Det finns böcker med titlar som biter sig fast och “Nu vill jag sjunga dig milda sånger” av Linda Olsson är en sådan. Jag kan komma på mig själv med att nästan gå omkring och mässa dessa ord. Jag har lite svårt att sätta ord på läsupplevelsen, för jag får en liten rynka i pannan när jag tänker på den.Jag har en konstig känsla för boken där jag å ena sidan inte får något riktigt grepp om Veronika och Astrid men å andra sidan dras in i deras levnadsöden på ett sätt som jag inte kan värja mig emot.Jag måste jobba på min läshastighet, eftersom det fungerar att läsa exempelvis Stieg Larsson snabbt, men inte en sådan här berättelse där mycket av det som sägs uttrycks dunkelt. Som att Astrids pappa förgriper sig på henne sexuellt från det att hon är tretton år. Lika dunkelt beskrivs det att, och framför allt varför, Astrid kväver sin baby. I Veronikas berättelse är det osagda att hon förlorar barnet som hon väntar med James, som är den stora kärleken i hennes liv. Han dör och det är det som gör att Veronika lämnar livet tills hon lär känna Astrid. Veronika har flytt sina minnen och sina förluster och blir granne med Astrid som har egna öden att berätta om. De närmar sig trevande och mycket fåordigt varandra och vaknar båda till liv i detta möte. Veronika ska skriva en bok om James, men det slutar med att hon skriver Astrids (och sin egen) bok.
Varje kapitel linleds med strofer ur olika dikter. “Nu vill jag sjunga dig milda sånger” är hämtat ur Karin Boyes “Min stackars unge” och strofen är signifikant för hela boken. Boken blir bättre med lite perspektiv och jag väntar ivrigt på att få diskutera den med någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar