Om min man skulle lämna mig tror jag att jag mestadels skulle bli arg. Må vara att han skulle lämna mig, för jag kan bli rätt less mig själv ibland, men om skilsmässan var ett faktum - vilket skulle innebära att jag bara har tillgång till barnen halva tiden av deras uppväxt - så vore det spiken i min bitterhetskista. Vill man så pröva på den ångesten är det här en bok att läsa. Det här är bra. Sorgligt och ångestframkallande, men bra.
Petra får känslan av att det är något som inte stämmer när hon hittar en ljusstake vid sängen i familjens sommarhus och inte ens när maken Anders säger att det hade varit strömavbrott kan hon släppa den gnagande tanken att ett levande ljus i ett sovrum måste innebära något annat. Trots att hon frågar, vid upprepade tillfällen, om han har träffat någon annan så blir svaret obönhörligt nej. När erkännandet sent om sider kommer går det bara en kort tid innan hon upptäcker att hans lögner bara fortsätter, eftersom otroheten har pågått under en mycket längre tid än vad han ger sken av.
Det jag gillar med den här boken är att det inte blir en massa vältrande i hur barnen mår eller hur omgivningen reagerar, för egentligen handlar det här om Petra. Hon kan inte sova, kan inte äta, kan inte lämna tanken på den man som hon så stensäkert trott på och förväntat sig få bli gammal tillsammans med.
När Petra bestämmer sig för att bli stugvärd uppe i Norrbotten, i en så enslig stuga att inte ens någon som verkligen ville dig illa skulle idas komma upp, blir det startskottet för att själen ska få hela och hon behöver pröva på att vara riktigt ensam för att förstå att hon kommer att överleva att hon är ensam. Det är fint.
Om jag fick peta i den här berättelsen så skulle jag stryka åtminstone två delar, för det är så mycket som är så fint i det lilla. När det sticker iväg och spretar blir jag irriterad och tänker att "om jag ville ha sådan där Haagskt gullig tuggummibubbel så hade jag hellre läst den där andra." Här är det 90% smärta, 7% skön humor och 3% ånejnubörjarhonskrivasomomdethärvoreenstorstadskrönikaigen. Det där sista hade jag klarat mig utan.
En viss del av behållningen i den boken är naturligtvis att sitta och tänka på hur mycket Martina Haag har skrivit in av sitt eget liv. Maken Anders som är (nu kommer jag inte ihåg vad han heter, den där skäggige som ser ut som en pojke som aldrig vuxit upp) tv-kändis och gör tv-program med Klara Boman (som ju är Lotta Lundgren). En viss del av behållningen alltså, men romanen klarar sig samtidigt alldeles utmärkt på egen hand.
Läsvärt? Absolut. Bild lånad av förlaget.
torsdag 21 april 2016
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...