tisdag 18 december 2012

Arvet efter Astrid. Världens bästa Astrid.


Av Astrid Lindgrens böcker har jag alltid tyckt bäst om Barnen i Bullerbyn och Ronja. Ronja för att hon är den coolaste och Barnen i Bullerbyn för att jag blir så hänförd av lantgårdsromantiken, de godhjärtade arbetarna och den oskyldiga barndomen. När de här böckerna skickades hem till mig kan jag sitta och titta på dem, i dem, på bilderna och småle. De ser gamla ut men luktar nytt. Finfin känsla.


Jag vet inte om någon har missat att det kommit ut en "ny" bok av Astrid Lindgren i år. Tomten är vaken har en rolig bakgrundshistoria som du kan läsa om här, men se för husfridens skull till att köpa ett eget exemplar av boken, för det är lika astridskt som allt annat.
Bokar och bilder från förlaget.

Jul i stora skogen - Ett julkapitel för varje dag!

Mitt i alla julkalendrar på tv, legokalendrar på golvet och chokladkalendrar i köket är det här en kapitelkalender för mys i soffan.

Möt hustomten Vrese. Hans namn säger allt. Vrese däremot säger inte mer än han behöver där han går omkring på gården och sköter sina sysslor. Annars läser han ur den enda bok han har, Till ensamhetens lov eller så vrider han upp det stora uret, eftersom det är viktigt med tiden.

Jul i stora skogen: 24 korta kapitel, vackert illustrerade och med tomten Vrese i huvudrollen. Mysigare än så här blir det inte!

Bok och bild från förlaget.

Spökspänning!

Finns det någonting mer spännande för en åttaåring (typ den jag har i huset) än en berättelse om ett hus som det spökar i? Finns det någonting mer nervkittlande än när huvudpersonen bestämmer sig för att sova över i just det huset som det sägs att det spökar i? Skulle inte tro det. Min åttaåring skulle aldrig göra det, men han ser gärna att någon annan prövar det. Det innebär att man själv kan sitta tätt intill varandra och rysa och frysa av fasa, medan Emil (ni vet han Wärn som är fiktiv bokson till Maria Wärn. Fiffigt koncept det där!) tar reda på detaljerna.

Pedagogen i mig älskar för övrigt ordlistan i slutet som förklarar ord som signalement, maskopi, stöldgods och häleri. Lysande!

Smart present eller passande julklapp till små deckarfantaster i 6-9-årsåldern.

Bok och bild från förlaget.

Eddie gör jul!

Lisa Bjärbo känner man igen på fyndigheten och på konsten att säga mycket med få ord. I Eddie och julen är det Eddie som inte har så stor koll på vad julen innebär, men på varje uppslag avhandlas en julklassiker: pepparkaksbak, trädpyntning, vuxna som äter i tusen år och... Tomten!

Det är snyggt och texten och bilden beter sig som superlim i kontakt med fukt: det sitter som berget! Möcket bra. Möcket, möcket bra.

Bok och bild från förlaget.

Schlagersabotören - Lasse och Maja till undsättning!

Lasse och Maja får fullt upp när någon bestämmer sig för att sabotera schlagerfestivalen som ska äga rum i Valleby. Formatet känns igen med barnen som befinner sig mitt i händelsernas centrum, de vuxna som beter sig konstigt och några misstänkta som ska undersökas innan de kanske eller kanske inte anklagas för brottet.


Mycket bra julklappsbok åt någon i 6-9-årsåldern, oavsett om de kan eller inte kan läsa på egen hand. Det är nämligen så fiffigt beskaffat med den här boken att det följer med en skiva med inläst text (av författaren själv) och insjungna sånger (bland annat av den paranta Lill-Babs och den eminenta Siw Malmkvist).

Bok och bild från förlaget.

Sandmannen - Lars Kepler

Jag var så skraj när jag läste den här boken att jag på allvar övervägde att gå och hämta ett av mina sovande barn, allt för att jag skulle slippa sova ensam.

Förra boken avslutades med en cliffhanger värdig en actionhjälte och tempot är högt i den här, Sandmannen, redan från början. En man som blivit dödförklarad, och som noterats som ett förmodat seriemördaroffer, dyker upp efter tretton år och Joona Linna förstår att utmaningen han står inför kommer att vara den svåraste någonsin. Hans expertis och andras villighet att offra sig gör det här till den mest rafflande bok jag har läst under det här året.

Min kritik mot Keplers böcker har tidigare varit att det har dragit iväg i slutet. När allt känns imponerande bra har det kommit två-tre vändningar till som har fyllt mig med lust att slå ut med armarna på ett mycket italienskt vis medan jag skriker "Varför?! Varför?!". (Inte på italienska då, men ändå.) Det mycket trevliga är att så känns det inte i den här. Den där vågen av spänning när allt ställs på sin spets i slutet spänner över ett hundratal sidor och det är därför helt omöjligt att lägga boken ifrån sig och det kan bitvis kännas som om man måste ta en andningspaus, men det är riktigt bra.

Den krypande känslan av obehag finns där: någon som iakttar. Någon som hotar, inte mest dig utan de personer du håller av mest. Någon som inte har bråttom, utan som kan vänta, år efter år efter år för att slutligen kräva hämnd.

Jag får god lust att göra en textanalys för att bryta ner språket och lista sådant som gör att berättelsen bitvis blir så nervkittlande spännande. Det är för ruskigt bra gjort.

Och slutet. Slutet är precis lika irriterande kittlande som förra gången. Man måste läsa nästa bok - för hur ska det gå?

torsdag 13 december 2012

Alltings början, Karolina Ramqvist

Den här bokklubbsboken kommer att bli riktigt intressant att diskutera. Jag var inte alls taggad att läsa boken, men laddade pliktskyldigt hem den från elib. Efter första kapitlet smålog jag, för där får man möta huvudpersonen Saga som berättar att hennes mamma visade en film på hennes sjunde (eller åttonde) födelsedag: födelsefilmen med blod, mammans underliv och hela den smärtsamma men samtidigt smärtlindringsfria förlossningen. Alltings början startar där.

Sagas mamma är en fortfarande brinnande feminist som med Grupp 8 i ryggen nu tagit ett steg tillbaka. Hon brinner fortfarande, men överräcker elden i form av en fackla till sin dotter, säger att hon ska ta för sig och manar på henne att göra skillnad. Problemet är bara att Saga inte riktigt vet vad hon ska göra med den där facklan. Inte brinner hon så vidare värst mycket heller.

Saga frågar sig bland annat om det finns några strider kvar att ta. Vad ska hon engagera sig i?

Det blir framför allt en berättelse om 1990-talet och Karolina Ramqvist rör sig med lätthet i Stockolms innerstad med fester, bjudningar, barer, sittningar och events. Allt detta kommer till Saga, nästan av sig självt. Hon hoppar av gymnasiet, men det visar sig vara en av hennes största attraktionskrafter. Det är fräscht, säger någon och anställer henne som kolumnist. Andra journalister vill intervjua henne, använda henne som språkrör för den moderna och framför allt unga feministen. Saga säger sådant hon tycker låter bra, men har samtidigt svårt för att känna att hon lever ett liv som motsvarar det hon uttrycker. Hon har bland annat ett av och på-förhållande med den kände festfixaren Victor Schantz. Han vill bara ha henne i sängen när det passar honom och Saga spelar med samtidigt som hon förtvivlat försöker dölja att hon vill ha mer och att hon, precis som de flesta andra, drömmer om att det ska kunna bli ett par av dem i slutänden i alla fall.

Slutet är bra! Utan att avslöja någonting mer blir det en riktigt bra avslutning på en historia som för mig inte bjuder på någon större igenkänning, men som känns aktuell och viktig ändå.

söndag 9 december 2012

Fjällgraven - Rosenfeldt och Hjort


Det här är så bra - av flera anledningar. Det är välskrivet, för det första. Jag vet inte om vi ska tillskriva elokvensen Hjort eller Rosenfeldt, men de vet hur man ska formulera sig. Inga taffliga uttryck. Inga klyschor. Inga utdragna eller pinsamma sexskildringar, trots att engångsligg är lite av huvudpersonens signum.

För det andra tycker jag om gruppsykologin i Riksmordskommissionsgruppen. Kvinnorna är självständiga utan att framställas som obstinata terriers och männen är precis lika komplicerade som andra levande organismer, utan att de behöver skrivas in i den där mallen att de ska vara försupna, frånskilda och ha svårt för auktoriteter. Visst är de frånskilda och självklart dricks det både öl och whisky, men på ett mer tredimensionellt sätt som saknas i andra noirskildringar.

För det tredje så finns det en ny intressant historia (efter 11 september och utrikesministersmord uppstår häxjakt på invandrare från arabländer) som vävs ihop med alla påbörjade karaktärskomplikationer från tidigare böcker. Jag tycker att det fungerar.

Det kan väl till viss del stämma att det inte är riktigt samma driv i den här boken, någonting som för övrigt nämns i slutet av romanen när Sebastian Bergman säger, apropå att det är vägen till lösningen som är det intressanta: "Dessutom var vägen så in i helvete tråkig den här gången." (406). Är det en medveten replik från författarparet?

Handlingen är inte mer komplicerad än att den tar sin början i de jämtländska fjällen när två vandrande kvinnor hittar resterna av sex gömda kroppar. Riksmordskommissionen kallas in och mystiken tätnar när det framkommer... ingenting. Det finns sex kroppar som ingen saknar, fyra vuxna och två barn. Samtidigt presenteras det komplicerade förhållandet mellan Sverige och utrikespolitiska aktörer där läsaren i olika fragment får följa hur det på svensk mark genomförs internationella antiterroristundersökningar. Det finns starka krafter som vill stoppa detaljerna från att komma till allmän kännedom och det blir, trots det sävliga tempot, riktigt spännande.

torsdag 6 december 2012

Fällan - Unni Drougge

Unni Drougge svänger med knytnävarna vilt omkring sig i den här tredje boken om skandaljournalisten Berit Hård. Hård är precis vad hon är. Cynisk och på god väg att få sitt porträtt i ordboken bredvid synonymerna för "bitterfitta". Det är oerhört underhållande, faktiskt mer än vad själva storyn är. De avmätta sarkasmerna avlöser varandra samtidigt som de föga smickrande personbeskrivningarna radas upp. "De slappa läpparna hade rasat ner mot hakan överläppen hade liksom förlängts och förstärkts med vertikala veck som började vid näsroten hade inte näsan blivit större också? Moderns insjunkna kinder gick i repris i hennes ansikte, fast med ett påsliknande hudtillskott som hängde ner under haklinjen".

Svingandet med knytnävarna då? Jo då, de träffar både det ena och det andra. Ofta är det kropps- och skönhetsideal som avhandlas i media, ofta diskuteras bloggars betydelse och ungdomen som färskvara är hårdvaluta på den mediala scenen, men i den här boken släpps kommentarerna fria på ett sätt som kommentarfältet i en nättidning aldrig skulle kunna godkänna. Domen är hård över alla orättvisor och missförhållanden där en bättre begagnad kvinna ständigt jämförs med de unga och fräscha. Män kan lägga på sig både här och där, men det är mer legitimt än om en kvinna går upp samma antal kilon och får liknande kroppshydda.

Själva intrigen då? Jo, den är underhållande, eftersom det just är skönhetsideal och diskussionen om hur långt vissa är redo att gå som har huvudrollen. Inte nog med att bloggerskan Kissie får ansiktet förstört efter ett skönhetsingrepp, utan hennes lilla bebis kidnappas också. Gefundenes fressen för pressen alltså och Berit Hård blir alltså indragen på ett mer personligt sätt än hon först förstår.

Det är roligt, vasst och elakt, vilket är underhållande, men jag stör mig samtidigt på språket, eftersom det blir alltför pratigt med pliten, taggen, Benke, hörru och KK. Detta kan man dock ha överseende med och ändå låta sig roas av det mycket aktuella inlägget i skönhetsidealsdebatten.

Bok och bild från förlaget.

onsdag 14 november 2012

Jag väntar under mossan, Amanda Hellberg

Tilda ska bo hos sin morfar, mitt i den svenska urskogen, medan hennes föräldrar gör en kryssning. Idyllen är total med glittrande sjöar, lata dagar i trädgårdsstolar och en kall cola från jordkällaren. När Tilda en dag ska bada med sin morfar ser hon en rörelse i ögonvrån och hon får genast en känsla av att någonting inte är som det ska vara.

Det skrivs alldeles för lite svensk skräcklitteratur och jag är så glad över att Amanda Hellberg axlar det här oket. Formen sitter perfekt: idyll, krypande känsla av att någonting inte stämmer, yttre hot, människor i ens närhet som uppför sig underligt, helvetet brakar lös och sedan kommer upplösningen. Det finns till och med en vag antydan om en fortsättning, men romanen avslutas samtidigt helt och hållet - och det är någonting man som läsare inte är bortskämd med.

Hon är bra, Hellberg. Jag läste Döden på en vit häst när vi valde den till bokklubben och vi läste och ryste så det stod härliga till. Det är samma sak med Jag väntar under mossan och en stor behållning med romanen är att den väver in svenska naturväsen, oknytt, figurer, myter och naturföreteelser i en härlig blandning.

tisdag 13 november 2012

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, av Ransom Riggs

Jacob växer upp med en nära relation till sin farfar Abe. Abe visar underliga fotografier och berättar fantastiska historier om barn med speciella förmågor och Jacob lyssnar gärna och tror på varje ord tills han blir för gammal för sagor. Då tystnar farfadern och Jacob minns mest den goda samvaron med honom.

När Abe blir äldre blir han orolig och verkar förvirrad när han talar om monstren som kommit för att ta honom, att de måste försvara sig och att hotet kommer närmare. Jake tror först att det har att göra med farfaderns barndom som jude på flykt undan nazisterna, men när han hittar sin farfar mördad  och får en skymt av det som tog hans liv börjar han förstå att det kan ha funnits sanning i de förunderliga historier som berättades om de besynnerliga barnen.

I Abes dödsbo hittas några brev samt en bok som lämnats till Jacob. Han förstår att farfadern har gett honom ett uppdrag och han bestämmer sig därför för att resa från USA till England. Där ska han söka upp det ställe som under Abes barndom utgjorde tryggheten i hans liv; Miss Peregrines hem för besynnerliga barn.

 Framsidan är snygg och bokens upplägg är av ett sådant slag att det verkligen lockar till läsning! Författaren har använt sig av fotografier från olika samlingar av anonyma bilder och låtit dem spegla handlingen. Eller om det är tvärt om! Kanske har handlingen fått spegla bilderna? Hur det än är med den saken, så är det briljant!

Huvudpersonen är den 17-årige Jacob och om det är någonting man ska slå ner på så är det att tonårspojkarna inte väljer den här boken, just för att framsidan kan se avskräckande ut. Det här är en perfekt bok för en tonårskille: känslan av alienation, vuxenblivandet, relationen mellan fäder och söner, känslan när man hittar sin plats i livet, det godas kamp mot det onda, kärleken som gör entré... Behöver jag fortsätta?

Läs. Rys. Skratta. Titta på bilderna. Ge den som boktips till kräsna elever. Ge den som boktips till en person som tycker om att läsa. Prata om den.

Bok och bild från förlaget.

måndag 12 november 2012

Den unge Werthers lidanden, återberättad av Oscar K och illustrerad av Lilian Brøgger

Det blir ungefär som när Romeo och Julia spelades in med Leonardo DiCaprio och Clare Danes när Shakespeares originaltext användes i en supermodern storstadsmiljö. Det kanske är en dålig jämförelse, för i Goethes Den unge Werthers lidanden, återberättad av Oscar K och illustrerad av Lilan Brøgger, är berättelsen just återberättad men bilderna visar på en annan tid än den originalet utspelade sig i. Grafitti på husväggarna, stökiga nattklubbar, kortkorta kjolar och genomskinliga toppar.

Ibland funderar jag över varför sådana här böcker skrivs. Det kan ju hända att man uppskattar den även om man inte har läst originalet från 1744, men det måste ändå vara ett ganska litet antal som väljer att läsa just en sådan här bok. "Illustrerad världslitteratur" står det på framsidan och jag tycker att det är ett bra koncept. Om världen ska kunna ta till sig litteratur som är flera hundra år gammal kanske det kan locka någon fler att bekanta sig med en roman om den är bearbetad och illustrerad. Jag roas kungligt (eller är det mer PK att säga dronnligt?) av bilderna emedan jag bläddrar väldigt snabbt förbi vissa partier av texten.

Samtidigt måste man fundera över vad som går förlorat, för det första i en översättning, men för det andra i det att man bearbetar en text. För mycket tror jag, speciellt i en bearbetning. Sedan måste man ju veta en hel del om romanens kontext och samtidshistoria för att kunna få den där extra upplevelsen. Slutet är precis så där blytungt, ångestfyllt och febrigt som det är i originalet. Pistolerna lånas, breven skrivs och hjälten... ja, jag kanske inte ska avslöja allt, men there will be blood och det läcker genom alla lager av bandage.

fredag 26 oktober 2012

Jag ringer mina bröder, av Jonas Hassen Khemiri

Författaren har själv kallat boken för ett Mariekex. Den är liten och tunn - och efterlängtad. Handlingen utspelar sig strax efter det att rapporterna om bombattentatet i Stockholm har inträffat. Huvudkaraktären Amor vandrar runt i en stad han inte känner igen, ett Stockholm med poliser i varje gathörn, med nyhetssändningar som pekar på en viss sorts människor man inte vill bli sammanknippad med och med samtal mellan vänner som är både livrädda och upprörda.

Amor ringer sina bröder. Han uppmanar dem att se normala ut. Sedan ringer han sina bröder och säger att de tvärt om borde stå ut från mängden. Sedan ringer han dem och är rädd att uppfattas som avvikande, som misstänkt eller som hotfull. Han är rädd att hans prat ska uppfattas som kod och i nästa stund är han orolig över att han ska vara övervakad.

Vad händer med en människa när någon som liknar en själv utför en ond handling? Det är bland annat det Jonas Hassen Khemiri lyfter fram i det här lilla kexet. Viss besvikelse över det tunna formatet blandas med fascination av hur mycket man kan få fram utan att skriva ut allt. Ändå tror jag att jag läste den lite för snabbt. Om man läser med mer eftertanke och stannar upp oftare kanske nyanserna blir ännu större.

För den som vill läsa boken i miniformat kan man läsa krönikan som Khemiri publicerade veckan efter attentatet. Den texten, Jag ringer mina bröder, finns HÄR. Läs och njut.

Örfilen, av Christos Tsiolkas

Grillpartaj på bakgården. Släkt och vänner trängs kring bord som dignar under bördan av för mycket mat. Det finns spänningar mellan de vuxna, underlägsenhet så väl som överlägsenhet och äpplet faller som bekant inte långt från trädet. Barnen är präglade av sina föräldrar och när den yngste, Hugo, har provocerat sin omgivning tillräckligt mycket slutar det med att värdens bror Harry ger pojken en örfil.

Läsaren får sedan följa olika personer som var närvarande under kvällen och samtidigt som man själv funderar över hur man skulle reagera presenteras diskussioner och reaktioner från andra. Frågan är komplicerad och karaktärernas personligheter påverkar hur man själv reagerar på deras reaktion. Det är väl det mest intressanta med den här boken.

I övrigt är boken full av knark, könsord, runkningar, stånd, vem som är otrogen med vem och vem som har alkoholproblem. Det blir rätt tröttsamt tycker jag. En recencent i SvD kallar boken för en "machoroman med masturbatoriska inslag" och den formuleringen är mycket träffande.

Det här är en bok vi ska diskutera i bokklubben och jag tror säkert att vi kommer att ha mycket intressant att säga.

onsdag 17 oktober 2012

Den sista utvägen, av Karina Berg Johansson

Jag vet, man ska inte döma boken efter dess omslag, men det här kan vara årets snyggaste. Gråsvart med en touch av lila, med huvudpersonen balanserande på muren som leder till stadens kyrkogård. Staden, Vägsände, där ingen reser bort men där alla fascineras av att just Julie har kommit till dem.

Alla talar om henne. Några talar till henne. När de talar med henne gör de det i oavslutade meningar. Hon förstår att någonting är på gång, men hon får inte veta någonting. En person visar en pusselbit och en annan lägger dit en annan, men som läsare dröjer det en föredömligt lång tid innan man förstår hur helheten ser ut.

Läs inte den här boken om du är mörkrädd. Läs den inte om du inte vill få en krypande känsla av att skuggorna lever sitt eget liv och sakta närmar sig. Läs den bara om du vill rysa och snegla lite över axeln innan du går och lägger dig.

Bok och bild från förlaget.

måndag 15 oktober 2012

Only väg is upp, av Emmy Abrahamsson

Jag vet inte om du har varit med om det någon gång, att du har läst en bok och skrattat, högt och oväntat och att människor runt omkring dig har tittat. Om du läser den här boken är risken, eller chansen om du så föredrar, stor att du gör just detta. Huvudpersonen är Filippa, eller Pippa som hon får stå ut med att kallas, och boken Only väg is upp börjar med en flygresa till London. Där väntar det stora äventyret med ansökan till pretentiös dramaskola, spännande extraknäck och en pojkvän som hon inte har träffat ännu (men som hon bara vet kommer att dyka upp). De här delarna känns igen, för vem har inte själv haft en kompis eller själv varit den som åkt utomlands efter gymnasiet för att göra allt det där som låter så spännande.
Det som är absolut bäst med Emmy Abrahamsson är hennes sätt att beskriva Filippa som karaktär. Filippa vill så förtvivlat gärna träffa en cool kille, så hon ser en potentiell pojkvän i alla fina killar (och även vissa ofina) hon möter. Det är både fint och hysteriskt roligt på en och samma gång. Hela hennes upplevelse är så skön och hon är hela tiden naiv på ett sätt som gör att hon hamnar i roliga situationer.
 
Skön ungdomsroman med roligt språk, karaktärer du fastnar för och med lovande avslut (som lovar fortsättning). Läs den. Eller read it.
 
 

söndag 14 oktober 2012

Torka aldrig tårar utan handskar, av Jonas Gardell

Jonas Gardells bok har gått från hand till hand på jobbet. På Facebook skrev flera att den här måste du läsa. Framför allt sades det att man måste läsa den innan man ser den filmatiserade versionen.

Det kan mycket väl vara så att jag spolierar innehåll och slut för den som inte har läst boken eller sett filmatiseringen och varnar därför för att fortsätta läsa om man inte vill veta slutet på den här historien.

Jag hann inte läsa boken innan jag såg Torka aldrig tårar utan handskar på Svt. Jag ville inte ens se tv-programmet, utan kände att jag nog inte orkar. Jag vill inte se eller ta in någonting jobbigt och tungt just nu. Det är tillräckligt mycket att hantera av sådant som pågår runt omkring i övrigt. Trodde jag. Det blev så att jag såg tv-programmet i alla fall och jag kunde inte titta bort. Sedan fick jag låna boken och kunde inte sluta läsa.

Det här är inte främst en skildring om den sjukdom som skulle skrämma livet ur både folk och fä under 80-talet, utan en beskrivning av människors längtan efter att bli älskade som de är. Att vara homosexuell i en storstad är besvärligt, svårt, trixigt, anonymt och därför finns vissa områden dit likasinnade söker sig för att möta andra som är ute i samma ärende. Att vara homosexuell boende på en liten ort är omöjligt.

I centrum av berättelsen finns Rasmus och Benjamin. Rasmus som lämnar Värmland för att bosätta sig i Stockholm hos sin moster. Benjamin är uppvuxen i en familj som hängivet genomför sin tjänst som Jehovas Vittnen. Det är också i tjänsten som Benjamin träffar Paul; han som ser Benjamin och känner igen vad han är. Benjamin vet inte själv om att han är homosexuell, men när Paul upplyser honom om det förändras världen som i ett trollslag. Rasmus har hela sitt liv vetat vad han är, men vet att han inte kan leva ett fullt liv på den lilla bruksorten i Värmland. Rasmus har längtat efter att få uppleva närheten till en annan man, men när det väl sker blir det inte alls som han har tänkt sig. När de två unga männen väl möts är det en trevande kontakt som sker till en början och ingen av dem vet vad det kommer att leda till eller vart de är på väg.

"Vet du alls vart du ska då?" frågar Benjamin, fortfarande lika mjukt.
"Nej. Inte egentligen", erkänner Rasmus, och då ser Benjamin plötsligt nöjd ut.
     Som om just det var det svar han ville ha.
"Nå, men då så", säger han och ler stort. "Inte jag heller. Kanske vi kan gå dit tillsammans?" (s.288)

Jag vet att jag sticker ut hakan när jag säger att jag nog föredrar den filmatiserade versionen. Visst. Vissa överraskningsmoment försvinner, men i övrigt är den färdiga bilden fantastisk. Miljöerna är övertygande (valaffischer, bilmodeller, kläder, musik, interiörer - makalösa) och relationerna, ögonkontakten, en nästan omärklig skiftning i en blick, en ryckning i en liten muskel nära ögat mellan Benjamin och hans far efter dagens dörrknackning, en tystnad som varar ett ögonblick för länge... Jag tycker att det var så snyggt gjort. I boken framställs pappan som mycket mer fördömande än vad jag tolkade in i tv-versionen även om boken också nämner den oerhörda kärleken mannen känner för sin son.

Det här är så bra. Nutid (alltså 80-tal) blandas med händelser från barndomen, alltså sådant som har format Benjamin och Rasmus till de unga män de är när de möts. Symboliken med handavtryck och namn som skrivs i imman på ett fönster är fantastiska och jag tänker mig att ett Augustpris är en bra början för att visa hur viktig den här boken är.

söndag 30 september 2012

Det femte vittnet, av Michael Connelly

En rättegångsthriller av Michael Connelly. Man kan fråga sig hur många gånger han kan komma undan med det, den gode Connelly. Tydligen hur många gånger som helst, för det här är riktigt bra.

Han är dessutom alltid aktuell, Michael Connelly. Här sitter jag, i norra Sverige, och läser om en fiktiv advokat i Californien och tycker att det är hur intressant som helst, för nu beskrivs finansmarknaden och följderna som den ekonomiska kollapsen har inneburit för den lilla människan. Läsaren presenteras för Lisa Trammell, en ensamstående mor som efter skilsmässan står med ett hus som är belånat för en summa större än vad huset är värt på marknaden. Mickey Haller är advokaten som har upptäckt att bankerna inte spelar rent i indrivningen av sina pengar och de förbereder ett ärende för att bestrida bankens övertagande av huset Lisa bor i. När en av de ansvariga bankpersonerna blir dödade blir Lisa misstänkt, men Haller är övertygad om att hela situationen är mycket större än så.

Själva rättegången är också intressant. Beskrivningen av det amerikanska rättssystemet är imponerande nedkortat med precis så mycket information läsaren behöver för att tycka att det är tydligt och intressant. Det är inte bara lagarna som beskrivs, utan även advokaternas upplägg för att slå hål på argumentation, få vittnen att motsäga sig själva samt strategier för att påverka jurymedlemmarna. Grupppsykologi, sociologi och påverkansmedel. Jag tycker att det här är lysande.

Haller som person är rätt intressant också. Här är det i bakgrunden dessutom en diskussion som förs angående hur mycket samvete man kan tillåta sig ha som försvarsadvokat. Hur mycket kan man tillåta utanför lagens råmärken utan att för den sakens skull ha gått för långt i jakt på den riktiga rättvisan? Det visas på ett mycket talande sätt genom att Haller har anställt en ung kvinna, nyutexad från juridikskolbänken.

Det femte vittnet är dessutom ett begrepp som används om en person som kan undvika att svara om han eller hon åberopar det femte tillägget, att tvingas vittna mot sig själv och detta är ett högst aktuellt tillägg att använda sig av i den här berättelsen.

fredag 21 september 2012

Artighetsreglerna av Amor Towles

Artighetsreglerna avhandlades hemma hos mig denna afton när bokklubben dinerade tillsammans. Den utspelar sig under det glada 30-talet i ett dekadent New York och läsaren får följa ryssättade Kate under ett händelserikt år. På självaste nyårsafton träffar hon och väninnan Evey den spännande Tinker Grey och triangeldramat kan ta sin början. En bilolycka och några förstulna kyssar senare tar saker och ting oväntade vändningar och läsaren får följa förvecklingarna under året som följer.

Art deco, gangsterfruar, gin och tonic, sekreterarjobb, jazzklubbar, fickpluntor, stugvistelser i Cape Cod, segelsemestrar, hisspersonal, bilturer i en brunfärgad Bentley och middagsbjudningar med ännu mera gin och tonic och ännu fler fickpluntor. Puh. Där är sammanfattningen av vad som upptar människornas liv och tid. Detaljrikt och långsamt går Kate från bar till bar, från pensionatet till sekreterarjobbet, in i hissen och ner till baren...

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det här är bra eller ej. Meningarna var delade i bokklubben också och största invändningen var nog att det inte riktigt brände till. Det hade gått att göra betydligt mer av den här storyn. Framför allt hade Kate kunnat vara något mer livfull, mer temperamentsfull eller bara full, så mycket gin som det ändå dracks. Boken skrevs upp rejält av DN och bara det borde kanske ha fått varningsklockorna att ringa. Lite ljumma reaktioner från undertecknad alltså.

onsdag 19 september 2012

Internationella bokveckan 2012

Fira den internationella bokveckan: Grabba tag i den bok du har närmast, slå upp sidan 52 och plocka ut den femte meningen. Avslöja inte bokens titel. Kopiera reglerna i statusfältet innan du fyller i din mening.

"När hon hade varit gift ett par månader upptäckte hon att att det inte fanns mer att göra." 

tisdag 18 september 2012

Härligt oärligt, Ally Carter

Om man måste kontrollera huruvida man fortfarande är läskunnig eller inte så kan man göra det genom att välja en propeller; en bok där man vänder blad i så snabb takt att luggen blåses bort från din panna. Det här är en sådan bok.

Härligt oärligt handlar om Katarina, en sjuttonårig mästertjuv som har gjort sitt yttersta för att lämna sitt oärliga liv. Hon har gått så långt som att skriva in sig på en internatskola och där gör hon allt för att smälta in och vara en vanlig tonåring. Det är bara det att det finns andra som tycker att hon har gjort helt fel val. Stora stölder genomförs och plötsligt befinner sig Katarina i händelsernas centrum. Hennes pappa, som har lärt henne allt hon kan, är riktigt illa ute och behöver hennes hjälp samtidigt som den stöld hon måste utföra verkar helt omöjlig.

Vad kan man då säga om den här boken? Att Katarina, med tanke på hennes sjutton levnadsår, framstår som åtminstone tjugo år äldre än vad hon ska föreställa? Att det är lite typiskt att det måste till ett nästan ointagligt museum med både laserstrålar och avledningsmanövrar som inkluderar rök? Att det dessutom finns en ventilationstrumma som det ska krypas i? Jodå. Allt finns med och det är lite som en Lassemaja-bok fast för tonåringar; formen är given, det är bara innehållet som varierar.

Är det bra då? Jodå. Spännande, fartfyllt, romantiskt, humoristiskt, korthugget... Här är det inte tal om överdrivet långa beskrivningar av känslor eller upplevelser. Saker och ting är tunga eller genanta, svåra eller kittlande, varken mer eller mindre. Det fungerar alldeles utmärkt - och naturligtvis avslutas romanen med löften om fler äventyr. Härligt oärligt.

tisdag 4 september 2012

Het lustläsning

Jag brukar säga att jag inte läser av tvång, utan av lust. Nåja, ordet lustläsning kan ha olika innebörd.

I novellsamlingen Het är det just hettan som är grejen. Det är erotik och kärlek, kåthet och osäkerhet, förbjudenhet och tillåtelse i en skön blandning. Det är välskrivet om ungdomar, för ungdomar, av personer i olika åldrar men som inte har glömt av hur det var att vara ung. Novellerna berör teman som verkligen känns aktuella: paret som inte kan sluta ta på varandra, någon som kommer underfund med att den kanske är gay, någon annan som plötsligt är delaktig i en trekant och ytterligare en som har eller inte har ihop det med sin lärare.

Novellformen är inte helt okomplicerad. Pang på-storyn blir mer påtaglig när det handlar om just kärlek. Eller kärlek och kärlek, förresten. Det handlar mest om sex. Det jag tycker är riktigt bra med de här novellerna är att de inte skuldbelägger, de smutsar inte ner, de är inte våldsamma eller sexistiska och bara det är en bedrift. Det finns så många taffliga beskrivningar av sex i böcker, för att inte tala om hur sexscener ibland pressas in helt omotiverat i en film, och då behövs det sådant som är bra.

Problemet med den här novellsamlingen är nog snarare läsaren - alltså jag. Jag är inte pryd av mig, men jag ser inte riktigt tjusningen med att läsa ingående beskrivningar av själva sexandet. Jag fascineras mer av den som bygger upp en berättelse till dess jag inte kan låta bli att fortsätta läsa och sedan lämnar tillräckligt mycket osagt för mig att fantisera ihop resten. Detta gör t.ex. Lisa Bjärbo och de andra författarna har gjort ett riktigt skrivkonststycke de med och som sagt, lustläsning kan få en helt annan innebörd än den jag har lagt in i ordet tidigare.

Bok och bild från förlaget.

onsdag 29 augusti 2012

Fallvatten, av Mikael Niemi

När man läser de första orden i Mikael Niemis roman Fallvatten sätter associationerna igång. Han går ut hårt med ett citat ur 1:a Moseboken:


Ty se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden till att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under himmelen; allts om finnes på jorden skall förgås.

Sedan fortsätter han med en strof ut Keksis kväde: Tulvan tuopi tunturista veden vaarorist’ valutaapi som enligt vad jag har kunnat ta reda på betyder ungefär ”för ett flöde ifrån fjällen vältrar vatten utför bergen.”

Det tredje citatet är lånat av Peps Persson och lyder ”Va ska du med bil och villa?”.

Redan där ler jag, för nu är ett Niemiskt mikrokosmos skapat och i den här världen vet jag vad som väntar. Det kommer alltså att regna av bara attan, vattnet kommer att fördärva allt och människor kommer att omvärdera tingen i livet och se att bil och villa inte spelar så stor roll när familjen är hotad. Formatet är helt nytt – en svensk katastrofroman - och handlingen utgår från vad som skulle hända om dammarna i Luleälven brister. Personerna man får följa är allt från vattenkraftsarbetarna som gör mätningar till konstgruppen som målar akvareller vid Luleälvens strand; det är helikopterpiloten som funderar på att ta sitt liv och det är tonårsmamman som arbetar som butiksbiträde i Luleå.

Tempot är hisnande och läsningen blir litegrann som vattenmassan i älven; den går liksom inte att stoppa. Det handlar lika mycket om vad som händer rent naturkatastrofmässigt som att den beskriver vilka egenskaper katastrofen ställer till med i människors inre. Överlevnadsinstinkten och modersinstinkten beskrivs lika levande som egoismen och de djuriska drifterna.

Det som för mig är typiskt niemiskt gör att jag sitter med en ambivalent känsla av förtjusning och olust efter avslutad läsning. Han skriver med humor och är norrbottniskt naturromantisk samtidigt som han bryter av med naturalism av den sort som skulle göra Baudelaire grön av avundsjuka. Språket är för övrigt helt fantastiskt och de första kapitlen fullkomligt sprakar. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag tycker om det, men kommer inte riktigt över det märkliga och makabra.

Bok och bild från förlaget.

onsdag 22 augusti 2012

Rosor, min kära, bara rosor - Mark Levengood

Rosor, min kära, bara rosor heter den, Mark Levengoods senaste klokskap i bokform. Den hade också kunnat kallas Evangeliet enligt Mark, tänker jag så här efter avslutad läsning.

Jag tror inte att det  handlar så mycket om att vissa människor är med om fler anmärkningsvärda händelser än andra, utan mer om att vissa personer är så goda berättare att minsta lilla betraktelse kan kännas upplysande och viktig.

Varm i hjärtat blir jag redan efter första betraktelsen. Det är nästan så att jag blir varm bara av att läsa att boken tillägnas vännerna Henrik och Pia. Jag är inte helt säker på att jag vet vilka de är, men de förtjänar säkert dedikationen.

Det som är skönt med Mark Levengood är att allt han berättar verkar vara genomsyrat med uppriktig godhet. Det finns visst ett drag av, faktiskt bitvis en orkan av, svärta, men det gör bara resten mer intressant. Och mitt i svärtan, naturligtvis, den bubblande humorn, ordsvängeriet och värmen.

"En dag i tidiga medelåldern knackar det på själens port, och där står en rund liten herre och säger 'Goddag, jag heter Bekvämlighet, det här är mina vänner Luttrad och Cynisk.'". Jomensåatt... Man behöver tydligen inte vara i tidiga medelåldern för att skratta nervöst och igenkännande åt de raderna.

Sedan talar han om riktiga män och den manliga värk riktiga män hellre står ut med än att göra som sjukgymnasten säger. Han talar om att vintern bara är till för frikyrkliga och idioter och att hans morfar beställde in samma maträtt till hela familjen när de åt på restaurang, eftersom det blev enklast för dem i köket.

"Att tala är silver, det är vi eniga om. Att tiga kan vara guld, men det kan också vara ett tecken på autism." Man måste bara älska de här orden. Man måste bara älska den här boken. Köp en till dig själv och köp en till någon du tycker om.

Bok och bild från förlaget.

Rosengädda nästa, av Emma Hamberg

Bror är 13 år och frankofil. Många i hans ålder skulle antagligen tro att en frankofil var en speciell typ av bög, men den vältalige ynglingen har full koll på språket och är mycket medveten om vem och vad han är. Bror är speciell på ett sätt som när han var yngre gjorde folk förtjusta och imponerade, men som i tonåren verkar lillgammalt och apart. Det han vet om livet och kärleken är inte mycket, men hans kunskaper räcker till för att veta att hans mamma och pappa – båda två framstående läkare inom respektive område – bara är en sommar från att ansöka om skilsmässa. I ett försök att låta föräldrarna finna varandra på nytt arrangerar Bror ett fiktivt seglarkollo att åka iväg till och föräldrarna går med på det. Problemet, vart han ska ta vägen, löser sig när han ser en liten annons utlagd av en kvinna som tar hand om upphittade och hjälplösa djur.
Till gården kommer också Tessan: hon som trodde att hon hade ringt sjukvårdsupplysningen och hann spy ur sig all ånget och vånda hennes hopplösa förortsliv rymmer, innan hon förstod att hon hade ringt fel. I stället hade hon ringt till Jane, som i sin tur gärna tar på sig rollen som rådgivare och ber henne att lämna allt.

Jane själv verkar ha råkoll på allt. Hon vet hur man får svalungar att överleva, hur man syr ihop en skottskadad rävmamma, hur ekorrungar ska bäras i bh:n för att de ska känna sig trygga… och hur vilsna trettioåringar och säregna trettonåringar ska finna sin plats i livet. När Jane får beskedet att hennes mamma har gått bort presenteras Rosengädda, stationshuset som var Janes barndomshem på den tiden då hennes namn var ett annat och man förstår att det finns ett och annat att reda upp i Janes liv också.

Rosengädda nästa parkerar sig tematiskt framför allt i uppgörelsen med det förflutna, med föräldrar i allmänhet och med modersrelationen i synnerhet. Mitt i melakolin är det roligt. Riktigt, riktigt roligt. Det är så där igenkänningstragiskt roligt, t.ex. när Tessan måste visa sin mamma exakt hur upprörd hon faktiskt är. Det slutar med att hon använder tvålarna som har legat dekarativa och inplastade i så många år utan att få användas. Hon tänder också ljusen, finljusen, som också bara har stått orörda i all evinnerlighet. Det roliga med den händelsen blir för mig att fyraåringen samma dag som jag läste om detta frågade om han fick tända ljusen i den femarmade guldkrokskandelabern. Svaret blev att vi självklart skulle göra det. Jag blev till och med sugen på att gå till badrummet för att leta reda på någon ouppackad tvål att skala av.

Frankofilvinklingen är fantastisk, eftersom Brors fascination för bl.a. Serge Gainsbourg beskrivs så innerligt att jag får för mig att gå in på youtube för att bekanta mig närmare med honom. Det är väl läsning när den är som mest lyckad: man får lust att göra någonting som man inte har gjort förut och man svarar inte reflexmässigt nej när någon vill tända ett ljus.

Bok och bild från förlaget.

onsdag 15 augusti 2012

Jokern, av Markus Zusak

Markus Zusak placerade sig i mitt läsarhjärta med romanen Boktjuven och boken har för evigt en given plats på min topp-10-lista. Nu snubblade jag över den här, Jokern, när en kollega mycket övertygande försäkrade mig om att den måste läsas. Så rätt hon hade.

Ed råkar förhindra ett bankrån och anses vara dagens hjälte. Några dagar senare ligger ett spelkort i hans postlåda med tre adresser och tre angivna klockslag antecknade på det. Ed beger sig efter en hel del dividerande med sig själv till de olika adresserna och förstår snart att han har fått uppdrag att lösa. Han vet inte vem som har sänt honom, bara att han är budbäraren (romanens originaltitel är The Messenger).

När de första uppdragen är utförda anländer nästa ess. Där finns nya uppdrag att utföra och han börjar ana att det finns fyra kort totalt, med tre uppdrag på varje ess. Ju fler han utför desto närmare sluts cirkeln kring honom själv och det. Är. Så. Snyggt. Och inte bara det. Det görs med en sådan värme och kärlek att jag kommer att le åt det här under mycket lång tid. Slutet ska jag inte avslöja, men det lätt filosofiska resonemanget om varje människas uppgift på jorden kan man ta mer eller mindre lätt på.

Romanen är klassad som ungdomslitteratur och riskerar att inte läsas av riktigt lika många av den anledningen, men den hör inte enbart hemma i den kategorin, varken till sitt innehåll eller till sin form. Handlingen är allmänmänsklig och får mig att må bra. Det blir inte mycket bättre än så.

måndag 30 juli 2012

Sanningens ögonblick, Kristin Hannah


Tre systrar; Winona, Aurora och Vivi Anne, växer upp på en hästgård i bästa moderna westerntid. Inledningskapitlet talar om att modern nyligen har dött och systrarna presenteras efter hur de reagerar på dödsfallet. Winona är äldst och intar genast mammarollen. Hon ser hur de yngre systrarnas behov yttrar sig och är genast framme för att minimera skadan. Den känslofrånvände fadern bestämmer sig genast för att sälja hustruns älsklingshäst för att spara pengar och Winona gör sitt yttersta för att förhindra detta, trots att det innebär att hon måste förnedra sig själv. Förhållandet mellan henne och fadern är komplicerat redan från början och ingenting hon gör duger i hans ögon. Värre ska det dessutom bli, speciellt när relationen till systrarna ställs på sin spets. Trots fina meriter, en högt ansedd position som advokat och med ett intellekt som överträffar andras ses hon som oduglig eftersom hon inte har något handlag med hästar.

Aurora är mittenbarnet, medlaren, den lite bortglömda som gör mycket i kulisserna men som sällan får någon uppskattning för sin insats. Hon artar sig som hon bör; finner en snäll och tråkig man och får två lagom välartade barn. Precis som mellanbarn i allmänhet blir Aurora förpassad till periferin i den här boken och det är i stället äldsta och yngsta barnet som är intressanta.

Vivi Anne är yngst, prinsessan, den omhuldade och älskliga. Hon har solsken i blick, är livlig och positiv. Vacker som en dag charmar hon sin omgivning och tror att hon vet hur det är att leva fritt och vilt - till dess hon träffar Dallas. Halvindianen som anställs som förman på gården duger inte i faderns ögon och Vivi Anne är redan förlovad med en snäll och lite tråkig man, Luke. När hon sviker fästmannen sviker hon också en av sina systrar och deras relation ställs på tuffa prov.

Sanningens ögonblick beskriver en syskonrelation som verkligen inte är okomplicerad. De kärleksfulla och humoristiska stunderna trängs med svartsjuka och missunnsamhet, precis som det kan vara i verkliga livet. Boken är intressant på så sätt, samtidigt som de avslutande passagerna med en tonåring som tvingas till skrivande, blir lite väl sockersöta för min smak. Klart läsvärd en smågrå sommardag.

onsdag 11 juli 2012

Matchad - Ally Condie

Man ska inte döma boken efter omslaget, eller så är det just det man ska göra. Det här omslaget är riktigt briljant. För att få veta varför måste du läsa boken, men titeln, bubblan och färgerna speglar innehållet på ett alldeles lysande sätt.

Cassia är sjutton år, vilket enligt mig är den optimala åldern att sätta på en karaktär. Senare delen av tonåren, strax innan myndighetsåldern... Magisk ålder, helt enkelt. Vid sjutton års ålder närvarar alla ungdomar vid en matchningsceremoni som Samfundet anordnar. Där får sjuttonåringarna reda på vilken person de ska gifta sig med och senare skaffa barn tillsammans med. Denna händelse emotses med glädje och spänning av alla, eftersom allt är statistiskt uträknat; din match är den optimala partnern för att avkomman ska bli frisk och stark. När Cassia blir matchad blir resultatet inte riktigt vad hon har tänkt sig. När hon sedan ska få ta reda på mer om sin partner väntar nästa överraskning. Samfundet - som aldrig gör fel - måste agera och Cassia börjar förstå att allt inte är som det ser ut att vara.

 Jag trodde inte att jag var så där jätteförtjust i dystopier, men de är ju ruggigt intressanta. Den här är ruggigt intressant på sitt eget sätt. Som läsare får man inga långa beskrivningar av framtidssamhället i detalj, utan Cassia lever sitt liv som vilken annan framtidstonåring som helst och genom hennes ögon får man små pusselbitar som talar om hur samhället fungerar. Hon som tidigare varit den perfekta medborgaren fylls av uppror och man följer med spänning hur trycket i hennes inre byggs upp.

Kärlek och uppror presenteras i en skön blandning i Matchad och författaren har vävt in det västerländska kulturarvet, eller snarare bristen på det, på ett alldeles lysande sätt. Det här tycker jag om!

Bok och bild från förlaget.

söndag 8 juli 2012

TÄNK PÅ ETT T4L - John Verdon


Tänk dig att du får ett handskrivet brev adresserat till dig. Brevet uppmanar dig att tänka på ett tal. Tänk dig sedan att det följer med ytterligare ett litet kuvert i brevet och i kuvertet ligger en lapp med talet du precis har tänkt på. Detta händer självhjälpsgurun Mark Mellery och han kontaktar därför sin universitetskamrat Dave Guerny, en förtidspensionerad utredare med seriemördare som specialitet.

Brevet är författat på vers och verkar till en början vara ett lekfullt skämt. När tre olika brev har kommit börjar mottagaren förstå att det ligger ett förtäckt hot bakom och det antyds också att tiden är utmätt.

Det här är en småspännande deckare, som gjord att läsas under sommaren. Boken är kanske ingenting extraordinärt som mordhistoria, men beskrivningarna av Guerny är inte de urvattnade schablonerna man är van vid, utan här får utredaren vara en reflekterande och självkritisk människa med både brister och fel.

Den här boken kommer dock att bli ihågkommen mest för att jag skrattade så gott innan jag började läsa den. Bibliotekarien ringde och sade att jag hade en bok att hämta. "Tänk på ett tal" fortsatte hon och jag tänkte på ett tal. När bibliotekarien inte sa någonting på en lång stund förstod jag att Tänk på ett tal var själva titeln på boken.






onsdag 13 juni 2012

Du glömde säga hej då - Sarah Dessen

Lektion ett i litteraturvetenskap på universitetet: alla ungdomsromaner handlar om identitetssökande och vuxenblivande. Sida ett i Sarah Dessens Du glömde säga hej då: Mclean flyttar runt med sin rastlösa pappa och på varje nytt ställe passar hon på att bli en helt ny person. Hon är hejarklacksledare på ett ställe, den alternativa tjejer som röker på ett annat ställe eller redaktör för skoltidningen på ytterligare en skola.

Så kommer hon till Lakeview. Mclean funderar lite över vilken person hon ska vara, men innan hon hunnit förstå hur det har hänt så har grannpojken och några sköna, udda karaktärer hunnit ta henne till sig och hon står där som sig själv. Problemet för Mclean är bara att hon inte riktigt vet vem hon är. Vad sägs om den öppningen i identitetssökande? MVG, säger jag. Eller A, som det heter nu mera.

Du glömde säga hej då är en uppvisning i Sarah Dessens paradgren: att skriva finkänsligt och må-braigt om tonåringar som är lite så där lagomt på glid. Det finns förvirrade (men godhjärtade!) vuxna i närheten som är så uppe i sina liv att de inte riktigt har koll på vad som händer i barnens liv. Någon utstött blir plötsligt med i en gemenskap och i slutänden har tonåringarna glidit till sig och till och med hjälpt de småförvirrade vuxna att ordna upp trasslet de hade. Det är skönt, det är sött och alldeles, alldeles hjärtvärmande.

Lite grann känner jag att det är lite lagom (och nästan lite svenskt) trots att det borde vara lika amerikanskt som ett fjärdejulifirande. Man tar sig en öl - man super inte skallen av sig. Man blir ihop och håller handen - man råhånglar inte och man blir absolut inte tonårsgravid. Man har en konflikt med sin mamma - men man känner sig älskad och sedd och blir i slutänden behandlad som en ung vuxen. Jag saknar lite bett i det här. Det bränner inte till. Det blir knappt ljummet faktiskt.

Om jag var sexton och skulle läsa den här boken skulle jag läsa om den efter det att sista sidan var utläst. Men nu är det som det är och jag är 34 och därför suckar jag i stället lite bedårat och känner mig en aning avundsjuk på den unga läsaren som helt och fullt kan ta det här till sig.

Bok och bild från förlaget. 

torsdag 24 maj 2012

Bockarna Bruse på badhuset

Piratförlaget har fått barn, ett litet förlag som heter Lilla Piratförlaget och det här är en av böckerna som nyligen har kommit ut, Bockarna Bruse på badhuset.

Min fyraåring skriker av skratt när vi läser den och vi läser den varje kväll. Sjuåringen kan inte låta bli att komma tassande för att få vara lite liten och lyssna han också. Han skrattar lika gott när minsta bocken tittar på de större och säger "Please" när han hellre vill gå till badhuset än till vallen och äta gräs. Väl där möter de en hare som menar att de bara måste åka vattenrutschkanan, eftersom den är superduper.

Trollet då? Jo då. Trollet kommer också och placerar sig lägligt under trappen upp till rutschkanan och alla andra djur flyr av rädsla, men bockarna - som minsann har betalat dyra pengar, duschat och tagit på badbyxor - bestämmer sig för att göra som de alltid gör. De skickar upp den minsta bocken, som truligt går med på att genomföra planen, och som säger som han alltid gör.

Bilderna är fantastiska och du får vända på boken två gånger för att kunna följa händelseutvecklingen. Pija Lindenbaum har översatt boken från norska och eftersom vi redan älskar Pia här blev den här boken en dunderhit. 

Läs mer om boken här. Bok och bild från förlaget.

tisdag 22 maj 2012

Själamakerskan, av Michela Murgia



Maria blir som yngsta barnet i en fattig familj bortadopterad till den äldre sömmerskan Tzia Bonaria. Maria lever många sorglösa år som själabarn tillsammans med henne och konstaterar, mer som bara i förbifarten, att den äldre damen har många högt aktade besökare i sitt hus. Maria är lite äldre när hon märker att Tzia Bonaria ibland lämnar huset mitt i natten, men det är en underförstådd regel att inte fråga om den äldre kvinnans förehavanden. När en äldre mans död sammanfaller med att släktingar tidigare har hälsat på i Bonarias hus, samt att Bonaria själv lämnat hemmet just den natten, förstår Maria att hennes nya mor är en helt annan än hon tidigare trott.

Tzia Bonaria är en accabadora, vilket är ett sardiskt ord för "den som avslutar" och när Maria förstår vilka uppgifter Bonaria utför förändras hela hennes världsbild. Frågan om liv och död och vem som råder där över blir central och Marias - och läsarens - inställning testas i flera händelser.

Själamakerskan är en mycket avskalad berättelse. Den hade kunnat vara fullmatad med beskrivningar av 1950-talets Italien. Den hade kunnat beskriva dofterna av prunkande trädgårdar, smaken av italienska viner och maträtter eller klappret av sandaler mot kullerstensgator, men så är det inte. Det är mer som en isländsk saga, med krassa konstateranden om att det blev morgon och det blev afton och att den dagen sedan blev till ända. Tzia Bonaria är en själamakerska och den uppgiften har verkligen format hennes person. Nu är det upp till Maria att försöka hantera den situationen och läsaren får följa med på den resan. Jag tycker om det.

Läs mer om boken här.

Jag är Love, av Mårten Melin

Ni vet hur namnet ibland kan spegla ens personlighet? Det vet Love också. Alltför väl. Han kan knappt visa sig utanför sitt hem, eftersom alla blir blixtförälskade i honom; tjejer, killar, ja till och med lärare faller för honom. Love är som en kärleksbomb som slår ner, förgörande och obevekligt.

När situationen blir ohållbar bestämmer Loves föräldrar att han ska få börja på en ny skola. Love förstår direkt att det här inte är vilken skola som helst: i elevmun kallas den för Monsterskolan och sin första dag får han ett silverkors att bära runt halsen så att inte skolans vampyr ska ge sig på honom. På Monsterskolan får Love inte bara lära känna sina krafter, utan han kommer också på vem hans pappa verkligen är.

Den här ungdomsromanen är en introduktion av en mycket speciell pojke som får mycket speciella klasskamrater och jag kan bara tänka mig vilket smörgåsbord av händelser som ligger framför honom i de kommande (?) böckerna om Love. Roligt är det också, bland annat när Love får följa med klasskompisen Hella ner till helvetet.
"-Varför vill Djävulen att hans dotter ska gå på Skogsbingelskolan? frågade jag.
- Det är inte han som vill, sa hon. Det är mamma. Pappa tjafsar inte med henne i onödan.
- Är hon också härifrån?
- Nej, sa Hella med blicken på den som kom emot oss. Hon är från Östersund." (s.91-92)

Att använda kärleken som kraft när man skriver om en person, som likt en superhjälte ska lära sig att kontrollera sin förmåga, det är hur roligt som helst. Kärleken är temat, men ställer till med besvär och elände för huvudpersonen som är i yngre tonåren. Han befinner sig alltså i ett skede i livet när just kärleken kan kännas som svårast att förstå sig på och det är som bäddat för intriger. Roligt, sa Bill. Roligt var ordet, sa Bull.

Bok och bild från förlaget.

måndag 7 maj 2012

Eld, av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Cirkeln var en introduktion. I Eld bär det av. Och som det bär av. Berättelsen går rakt på sak och läsaren kastas in i De utvaldas liv. Livet rullar på i Engelsfors och tjejerna presenteras snabbt för att läsaren ska påminnas om vem som var vem. De har fått en kort frist efter demonattacken som första boken avslutades med, men obehaget gör sig hela tiden påmint, inte minst på grund av den hetta som har drabbat Engelsfors. Elektriciteten kommer och går och en rad dödsfall inträffar där det konstateras att personerna har dött av elektriska stötar.

Ja, man messar inte med elektricitet. Man messar å andra sidan inte med fem tonårstjejer, som förutom att få den normalt helvetiska tonårstiden att gå ihop nu också måste försöka samarbeta så att inte världen går under.

Apokalypsen har aldrig varit så efterlängtad som nu! Må den komma snart.

Bok och bild från förlaget. Boken finns att köpa här och det är väl investerade pengar.

tisdag 1 maj 2012

I tystnaden begravd, av Tove Alsterdal.


Tove Alsterdal
 Katrine hittar ett par brev från en mäklare hemma hos sin mor. Mäklaren meddelar att det finns en intressent på en fastighet uppe i Kivikangas, i Haparanda kommun, och undrar om hon är intresserad av att sälja. Modern är senildement och har varit mycket förtegen om sitt liv som barn, så Katrine beger sig upp till Haparanda för att se om det finns några ägodelar att ta reda på innan huset säljs. Väl där träffar hon personer från moderns förflutna och inser att det är mycket av det hon har fått berättat för sig som inte stämmer. Bland annat levde modern kvar i Haparanda till dess hon var i tjugoårsåldern, men har alltid hävdat att hon lämnade byn redan som liten.

Ett mord har begåtts i granngården och i sina efterfrågningar kring moderns liv dras Katrine snart in i släktskap och händelser som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Här berättas sedan om Sverige som det såg ut under depressionen, om de arbetare som lämnade bygden för att delta i uppbyggandet av Sovjetunionen och femårsplanen som Stalin så hårt arbetade för, om skotten i Ådalen 1931, om Norrskensflamman och om synen på kommunisterna.

Samtidigt skildras också glesbygden. Platsen där man vet hur stigarna går, man vet vem som är släkt med vem, där man inte låser ytterdörren annat än för att visa att man inte är hemma och där det anses oartigt att inte dricka en kopp kaffe. Allt det här beskriver Tove Alsterdal med ett mycket finkänsligt språk, för det är just hur välskrivet det här är som gör boken till någonting annat än en dussindeckare. Hon pusslar ihop beskrivningar och dialoger på ett mycket snyggt sätt och jag köper allt. Det är spännande och glesbygdigt, utan att det för den sakens skull blir klyschigt och uttjatat. Tvärt om vänder det i den sista tredjedelen av boken när Katrine drar till Ryssland och sedan blir det verkligen åka av.

Läs den!

lördag 14 april 2012

Flickan med snö i håret, av Ninni Schulman


Möt Värmland. Möt Hagfors. Möt Magdalena Hansson som precis har flyttat tillbaka från Stockholm efter en uppslitande separation.

En tonårig flicka kommer inte hem efter en nyårsfest samtidigt som en ung flicka hittas mördad i skogen. Livet ändras för alla inblandade; för föräldrar och släktingar; för polisen som inte är van vid den här typen av brott; för lokalpressen som ska täcka rapporteringen.

Både DN och Bokhora har skrivit upp den här boken men jag förstår för mitt liv inte varför. Det skrivs alldeles för många bra deckare i Sverige för att den här ska stå ut från mängden. Är den bra? Jovars. Är den spännande? Visst, men inte mer än så. Jag läste den här boken för flera veckor sedan och har inte ens kommit ihåg att skriva om den.

lördag 24 mars 2012

Till offer åt Molok, av Åsa Larsson

Det här är hennes bästa hittills. Till offer åt Molok. Läs den. De orden täcker i stort sett upp allt jag vill ha sagt om den här romanen.

När jag hade vänt sista bladet (okej, när jag hade klickat fram sista sidan på iPaden) skrev jag det här på den andra bloggen. Det är mörkt ute. Lite kallt. Lite gjort för att man blir skiträdd. Just sayin'.

En sista undran: om det här innebär att Åsa Larsson bara skriver bättre och bättre - hur ska det då till slut sluta?

fredag 23 mars 2012

Svikaren, av Katarina Wennstam

Fanatism både fascinerar och skrämmer. Det känns oftast obegripligt. Katarina Wennstam beskriver fotbollsfanatismen i boken Svikaren, där romanen inleds med ett brutalt mord på den allsvenske spelaren Sebastian Lilja. Motivet tycks till en början ligga i att Lilja har gjort en övergång från AIK till klubben Hammarby. Han är Svikaren. Dessa två rivaliserande lag åtföljs av firmorna bakom, dvs. supporterklubbarna som verkar vara beredda att göra vad som helst för sitt lag. Frågan är bara om de är beredda att döda? Självklart bjuds det på oväntade vändningar och problematiken kring hatbrott blir belyst från många olika håll.

Katarina Wennstam verkar engagerad i många viktiga frågor. Jag tycker att det märks på hennes karaktärer. Shirin, som företräder den drabbade familjen i den här boken, är passionerad, irriterad och stridslysten. Det är skönt med en huvudperson som är saklig och driven på samma gång. Hon är nyanserat beskriven, eftersom hon absolut inte saknar sämre sidor. Man får också följa Charlotta Lugn som i egenskap av kriminalinspektör ska utreda vad som faktiskt har hänt. Dessa två starka och kompetenta kvinnor arbetar båda i mansdominerade yrken och även detta blir en huvudfråga att belysa och diskutera. Både polisväsendet och rättsväsendet är instanser som ska se till individens trygghet i samhället. Det ser bra ut på pappret, men fungerar inte alltid lika bra i verkligheten. Alla är inte lika inför lagen, visar det sig gång efter annan, eftersom det ges uttryck för både taskig kvinnosyn och förakt för homosexuella.

I sitt berättande presenterar Wennstam statistik på våldsbrott, brottsoffrens rättigheter och möjligheter att få upprättelse, hur detta försvåras och motarbetas och hur livet kan se ut för de personer som arbetar med dessa olika delar. Jag tycker att hon är skicklig och romanformen är ett lysande medel att föra upp de här frågorna till diskussion.

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...