Silvervägen - Stina Jackson

När jag läser böcker som utspelar sig i bekanta miljöer blir det extra viktigt för mig att språket speglar bilderna jag har i huvudet. Stockholm, Barcelona, Venedig... Landmärken och människorna som trängs. Dofter och temperatur. Ljud och känslan av kullerstenar.

Det är framför allt detta Stina Jackson lyckas så bra med i den här romanen. Silvervägen är namnet på det som idag kallas Riksväg 95 och användes tidigt för frakt av bland annat silvermalm. Sträckan går bland annat från Skellefteå upp mot Arvidsjaur och vidare mot norska gränsen. Här finns ingen trängsel, förutom när det gäller myggen, och inte radar landmärkena upp sig heller. Ändå beskriver Stina Jackson detta så träffande. Jag som är uppvuxen i trakterna, som har färdats längs vägarna, är rotad i myllan och har planterat skog till dess armarna värker ser allt framför mig samtidigt som berättelsen läggs fram.

Lennart, eller Lelle som han kallas, är ute och kör på nätterna, ständigt letande efter dottern som försvunnit tre år tidigare. Polisen gör inte mycket för att finna henne och andra, bland annat före detta hustrun, sitter hellre och skriver sörjande inlägg på sociala medier. Lelle måste göra någonting konkret. Han måste leta, för han kan inte förlika sig med tanken att dottern inte längre är i livet.

Meja är svårt märkt av sin uppväxt med sin alkoholiserade och bipolära konstnärsmamma, som efter att ha träffat ett glesbygdsoriginal på nätet föranleder en flytt upp till (o)bygden. Hon lär känna delar av befolkningen och känner sig för första gången i sitt liv inte helt rotlös längre. Idyllen krackelerar dock, även om det sker i ett långsamt berättande.

Det finns en sävlighet i berättandet som jag gillar. Bit läggs till bit innan pusslet avslöjar hela bilden, men det blir inte långtråkigt eftersom personporträtten engagerar. Jag lyssnade på den här boken med den fantastiska Marie Richardsson som uppläsare.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Floden om natten - Erica Ferenick

Meryl Streep spelade huvudrollen i filmen River Wild och iklädde sig då rollen som den frustrerade mamman som kommer på den briljanta idén att dra med hela familjen på forsränning. Några bovar och ett livsfarligt vattenfall senare är Kevin Bacon död och den splittrade familjen kan blanda tårarna med stänket från den vilda floden. Jodåsåatt.

Här har vi den något skruvade varianten på samma tema. Winnifred är rädd för det mesta och har noll tilltro till sig själv. Dessutom är hon fyrtio, barnlös, lämnad av sin man och digital dinosaurie enligt sina yngre kollegor. Det blir inte mycket mer under-dog än så. Jo, förresten. Hennes döve lillebror har tagit livet av sig, vilket är ett trauma för henne, men det låter läsaren förstå att det kan vara bra att veta att hon kan teckenspråk.

Tillsammans med en galen kompis (som får med sina ovilliga vänner, varav Winnifred är en) åker de upp till oländig terräng som inte ens finns på kartan, träffar en snygg guide och ger sig ut på farliga vatten. Det är ungefär det enda som skiljer den här boken från River Wild - ja, och så det där med att kunna teckenspråk. Skurkarna finns med och det livsfarliga vattnet. Ridå.

De 7 nycklarna - Åsa Schwartz

Det här är en tänkvärd spänningsroman om internetsäkerhet, eller snarare bristen på säkerhet. I vår vardag har vi gjort oss helt beroende av teknik och till viss del intalar vi oss att den gör oss säkrare, inte minst tack vare övervakningsmöjligheterna. 

I Åsa Schwartz bok De 7 nycklarna kommenteras problemet med att utan källkritik dela efterlysningar på Facebook, att ha för enkla/för gamla lösenord, att kunna våldföra sig på någon annans integritet och inte minst, hur fabricerade nyheter kan påverka ett helt samhälle och en hel värld. 

Den här boken kommenterar sådant som jag egentligen inte vill veta. Därför är den också så viktig. 


#desjunycklarna #de7nycklarna #åsaschwartz #hoiförlag

Skymningsflickan - Katarina Wennstam

Katarina Wennstam, vilken hjältinna. Hon skriver om svåra saker på ett enkelt sätt. Hon skriver om viktiga frågor på ett brännande sätt. Sedan skriver hon också om svåra saker som fortsätter vara svåra. Det finns inga lyckliga slut, men i slutet känns det ändå bättre än vad det gjorde i början.

Den som har läst Wennstams tidigare böcker känner igen några av karaktärerna: Shirin Sundin, som efter uppbrottet med sin man byter efternamn till Nouri. Identiteten som svensk-persisk är böljande, för ibland är den persiska delen av henne i vägen när hon försöker ta sig fram, men lika ofta är det en flottig kebab vid sidan om sin taxikörande bror hon lika gärna vill ha. Särskilt när hennes älskare samlar sina intellektuella kamrater för långa middagar med animerade samtal. Shirin försöker förklara för sin bilkörande mamma, hon med den tjockt målade kajalen och av mascara tunga ögonfransar, hur det svenska rättssystemet fungerar. Modern jämför det med hur det var i Iran, men Shirin försöker förklara att det inte spelar någon roll för brottsoffren i Sverige att det är värre i ett annat land.

En annan karaktär vi känner igen är Charlotta Lugn. Hon är sjukskriven på grund av en ihållande migrän, men det tjänstefel hon begick medan hon hade medicinerat sig ligger också över henne som en blöt, skamfylld filt. Hon vaknar upp ur sin bortdomnade tillvaro när polisen gör ett besök några trappor ner i hennes hyreshus där en ung flicka ylar om nätterna. Flickan, som heter Molly, berättar senare för Charlotta om den våldtäkt hon har utsatts för. Förövaren var en läkare, men han friades från alla misstankar.

Sedan följer en lång och plågsam inblick i hur det svenska rättssystemet fungerar och inte fungerar. Det är skarpa formuleringar om skuldbeläggande av offret, om kränkande frågor i rättssalen och om domar och straffpåföljder som inte lever upp till det förväntade. Men som sagt: det känns ändå lite bättre i slutet än vad det gör i början. Det mest viktiga i den här boken är just att Katarina Wennstam visar på det juridiska spelet, där åklagaren och försvarsadvokaten gör vad de kan och säger det de behöver säga för att vinna målet. Det är plågsamt, men viktigt.

Bild lånad av förlaget.

Zombiefeber - Kristina Ohlsson

"När en författare tar sina unga läsare på allvar står tiden stilla." Gammalt djungelordspråk? Ja, eller ett helt adekvat utlåtande om Kristina Ohlsson och den nya boken Zombiefeber. Shit, vad bra. Min snart tolvåring läste texten på baksidan och sedan slogs vi om att få läsa den här boken. Jag vann...

I Eldsala är tiden ur led. Det är alldeles för varmt och över allt svärmar getingar, till och med på natten. Herbert (som är lika gammal som min son - vilket inte gör läsningen mindre intressant) bor hos sin farfar, men farfar börjar bli gammal och trött. Ibland glömmer han saker och han har haft en hjärnblödning, vilket gör att folk från kommunen vill att Herbert ska flytta till en annan familj. Det vill inte Herbert, så han har gjort upp en plan tillsammans med sin bästa vän Sally. Om någon kommer och försöker flytta på Herbert så ska de rymma tillsammans och de har hittat det perfekta stället: den gamla kvarnen. Därför finns det en packad ryggsäck om de behöver bege sig av i en hast.

Det är bra att ha en färdigpackad ryggsäck med förnödenheter, särskilt om det bryter ut en zombiefeber i staden där du bor. Samtidigt flyttar en främling in på pensionatet som Herberts farfar driver och det är någonting mystiskt med honom. Det finns inte en vuxen i världen som skulle komma på tanken att tro på att zombier existerar i verkligheten, förutom den nyanlände främlingen och det visar sig att barnen och den mystiske mannen kan ha stort hjälp av varandra.

Så spännande! Trots att det inte är mycket blod och trots att de personer som drabbats av zombiefebern inte är riktigt som de zombier som (i alla fall) jag är van vid så är det vardagsrealistiskt på en nivå som tar sin läsare på allvar. Hotet om tvångsomhändertagande av Herbert blandas upp med historier om zombiefebrar som tidigare brutit ut i Sydamerika, vilket gör att om den ena berättelsen går lite i stå så driver den andra historien vidare. Lysande, säger jag!

Bok och bild från förlaget.

De underkända - Rosenfeldt och Hjort

Det är orättvist att säga att språket är de här böckernas största förtjänst, men så här välskrivna, språkligt sprudlande spänningsromaner går det inte tretton på dussinet av. 

Det är dock inte bara språket som ska hyllas i den här boken. I De underkända är intrigen är väl uppbyggd, spänningen rafflande och samtidsiakttagelserna aktuella: nyhetsrapporteringen som jagar klick hellre än att förmedla god journalistik, bildningsförakt - eller ännu hellre, oförståelsen att plugga in något som ändå är googlebart - samt vilka personer som får medialt utrymme att bli förebilder i samhället. 

Samtidigt får läsaren följa karaktärerna i Riksmordsgruppen och privatlivet som följer med in i utredningen där jakten på Dokusåpanördaren är i full gång. Sebastian är en ärkegris som vanligt, men inte bara. Sårbarheten och det trasiga i honom tilltalar och det är inte alls svårt att förstå att kvinnorna faller för honom, precis som han vet att de kommer att göra. Hans beräknande sida används både mot det täcka könet och inom professionen, men han börjar - på allvar - att ha stora problem med att vara professionell. Dottern Vanja håller stenhård distans till honom, men upptäcker att hon på många och ovälkomna vis är pappas flicka. Ursula börjar vara redo att släppa in Torkel, medan han själv är redo att gå vidare - och aldrig mötas de två. Mest intressant är Billy, för wohaa, vilka problem som tornar upp sig i horisonten för den killen. Som läsare sitter man och hoppas på att karaktärernas goda sidor ska vinna över de mörkare, men det är en ganska fåfäng förhoppning. Snyggt uppbyggt är det i alla fall och som jag ser fram mot fortsättningen.

Stallo - Stefan Spjuth

Inför kick-offen med arbetslaget läste jag Stallo, av Stefan Spjuth, där handlingen kretsar kring det mytiska och vidsträckta Lappland.

I början får läsaren följa en mor och hennes son när de ska bo i en liten stuga, mitt ute i skogen. Pojken blir uttråkad när det regnar så mycket och försöker underhålla sig med olika lekar eller genom att röra sig ute. När han träffar på en hare och en räv som verkar vara mer kompisar än fiender blir han fascinerad, men snart smyger sig en olust på eftersom saker och ting inte verkar vara som de ska. Modern råkar slå ihjäl en fladdermus och kastar den långt in i buskarna, men nästa morgon ligger den i kylskåpen. Obehaget kryper närmare och blir bara värre, till den dagen när pojken rövas bort och aldrig mer hörs av. Polisen lägger ner fallet eftersom moderns historia, om en jättelik man, verkar alltför skruvad.

Tjugosex år senare får läsaren möta Susso Myrén, en ung kvinna som försörjer sig genom att jobba inom hemtjänsten samt genom att hjälpa till i familjens souvenirbutik. Där säljs riptassar och renhorn med lappländska symboler, trolltrummor, vykort och naturbilder. En av bilderna, tagen av Sussos morfar, visar en björn med en märklig figur på ryggen. De flesta förstår inte vad det är, men de som vet talar inte högt om saken. När en pojke försvinner och Susso börjar förstå att det inte är första gången det händer, undersöker hon alla märkliga händelser som hon har sett eller hört talas om, och snart hör hon viskningar om Stallo, en typ av trollfolk som lever i de Lappländska skogarna.

Tillsammans med sin mamma och före detta pojkvän åker hon iväg på en roadtrip som bär dem ända ner till Gränna, trots att de gör många stopp på vägen. Sven Jerring vävs in i historien och likaså Heidenstam och John Bauer, vilket till en början kan verka märkligt, men jag bestämde mig för att hellre köpa historien än att ifrågasätta den. Susso rör dock upp oväntade känslor hos farliga krafter och det är bitvis riktigt obehagligt. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det kommer en fortsättning, för slutet bäddar verkligen för det. Nu är grunden lagd för att förstå ett naturfolk som blivit tillbakaträngda samtidigt som det finns urkrafter kvar ute i naturen.

Mitt norrbottniska blod tilltalas av det här och under resan till Saltoluokta kan jag inte låta bli att tänka, att här skulle Stallo trivas.

Skuggorna - Katarina Wennstam

"När den straffrättsliga nivån inte ligger i linje med det allmänna rättsmedvetandet har domstolarna misslyckats /.../ Den dag folket reser sig upp mot domstolarna för att de är missnöjda, då har vi förlorat." Detta säger Nils Becker, professor i juridik, till Shirin när de diskuterar de våldsbrott som metodiskt och välplanerade har genomförts under sommaren.

Till och med juristerna diskuterar brotten. De vet vad de ska svara utifrån sin yrkesroll - vad lagen säger. Men vad tycker de själva? Brottsoffren är i det här fallet de som tidigare har varit förövare. De, alla uteslutande män, blir misshandlade och utsatta för samma form av kränkningar som de själva gjort, och en av världens äldsta lagar omsätts i praktiken: ett öga för en öga, en tand för en tand, en lem för en lem, bortdraget hår för bortdraget hår. En våldtäkt för en våldtäkt.

Omgivningen reagerar på olika sätt: äntligen! menar någon. En facebookgrupp skapas och samlar in pengar för att visa sitt stöd. Många män känner sig hotade och undrar varför inte polisen gör mer.

Så kommer den del av boken som ger mig som läsare ståpäls. Trots att jag har hört resonemanget förr, så händer det något när det görs i skönlitterär form: det omvända perspektivet. Länspolismästaren säger på en presskonferens:
- Det kan finnas anledning för män att iaktta försiktighet under den tid som vi arbetar med det här. Vi vet inte när de kommer att slå till igen och vi vill förstås inte att någon mer ska komma till skada. De flesta brotten har skett i hemmiljö, så mitt råd till män är att vara vaksamma när man öppnar dörren, inte släppa in vem som helst hemma och även vara mycket försiktig då man rör sig i offentliga miljöer. Inte ta med sig kvinnor man inte känner väl hem från krogen. om man känner att någon följer efter en ska man kanske söka sig till en folksamling. Inte vara ensam, så att säga. Kanske inte gå hem från jobbet helt ensam, till exempel. inte ta för stora risker. Det är mitt råd.
    Bengt Algotsson lutar sig bakåt och tittar nöjt på sina kollegor.
- Hur menar länspolismästaren? kommer det från publiken. Ska inga män i hela Stockholms län kunna röra sig fritt ute på stan?
    Det hörs några skratt, som ackompanjeras av huvudskakningar. Hur skulle det se ut?
- Dessutom är det väl inte alla män?, fyller en annan reporter i. Det rör väl sig bara om vissa män. De ger ju sig inte på vem som helst, eller hur?
- Menar du att män ska hålla sig inomhus och inte öppna dörren? Under hur lång tid då? Hela sommaren?
    Bernt Algotsson ler när han svarar. - Jag säger det här av omsorg, inget annat. Jag vill inte att någon ska råka illa ut. Men om en man vet med sig att han har betett sig illa mot en kvinna... ja, då kanske han ska passa sig lite. Ett tag i alla fall. Vi är som sagt säkra på att vi kommer att gripa dem snart.
- Förlåt parallellen här, hörs en röst från andra raden. Men var det inte just så era kollegor sa i samband med den så kallade Hagamannen i Umeå? Tills vi har gripit den som våldtar kvinnor ute i parker och på cykelvägar så kanske kvinnor ska passa sig?
    Bernt Algotsson skruvar på sig, men nickar ändå till svar.
- Och den utredningen tog över tio år, säger reportern.
På det har länspolismästaren inget bra svar.

Syftet med att beskriva situationen så här? Jag tror att det är för att visa hur absurt resonemanget kan vara. Men är det absurt för att det handlar om män den här gången? Om texten ovan hade handlat om kvinnor istället så hade vi ju känt igen resonemanget, fast då som en uppriktig uppmaning.

I övrigt får vi i Skuggorna möta Shirin Sundin som nu har levt ett halvår som frånskild, hennes bror som blir en tänkvärd parallell eftersom han är vän till ett av brottsoffren, Charlotta Lugn med migrän och ett förhållande i gungning. Och så Madeleine Edwards som fortfarande är min favorit. Lite äldre, lite mognare och framför allt lycklig tillsammans med Mats, som jag också kommit mig för att tycka extra om i Wennstams böcker.

Förutom är det här är välskrivet och spännande så är det också finurligt konstruerat. När det avslöjas vilka  det är som ingår i hämnargruppen, vilka som är skuggorna, då får jag lite ståpäls. Frågan som dröjer sig kvar är fortfarande: får de skylla sig själva, de här männen - brottsoffren som tidigare var förövarna? Nej, blir svaret, för vi kan inte ta lagen i egna händer, även om vi tycker att straffet är för lågt. Är straffet avsuttet så är brottet sonat. Ändå är det inte ett självklart svar, vilket Wennstam visar på ett mycket tänkvärt sätt.

Bild lånad av förlaget.

Mörka platser - Jillian Flynn

Libby Day är en märklig människa. Hon är inte särskilt sympatisk, utan framstår tvärt om som en beräknande och mycket egocentrisk människa. Inte helt olik grannen (eller en själv om man ska vara ärlig) alltså. Skillnaden mellan Libby Day och grannen (eller mig) är att hela hennes familj mördades brutalt av storebrodern Ben när hon var liten. Hon blev lika omskriven som Kennedyfamiljen och media gjorde henne till sitt älsklingsoffer. Det kanske fungerade när hon var liten och söt, men som medelålders med bristande hygien och ringa intresse för att  bidra eller ens medverka i samhället i stort gör att hennes tillgångar snabbt krymper. När advokaten meddelar att hon inte har några besparingar kvar att leva på börjar paniken knacka på.

Därför kommer brevet från en mordintresseklubb som ett brev på posten (!). Libby får  tillfälle att träffa människor som till skillnad från resten av samhället inte har glömt av den ofattbara tragedin som inträffade mer än tjugofem år sedan. När Libby förstår att klubben är beredd att köpa personliga tillhörigheter, ju mer kopplat till mordet desto högre pris, funderar hon bara mycket kort över den moraliska krocken i det beslutet. Hennes förvåning är mycket stor när hon förstår att klubbens, ja hela samhällets, syn är att Ben omöjligt kan vara mördaren och någonting nytt väcks inom Libby. Hon blir motvilligt nyfiken och börjar utföra det ena uppdraget efter det andra, utför det ena besöket efter det andra, för att själv få reda på mer om morden och omständigheterna kring dem.

I vartannat kapitel av Mörka Platser får man följa Libby i nutid och i vartannat kapitel får man följa andra familjemedlemmar under det sista dygnets sista timmar innan morden. Stämningen byggs upp och slutet bjuder på oväntade vändningar. Jag köpte boken på flygplatsen (Kallax, som om det skulle finnas en annan flygplats att tala om) och snipp, snapp, snut så var boken slut. Spännande (även om någon del i mitten blev ett stort gäsp) och oväntat underhållande.

Inferno - Dan Brown

Han blir ständigt nedskriven, Dan Brown. Han kanske inte sörjer det alltför mycket, utan skrattar nog snarare hela vägen till banken eftersom läsarna troget köper böckerna och slukar dem för vad de är: faktaspäckade spänningsromaner om sådant som är aktuellt i tiden. Da Vinci-koden handlade om Jesu roll och liv, Änglar och demoner handlade om påvens mänskliga gestalt samt om katolska kyrkans inställning till vetenskapen, I cirkelns mitt om eventuellt liv ute i rymden och en har jag glömt namnet på, men den handlade om (vill jag minnas) telefonavlyssning och e-postövervakning.

Man vet vad man får. Det är ungefär som den där flickan i en Cole Porter-sång - alltså inget som frångår mallen. Brown levererar en skurk, ett problem som ska lösas under tidspress och professor Robert Langdon är den godhjärtade riddaren som tillsammans med en vacker kvinna (som han för övrigt inte är det minsta sexuellt attraherad av) ska ställa allt till rätta.

Den här boken, Inferno, är inget undantag, men den bjuder faktiskt på några överraskningar. I romanens inledning vaknar Langdon upp på ett sjukhus med minnesförlust och bara några sidor senare har han utsatts för ett mordförsök. Han flyr tillsammans med den unga läkaren Sienna Brooks och när de finner en behållare med ett gömt meddelande som anspelar på Dantes Inferno kan jakten börja.

Visst är det så att man kan störa sig på att Langdon mitt under en språngmarsch som gäller liv och död ändå hinner reflektera över bysantisk arkitektur eller hur gamla anor en viss kryddmarknad har, men det gör mig inte så mycket. Romanen utspelar sig i huvudsak i Florens och eftersom jag nyligen varit där tycker jag att historielektionerna jag får blir riktigt intressanta. Många anspelningar görs på Langdon som snabbtänkt och man får genom andra personer veta hur imponerande hans intellekt ter sig i dessa pressade situationer, men jag väljer att blunda lite samt att läsa lite snabbt och översiktligt. Då står man ut med de där lite klumpiga passagerna.

Det nya greppet i den här boken är den genetiska krigsföringen, eller genetiska terrorismen om man vill kalla det för det. Det finns en tydligare domedagskänsla i den här romanen och lite nya grepp tar den gode Brown både när det gäller tjejen och när det gäller intrigen. Han har skrivit fast sig, säkert både på gott och ont, eftersom han inte kan skriva ytterligare en bok utan att helt och hållet avsluta händelseförloppet från den här.

Som litteraturvetare kan man naturligtvis njuta av Dante-lektionerna som Inferno erbjuder. Inferno är en av tre delar i Den gudomliga komedin och berättar om Dantes vandring ner till Helvetet. Om man kan någonting om detta innan man läser så är detta en uppfräschning av detaljerna och om man inte kan någonting alls innan man läser kan man ändå vila i förvissningen om att Brown kommer att berätta, och det detaljerat, om precis allt som finns att veta. Han hinner till och med kommentera versmåtten i originalskriften, men återigen: det stör inte mig.

Sedan lär man sig ju faktiskt också en hel del. Ta till exempel ordet karantän. När pesten härjade under medeltiden beslutade man att skepp först måste ligga ankrade utanför hamnen i fyrtio dagar innan de fick komma i land. Italienskans ord för fyrtio, quarantena, har gett namn åt just denna företeelse.

En regnig dag är det här precis vad min hjärna, som från och med i förrgår tog semester, behöver och mäktar med. Vill man vara pretentiös kan man läsa Ian McEwan eller P.O. Enquist. Vill man vara pretentiös och ändå läsa den här boken kan man fördjupa sig i sina Dante-studier. Jag vill bara bli underhållen och känna att jag faktiskt fortfarande är läskunnig och då finns inget bättre än sådana här böcker.

Döden på en blek häst, av Amanda Hellberg

Bokklubbsboken för den här gången ser ut så här. Döden på en blek häst av Amanda Hellberg är en vacker liten sak och överraskande innehållsrik trots känslan av tunnhet när man håller i den. Visst kan vi vara överens om att det är någonting speciellt med inbundna böcker?

Omslaget är mörkt och suggestivt med en utstickande liljekonvalj i blankt grönt och vitt. Den glatta ytan på den sköra blomman gör att fingrarna glider lite när man tar ett fastare grepp om romanen som är både spännande och fängslande. Liljekonvaljen och dess doft är ett återkommande inslag genom hela boken. Jag kom på mig själv att vilja googla fram doften, men kom till insikt om att det inte går. Undrar hur långt bort den funktionen är?

Boken inleds med två meningar som anger stämningen för resten av boken: "Birgittas sista dag i livet var inte anmärkningsvärd. Utom själva slutet då."

Majas mamma dör i första kapitlet, men är förberedd och har hunnit med att ordna upp det mesta i sitt liv innan det rinner ur henne. När Maja anländer till Brighton är det dels för att hon fått dödsbudet och dels för att hon ska studera vid konstakademien i Oxford. Majas mamma försvann när hon var tio år och det här var enda gången hon hört någonting som hänt henne.

Den förmåga mamma Birgitta har haft att uppfatta saker och ting innan de har inträffat delas av Maja, men hon är långt ifrån att omfamna sina varsel på det sätt hennes mamma har gjort. Ända sedan de läste Bröderna Lejonhjärta tillsammans när Maja var liten har orden "Fienden är mitt ibland oss" följt dem och när Maja får detta meddelat till sig ett flertal gånger får hon en känsla av att det är hennes mor som försöker varna henne. Så kan det väl inte vara? Eller?

En stor behållning med den här boken är spänningen som byggs upp och det stora mörker som plötsligt kan dra in över sidorna. Hurv! Jag tycker också mycket om nedgrottandet i målandets, för mig, helt okända värld. Amanda Hellberg målar upp scenerierna med ett bra språk och vågar göra sina karaktärer lite udda, precis som de bör vara i en sådan här bok: lite fina och lite fula och med en smygande känsla av att alla inte är vad de utger sig för att vara. Titeln anspelar på en målning av Turner, väl värd att googla på.

Bok och bild från förlaget.

Den förlorade symbolen - Dan Brown

I den tredje romanen med symbolikprofessor Robert Langdon som ciceron vet man vad man får. Upplägget känns igen från Da Vinci-koden och Änglar och demoner. Langdon är kallad till ett möte som visar sig innebära någonting annat än den föreläsning han förväntas hålla. En kär gammal vän är i trubbel och Langdon måste lita till sin kunskap samt till sin oerhörda slutledningsförmåga för att komma fram till svar på gåtor inom utsatt tid. Han är även flankerad av en vacker kvinna, kunnig på de få områden han själv inte behärskar.

Ändå är det rätt intressant. Dan Brown har vävt ihop den amerikanska huvudstadens arkitektur med Frimurarordens hemliga sällskap och symboler. Det kanske låter föga upphetsande, men med en ond, helkroppstatuerad galning jagande i hasorna går pulsen upp ett par slag. Dan Brown är dessutom den okrönte konungen av att avsluta ett kapitel med en cliffhanger. Med andra ord måste man läsa vidare bara för att höra vad som ska hända här näst.

Samtidigt vill jag skrika rakt ut av galen frustration när bokens miljonte pyramid presenteras. Robert Langdon beskrivs dessutom som Frodo i "Sagan om ringen". Det vill säga att han är förfärad och förvånad precis hela tiden. Mellan dessa två känsloyttringar kommer han till insikt, efter insikt, efter insikt, efter insikt, efter insikt. Langdons läromästare och mentor Peter Salomon (nej, namnet är inte valt av en slump, för Salomons vishet är en tydlig tråd) säger att hemligheten avslöjas för den värdige. Jag vet inte om jag håller med om att Langdon är speciellt värdig efter att vara så här trögfattad.

En tanke som dyker upp när jag läser är att Langdon måste vara en av litteraturens mest asexuelle romanfigur. Han är omgiven av smarta och vackra kvinnor i bok efter bok, men han stöter inte på en enda av dem. Tack vare detta slipper man pinsamma sexbeskrivningar som annars brukar petas in i böcker liknande dessa, som vore det en obligatorisk scen att beskriva.

Den här katt-och-råtta-leken är ganska underhållande fram till slutet. Avtoningen, alltså avslutningen som ska låta läsaren andas ut och smälta intrycken, blir alldeles för lång. De långa föreläsningar romanfigurerna hållit för varandra ditintills fungerar eftersom det för bokens handling framåt. De sista monologerna om än det ena än det andra får mig att undra hur snäll redaktör Brown egentligen har. Eller så är redaktörerna, precis som majoriteten av USA:s manliga befolkning verkar vara, en frimurare han också och därför älskar de ändlösa korshänvisningarna mellan orden, religionen och vetenskapen.

Alfahannen - Katarina Wennstam

Är ett nej alltid ett nej? När övergår en sexuell akt från att vara frivillig till att bli påtvingad? Varför ifrågasätts oftast kvinnans klädsel, hennes alkoholvanor och hennes uppträdande och varför ifrågasätts inte förövarnas sexualvanor och huruvida de tycker om att dra nytta av en hjälplös person som är för full för att ta hand om sig själv. Wennstam för en samhällsdebatt i litterär form och jag tycker att det fungerar ganska bra, även om romanen inte har samma nerv som de båda föregångarna Smuts och Dödergök.

Alfahannen anspelar på Jack Rappe, en lika hårdför man som epitetet för ledarhanen och själva namnet låter påskina. Han är en kvinnokarl med varggrin som både män och kvinnor på en och samma gång älskar och skräms av. Han är den till åren komne filmstjärnan som ses ute i vimlet med mer än hälften så gamla flickvänner och han behandlar dem som han behagar. När han hittas svårt skadad i sitt hem, med buken uppskuren av en trasig flaska, blir frågorna många, inte minst för chefsåklagaren Madeleinde Edwards och utredaren Mats Hjörne. Dessa karaktärer har den trogne Wennstamläsaren tidigare stiftat bekantskap med och som den mordförsöksmisstänkte får man träffa ytterligare en bekant person.

Handlingen är alltså förlagd till filmindustrin, vilket känns extra aktuellt just nu med tanke på konflikter på den stora teatern där frågan om sexuella trakasserier utreds. Modern till den unga filmstjärnan på uppgång i boken ifrågasätter det sexuella våld mot kvinnor på filmduken som är vanligt förekommande och det är kanske ytterligare en fråga att reflektera över.

Själva berättelsen var lite av en besvikelse efter de två starka föregångarna, men jag tycker att många frågor som väcks är väl värda att fundera över. Jack Rappe framställs som mycket endimensionell och är lätt att hata. I verkligheten är det kanske inte riktigt så enkelt. Däremot vrider och vänder Wennstam på frågeställningar som inte är lätta, speciellt inte ur rättsligt hänseende, att tvärsäkert uttala sig om.

Ängelns lek - Carlos Ruiz Zafón

Det är någonting med gömda bibliotek och böckers besjälning som lockar mig och kanske var det därför jag tyckte så mycket om C.R. Zafóns roman Vindens skugga. När Ängelns lek så kom ut ville jag inte gå in med allför höga förväntningar och lyckades väl inte riktigt med den saken.

Zafón flörtar med de som läst Vindens skugga, där bokhandlaren Sempere har en viktig roll och där hemligheten om De bortglömda böckernas gravkammare avslöjas för huvudpersonen, David Martín.

Läsaren får följa David Martín under tidigt 1900-tal i Barcelona, från hans ungdom där han hyser författardrömmar av stora mått till när han i medelåldern till det yttre inte åldrats, men till det inre sålt sin själ till ett alltför högt pris.

Det är så många trådar som tvinnas samman: hans livs kärlek gifter sig med hans bästa vän och välgörare, vilket orsakar samtliga lidande. Martín flyttar in i ett hus, blir god vän med bokhandlare Sempere, får en inneboende ung kvinna på halsen och tecknar ett avtal med en förläggare som ber honom skriva en mycket märklig bok, trots att han redan är bunden till ett annat förlag.

Hemligheten om De bortglömda böckernas gravkammare avslöjas för honom och han placerar sin enda roman i en av hyllorna i utbyte mot en bok med kuriöst innehåll. Sedan börjar besynnerligheterna avlösa varandra. Byggnaden han huserar i var tidigare bebott av en man som led av samma vanföreställningar han själv börjar få. Sedan visar det sig att samme man har skrivit den bok Martín valde ur böckernas gravkammare, på samma skrivmaskin som han själv nu skriver på. Förläggaren som betalat honom bra för att skriva en bok Martín inte tror på går inte att undkomma och varhelst förläggaren rör sig slutar med våld och död. Martín har snart polisen i hälarna och ingen tror att han är oskyldig.

Frågan är också om han är det. Frågan är om förläggaren ens existerar. Mycket tyder på att han är en vanföreställning. Det mystiska vävs ihop med en kriminalhistoria samtidigt som skräcken ständigt är närvarande. Jag kanske är lite trött mot slutet, för jag får inte riktigt ihop det. Jag får för mig att flickan han tar hand om på bryggan är den kvinna han femton år tidigare varit hopplöst förälskad i. Tiden verkar ha gjort en loop, vilket också förekommer på andra ställen i romanen.

Jag är imponerad över översättningen. Jag vet inte vad det är som gör att språket och tonen är så bra, men översättaren Yvonne Blank har gjort ett fantastiskt jobb.

Avslutningsvis - Läs den!

Smuts - Katarina Wennstam

Advokaten Jonas anställs för att kommentera en rättegång där tre människor står åtalade för bl.a. trafficking och grovt koppleri. Han spelar med livet och familjen som insats, eftersom han själv är en trogen kund som köper sex och han är långt ifrån ensam. Han känner ångest, men kan inte låta bli, och försöker upprepade gånger förminska innebörden i det han faktiskt gör. Undrar om tjejerna i slutänden ändå inte innerst inne gör sitt jobb av fri vilja.

Samtidigt får man också följa Jonas dotter Emma, som kallas "kåtis" på skolan när hon bejakar sin sexualitet. Hennes sexualdrift får henne att känna sig smutsig och hon intalar sig att det hon känner måste vara onormalt.

Jonas fru Rebecca anar att någonting är fel, men blundar. På jobbet finns Maria som av en händelse får reda på hur det ligger till. Åklagaren i rättegången, själv kvinna, möter olika män i sin närhet som visar på både avståndstagande och bejakande av att utnyttja kvinnor som säljer sig.

Titeln Smuts visar på olika människors känsla av att ha gjort någonting smutsigt, någonting de inte vill ha med att göra, och det är en spännande roman med många infallsvinklar. Lite lösa trådar blir det och slutet lämnas öppet - för en fortsättning eller för att ge läsaren möjlighet att fantisera om olika möjliga slut, det vet jag inte, men romanen är en riktigt bladvändare som passar hängmattan.