Jag såg Åsa Linderborg intervjuas i TV-programmet Babel och kände mig av någon anledning förvånad. Det var någonting med hennes röst som fick mig att tänka att den inte riktigt passade ihop med den kroppsliga uppenbarelsen, men jag totalcharmades av henne. Jag tyckte mycket om hennes sätt att resonera (trots att jag inte alltid höll med henne), hur hon såg på berättandet utifrån och hur uppriktigt glad hon verkade bli över att intervjuaren blivit så tagen av hennes författarskap.Förhållandet mellan pappa Leif och Åsa beskrivs varmt och innerligt, ibland plågsamt detaljerat där ett enda ögonblick är föremål för ett eget kapitel och andra gånger avverkas långa tidsrymder med bara någon mening. Mitt i alla beskrivningar av tätt-intill-förhållandet finns också något som hela tiden håller dem från varandra, och jag tänker att det inte bara är alkoholen. Det finns någonting sorgligt i pappans sätt - att hela tiden vilja synas, beundras och hur han hela tiden ger sken av att han har förstått någonting som alla andra missat. Han blir den som alla genomskådat, det lilla barnet inkluderat. Hon beskriver pappans yrkesstolthet, men också hur han avskydde att gå till jobbet. Hela veckan längtade han efter helgen, men när den väl kom blev lördagen och söndagen innehållslösa dagar suddiga av alkohol. Detta gjorde mig illa till mods och vid dessa, ibland knapphändiga, beskrivningarna gör ens egen hjärna egna föreställningar om hur helgerna måste ha känts för Åsa och det gör ont i mammahjärtat.
Vissa beskrivningar påminner om Susanna Alakoskis "Svinalängorna", både när det gäller arbetarklassens underläge och hur ett barn med alkoholiserade föräldrar kan uppleva sin tillvaro. Den stora skillnaden i jämförelse med samma bok är den varma kärlek som finns mellan fadern och dottern i Linderborgs bok och som nästan verkar saknas helt hos Alakoski. Det är bara det att kärleken inte är nog, trots att Leifs kärlek är stor. Situationen blir ohållbar. Åsa beskriver själv att hon som vuxen med egna barn fick chansen att tala med sin far om det liv de haft tillsammans, men att hon backar. Sedan dör han och tillfället har passerat.
Det jag tilltalas mest av när det gäller "Mig äger ingen" är den ovanliga beskrivningen av förhållandet mellan en far och en dotter. Det finns otaliga böcker som behandlar förhållandet mellan mödrar och döttrar och Åsa Linderborg skulle, som jag tror i alla fall, ha kunnat skriva en minst lika intressant bok om förhållandet till mamman. Men nu är det pappan det gäller och man kan verkligen ta honom till sig när han inte gör sig löjlig. Jag tycker att boken är riktigt intressant och den lyckas beskriva både en arbetarklass och en arbetare på ett bra sätt. Bra lässtart på året -08.
Februari 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar