desto mer.
fredag 23 januari 2009
Dödergök - Katarina Wennstam
Ett dödsfall ser ut att vara självmord, men är i själva verket mord och ett annat dödsfall ser ut att vara mord, men är ett planerat självmord. Berättelserna fungerar som referenser till varandra där förutfattade meningar både styr och ställer till utredningarna som utförs av poliser och åklagare.
Det ena dödsfallet ter sig vara självmord, men visar sig snart ha sin botten i hederskulturen och en hel invandrarfamilj ställs inför rätta för mord. Det andra dödsfallet är flera år gammalt och ser ut som mord, men visar sig vara självmord. Den misshandlade hustrun till en polis väljer att lämna sin man på det mest slutgiltiga sätt: genom att iscensätta sin egen död och ge honom skulden för den.
Maria flyttar in med sin familj i ett hus som de fått till ett riktigt vrakpris och efter en kort tid i det nya boendet upptäcker hon att hon bor i huset där polishustrun blev skjuten till döds. För att fly sin vardag som arbetslös journalist och mitt i ett förhållande där både hon och sambon går i tankarna att förhållandet antingen ska satsas på eller lämnas, bestämmer hon sig för att gå till botten med historien om den döda kvinnan. Polismannen är oskyldigt dömd för mord, men på alla moraliska sätt skyldig till hennes död.
En bekant karaktär från författarinnans tidigare roman, Smuts, är Madeleine Edwards, som i egenskap av åklagare driver åtalet mot de anklagade invandrarna. Hon kämpar med livet som ensamstående mamma som alltid jobbar över och försummar den truliga tonårsdottern. Samtidigt uppvaktas hon av medarbetaren Hjörne vid stockholmspolisen, som i sin tur har varit aktuell i fallet med den ihjälskjutna polishustrun.
Det är väl fel ordval att säga att det är populärt att lyfta fram drabbade kvinnor och kanske framför allt mäns våld mot kvinnor men den här romanen är ett bra underlag för att diskutera dessa frågor ytterligare några varv.
Det ena dödsfallet ter sig vara självmord, men visar sig snart ha sin botten i hederskulturen och en hel invandrarfamilj ställs inför rätta för mord. Det andra dödsfallet är flera år gammalt och ser ut som mord, men visar sig vara självmord. Den misshandlade hustrun till en polis väljer att lämna sin man på det mest slutgiltiga sätt: genom att iscensätta sin egen död och ge honom skulden för den.
Maria flyttar in med sin familj i ett hus som de fått till ett riktigt vrakpris och efter en kort tid i det nya boendet upptäcker hon att hon bor i huset där polishustrun blev skjuten till döds. För att fly sin vardag som arbetslös journalist och mitt i ett förhållande där både hon och sambon går i tankarna att förhållandet antingen ska satsas på eller lämnas, bestämmer hon sig för att gå till botten med historien om den döda kvinnan. Polismannen är oskyldigt dömd för mord, men på alla moraliska sätt skyldig till hennes död.
En bekant karaktär från författarinnans tidigare roman, Smuts, är Madeleine Edwards, som i egenskap av åklagare driver åtalet mot de anklagade invandrarna. Hon kämpar med livet som ensamstående mamma som alltid jobbar över och försummar den truliga tonårsdottern. Samtidigt uppvaktas hon av medarbetaren Hjörne vid stockholmspolisen, som i sin tur har varit aktuell i fallet med den ihjälskjutna polishustrun.
Det är väl fel ordval att säga att det är populärt att lyfta fram drabbade kvinnor och kanske framför allt mäns våld mot kvinnor men den här romanen är ett bra underlag för att diskutera dessa frågor ytterligare några varv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...