Om du älskade den här boken bör du inte läsa mitt utlåtande, för det här är det sämsta jag har läst på år och dag.
Först störde jag mig på att det saknades så många bokstäver i texten, men sedan handlade det mer om att försöka att inte störa ihjäl sig på huvudkaraktärerna. Kära värld: människorna i boken ska föreställa vara 35+ samtidigt som de har känsloliv som inte har passerat 14-årsåldern.
Emma flyttar alltså in i huset bredvid Dominic och han har sexåriga sonen Jesse. Huset ser fruktansvärt ut och hon tänker fixa upp det utan att Dominic, som hyr ut det åt henne, ska ta illa vid sig. Okej, så långt är jag med. Bara några sidor in i boken slås det fast gång efter annan att alla tycker att de ska bli ihop och gång efter annan skrattar bara Emma och talar om hur olika de är. Hur då, undrar jag? Emma säger det så många gånger, att de i stort sett kommer från olika världar, och jag förstår inte.
Emma är utseendefixerad, självmedveten, svartsjuk och har ingen aning om hur barn vare sig utvecklas eller fungerar - så hon köper lille Jesses kärlek och gillande, trots att författaren i nästa mening försöker krångla sig ur just det genom att säga att hon inte har gjort det. Dominic är pappa åt Jesse och har ingen större koll på barn eller uppfostran själv heller, utan gör mest high-fives med honom innan han går till jobbet som bartender eller snickare (!). Allvarligt: hennes planer på att bli egenföretagare inom inredningsbranschen kan jag köpa, för det ligger väl i tiden, men förväntas jag gå på att andra som besöker hennes hem flämtar av beundran när hon har klistrat upp en plastfilm i marmorimitation? Föräldrarna till både Emma och Dominic är för märkliga och inte en enda person i hela boken utvecklas - förutom katten då kanske.
lördag 30 december 2017
onsdag 6 december 2017
Flickan med gåvorna - M.R. Carey
Precis när jag tänker att det inte går att göra så mycket mer av zombietemat får jag tipset av en god vän att läsa den här: Flickan med gåvorna. Första kapitlet tar andan ur mig, för det är fullständigt och förödande fenomenalt.
Tänk dig en skola, en fröken och en rektor. Tänk dig att det finns regler, som på vilken annan skola som helst, som ska följas. Tänk dig att det finns en lärare som alla barnen tycker så mycket om. Det känner vi igen.
Tänk dig då att varje skolbarn sitter inlåst i en cell och att de, varje gång de ska föras till klassrummet, får en pistol riktad mot huvudet av en vakt medan två andra vakter spänner fast barnet till händer, fötter och huvud i en stol. Tänk dig att det istället för en rektor finns en vetenskapsman, fast en kvinna i det här fallet, som granskar, iakttar, utför experiment och dokumenterar allt som händer. Tänk dig att den omtyckta läraren, i det här fallet Miss Justineau, är med på att barnen ska behandlas på det här sättet. Tänk dig också sedan att barnen är infekterade av en snabbt spridande sjukdom som förvandlar alla drabbade människor till hungriga zombier. Melanie är en sådan flicka och hon är dessutom "försöksperson 1".
När allt har gått åt skogen, när samhällen har fallit och det inte finns kvar någon central organisation eller regering som kan ta ansvar för samhället blir varje människa en ö, men framför allt visas här vad som händer när mänskligheten är hotad. Ingen klarar sig på egen hand, men ingen kan heller lita fullt ut på någon annan. Vem är egentligen god och vem är ond, särskilt när människan kan vara både ock. När så zombierna, i den här romanen omtalade som "de hungriga", också kan visa samma dubbelhet, blir ingenting enkelt.
Det är en intressant samling karaktärer läsaren får följa i den här boken och som alltid när det gäller zombieberättelser får man vara beredd på att vissa av dem stryker med, går åt, vandrar vidare och ja, dör. Lite grann läser jag den här boken med elevperspektiv och önskar att de skulle kunna ta den till sig, men jag är rädd att mellandelen av romanen kan bli aningen för långsam i sitt berättande. Jag upplever den själv inte så, men om ni bara visste hur mycket action dagens ungdomar (inte alla, men oroväckande många) kräver för att de ska kunna fortsätta läsa. Jag vet att det är ett område jag måste arbeta med för att få dem att kunna fortsätta läsa, men det är en annan historia. Den här historien gillar jag i alla fall.
Bild lånad från förlagets hemsida.
Tänk dig en skola, en fröken och en rektor. Tänk dig att det finns regler, som på vilken annan skola som helst, som ska följas. Tänk dig att det finns en lärare som alla barnen tycker så mycket om. Det känner vi igen.
Tänk dig då att varje skolbarn sitter inlåst i en cell och att de, varje gång de ska föras till klassrummet, får en pistol riktad mot huvudet av en vakt medan två andra vakter spänner fast barnet till händer, fötter och huvud i en stol. Tänk dig att det istället för en rektor finns en vetenskapsman, fast en kvinna i det här fallet, som granskar, iakttar, utför experiment och dokumenterar allt som händer. Tänk dig att den omtyckta läraren, i det här fallet Miss Justineau, är med på att barnen ska behandlas på det här sättet. Tänk dig också sedan att barnen är infekterade av en snabbt spridande sjukdom som förvandlar alla drabbade människor till hungriga zombier. Melanie är en sådan flicka och hon är dessutom "försöksperson 1".
När allt har gått åt skogen, när samhällen har fallit och det inte finns kvar någon central organisation eller regering som kan ta ansvar för samhället blir varje människa en ö, men framför allt visas här vad som händer när mänskligheten är hotad. Ingen klarar sig på egen hand, men ingen kan heller lita fullt ut på någon annan. Vem är egentligen god och vem är ond, särskilt när människan kan vara både ock. När så zombierna, i den här romanen omtalade som "de hungriga", också kan visa samma dubbelhet, blir ingenting enkelt.
Det är en intressant samling karaktärer läsaren får följa i den här boken och som alltid när det gäller zombieberättelser får man vara beredd på att vissa av dem stryker med, går åt, vandrar vidare och ja, dör. Lite grann läser jag den här boken med elevperspektiv och önskar att de skulle kunna ta den till sig, men jag är rädd att mellandelen av romanen kan bli aningen för långsam i sitt berättande. Jag upplever den själv inte så, men om ni bara visste hur mycket action dagens ungdomar (inte alla, men oroväckande många) kräver för att de ska kunna fortsätta läsa. Jag vet att det är ett område jag måste arbeta med för att få dem att kunna fortsätta läsa, men det är en annan historia. Den här historien gillar jag i alla fall.
Bild lånad från förlagets hemsida.
söndag 3 december 2017
Let it snow - John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle
Det här är så sött att kristyren på dina pepparkakor kommer att smaka beskt i jämförelse. Vill du njuta av tre berättelser som kretsar kring ett litet samhälle i juletid i en form som filmiskt påminner om Love Actually och New Years Eve? Då är det här boken för dig. Omslaget glittrar samtidigt som det utlovar lagom svåra besvär och garanterade lösningar på alla problem. Det finns icket en levande varelse som inte är lycklig i slutet av den här romanen - och det gäller människor så väl som miniminigrisar.
Det snöar något så kopiöst att folk som är bortresta inte tar sig hem och de som är hemma tar sig inte iväg någonstans. Det är med andra ord perfekta förhållanden för att få det där småortssceneriet som försätter olika behagliga personer i ett mikrokosmos. Tåget som ska föra Jubilee (ja, hon heter så och gör ett stort nummer av att förklara att hon inte är en strippa och att det oftast är enklare att påstå att hon heter Julie) till hennes morföräldrar. Tåget blir fast i snön och hon pulsar iväg, tätt följd av ett gäng cheerleaders som alla heter Amber eller Madison, till det café som finns i närheten. Där träffar Jubilee den hjälpsamma Stuart, som - om hon inte redan hade haft en pojkvän, skulle ha varit mäkta intressant.
I en annan berättelse står också caféet i centrum, för där arbetar Keun som genast ringer sina vänner TJ, Greven och Tobin. Ryktet om cheerleadingtjejerna som sitter insnöade får fart på det lilla samhället och det gäller att skynda på om man vill få en plats på första parkett. Tobin och TJ gafflar på som vanligt när de får i uppdrag att dyka upp på caféet med ett twisterspel, men ju närmare de kommer desto mer surmulen blir Greven. Tobin förstår först inte hennes reaktion, men snart förstår han inte heller sina egna tankar. Har hon alltid varit så vacker och har hennes kropp alltid sett ut så där när hon rör på sig?
I den sista berättelsen står den tämligen självupptagna Addie. Hon och Jeb har gjort slut, trots att hon älskar honom mer än någonting annat, och nu verkar han inte vara intresserad av henne längre. Det blir ett hårt uppvaknande för henne just den här julen, eftersom olika sanningssägare i hennes närhet talar om just hur självupptagen hon är. Hon är centrum i sitt eget universum och behöver lära sig att sätta andra än sig själv i första rummet. Det finns till och med en typ av julängel, även om kvinnan i fråga mest håller på med kristaller och buddhastatyer, som talar om ett och annat för henne.
Slutet gott, allting gott och allt är väldigt sockersött. Det fungerar, kanske mest tack vare att det snart är jul och att alla tre historier vävs ihop just under juldagarna. Garanterad feel-good-läsning! Omslaget kräver att du vågar stå för vad du läser, men å andra sidan står minst tre av mina kollegor och skrapar lite med foten för att få låna mitt exemplar. Det finns inga guilty pleasures - det finns bara läsning som du mår bra av. Må bra, vet jag, för det finns så mycket annat att må dåligt över än att du väljer att läsa en glittrig bok.
Bild lånad från förlagets hemsida.
Det snöar något så kopiöst att folk som är bortresta inte tar sig hem och de som är hemma tar sig inte iväg någonstans. Det är med andra ord perfekta förhållanden för att få det där småortssceneriet som försätter olika behagliga personer i ett mikrokosmos. Tåget som ska föra Jubilee (ja, hon heter så och gör ett stort nummer av att förklara att hon inte är en strippa och att det oftast är enklare att påstå att hon heter Julie) till hennes morföräldrar. Tåget blir fast i snön och hon pulsar iväg, tätt följd av ett gäng cheerleaders som alla heter Amber eller Madison, till det café som finns i närheten. Där träffar Jubilee den hjälpsamma Stuart, som - om hon inte redan hade haft en pojkvän, skulle ha varit mäkta intressant.
I en annan berättelse står också caféet i centrum, för där arbetar Keun som genast ringer sina vänner TJ, Greven och Tobin. Ryktet om cheerleadingtjejerna som sitter insnöade får fart på det lilla samhället och det gäller att skynda på om man vill få en plats på första parkett. Tobin och TJ gafflar på som vanligt när de får i uppdrag att dyka upp på caféet med ett twisterspel, men ju närmare de kommer desto mer surmulen blir Greven. Tobin förstår först inte hennes reaktion, men snart förstår han inte heller sina egna tankar. Har hon alltid varit så vacker och har hennes kropp alltid sett ut så där när hon rör på sig?
I den sista berättelsen står den tämligen självupptagna Addie. Hon och Jeb har gjort slut, trots att hon älskar honom mer än någonting annat, och nu verkar han inte vara intresserad av henne längre. Det blir ett hårt uppvaknande för henne just den här julen, eftersom olika sanningssägare i hennes närhet talar om just hur självupptagen hon är. Hon är centrum i sitt eget universum och behöver lära sig att sätta andra än sig själv i första rummet. Det finns till och med en typ av julängel, även om kvinnan i fråga mest håller på med kristaller och buddhastatyer, som talar om ett och annat för henne.
Slutet gott, allting gott och allt är väldigt sockersött. Det fungerar, kanske mest tack vare att det snart är jul och att alla tre historier vävs ihop just under juldagarna. Garanterad feel-good-läsning! Omslaget kräver att du vågar stå för vad du läser, men å andra sidan står minst tre av mina kollegor och skrapar lite med foten för att få låna mitt exemplar. Det finns inga guilty pleasures - det finns bara läsning som du mår bra av. Må bra, vet jag, för det finns så mycket annat att må dåligt över än att du väljer att läsa en glittrig bok.
Bild lånad från förlagets hemsida.
Till min dotter - Malin Wollin
Jag tycker att det är anmärkningsvärt att Malin Wollin - som jag för övrigt aldrig har träffat, än mindre talat med - har skrivit min självbiografi. Det är så märkligt! Hon beskriver precis hur min barndom såg ut, hur jag lekte i skogen, hur min mamma rakade benen, hur det var att gå högstadiet och vara obekväm, hela tiden med en brännande känsla av ilska och osäkerhet som när som helst riskerade att explodera om någon sade fel sak vid fel tidpunkt! Det är faktiskt anmärkningsvärt att hon kunnat fånga detaljerna så kärnfullt.
Om det mot all förmodan inte skulle handla om mig skulle det i sin tur betyda att vi var fler som upplevde barn- och ungdomsåren på det här sättet. Var fanns de berättelserna då? Varför kände vi oss ensammast i världen om våra tankar, känslor och upplevelser? När jag följer #metoo-debatten får jag rysningar av allt elände, men också frossbrytningar av glädje över att så många INTE behöver stå ensamma mitt i stormen.
Mellan beskrivningarna av uppväxtåren, uppväxtsnåren och upptäcktsåren möter vi den vuxna berättaren som själv har en tolvårig flicka och det är likadant, återigen, för just detta verkar gå i cykler - det är en ny ålder med nya villkor och nya tankesätt där modern som vet så mycket ändå inte kan stå bredvid i livets alla skeden, utan den lilla flickan måste bli kvinna genom sin egen resa. Flickan och mamman - och på många sätt och aldrig mötas de två, tyvärr och tack och lov. Hela den här romanen är underhållande, skarp, rivig, plågsam, rolig, brännande och skön.
Bild lånad från förlagets hemsida.
Om det mot all förmodan inte skulle handla om mig skulle det i sin tur betyda att vi var fler som upplevde barn- och ungdomsåren på det här sättet. Var fanns de berättelserna då? Varför kände vi oss ensammast i världen om våra tankar, känslor och upplevelser? När jag följer #metoo-debatten får jag rysningar av allt elände, men också frossbrytningar av glädje över att så många INTE behöver stå ensamma mitt i stormen.
Mellan beskrivningarna av uppväxtåren, uppväxtsnåren och upptäcktsåren möter vi den vuxna berättaren som själv har en tolvårig flicka och det är likadant, återigen, för just detta verkar gå i cykler - det är en ny ålder med nya villkor och nya tankesätt där modern som vet så mycket ändå inte kan stå bredvid i livets alla skeden, utan den lilla flickan måste bli kvinna genom sin egen resa. Flickan och mamman - och på många sätt och aldrig mötas de två, tyvärr och tack och lov. Hela den här romanen är underhållande, skarp, rivig, plågsam, rolig, brännande och skön.
Bild lånad från förlagets hemsida.
Ingenting och allting - Nicola Yoon
Det finns böcker som får mig att önska att jag vore tonåring igen, där det svåra är svårt och det enkla är lätt, där rätt är rätt och fel är fel - och där det fortfarande finns en möjlighet att allt slutar lyckligt. Det här är en sådan bok.
Maddy är allergisk mot allting och har därför bokstavligt talat vuxit upp i en bubbla. Allt som tas in i hennes rum måste saneras, oavsett om det är människor, mat eller materiella ting. Den sociala samvaron är kraftigt begränsad till mamman Pauline och sköterskan Carla. Vid enstaka tillfällen kan någon av Maddys lärare komma på hembesök, men måste då dekontamineras i alla möjliga slussar innan de kan mötas och i övrigt läser Maddy sina kurser via nätet.
En dag hörs ett tjutande ljud utifrån och när de tittar ut ser de en flyttbil backa in till huset bredvid. När Maddy tittar ner från sitt hermetiskt tillslutna fönster möter hon grannpojkens Ollys blick och förstår att allt kan komma att ändras. Det gör det också. Kan man dö av ett brustet hjärta? Svaret varierar beroende på vem du frågar. När Olly tar kontakt med henne och hon snabbt känner att hon inte kommer att kunna låta bli att träffa honom sätts allt på spel och det är med livet som insats hon öppnar dörrarna mer och mer in till sin värld - både bildligt och bokstavligt talat.
Det är någonting med berättandet - de sköna formuleringarna, de enkla (men innehållsrika) teckningarna och alla snygga passningar till både klassisk och modern litteratur - som får mig att tycka så bra om det här! Samtidigt önskar jag att jag var yngre första gången jag läste den här boken, för det är fint när en författare både kan göra det enkelt och ta sin läsare på allvar. Jag hade behövt det när jag var sexton. Det fina nu är att jag kan tipsa mina elever om den här boken!
Bild lånad från förlagets hemsida.
Maddy är allergisk mot allting och har därför bokstavligt talat vuxit upp i en bubbla. Allt som tas in i hennes rum måste saneras, oavsett om det är människor, mat eller materiella ting. Den sociala samvaron är kraftigt begränsad till mamman Pauline och sköterskan Carla. Vid enstaka tillfällen kan någon av Maddys lärare komma på hembesök, men måste då dekontamineras i alla möjliga slussar innan de kan mötas och i övrigt läser Maddy sina kurser via nätet.
En dag hörs ett tjutande ljud utifrån och när de tittar ut ser de en flyttbil backa in till huset bredvid. När Maddy tittar ner från sitt hermetiskt tillslutna fönster möter hon grannpojkens Ollys blick och förstår att allt kan komma att ändras. Det gör det också. Kan man dö av ett brustet hjärta? Svaret varierar beroende på vem du frågar. När Olly tar kontakt med henne och hon snabbt känner att hon inte kommer att kunna låta bli att träffa honom sätts allt på spel och det är med livet som insats hon öppnar dörrarna mer och mer in till sin värld - både bildligt och bokstavligt talat.
Det är någonting med berättandet - de sköna formuleringarna, de enkla (men innehållsrika) teckningarna och alla snygga passningar till både klassisk och modern litteratur - som får mig att tycka så bra om det här! Samtidigt önskar jag att jag var yngre första gången jag läste den här boken, för det är fint när en författare både kan göra det enkelt och ta sin läsare på allvar. Jag hade behövt det när jag var sexton. Det fina nu är att jag kan tipsa mina elever om den här boken!
Bild lånad från förlagets hemsida.
tisdag 7 november 2017
Vego & Vin - Peter Streijffert
Vissa omständigheter gjorde att jag blev vegetarisk under ett år. Jag googlade och hade mig, men det slutade ändå med att jag lånade eller köpte böcker för att få inspiration. Just nu önskar jag att jag hade haft den här boken, Vego & Vin, när det begav sig, för det finns läskande, lockande och lysande recept att pröva på. Det blir inte sämre av att det finns förslag på viner till varje maträtt!
I Vego & Vin finns allt du behöver för att göra en trerättersmiddag (minst) med allt från festliga till vardagliga tillbehör. Jag fastnar genast för smårätterna (och varning: du kommer att vilja göra typ alla typer av chips som nämns) och efterrätterna, men samtidigt har det alltid varit varmrätterna som känts mest utmanande att hålla vegetariska.
Med sköna titlar som "Fejkad köttbit" får jag inspiration att göra annat än de där quinoabiffarna som jag har fastnat för (och som i sig är mycket goda) och "Hughs fyllda pumpa" bara måste jag pröva! Jag får lust att börja odla pumpor själv, men med tanke på att klimatet här uppe i det närmaste har varit arktiskt det senaste året lär det bli köpespumpa istället.
Något vi däremot har här, alldeles runt knuten och välbeväxt över hela delen som för sjuttio år sedan var gödselstack, är nässlor och nässelrisotto låter tillräckligt spännande för att till och med få min man att pröva sig på. Han lär skiva ner några bitar korv sin vana trogen, för han är av det släktet att han är övertygad om att han inte blir mätt utan kött. Samtidigt är det ju det som är grejen. Ja, du blir mätt på vegetariskt. Ja, det finns bara fördelar (faktiskt). Du måste inte byta ut hela din köttkost - men du kan ju faktiskt minska den.
Mellan de olika avsnitten skriver författaren själv om odlingar, om hur han är "sambovegetarian" och om vin. Bilderna är vackra, maten lockar och du lär dig något på köpet. Du kan till och med få recept på Bokashikompost för att underhålla din kompost!
Bok och bild från förlaget.
I Vego & Vin finns allt du behöver för att göra en trerättersmiddag (minst) med allt från festliga till vardagliga tillbehör. Jag fastnar genast för smårätterna (och varning: du kommer att vilja göra typ alla typer av chips som nämns) och efterrätterna, men samtidigt har det alltid varit varmrätterna som känts mest utmanande att hålla vegetariska.
Med sköna titlar som "Fejkad köttbit" får jag inspiration att göra annat än de där quinoabiffarna som jag har fastnat för (och som i sig är mycket goda) och "Hughs fyllda pumpa" bara måste jag pröva! Jag får lust att börja odla pumpor själv, men med tanke på att klimatet här uppe i det närmaste har varit arktiskt det senaste året lär det bli köpespumpa istället.
Något vi däremot har här, alldeles runt knuten och välbeväxt över hela delen som för sjuttio år sedan var gödselstack, är nässlor och nässelrisotto låter tillräckligt spännande för att till och med få min man att pröva sig på. Han lär skiva ner några bitar korv sin vana trogen, för han är av det släktet att han är övertygad om att han inte blir mätt utan kött. Samtidigt är det ju det som är grejen. Ja, du blir mätt på vegetariskt. Ja, det finns bara fördelar (faktiskt). Du måste inte byta ut hela din köttkost - men du kan ju faktiskt minska den.
Mellan de olika avsnitten skriver författaren själv om odlingar, om hur han är "sambovegetarian" och om vin. Bilderna är vackra, maten lockar och du lär dig något på köpet. Du kan till och med få recept på Bokashikompost för att underhålla din kompost!
Bok och bild från förlaget.
torsdag 2 november 2017
När hundarna kommer - Jessica Schiefauer
Jag har läst den här boken tillsammans med mina elever och det blev en speciell upplevelse av flera anledningar:
1. Jag hade inte läst den tidigare och bestämde mig för att läsa den i samma takt som eleverna.
2. Vi delade upp boken i fyra lika stora delar och ingen fick läsa längre än någon annan (flera fuskade, även jag, för allvarligt: det gick inte att sluta). Vi läste 75 sidor varje vecka och till varje vecka fick vi ett uppdrag (och okej, jag visste vilka uppdrag, för det hade jag planerat).
Vecka 1: boklån med två post-it-lappar i handen. Uppdrag: titta på framsidan först och skriv ner vilka tankar - känslor - associationer du får när du ser framsidan. Skriv ner på post-it-lappen. Vänd sedan på boken och läs på baksidan: ny post-it - skriv ner vad du tänker och får för förväntningar. Högläsning så långt lektionstiden räckte gjorde att vi hann till sidan 25 och uppdraget till veckan därpå var att läsa till sidan 75.
Vecka 2: Fler post-it-lappar till folket! Eleverna fick så många de ville att skriva ner nyckelord på. Jag gjorde också detta, men sparade mina eftersom jag inte ville att jag skulle upplevas som något sorts "facit". Klassen, bestående av 26 själar, delades upp i två grupper och fick i uppdrag att lägga ut sina lappar och föra ihop sådana som passade ihop samtidigt som de motiverade varför de hade valt just dessa nyckelord. På så sätt fick vi en spindelväv av tematiska ord som sammanfattade vad vi hade läst om och reagerat på.
Vecka 3: vi hade läst till sidan 150 och den här gången skulle eleverna välja minst en låt och max tre och koppla den till en scen eller händelse i boken. Jag gjorde en öppen Spotifylista där de kunde lägga upp låtarna och när vi träffades satt de i smågrupper och spelade upp låten för att sedan motivera och läsa upp ett kort stycke för varandra. Eftersom de ville ha fler uppdrag gav jag dem också i uppgift att skriva en statusuppdatering utifrån en av karaktärerna. Detta bäddade vi in på en padlet så att alla i realtid kunde se statusuppdateringarna. En av flickorna sa att det var så coolt att någon kunde skriva en kort statusrad, helt lösryckt, och att alla ändå kunde förstå det i sitt sammanhang. Gåshud på den, ni!
Vecka fyra: vi läste till sidan 225 och uppdraget gick ut på att skriva kapitelrubriker till tre avdelningar i boken och eftersom boken är uppdelad i månader men samtidigt byter berättarperspektiv genom markeringar med stjärnor passade detta perfekt. Eleverna fick ange sida, skriva kapitelrubriker och sedan en kort motivering innan de i smågrupper fick presentera det för varandra. Gåshud igen, bara så ni vet.
Vecka fem: boken var utläst och den här gången fick de prata om alla möjliga ting: allmänt om boken, läsa artiklar om varifrån författaren hade hämtat sin inspiration, jämföra med annat de hade läst eller sett, vad de tyckte var bokens behållning och vad de saknade... Vi hade kunnat hålla på långt mycket längre än vad lektionstiden erbjöd och trots att inte alla var superbegeistrade så kan jag ändå komma fram till att läsning i helklass är någonting vi måste göra fler gånger.
Högläsningen - detta att följa samma text där innehållet engagerar, att få samma ord uttalade, att reflektera över tankar och känslor och att dela en upplevelse - det är någonting som är få förunnat. Även om du är med i en bokklubb så finns det så mycket som inte kommer fram och just den känslan, att vi enas kring någonting och lyfter livets stora frågor, det önskar jag att alla fick uppleva. Sedan är romanen i sig mycket läsvärd också, naturligtvis.
Jag har förmånen att ingå i projektet Berättelser som förändrar, arrangerat av Läsrörelsen och som är jag tacksam över möjligheten att genomföra det här projektet!
Bild lånad från förlagets hemsida.
1. Jag hade inte läst den tidigare och bestämde mig för att läsa den i samma takt som eleverna.
2. Vi delade upp boken i fyra lika stora delar och ingen fick läsa längre än någon annan (flera fuskade, även jag, för allvarligt: det gick inte att sluta). Vi läste 75 sidor varje vecka och till varje vecka fick vi ett uppdrag (och okej, jag visste vilka uppdrag, för det hade jag planerat).
Vecka 1: boklån med två post-it-lappar i handen. Uppdrag: titta på framsidan först och skriv ner vilka tankar - känslor - associationer du får när du ser framsidan. Skriv ner på post-it-lappen. Vänd sedan på boken och läs på baksidan: ny post-it - skriv ner vad du tänker och får för förväntningar. Högläsning så långt lektionstiden räckte gjorde att vi hann till sidan 25 och uppdraget till veckan därpå var att läsa till sidan 75.
Vecka 2: Fler post-it-lappar till folket! Eleverna fick så många de ville att skriva ner nyckelord på. Jag gjorde också detta, men sparade mina eftersom jag inte ville att jag skulle upplevas som något sorts "facit". Klassen, bestående av 26 själar, delades upp i två grupper och fick i uppdrag att lägga ut sina lappar och föra ihop sådana som passade ihop samtidigt som de motiverade varför de hade valt just dessa nyckelord. På så sätt fick vi en spindelväv av tematiska ord som sammanfattade vad vi hade läst om och reagerat på.
Vecka 3: vi hade läst till sidan 150 och den här gången skulle eleverna välja minst en låt och max tre och koppla den till en scen eller händelse i boken. Jag gjorde en öppen Spotifylista där de kunde lägga upp låtarna och när vi träffades satt de i smågrupper och spelade upp låten för att sedan motivera och läsa upp ett kort stycke för varandra. Eftersom de ville ha fler uppdrag gav jag dem också i uppgift att skriva en statusuppdatering utifrån en av karaktärerna. Detta bäddade vi in på en padlet så att alla i realtid kunde se statusuppdateringarna. En av flickorna sa att det var så coolt att någon kunde skriva en kort statusrad, helt lösryckt, och att alla ändå kunde förstå det i sitt sammanhang. Gåshud på den, ni!
Vecka fyra: vi läste till sidan 225 och uppdraget gick ut på att skriva kapitelrubriker till tre avdelningar i boken och eftersom boken är uppdelad i månader men samtidigt byter berättarperspektiv genom markeringar med stjärnor passade detta perfekt. Eleverna fick ange sida, skriva kapitelrubriker och sedan en kort motivering innan de i smågrupper fick presentera det för varandra. Gåshud igen, bara så ni vet.
Vecka fem: boken var utläst och den här gången fick de prata om alla möjliga ting: allmänt om boken, läsa artiklar om varifrån författaren hade hämtat sin inspiration, jämföra med annat de hade läst eller sett, vad de tyckte var bokens behållning och vad de saknade... Vi hade kunnat hålla på långt mycket längre än vad lektionstiden erbjöd och trots att inte alla var superbegeistrade så kan jag ändå komma fram till att läsning i helklass är någonting vi måste göra fler gånger.
Högläsningen - detta att följa samma text där innehållet engagerar, att få samma ord uttalade, att reflektera över tankar och känslor och att dela en upplevelse - det är någonting som är få förunnat. Även om du är med i en bokklubb så finns det så mycket som inte kommer fram och just den känslan, att vi enas kring någonting och lyfter livets stora frågor, det önskar jag att alla fick uppleva. Sedan är romanen i sig mycket läsvärd också, naturligtvis.
Jag har förmånen att ingå i projektet Berättelser som förändrar, arrangerat av Läsrörelsen och som är jag tacksam över möjligheten att genomföra det här projektet!
Bild lånad från förlagets hemsida.
Grace - Anthony Doerr
När jag hade läst Ljuset vi inte ser utnämnde jag den till en av mina topp-10-böcker (trots att det finns minst 18 titlar på den listan vid det här laget) och det är inte lätt att ta sig an en annan bok av samma författare i det läget. Grace är inte samma läsupplevelse, utan det är en annan läsupplevelse. Det är poesi och det är väl sammanvävt, precis som den förra romanen, men ändå är det också något annat.
David vill forska om snö, men det är i princip omöjligt, så han forskar istället om vatten, vilket är samma sak fast inte i frusen form. Snöflingornas sexuddighet förbryllar honom och kommer att följa honom genom hela livet. Fascinationen för snö är dock inte allt som gör honom speciell, utan redan som liten drabbas han av drömmar som sedan slår in. En man kommer ut ur en affär med en hattask under armen och i nästa ögonblick blir han överkörd. David ser det i en dröm som barn och sedan slår det in. I samma veva börjar han också gå i sömnen.
I en annan dröm ser han en kvinna som tappar en tidning i en affär och han går fram till henne. Det är Sandy, som han vet att han är ämnad att leva tillsammans med, och så blir det. Sandy är redan gift med en annan man, Herman, men det hindret överkommer de och snart föds deras dotter Grace. David slits sönder inombords när han i en dröm ser hur Grace drunknar. Han ser ner i sina armar och upptäcker den lilla flickan död, med munnen som ett mörkt gapande hål och utan liv i kroppen. Han börjar om att gå i sömnen och Sandy säger att han är galen.
Människor vill bara få reda på vad framtiden utlovar om budskapet är gott och hoppfullt, tänker David vid ett tillfälle, men han har inga goda nyheter att komma med. För att försöka ändra på ödet ger han sig iväg och hamnar på den lilla ön St. Vincent. Där finns Soma och Felix, en fattig familj som tar honom till sig. Deras söner och dotter blir en del av hans vardag och han skickar till en början brev till Sandy varje dag för att få veta om hans dotter har överlevt. Sedan skickar han brev mer sällan, både till Sandy och till Herman, men möts av tystnad. Utan att veta om hans dotter fortfarande lever befinner han sig i en tidlös tillvaro, snyggt gestaltad på en paradisö utan årstidsväxlingar. Så långt är allt väl, men snart börjar han drömma igen, den här gången om Somas och Felix dotter Naliaah, där han ser henne fångas av en ankarkätting som drar henne ner till havets djup och dränker henne. När den drömmen inte slår in börjar tanken gro att hans dotter kanske också fortfarande kan finnas i livet. Därför påbörjas en resa tillbaka för att komma tillrätta med allt som gått fel och för att hitta Grace.
Han ska alltså hitta Grace (nåd) och det blir en lång resa. Det är poetiskt, för hans rädsla kittlar revbenen som spindlar som letar sig ner. Den sista tredjedelen av boken är en lång och plågsam beskrivning av hopp som spirar, öden som vävs samman och möten som väntar. Det är inte en ny Ljuset vi inte ser, men det är fängslande på sitt eget sätt, mitt i allt vatten och alla snöflingor.
Bild lånad från förlagets hemsida.
David vill forska om snö, men det är i princip omöjligt, så han forskar istället om vatten, vilket är samma sak fast inte i frusen form. Snöflingornas sexuddighet förbryllar honom och kommer att följa honom genom hela livet. Fascinationen för snö är dock inte allt som gör honom speciell, utan redan som liten drabbas han av drömmar som sedan slår in. En man kommer ut ur en affär med en hattask under armen och i nästa ögonblick blir han överkörd. David ser det i en dröm som barn och sedan slår det in. I samma veva börjar han också gå i sömnen.
I en annan dröm ser han en kvinna som tappar en tidning i en affär och han går fram till henne. Det är Sandy, som han vet att han är ämnad att leva tillsammans med, och så blir det. Sandy är redan gift med en annan man, Herman, men det hindret överkommer de och snart föds deras dotter Grace. David slits sönder inombords när han i en dröm ser hur Grace drunknar. Han ser ner i sina armar och upptäcker den lilla flickan död, med munnen som ett mörkt gapande hål och utan liv i kroppen. Han börjar om att gå i sömnen och Sandy säger att han är galen.
Människor vill bara få reda på vad framtiden utlovar om budskapet är gott och hoppfullt, tänker David vid ett tillfälle, men han har inga goda nyheter att komma med. För att försöka ändra på ödet ger han sig iväg och hamnar på den lilla ön St. Vincent. Där finns Soma och Felix, en fattig familj som tar honom till sig. Deras söner och dotter blir en del av hans vardag och han skickar till en början brev till Sandy varje dag för att få veta om hans dotter har överlevt. Sedan skickar han brev mer sällan, både till Sandy och till Herman, men möts av tystnad. Utan att veta om hans dotter fortfarande lever befinner han sig i en tidlös tillvaro, snyggt gestaltad på en paradisö utan årstidsväxlingar. Så långt är allt väl, men snart börjar han drömma igen, den här gången om Somas och Felix dotter Naliaah, där han ser henne fångas av en ankarkätting som drar henne ner till havets djup och dränker henne. När den drömmen inte slår in börjar tanken gro att hans dotter kanske också fortfarande kan finnas i livet. Därför påbörjas en resa tillbaka för att komma tillrätta med allt som gått fel och för att hitta Grace.
Han ska alltså hitta Grace (nåd) och det blir en lång resa. Det är poetiskt, för hans rädsla kittlar revbenen som spindlar som letar sig ner. Den sista tredjedelen av boken är en lång och plågsam beskrivning av hopp som spirar, öden som vävs samman och möten som väntar. Det är inte en ny Ljuset vi inte ser, men det är fängslande på sitt eget sätt, mitt i allt vatten och alla snöflingor.
Bild lånad från förlagets hemsida.
Spegelstaden - Justin Cronin
Jag satte del ett, Flickan från ingenstans, i några årskursettors händer och inser, så här fyra veckor senare, att jag troligtvis kommer att få bända dem loss från deras döda, kalla händer. Reaktionen var omedelbar - det här älskar de. Som jag har njutit av att höra deras engagerade diskussioner och som vi har skrattat åt att alla är arga på den elev som alltid läste lite längre än de andra. Hoten om vad som kommer att hända den som avslöjar något om handlingen haglar tätt. Efter avslutad läsning kom frågan: när ska vi läsa nästa bok? De orkade inte vänta på svaret, utan påbörjade läsningen av bok två, De första tolv, och förhoppningsvis kommer de att tycka lika bra om den.
Därför satte jag mig och läste den tredje och avslutande delen i den här Passagen-serien; Spegelstaden. Grabbarna i ettan såg att den stod i min bokvagn och frågade med viss ängslan om den håller - serien alltså. Håller den ända fram till slutet?
Som den håller. Det känns skönt att kunna meddela dem det. Amys åldrande följer inga givna regler, men hon har gått från att vara den lilla flickan från ingenstans till att bli en vuxen kvinna och den slutuppgörelse som hon är ämnad att vara en del av rusar närmare. Det har gått en tid och människan gör vad hon alltid har gjort: hon glömmer sin historia. Viralerna syns inte till och människorna i de få återstående kolonierna vågar sig utanför murarna i förhoppning att kunna bygga upp ett nytt liv.
Myterna om världen utanför är många, men hoppet om att det finns fler överlevande är litet. Samhället byggs upp igen från grunden och stöter på problem som alltid uppstår: tillgång och efterfrågan, ekonomiska betalningsmedel, svarthandel, prostitution, sjukdomar och vapen. Alla är dock inte typen som slår sig till ro, utan andra spanar mot horisonten. Vissa ger sig av och kommer inte tillbaka och sedan börjar man förstå att hotet kryper närmare, igen.
Jag kan inte avslöja någonting annat om den här boken än att läsaren får veta vem som är berättare, vem som lever och vem som dör. Vad som händer i de nya länderna avslöjas i alla tre böcker, så det kan jag också nämna, men den här avtoningen - den här upplösningen - får man ge sig till tåls ungefär 200 sidor innan sista tråden är uppnystad och sista punkten sätts. Det är fantastiskt. Bra, alltså.
Det är enkelt att ge boktips till sina elever när det finns sådana här böcker, så här i Walking Dead-tider. Bild lånad från förlagets hemsida.
Därför satte jag mig och läste den tredje och avslutande delen i den här Passagen-serien; Spegelstaden. Grabbarna i ettan såg att den stod i min bokvagn och frågade med viss ängslan om den håller - serien alltså. Håller den ända fram till slutet?
Som den håller. Det känns skönt att kunna meddela dem det. Amys åldrande följer inga givna regler, men hon har gått från att vara den lilla flickan från ingenstans till att bli en vuxen kvinna och den slutuppgörelse som hon är ämnad att vara en del av rusar närmare. Det har gått en tid och människan gör vad hon alltid har gjort: hon glömmer sin historia. Viralerna syns inte till och människorna i de få återstående kolonierna vågar sig utanför murarna i förhoppning att kunna bygga upp ett nytt liv.
Myterna om världen utanför är många, men hoppet om att det finns fler överlevande är litet. Samhället byggs upp igen från grunden och stöter på problem som alltid uppstår: tillgång och efterfrågan, ekonomiska betalningsmedel, svarthandel, prostitution, sjukdomar och vapen. Alla är dock inte typen som slår sig till ro, utan andra spanar mot horisonten. Vissa ger sig av och kommer inte tillbaka och sedan börjar man förstå att hotet kryper närmare, igen.
Jag kan inte avslöja någonting annat om den här boken än att läsaren får veta vem som är berättare, vem som lever och vem som dör. Vad som händer i de nya länderna avslöjas i alla tre böcker, så det kan jag också nämna, men den här avtoningen - den här upplösningen - får man ge sig till tåls ungefär 200 sidor innan sista tråden är uppnystad och sista punkten sätts. Det är fantastiskt. Bra, alltså.
Det är enkelt att ge boktips till sina elever när det finns sådana här böcker, så här i Walking Dead-tider. Bild lånad från förlagets hemsida.
tisdag 17 oktober 2017
Det förlorade barnet - Elena Ferrante
Språk är makt. Mer än någonting annat handlar de fyra böckerna som utgör Neapelkvartetten om detta.
Förstå mig rätt: jag absolut älskar de här böckerna - men samtidigt kan jag inte ge något toppbetyg (samtidigt som det känns mer och mer absurt att betygsätta böcker). Jag är skitirriterad på att kvinnorna flockas och dånar kring Nino, för jag kan inte föreställa mig en mer oattraktiv, självupptagen, svikande, själlös, medelmåttig man och kan inte - överhuvudtaget - relatera till vare sig Elena eller Lila som bara måste ha honom.
Nåja, Ninos tid kommer och det finns en liten del av mig som njuter av att det är Elena som lämnar honom och trots att han vid något tillfälle (när hon är attraktiv på bokmarknaden igen) vill återuppta deras relation, äntligen slår sig fri. I samma veva flyttar Elena tillbaka till Neapel - men det är också då det blir tydligt att de två kvinnorna är ohjälpligt och evigt förbundna till varandra. Den enes tak blir den andras golv. Elena tvivlar på sig själv, men når framgångar. Den andra har alla möjligheter att gå hur långt som helst, men förblir vid sin läst. Det är frustrerande och samtidigt befriande.
Jag kan inte sammanfatta tankarna och innehållet i de här böckerna, även om jag tidigare har försökt. Är det bra? Självklart. Kan man ens säga ett ord som "bra" i sammanhanget? Absolut inte. Borde alla läsa det här? Det tycker jag. Kommer alla att förstå storheten? Men nej. Suck. (Kom igen, Astrid Lindgren refuserades typ två miljoner gånger...).
Romanens Elena skriver boken och ifrågasätter själv varför hon gör det. In i det sista lämnas läsaren med frågorna om vad som verkligen har hänt och en oväntad person (i alla fall för mig) visar ett leende som jag inte förstår mig på. Vad vet han, han den där som har bott tillsammans med Lila och under alla år har visat upp en sådan fasad, fri från krackeleringar? Varför säger han som han gör? Vilken sanning ligger bakom hans reaktion? Det finns trots allt ett barn som har försvunnit och som den mannen aldrig kan sluta tänka på. Ändå är det Lilas reaktion vi följer och som ramar in resten av tillvaron.
Samtidigt handlar det också om två kvinnor som egentligen är en och samma organism. Elena och Lila. Lila och Elena. Lila har alla förutsättningar att lyckas och Elena sammanfattar henne i slutet av den här avslutande delen: skomakardottern, charkuterihustrun, älskarinnan, politikern, programmeraren... Elenas golv blir Lilas tak när Elena slutligen flyttar tillbaka till Neapel, vilket hon gör efter att (äntligen) ha lämnat Nino. Den ena tvivlar på sig själv, men når framgångar - Elena - men tillskriver samtidigt Lila egenskaper som bara en superhjälte kan vara innehavare av. Hur mycket påverkar barnen kvinnornas funktion och identitet? Mycket, ska det visa sig.
Trots det här inlägget är jag ordlös när jag ska försöka beskriva upplevelsen. Språk är makt är allt jag kan säga med säkerhet.
Bild lånad från förlagets hemsida.
Förstå mig rätt: jag absolut älskar de här böckerna - men samtidigt kan jag inte ge något toppbetyg (samtidigt som det känns mer och mer absurt att betygsätta böcker). Jag är skitirriterad på att kvinnorna flockas och dånar kring Nino, för jag kan inte föreställa mig en mer oattraktiv, självupptagen, svikande, själlös, medelmåttig man och kan inte - överhuvudtaget - relatera till vare sig Elena eller Lila som bara måste ha honom.
Nåja, Ninos tid kommer och det finns en liten del av mig som njuter av att det är Elena som lämnar honom och trots att han vid något tillfälle (när hon är attraktiv på bokmarknaden igen) vill återuppta deras relation, äntligen slår sig fri. I samma veva flyttar Elena tillbaka till Neapel - men det är också då det blir tydligt att de två kvinnorna är ohjälpligt och evigt förbundna till varandra. Den enes tak blir den andras golv. Elena tvivlar på sig själv, men når framgångar. Den andra har alla möjligheter att gå hur långt som helst, men förblir vid sin läst. Det är frustrerande och samtidigt befriande.
Jag kan inte sammanfatta tankarna och innehållet i de här böckerna, även om jag tidigare har försökt. Är det bra? Självklart. Kan man ens säga ett ord som "bra" i sammanhanget? Absolut inte. Borde alla läsa det här? Det tycker jag. Kommer alla att förstå storheten? Men nej. Suck. (Kom igen, Astrid Lindgren refuserades typ två miljoner gånger...).
Romanens Elena skriver boken och ifrågasätter själv varför hon gör det. In i det sista lämnas läsaren med frågorna om vad som verkligen har hänt och en oväntad person (i alla fall för mig) visar ett leende som jag inte förstår mig på. Vad vet han, han den där som har bott tillsammans med Lila och under alla år har visat upp en sådan fasad, fri från krackeleringar? Varför säger han som han gör? Vilken sanning ligger bakom hans reaktion? Det finns trots allt ett barn som har försvunnit och som den mannen aldrig kan sluta tänka på. Ändå är det Lilas reaktion vi följer och som ramar in resten av tillvaron.
Samtidigt handlar det också om två kvinnor som egentligen är en och samma organism. Elena och Lila. Lila och Elena. Lila har alla förutsättningar att lyckas och Elena sammanfattar henne i slutet av den här avslutande delen: skomakardottern, charkuterihustrun, älskarinnan, politikern, programmeraren... Elenas golv blir Lilas tak när Elena slutligen flyttar tillbaka till Neapel, vilket hon gör efter att (äntligen) ha lämnat Nino. Den ena tvivlar på sig själv, men når framgångar - Elena - men tillskriver samtidigt Lila egenskaper som bara en superhjälte kan vara innehavare av. Hur mycket påverkar barnen kvinnornas funktion och identitet? Mycket, ska det visa sig.
Trots det här inlägget är jag ordlös när jag ska försöka beskriva upplevelsen. Språk är makt är allt jag kan säga med säkerhet.
Bild lånad från förlagets hemsida.
torsdag 28 september 2017
Den som stannar, den som går - Elena Ferrante
Om du är rädd för att få någon som helst oönskad information om vad som kan ha utspelat sig i del tre i Neapelserien bör du sluta läsa här.
Bok 3. Vi har kommit fram till 1970-talet och efter avslutad läsning känner jag mig skitirriterad! Jag fattar inte Nino-grejen och samtidigt kan jag inte sluta läsa. Jag kommer osökt att tänka på en vän som ofta använder uttrycket "Så kär har man aldrig varit". Han använder det i alla möjliga sammanhang: människor som gör vad som helst för någon annan, människor som lämnar ett äktenskap för någon annan, människor som försakar hela sin egen tillvaro... Så kär har jag aldrig heller varit. Det är däremot Lenu... och Lila... och en hel drös med andra människor.
70-talet med förändrade könsroller, sexuell revolution med preventivmedel och uppror mot patriarkatet, studentrörelser och terroristdåd - allt är fruktansvärt intressant. Ferrante skriver om den konstruerade kvinnan ur Lenus nyväckta insikter, om hur så mycket intelligens som tillåts förtvina tillsammans med kvinnorna som efter barnafödande förblir vid sin läst i hemmets instängdhet och om hur kvinnan definieras av mannen. Bland annat gestaltas detta i Lenu, som inför en viktig middag klär upp sig för att bli någon i en mans ögon. Det slutar med att hon klär ner sig istället för att klä upp sig och jag hinner tänka "Äntligen!". Men nej. Nino Sarratore behöver bara visa sig för att drifterna ska ta över både kropp och förnuft och fine. Jag köper det. Eller nej, det gör jag inte alls och det gör mig irriterad.
Jag är i behov av min bokklubb här. Vi borde läsa alla delarna och sedan prata sönder alla delar, alla detaljer, alla subtila antydningar om någonting som är något annat och sedan lista alla förväntningar vi har på den fjärde och avslutande delen. Många jag känner har inte alls fastnat för den här berättelsen, men jag kan knappt bärga mig till dess jag har skaffat sista delen. Kom igen nu, Lenu! Lite upprättelse, tack!
Bild lånad från förlagets hemsida.
Bok 3. Vi har kommit fram till 1970-talet och efter avslutad läsning känner jag mig skitirriterad! Jag fattar inte Nino-grejen och samtidigt kan jag inte sluta läsa. Jag kommer osökt att tänka på en vän som ofta använder uttrycket "Så kär har man aldrig varit". Han använder det i alla möjliga sammanhang: människor som gör vad som helst för någon annan, människor som lämnar ett äktenskap för någon annan, människor som försakar hela sin egen tillvaro... Så kär har jag aldrig heller varit. Det är däremot Lenu... och Lila... och en hel drös med andra människor.
70-talet med förändrade könsroller, sexuell revolution med preventivmedel och uppror mot patriarkatet, studentrörelser och terroristdåd - allt är fruktansvärt intressant. Ferrante skriver om den konstruerade kvinnan ur Lenus nyväckta insikter, om hur så mycket intelligens som tillåts förtvina tillsammans med kvinnorna som efter barnafödande förblir vid sin läst i hemmets instängdhet och om hur kvinnan definieras av mannen. Bland annat gestaltas detta i Lenu, som inför en viktig middag klär upp sig för att bli någon i en mans ögon. Det slutar med att hon klär ner sig istället för att klä upp sig och jag hinner tänka "Äntligen!". Men nej. Nino Sarratore behöver bara visa sig för att drifterna ska ta över både kropp och förnuft och fine. Jag köper det. Eller nej, det gör jag inte alls och det gör mig irriterad.
Jag är i behov av min bokklubb här. Vi borde läsa alla delarna och sedan prata sönder alla delar, alla detaljer, alla subtila antydningar om någonting som är något annat och sedan lista alla förväntningar vi har på den fjärde och avslutande delen. Många jag känner har inte alls fastnat för den här berättelsen, men jag kan knappt bärga mig till dess jag har skaffat sista delen. Kom igen nu, Lenu! Lite upprättelse, tack!
Bild lånad från förlagets hemsida.
måndag 11 september 2017
Mannen som sökte sin skugga - David Lagercrantz
Alltså, Lisbeth. Innan jag läste Millenniumserien var Lisbeth ett namn som jag förknippade med syslöjd, en mild röst och ganska formlösa kläder. Nu för tiden är associationerna ganska precis tvärt om. Det finns visserligen vassa grejer på syslöjden, men man kan inte jämföra synålar med de knivar som kommer i Lisbeths väg. Hennes röst är precis lika vass som tidigare och hon bär bara formlösa kläder till dess hon får lägga undan fångpaltorna och dra på sig skinnjackan igen.
Lisbeth sitter av ett straff för egenmäktigt förfarande (på sätt och vis skyldig, men eftersom hon räddade den autistiske pojken i förra boken så är hjältestatusen fortfarande intakt), men är långt ifrån sysslolös. Livet inne på högsäkerhetsavdelningen på Långberga är hårt och fångarnas hierarki når långt över väktarnas. Bland annat sitter en annan fånge, Faria Kazi, några celler bort och hon trakasseras av den hänsynslösa Benito. Det är inte något som Lisbeth tänker låta passera ostraffat och då spelar det ingen roll att kvinnan delar namn med en av världens mest kända diktatorer.
Jag tror att jag talar för många andra när jag säger att jag egentligen mest vill läsa om Lisbeth, för hon är - likt en superhjälte - någon som folk tittar snett på ute på gatan men som, i slutet av dagen, har gjort det där hjältemodiga som vi vanliga aldrig skulle klara av. I den här boken hade jag velat ha mer. Visst är Mikael Blomqvist viktig, för utan Millennium och utan den grävande journalistiken hade världen varit en sämre plats. Och det här är intressant, för läsaren förs in i en labyrint av statliga övergrepp där olika institut och forskare verkar ha överträffat sig själva i ömsesidiga övertramp.
Tvillingar har alltid varit föremål för spekulationer och i Mannen som sökte sin skugga görs en djupdykning inom ämnet. Det är otroligt intressant! Allt Lagercrantz presenterar låter makalöst och jag googlar både en och två gånger för att ta reda på hur mycket som stämmer med verkligheten. Enäggs- och tvåäggstvillingar, men också spegeltvillingar (kom igen, googla det) är föremål för forskning i Sverige under 70-80-talen och naturligtvis ingår Lisbeth i den här härvan. Barnhemsbarn adopteras bort, men placeras i olika miljöer med olika socioekonomiska förtecken och sedan observeras och utvärderas de.
Tempot är högt och temana många: romer och resande, hederskulturer, statliga experiment och existentiella frågor. Jag gillar det samtidigt som jag tänker att boken skulle kunna spänna över åtminstone tvåhundra sidor till. Ge mig en tegelsten och släng in mer om Lisbeth. Samtidigt märks också författaren själv av mer den här gången, vågar jag tro, eftersom en dikt av Ekelöf planteras tidigt i Holger Palmgrens historia och som skördas med en knuten näve. Jag gillar't.
Bild lånad från förlagets hemsida.
Lisbeth sitter av ett straff för egenmäktigt förfarande (på sätt och vis skyldig, men eftersom hon räddade den autistiske pojken i förra boken så är hjältestatusen fortfarande intakt), men är långt ifrån sysslolös. Livet inne på högsäkerhetsavdelningen på Långberga är hårt och fångarnas hierarki når långt över väktarnas. Bland annat sitter en annan fånge, Faria Kazi, några celler bort och hon trakasseras av den hänsynslösa Benito. Det är inte något som Lisbeth tänker låta passera ostraffat och då spelar det ingen roll att kvinnan delar namn med en av världens mest kända diktatorer.
Jag tror att jag talar för många andra när jag säger att jag egentligen mest vill läsa om Lisbeth, för hon är - likt en superhjälte - någon som folk tittar snett på ute på gatan men som, i slutet av dagen, har gjort det där hjältemodiga som vi vanliga aldrig skulle klara av. I den här boken hade jag velat ha mer. Visst är Mikael Blomqvist viktig, för utan Millennium och utan den grävande journalistiken hade världen varit en sämre plats. Och det här är intressant, för läsaren förs in i en labyrint av statliga övergrepp där olika institut och forskare verkar ha överträffat sig själva i ömsesidiga övertramp.
Tvillingar har alltid varit föremål för spekulationer och i Mannen som sökte sin skugga görs en djupdykning inom ämnet. Det är otroligt intressant! Allt Lagercrantz presenterar låter makalöst och jag googlar både en och två gånger för att ta reda på hur mycket som stämmer med verkligheten. Enäggs- och tvåäggstvillingar, men också spegeltvillingar (kom igen, googla det) är föremål för forskning i Sverige under 70-80-talen och naturligtvis ingår Lisbeth i den här härvan. Barnhemsbarn adopteras bort, men placeras i olika miljöer med olika socioekonomiska förtecken och sedan observeras och utvärderas de.
Tempot är högt och temana många: romer och resande, hederskulturer, statliga experiment och existentiella frågor. Jag gillar det samtidigt som jag tänker att boken skulle kunna spänna över åtminstone tvåhundra sidor till. Ge mig en tegelsten och släng in mer om Lisbeth. Samtidigt märks också författaren själv av mer den här gången, vågar jag tro, eftersom en dikt av Ekelöf planteras tidigt i Holger Palmgrens historia och som skördas med en knuten näve. Jag gillar't.
Bild lånad från förlagets hemsida.
lördag 9 september 2017
Vi mot er - Fredrik Backman
"Jag måste prata med dig." En elev, sjutton år, tittar allvarligt på mig och hans klasskompisar tystnar, för nu är det allvar.
"Har det hänt något", frågar jag och han nickar.
"Jag har läst Björnstad och måste få prata med någon om den", svarar killen och jag förstår. Man läser inte Björnstad utan att känna behovet att behöva prata. När jag hade läst den här och höll upp den i klassrummet för att ge dagens boktips blev några ryggar lite rakare, några blickar lite öppnare och förväntningarna var minst sagt höga.
Förväntningarna var höga hos mig också, för första delen i den här serien gjorde något med mig. Den satte ord på den lilla ortens självhävdelsebehov, beskrev vad sport kan betyda för både enskilda människor och för kollektivet - men framför allt var det en berättelse om kvinnan. För mig var det stort och jag har verkligen sett fram emot att få läsa fortsättningen.
I Vi mot er utspelas det som titeln utlovar, för det är inte bara två lag som ställs mot varandra, utan också två orter. Det räcker dock inte, för det är också vi mot er i bemärkelsen de utpekade och de som pekar ut. Våldtäktsöverlevaren kallas av den illvillige för hora, den homosexuelle kallas för bögjävel, den som har svårt med impulskontrollen kallas ligist. Föräldrar som försöker skydda sina barn stångar sig blodiga och kan inte finnas till över allt, men mest smärtsamt kan bli att inse att man inte kan gå tillbaka i tiden för att ändra sin relation. Man kan inte bestämma sig en dag för att vilja vara den som spelar hockey på infarten när man själv varit den som under så många år kommit med undanflykter. Man kan inte ändra tillbaka detaljer i sitt äktenskap när man en dag vaknar upp och inser att man sakta har glidit ifrån varandra.
Jag skrattar högt och sedan gråter jag. En liten molande känsla, den jag också hade i första delen, av att det ibland blir bombastiskt gör sig påmind även här. Det är egentligen inget problem, för jag dras enkelt med, men det är storvulet hela tiden: viktiga formuleringar, storslagna kärleksförklaringar, människor som faller för en annan och gör det handlöst, ilskan är nitroglycerin, käftsmällarna krasande och hjärtat blödande. Om det här hade varit en sång hade den varit vacker, men låtit lika högt ungefär hela tiden. Samtidigt är det en saga och som saga fungerar den alldeles, alldeles underbart. Formuleringarna är både sköna och underfundiga, många av dem känns igen på sin typiska backmanskhet, samtidigt som jag saknar infinitivmärket "att" i många meningar. Om det är största problemet så har inte den här boken många problem.
Bild lånad från förlagets hemsida.
"Har det hänt något", frågar jag och han nickar.
"Jag har läst Björnstad och måste få prata med någon om den", svarar killen och jag förstår. Man läser inte Björnstad utan att känna behovet att behöva prata. När jag hade läst den här och höll upp den i klassrummet för att ge dagens boktips blev några ryggar lite rakare, några blickar lite öppnare och förväntningarna var minst sagt höga.
Förväntningarna var höga hos mig också, för första delen i den här serien gjorde något med mig. Den satte ord på den lilla ortens självhävdelsebehov, beskrev vad sport kan betyda för både enskilda människor och för kollektivet - men framför allt var det en berättelse om kvinnan. För mig var det stort och jag har verkligen sett fram emot att få läsa fortsättningen.
I Vi mot er utspelas det som titeln utlovar, för det är inte bara två lag som ställs mot varandra, utan också två orter. Det räcker dock inte, för det är också vi mot er i bemärkelsen de utpekade och de som pekar ut. Våldtäktsöverlevaren kallas av den illvillige för hora, den homosexuelle kallas för bögjävel, den som har svårt med impulskontrollen kallas ligist. Föräldrar som försöker skydda sina barn stångar sig blodiga och kan inte finnas till över allt, men mest smärtsamt kan bli att inse att man inte kan gå tillbaka i tiden för att ändra sin relation. Man kan inte bestämma sig en dag för att vilja vara den som spelar hockey på infarten när man själv varit den som under så många år kommit med undanflykter. Man kan inte ändra tillbaka detaljer i sitt äktenskap när man en dag vaknar upp och inser att man sakta har glidit ifrån varandra.
Jag skrattar högt och sedan gråter jag. En liten molande känsla, den jag också hade i första delen, av att det ibland blir bombastiskt gör sig påmind även här. Det är egentligen inget problem, för jag dras enkelt med, men det är storvulet hela tiden: viktiga formuleringar, storslagna kärleksförklaringar, människor som faller för en annan och gör det handlöst, ilskan är nitroglycerin, käftsmällarna krasande och hjärtat blödande. Om det här hade varit en sång hade den varit vacker, men låtit lika högt ungefär hela tiden. Samtidigt är det en saga och som saga fungerar den alldeles, alldeles underbart. Formuleringarna är både sköna och underfundiga, många av dem känns igen på sin typiska backmanskhet, samtidigt som jag saknar infinitivmärket "att" i många meningar. Om det är största problemet så har inte den här boken många problem.
Bild lånad från förlagets hemsida.
Hennes nya namn - Elena Ferrante
Del två i Elena Ferrantes romansvit som utspelar sig i Neapel heter Hennes nya namn. Jag bestämde mig först i slutet av första delen att jag nog tycker om det här och sanningen är att jag nog älskar det nu.
Elena i boken har gått vidare i sina studier medan Lila är nygift med charkuterihandlaren Stefano. De nygifta har fått en turbulent start tillsammans, mycket på grund av att Lila inte kan uppföra sig som hon borde. Samtidigt är detta en del av romanens storhet: det river och sliter i Lila att få vara sig själv och uttrycka sig som hon vill, men männen runt omkring ser det frigjorda kvinnliga som ett hot, som om kvinnan är en rätt de kan ta sig. Detta speglas också i Elena, som i romanens början låter män ta på henne och göra med henne som de behagar styra - medan hon mot slutet svär på napolitanska till den grad att hon är rädd för att själv få stryk. Männens händer på hennes kropp på en trång buss får henne plötsligt att explodera och i en sekvens tidigare njuter hon av att få vara sig själv, själv, själv.
Elena uttrycker det själv i romanen som om hon och Lila är en person i två kroppar. Hon längtar efter sin vän och hittar till slut ett sätt att söka upp henne, för att berätta hur hon har tänkt ut allt, men som tidigare förändras allt när de väl ses. Om den ena kan vara sig själv är den andra bruten. Om den ena blir gift känner den andra avund. Om den ena läser för att imponera på någon får den andra tillfälle att lyfta intressanta tankar som stjäl allt ljus. Samtidigt som de inte kan mötas kan de inte leva sina liv skilda från varandra heller.
Jag har ömsom läst, ömsom lyssnat (Storytel) och uppläsaren Odile Nunes är helt fantastisk. Att lyssna på den här boken är lika mycket en upplevelse som att läsa den. Nu väntar del tre, Den som stannar, den som går.
Bild lånad från förlagets hemsida.
Elena i boken har gått vidare i sina studier medan Lila är nygift med charkuterihandlaren Stefano. De nygifta har fått en turbulent start tillsammans, mycket på grund av att Lila inte kan uppföra sig som hon borde. Samtidigt är detta en del av romanens storhet: det river och sliter i Lila att få vara sig själv och uttrycka sig som hon vill, men männen runt omkring ser det frigjorda kvinnliga som ett hot, som om kvinnan är en rätt de kan ta sig. Detta speglas också i Elena, som i romanens början låter män ta på henne och göra med henne som de behagar styra - medan hon mot slutet svär på napolitanska till den grad att hon är rädd för att själv få stryk. Männens händer på hennes kropp på en trång buss får henne plötsligt att explodera och i en sekvens tidigare njuter hon av att få vara sig själv, själv, själv.
Elena uttrycker det själv i romanen som om hon och Lila är en person i två kroppar. Hon längtar efter sin vän och hittar till slut ett sätt att söka upp henne, för att berätta hur hon har tänkt ut allt, men som tidigare förändras allt när de väl ses. Om den ena kan vara sig själv är den andra bruten. Om den ena blir gift känner den andra avund. Om den ena läser för att imponera på någon får den andra tillfälle att lyfta intressanta tankar som stjäl allt ljus. Samtidigt som de inte kan mötas kan de inte leva sina liv skilda från varandra heller.
Jag har ömsom läst, ömsom lyssnat (Storytel) och uppläsaren Odile Nunes är helt fantastisk. Att lyssna på den här boken är lika mycket en upplevelse som att läsa den. Nu väntar del tre, Den som stannar, den som går.
Bild lånad från förlagets hemsida.
Störst av allt - Malin Persson Giolito
I det här rättegångsdramat får läsaren följa Maja som är anklagad för den skolskjutning som har ägt rum nio månader tidigare. Den som tänker sig en svensk rättegång och får upp hollywoodversionen med högt tempo, slagkraftiga utspel och spänd förväntan kan tänka om. Maja berättar utifrån sitt perspektiv som nyss fyllda 18 exakt hur långtråkigt det är, till och med för henne som står anklagad. Långa uppläsningar av vad målet handlar om, sakframställan, formulär och inlagor... Läsaren slipper höra allt, men Majas tankar mal om hur irriterande och ful hon tycker att åklagaren är, hur hennes eget team uppför sig och hur hon hör sina brutna föräldrar sucka och snyfta bakom ryggen.
Det här gör att jag som läsare till en början har svårt för att känna någon sympati för Maja. Att hon är tonårigt trulig är bitvis underhållande, men i och med att hon själv snabbt slår fast att hon bland annat har skjutit ihjäl sin bästa vän Amanda blir jag svårflirtad - men sedan händer det. Återblickarna som berättar om hur stämningen i skolan och på festerna har varit, historien om Maja och den allt mer självdestruktive Sebastian, vännerna runt omkring och oförstående vuxna väver ihop historien om en tonåring som med en fot i barndomen och en fot i vuxenvärlden försöker komma ikapp själv med vad som har hänt.
Det är snyggt berättat och jag gillar språket. När jag presenterade den här boken för mina gymnasieelever var det många som genast ville låna och läsa den. Den säger något om hur enskilda delar inte är något hot, men om pusslet börjar läggas ihop utan att man får ihop en begriplig tillvaro kan få förödande konsekvenser. Att utgången ända fram till slutet är ovisst tillför en extra nerv i berättandet. Absolut läsvärd!
Bild lånad från förlagets hemsida.
Det här gör att jag som läsare till en början har svårt för att känna någon sympati för Maja. Att hon är tonårigt trulig är bitvis underhållande, men i och med att hon själv snabbt slår fast att hon bland annat har skjutit ihjäl sin bästa vän Amanda blir jag svårflirtad - men sedan händer det. Återblickarna som berättar om hur stämningen i skolan och på festerna har varit, historien om Maja och den allt mer självdestruktive Sebastian, vännerna runt omkring och oförstående vuxna väver ihop historien om en tonåring som med en fot i barndomen och en fot i vuxenvärlden försöker komma ikapp själv med vad som har hänt.
Det är snyggt berättat och jag gillar språket. När jag presenterade den här boken för mina gymnasieelever var det många som genast ville låna och läsa den. Den säger något om hur enskilda delar inte är något hot, men om pusslet börjar läggas ihop utan att man får ihop en begriplig tillvaro kan få förödande konsekvenser. Att utgången ända fram till slutet är ovisst tillför en extra nerv i berättandet. Absolut läsvärd!
Bild lånad från förlagets hemsida.
söndag 3 september 2017
Glöm mig - Alex Schulman
Ett slag i magen. Ungefär så.
Jag tvekade, för jag ville egentligen inte läsa den här boken. Min bild av Alex Schulman har varit en vuxen mobbare som säger taskiga saker om folk utan att de har fått möjlighet att besvara kommentarerna. I den här boken tar han upp just det, att hårda ord om andra verkar vara en urkraft i hans mammas och morfars liv medan det hela tiden är någonting han själv måste tvinga fram. Alex Schulman berättar också hur det kommer sig att han själv viker in på den stigen. Framför allt är det här berättelsen om en pojke och hans mamma, om hur hans mamma är flera olika personer när hon dricker och om hur han i en sista ansträngning måste försöka få henne att sluta dricka.
Ljusa sommarminnen, vem som ska åka med vilken förälder till stugan, hur alla tre barn vill åka med mamma, de spontana infall hon kan få och hur den tidspressade fadern hela tiden manar dem mot slutmålet - stugan uppe i Värmland. Sedan smyger sig andra detaljer in: hur någonting ändras vid något tillfälle, de plötsliga humörsvängningarna, bestraffningarna och sedan kärleksfullheten.
Medberoendet speglas i Alex Schulmans olika åldrar, från hur det var en rolig lek som alla höll tyst om när han och hans bröder pantade tomma vinflaskor under den tid när man fick en krona per flaska på systemet (vilket hjälpte både drinkaren och pantaren), till hur han beskriver hur han själv såg till att bli berusad i moderns närhet eftersom det inte fanns något annat sätt att stå ut med att umgås med henne. När brodern Niklas skickar ett sms en sommar och säger att han ger upp, att hon hellre - eller gärna - får supa ihjäl sig åker Alex och den tredje brodern Calle ut till stugan för att försöka hjälpa henne. Det som har varit outtalat så länge ska nu dras ut i ljuset. När modern Lisette träffar Alex säger hon: "Dig pratar jag inte med." Innan har hon också skickat ett sms med orden "Glöm mig".
Alla i familjen är med på att dölja drickandet och att absolut inte prata om det. Fadern säger att mamma är dålig. Scenen där barnen sjunger "Mor lilla mor, vem är väl som du", trots att ingen av dem har hört visan förr och än mindre kan melodin, går rakt in i hjärtat och svider. Vändpunkten för Alex kommer när Lisette sitter barnvakt åt dottern och visar sig vara full när han och Amanda återvänder hem.
Det här är en uppgörelse med både modern och de personlighetsdrag författaren avskyr hos sig själv. Det är plågsamt att läsa om hur han fortfarande blir en liten pojke som undrar vad han har gjort för fel när modern plötsligt ignorerar honom, säger hemska saker och terroriserar honom med meddelanden om nätterna. Samtidigt beskrivs också hur föräldrarnas kvällssittningar med öl och nubbe kunde uppfattas som en sinnebild för närhet och kärlek. Dubbla känslor är något som ramar in läsningen av den här boken.
Det här kommer att bli en viktig bok att tipsa mina elever om, för det finns så många som är både direkt drabbade och som står vid sidan om. Alla sådana här berättelser är viktiga. Min bild av Alex Schulman har också ändrats, vilket också är en märklig känsla. Läsvärd!
Bild lånad från förlagets hemsida.
Jag tvekade, för jag ville egentligen inte läsa den här boken. Min bild av Alex Schulman har varit en vuxen mobbare som säger taskiga saker om folk utan att de har fått möjlighet att besvara kommentarerna. I den här boken tar han upp just det, att hårda ord om andra verkar vara en urkraft i hans mammas och morfars liv medan det hela tiden är någonting han själv måste tvinga fram. Alex Schulman berättar också hur det kommer sig att han själv viker in på den stigen. Framför allt är det här berättelsen om en pojke och hans mamma, om hur hans mamma är flera olika personer när hon dricker och om hur han i en sista ansträngning måste försöka få henne att sluta dricka.
Ljusa sommarminnen, vem som ska åka med vilken förälder till stugan, hur alla tre barn vill åka med mamma, de spontana infall hon kan få och hur den tidspressade fadern hela tiden manar dem mot slutmålet - stugan uppe i Värmland. Sedan smyger sig andra detaljer in: hur någonting ändras vid något tillfälle, de plötsliga humörsvängningarna, bestraffningarna och sedan kärleksfullheten.
Medberoendet speglas i Alex Schulmans olika åldrar, från hur det var en rolig lek som alla höll tyst om när han och hans bröder pantade tomma vinflaskor under den tid när man fick en krona per flaska på systemet (vilket hjälpte både drinkaren och pantaren), till hur han beskriver hur han själv såg till att bli berusad i moderns närhet eftersom det inte fanns något annat sätt att stå ut med att umgås med henne. När brodern Niklas skickar ett sms en sommar och säger att han ger upp, att hon hellre - eller gärna - får supa ihjäl sig åker Alex och den tredje brodern Calle ut till stugan för att försöka hjälpa henne. Det som har varit outtalat så länge ska nu dras ut i ljuset. När modern Lisette träffar Alex säger hon: "Dig pratar jag inte med." Innan har hon också skickat ett sms med orden "Glöm mig".
Alla i familjen är med på att dölja drickandet och att absolut inte prata om det. Fadern säger att mamma är dålig. Scenen där barnen sjunger "Mor lilla mor, vem är väl som du", trots att ingen av dem har hört visan förr och än mindre kan melodin, går rakt in i hjärtat och svider. Vändpunkten för Alex kommer när Lisette sitter barnvakt åt dottern och visar sig vara full när han och Amanda återvänder hem.
Det här är en uppgörelse med både modern och de personlighetsdrag författaren avskyr hos sig själv. Det är plågsamt att läsa om hur han fortfarande blir en liten pojke som undrar vad han har gjort för fel när modern plötsligt ignorerar honom, säger hemska saker och terroriserar honom med meddelanden om nätterna. Samtidigt beskrivs också hur föräldrarnas kvällssittningar med öl och nubbe kunde uppfattas som en sinnebild för närhet och kärlek. Dubbla känslor är något som ramar in läsningen av den här boken.
Det här kommer att bli en viktig bok att tipsa mina elever om, för det finns så många som är både direkt drabbade och som står vid sidan om. Alla sådana här berättelser är viktiga. Min bild av Alex Schulman har också ändrats, vilket också är en märklig känsla. Läsvärd!
Bild lånad från förlagets hemsida.
En droppe midnatt - Jason Timbuktu Diakité
Här sitter jag uppe i Norrbotten, blek, brunhårig och blåögd. De värsta glåporden jag har fått kastade efter mig har med mitt kön att göra. De värsta maktstrukturerna utgår från att jag är lilla gumman, inte vet bättre eller att jag är svag. Nåja, jag har plockat ner en och annan herre, dessutom i alla åldrar, samtidigt som jag är väl medveten om att problemet är långt ifrån löst. I Jason Timbuktu Diakités berättelse handlar det om så mycket mer: här beskrivs hur han varken är mörk eller ljus, varken svensk eller amerikan. Identitetssökandet börjar hos föräldrarna som genast ifrågasätter vad han nu ska göra och skriva om. Det finns en ovilja att börja nysta i rötterna, men behovet är starkt och han ger sig inte.
Den här boken blir en resa från slaveriet i USA, från 1900-talets Harlem, från lägenheter i Lund till folkhemstanken i Sverige. Diakités resa från liten grabb ges större utrymme än målet, där framgångarna som en av Sveriges mest hyllade rapartister hamnar i bakgrunden. Jag njuter under hela läsningen! Jag har både lyssnat och läst den här boken och med Diakité själv som uppläsare blir det här som ett enda långt, njutningsfullt sommarprat. Själva uppläsningen är njutningsfull. Innehållet är skrämmande.
Rasismen, både den förut lagstadgat segregerade och vardagsrasismen, målas upp, först med breda penseldrag och sedan med små, små detaljer. Glåporden i skolan, påpekningar från människor i den egna släkten, ständiga frågor varifrån han kommer och sedan beskrivningar av slaveriet - allt handlar om vilken kraft den vite mannen har lagt i det "svarta" blodet. Benämningarna som fanns från slavägarna som betecknade hur svart du var, från halv till en trettioandradel, känns idag både barock och fruktansvärd. Men det är samtidigt inte något som vi kan avskriva som en mörk del av människans historia, utan samma rastänk förekommer fortfarande.
Jag ler när det skrivs om varningsskyltarna i ett vintervitt Stockholm. "Rasrisk" kommer i den här boken att betyda så mycket mer. I en värld där Jason Diakité är varken eller, men där han vill vara både ock, krävs också att världen måste kunna förändras. Det är lika obegripligt för mig som för författaren att någon som redan tillhör samhällets minsta, är redo att rösta på Trump. Berättelsen om de guidade turerna på de stora herrgårdarna i Södern, där besökarna får veta hur det var att bo som slavägarna utan att det berättas något om hur det var att bo där som slav, är hemsk! Ett enda resmål erbjuder guidning utifrån ett slavperspektiv.
En droppe midnatt är både poetisk och en brännande samhälsskildring på en och samma gång och blev oväntat en av det här årets stora läsupplevelser. Läs den!
Bild lånad från förlagets hemsida.
Den här boken blir en resa från slaveriet i USA, från 1900-talets Harlem, från lägenheter i Lund till folkhemstanken i Sverige. Diakités resa från liten grabb ges större utrymme än målet, där framgångarna som en av Sveriges mest hyllade rapartister hamnar i bakgrunden. Jag njuter under hela läsningen! Jag har både lyssnat och läst den här boken och med Diakité själv som uppläsare blir det här som ett enda långt, njutningsfullt sommarprat. Själva uppläsningen är njutningsfull. Innehållet är skrämmande.
Rasismen, både den förut lagstadgat segregerade och vardagsrasismen, målas upp, först med breda penseldrag och sedan med små, små detaljer. Glåporden i skolan, påpekningar från människor i den egna släkten, ständiga frågor varifrån han kommer och sedan beskrivningar av slaveriet - allt handlar om vilken kraft den vite mannen har lagt i det "svarta" blodet. Benämningarna som fanns från slavägarna som betecknade hur svart du var, från halv till en trettioandradel, känns idag både barock och fruktansvärd. Men det är samtidigt inte något som vi kan avskriva som en mörk del av människans historia, utan samma rastänk förekommer fortfarande.
Jag ler när det skrivs om varningsskyltarna i ett vintervitt Stockholm. "Rasrisk" kommer i den här boken att betyda så mycket mer. I en värld där Jason Diakité är varken eller, men där han vill vara både ock, krävs också att världen måste kunna förändras. Det är lika obegripligt för mig som för författaren att någon som redan tillhör samhällets minsta, är redo att rösta på Trump. Berättelsen om de guidade turerna på de stora herrgårdarna i Södern, där besökarna får veta hur det var att bo som slavägarna utan att det berättas något om hur det var att bo där som slav, är hemsk! Ett enda resmål erbjuder guidning utifrån ett slavperspektiv.
En droppe midnatt är både poetisk och en brännande samhälsskildring på en och samma gång och blev oväntat en av det här årets stora läsupplevelser. Läs den!
Bild lånad från förlagets hemsida.
måndag 14 augusti 2017
Den sista stjärnan - Rick Yancey
Sista delen i trilogin och uppgörelsens stund har kommit. Som vanligt har det gått för lång tid för mig mellan läsningen av del två och del tre och som vanligt har jag läst alldeles för många liknande böcker för att den här ska komma till sin rätt. Det är bra, alltså, det bara är så. Förr hade jag svårt att komma ihåg vilka alla var, men nu faller de på plats en efter en och jag gillar verkligen berättarstilen. Författaren lägger ut texten om en person samtidigt som någon annan rör sig bort och när vi sedan får följa den andre krokar berättandet ihop vad den ena har sett och den andra har gjort.
Nå jo. Utomjordingarna, den überintelligenta och galet överlägsna arten, har infiltrerat människorna och härskar genom att söndra. Ju längre in i berättelsen vi kommer desto mer blir det tydligt att människan är sin egen värsta fiende. Hon håller på att överbefolka jorden och alltså måste någonting göras. Det var det hela grejen med den femte vågen handlade om (se del ett). Den femte vågen går dessutom ut på att se till att ingen människa kan lita på någon annan och för att driva igenom det tänket använder man sig av barn. Det är så grymt och diaboliskt att hälften vore nog. Berättelsen om barnet på vetefältet används återkommande och faktum är: det definierar dig om du kan våga tro på din medmänniska eller om du hemfaller åt att inte lita på någon.
Cassie, Evan, Zombie, Ringer, Dumbo, Teacup och Nuggets. Vi känner dem väl vid det här laget och om det står mellan att försöka rädda någon annan, att offra sig själv eller att värna om vad som i grund och botten är mänskligt så vet vi samtidigt också att ingen går säker. Vem som helst kan dö och dör gör de också. Inte alla, men många. Ringer jämför dödandet med att ljuga: första gången är det svårt, men sedan blir det lättare och lättare.
Jag vet inte. Det är klart att det här är bra, men samtidigt - kom igen! För att känna framtidstro behöver jag lite mer än vad de sista sidorna utlovar. Första delen var fantastisk (medan filmen var en katastrof av episka mått), andra delen var en transportsträcka och sista delen var... Det hände mycket och det var spännande. På en femgradig skala var den 3,8. För 4,2 krävs någonting jag inte kan skriva ut utan att avslöja för mycket.
Bild lånad från förlagets hemsida.
Nå jo. Utomjordingarna, den überintelligenta och galet överlägsna arten, har infiltrerat människorna och härskar genom att söndra. Ju längre in i berättelsen vi kommer desto mer blir det tydligt att människan är sin egen värsta fiende. Hon håller på att överbefolka jorden och alltså måste någonting göras. Det var det hela grejen med den femte vågen handlade om (se del ett). Den femte vågen går dessutom ut på att se till att ingen människa kan lita på någon annan och för att driva igenom det tänket använder man sig av barn. Det är så grymt och diaboliskt att hälften vore nog. Berättelsen om barnet på vetefältet används återkommande och faktum är: det definierar dig om du kan våga tro på din medmänniska eller om du hemfaller åt att inte lita på någon.
Cassie, Evan, Zombie, Ringer, Dumbo, Teacup och Nuggets. Vi känner dem väl vid det här laget och om det står mellan att försöka rädda någon annan, att offra sig själv eller att värna om vad som i grund och botten är mänskligt så vet vi samtidigt också att ingen går säker. Vem som helst kan dö och dör gör de också. Inte alla, men många. Ringer jämför dödandet med att ljuga: första gången är det svårt, men sedan blir det lättare och lättare.
Jag vet inte. Det är klart att det här är bra, men samtidigt - kom igen! För att känna framtidstro behöver jag lite mer än vad de sista sidorna utlovar. Första delen var fantastisk (medan filmen var en katastrof av episka mått), andra delen var en transportsträcka och sista delen var... Det hände mycket och det var spännande. På en femgradig skala var den 3,8. För 4,2 krävs någonting jag inte kan skriva ut utan att avslöja för mycket.
Bild lånad från förlagets hemsida.
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar - Johannes Anyuru
Att titta ner på orden Johannes Anyuru har skrivit är inte att läsa, utan det är en upplevelse.
Jag vet fortfarande inte vad som hände och när jag har vänt sista bladet vill jag genast börja om och läsa alltihop igen, för han har lagt ett fyrdimensionellt pussel som får något i hjärnan att spraka till. Handlingen utspelar sig i nutid, dåtid och framtid, men det som får tankarna att slå volter är personerna. Vilka är de och vilken version av varandra och sig själva möter läsaren?
Berättarjaget är ömsom en kvinna, ömsom en författare och deras vägar korsas när kvinnan skriver till författaren och vill att han ska hälsa på henne. Hon tvångsvårdas på en rättspsykiatrisk klinik och säger att hon kommer från framtiden, att hon har avvärjt en terrorattack och att hon därigenom har räddat Sverige från att bli sitt värsta. Hon har skrivit ner sin berättelse och överlämnar den till författaren som blir mycket tagen av mötet.
I det framtida Sverige är staten starkt segregerad och frågan om svenskhet genomsyrar allt och alla. Du är till exempel inte svensk om du är muslim, övergivna stadsdelar används som ghetton för att förvara sverigefiender och en växande säkerhetspolis sprider skräck hos alla som inte anses vara svenskar. Kvinnan berättar om fadern som är författare och som tvingas läsa en sverigeanpassad Koran med gult och blått omslag. Pappan förvarar hemliga och förbjudna böcker under sin madrass, bland annat sina egna böcker, men bryts sakta ner av terrorn runt omkring. Fascisterna som har tagit makten begränsar långsamt men mycket organiserat livet för alla som inte passar in. På skärmar som finns uppsatta över hela stan visas propaganda mot islam och bland annat rullar en film som visar ett terrorattentat inne på en seriebokhandel.
I dåtiden kliver en kvinna in i en seriebokhandel tillsammans med två män. Hon har ritat IS, eller Daesh, vita märke på en svart bakgrund och har som uppgift att filma det mord som de har planerat att genomföra. En provocerande författare har publicerat kränkande bilder på profeten och nu ska han straffas. När ögonblicket för avrättningen närmar sig tittar kvinnan ner på mobilskärmen och inser att hon har varit där förut, att hon har sett bilderna förut och att hon vet vad det kommer att innebära om de fullföljer sitt uppdrag. Därför avbryter hon och konsekvenserna blir helt andra.
I slutänden vävs de här tre olika berättelserna ihop, förenade av tid och rum på ett sätt som egentligen inte är möjligt, men det är så fruktansvärt snyggt gjort. Symboliken i (jag vet att det blir omöjligt att förstå om man inte har läst boken, men jag kan inte avslöja mer utan att förstöra läsningen heller) fatet som köptes innan det blev förbjudet, hur kvinnans pappa bär böcker i en skottkärra när de riskerar att förstöras...
Mest av allt är det här skrämmande, för med de makter som är i rörelse idag är det här ett framtidsscenario som skulle kunna bli verklighet. Anyuru beskriver bland annat detta i ett samtal mellan författaren och hans fru Isra:
”Jag var muslim och de här åren började jag tro att detta gjorde mig till ett monster i Sverige”.
"Det kanske är så för muslimer i Sverige idag. Ingen utom Daesh drömmer om oss.”
Som jag kommer att njuta av att diskutera den här romanen i vår bokklubb!
Bild lånad från förlagets hemsida.
Jag vet fortfarande inte vad som hände och när jag har vänt sista bladet vill jag genast börja om och läsa alltihop igen, för han har lagt ett fyrdimensionellt pussel som får något i hjärnan att spraka till. Handlingen utspelar sig i nutid, dåtid och framtid, men det som får tankarna att slå volter är personerna. Vilka är de och vilken version av varandra och sig själva möter läsaren?
Berättarjaget är ömsom en kvinna, ömsom en författare och deras vägar korsas när kvinnan skriver till författaren och vill att han ska hälsa på henne. Hon tvångsvårdas på en rättspsykiatrisk klinik och säger att hon kommer från framtiden, att hon har avvärjt en terrorattack och att hon därigenom har räddat Sverige från att bli sitt värsta. Hon har skrivit ner sin berättelse och överlämnar den till författaren som blir mycket tagen av mötet.
I det framtida Sverige är staten starkt segregerad och frågan om svenskhet genomsyrar allt och alla. Du är till exempel inte svensk om du är muslim, övergivna stadsdelar används som ghetton för att förvara sverigefiender och en växande säkerhetspolis sprider skräck hos alla som inte anses vara svenskar. Kvinnan berättar om fadern som är författare och som tvingas läsa en sverigeanpassad Koran med gult och blått omslag. Pappan förvarar hemliga och förbjudna böcker under sin madrass, bland annat sina egna böcker, men bryts sakta ner av terrorn runt omkring. Fascisterna som har tagit makten begränsar långsamt men mycket organiserat livet för alla som inte passar in. På skärmar som finns uppsatta över hela stan visas propaganda mot islam och bland annat rullar en film som visar ett terrorattentat inne på en seriebokhandel.
I dåtiden kliver en kvinna in i en seriebokhandel tillsammans med två män. Hon har ritat IS, eller Daesh, vita märke på en svart bakgrund och har som uppgift att filma det mord som de har planerat att genomföra. En provocerande författare har publicerat kränkande bilder på profeten och nu ska han straffas. När ögonblicket för avrättningen närmar sig tittar kvinnan ner på mobilskärmen och inser att hon har varit där förut, att hon har sett bilderna förut och att hon vet vad det kommer att innebära om de fullföljer sitt uppdrag. Därför avbryter hon och konsekvenserna blir helt andra.
I slutänden vävs de här tre olika berättelserna ihop, förenade av tid och rum på ett sätt som egentligen inte är möjligt, men det är så fruktansvärt snyggt gjort. Symboliken i (jag vet att det blir omöjligt att förstå om man inte har läst boken, men jag kan inte avslöja mer utan att förstöra läsningen heller) fatet som köptes innan det blev förbjudet, hur kvinnans pappa bär böcker i en skottkärra när de riskerar att förstöras...
Mest av allt är det här skrämmande, för med de makter som är i rörelse idag är det här ett framtidsscenario som skulle kunna bli verklighet. Anyuru beskriver bland annat detta i ett samtal mellan författaren och hans fru Isra:
”Jag var muslim och de här åren började jag tro att detta gjorde mig till ett monster i Sverige”.
"Det kanske är så för muslimer i Sverige idag. Ingen utom Daesh drömmer om oss.”
Nej, för svensk blir man ju inte hur som helst. Inte ens att födas i Sverige garanterar ett medborgarskap. /.../ ”Du var svensk om svenskarna tyckte du var svensk, det var det vi lärde oss på värdegrundslektionerna. Jag var inte svensk eftersom jag var muslim och så. Men vem var egentligen den första svensken, som hade bestämt att de andra var svenskar? Han fanns inte, och där han borde stå fanns ett hålrum, ett hål inne i ordet svensk.”
Som jag kommer att njuta av att diskutera den här romanen i vår bokklubb!
Bild lånad från förlagets hemsida.
lördag 12 augusti 2017
Ordbrodösen - Anna Arvidsson
Alltså, den här boken! Titta på omslaget, för lika snyggt som det är, lika fantastisk är boken.
För det första: titeln. Ordbrodösen. Det är poetiskt och intresseväckande. För det andra: Alba. Vilken tjej! Hur vanlig som helst och samtidigt så speciell. För det tredje: handlingen. Den håller hela vägen! Jag satt som på nålar och tänkte att det kan aldrig vara lika bra hela vägen in i mål. Tro mig - det är det. Det är snyggt, väl avvägt, lagom mycket detaljer, sköna glidningar mellan nutid och barndom, luriga skuggor som kan vara både goda och onda... Det finns så mycket bra att man inte ens behöver vara gymnasielärare i behov av sköna lästips för att älska det här!
Albas artonårsdag närmar sig och om en sådan dag är stor för en vanlig tonåring så är den gigantisk för henne. Det är dagen när hon ska göra sitt inträdesprov för att bli ordbrodös, vilket innebär att hon kommer att få krafter som gör det möjligt för henne att med det skrivna ordet påverka världen och människorna omkring sig. Albas mamma dog när hon var liten, men hon har genom sina minnen hela tiden en sorts inre kontakt med henne. Ju närmare hon kommer sin artonårsdag, desto mer börjar hon minnas. Inträdesprovet skrämmer henne samtidigt som hon har förberetts för det hela sitt liv. Ingen har någonsin misslyckats tidigare, vilket borde lugna henne, men när det väl är dags för henne att fatta pennan går ingenting som förväntat.
Många har säkert redan sagt det, men Anna Arvidsson är själv en ordbrodös som (kanske inte förändrar livet för den som läser, men) förändrar svensk ungdomslitteratur! Det finns många exempel på fina blinkningar till vår samtidslitteratur, men en av romanens största förtjänster är att det är fantasy som känns helt och hållet realistisk. Okej, alla bibliotekarier? Skräm inte bort räddhågsna läsare genom att bara ställa den här på fantasyhyllan!
Bild lånad från förlagets hemsida.
För det första: titeln. Ordbrodösen. Det är poetiskt och intresseväckande. För det andra: Alba. Vilken tjej! Hur vanlig som helst och samtidigt så speciell. För det tredje: handlingen. Den håller hela vägen! Jag satt som på nålar och tänkte att det kan aldrig vara lika bra hela vägen in i mål. Tro mig - det är det. Det är snyggt, väl avvägt, lagom mycket detaljer, sköna glidningar mellan nutid och barndom, luriga skuggor som kan vara både goda och onda... Det finns så mycket bra att man inte ens behöver vara gymnasielärare i behov av sköna lästips för att älska det här!
Albas artonårsdag närmar sig och om en sådan dag är stor för en vanlig tonåring så är den gigantisk för henne. Det är dagen när hon ska göra sitt inträdesprov för att bli ordbrodös, vilket innebär att hon kommer att få krafter som gör det möjligt för henne att med det skrivna ordet påverka världen och människorna omkring sig. Albas mamma dog när hon var liten, men hon har genom sina minnen hela tiden en sorts inre kontakt med henne. Ju närmare hon kommer sin artonårsdag, desto mer börjar hon minnas. Inträdesprovet skrämmer henne samtidigt som hon har förberetts för det hela sitt liv. Ingen har någonsin misslyckats tidigare, vilket borde lugna henne, men när det väl är dags för henne att fatta pennan går ingenting som förväntat.
Många har säkert redan sagt det, men Anna Arvidsson är själv en ordbrodös som (kanske inte förändrar livet för den som läser, men) förändrar svensk ungdomslitteratur! Det finns många exempel på fina blinkningar till vår samtidslitteratur, men en av romanens största förtjänster är att det är fantasy som känns helt och hållet realistisk. Okej, alla bibliotekarier? Skräm inte bort räddhågsna läsare genom att bara ställa den här på fantasyhyllan!
Bild lånad från förlagets hemsida.
Det lilla bageriet på strandpromenaden - Jenny Colgan
Sommarens andra Jenny Colgan. Man måste bara älska omslagen, för de berättar en liten historia i sig och sammanfattar på ett bra sätt vad det är du håller i händerna.
Här får vi möta Polly som flyttar till en liten fiskeby efter att pojkvännen har lämnat henne, efter att deras företag har gått omkull och efter att deras lägenhet måste säljas. Den lilla byn är under hälften av dygnet förbundet med fastlandet medan den under resten av timmarna förvandlas till en liten ö. Detta innebär slitningar, för invånarna måste bestämma sig för om de vill fortsätta leva och verka som de alltid har gjort - eller om det är dags för att förändras. I och med att Polly kommer dit och gör det enda hon kan göra - baka bröd - så förändrar hon en hel del, mycket till brödbagaren Mrs Mances förtret. Bästa vännen Kerensa ifrågasätter hennes val, medan den hårt arbetande fiskaren Tarney och den hemlighetsfulle biodlaren Huck gör vistelsen värd ansträngningen.
Det är brittiskt roligt, småputtrigt, sorgligt och galet men samtidigt härligt med små saltstänk av livets svärta - och väl värt att läsa.
Bild lånad från förlagets hemsida.
Här får vi möta Polly som flyttar till en liten fiskeby efter att pojkvännen har lämnat henne, efter att deras företag har gått omkull och efter att deras lägenhet måste säljas. Den lilla byn är under hälften av dygnet förbundet med fastlandet medan den under resten av timmarna förvandlas till en liten ö. Detta innebär slitningar, för invånarna måste bestämma sig för om de vill fortsätta leva och verka som de alltid har gjort - eller om det är dags för att förändras. I och med att Polly kommer dit och gör det enda hon kan göra - baka bröd - så förändrar hon en hel del, mycket till brödbagaren Mrs Mances förtret. Bästa vännen Kerensa ifrågasätter hennes val, medan den hårt arbetande fiskaren Tarney och den hemlighetsfulle biodlaren Huck gör vistelsen värd ansträngningen.
Det är brittiskt roligt, småputtrigt, sorgligt och galet men samtidigt härligt med små saltstänk av livets svärta - och väl värt att läsa.
Bild lånad från förlagets hemsida.
fredag 11 augusti 2017
Winter - Marissa Meyer
Den fjärde och avslutande delen i Månkrönikan, eller The Lunar Chronicles, heter Winter, och som namnet antyder är det Snövits tur att bli uppdaterad.
Tidigare har vi i tur och ordning mött Cinder, Askungen, som i Månkrönikan har gjorts om till en cyborg. Hon är också den försvunna arvtagaren till Luna, månriket, vilket gör den regerande Levana till hennes största och farligaste fiende. Prins Kai har hon hunnit kidnappa, eftersom Levana i sin strävan efter att nå världsherravälde har tänkt gifta sig med honom.
Vi har också mött Scarlet, Rödluvan, som tillsammans med kampsportaren Wolf letat efter sin försvunna mormor. Mormodern visar sig ha varit redo att offra sitt liv för att skydda Cinder och Scarlet blir en viktig bundsförvant i den förestående revolutionen som ska återge Cinder tronen.
Cress är Rapunzel, som i sin del av Månkrönikan inte var satt i ett torn att låta sitt hår växa, utan fängslad i en satellit som har sin bana runt jorden. Hon har hunnit förälska sig i rymdpiraten Thorne (och jag antar att det är författarinnans sätt att få in Törnrosa på sätt och vis).
Men så är det alltså dags att sy ihop hela härligheten. Jag har gått och väntat på att den här ska översättas, men när det aldrig verkade bli av fick jag nedlåta mig till att läsa på engelska, vilket fungerar alldeles utmärkt. Winter har samma förmåga att påverka andra människor med den strålglans som kan styra andras tankar och handlingar. Hon har dock bestämt sig för att aldrig mer använda sig av kraften, eftersom hon har dåliga erfarenheter av de följder som kan uppstå. Att inte använda kraften gör henne sjuk, till den grad att hon ofta hallucinerar, men varje gång finns den trofaste barndomsvännen och palatsvakten Jacin vid hennes sida. Han hjälper henne tillbaka till verkligheten och de älskar varandra högt, men det är en omöjlig kärlek.
Alla sagofigurer, som i den här sagoformen ändå görs till kött och blod, är viktiga pusselbitar när revolutionen bryter ut. Jag gillar att få ett avslut, men boken är väldigt lång. De 826 sidorna hade enkelt kunnat bantas ner till sexhundra, för det är några vändor för mycket med folk som blir tillfångatagna och rymmer. Lätt läsvärt ändå!
Tidigare har vi i tur och ordning mött Cinder, Askungen, som i Månkrönikan har gjorts om till en cyborg. Hon är också den försvunna arvtagaren till Luna, månriket, vilket gör den regerande Levana till hennes största och farligaste fiende. Prins Kai har hon hunnit kidnappa, eftersom Levana i sin strävan efter att nå världsherravälde har tänkt gifta sig med honom.
Vi har också mött Scarlet, Rödluvan, som tillsammans med kampsportaren Wolf letat efter sin försvunna mormor. Mormodern visar sig ha varit redo att offra sitt liv för att skydda Cinder och Scarlet blir en viktig bundsförvant i den förestående revolutionen som ska återge Cinder tronen.
Cress är Rapunzel, som i sin del av Månkrönikan inte var satt i ett torn att låta sitt hår växa, utan fängslad i en satellit som har sin bana runt jorden. Hon har hunnit förälska sig i rymdpiraten Thorne (och jag antar att det är författarinnans sätt att få in Törnrosa på sätt och vis).
Men så är det alltså dags att sy ihop hela härligheten. Jag har gått och väntat på att den här ska översättas, men när det aldrig verkade bli av fick jag nedlåta mig till att läsa på engelska, vilket fungerar alldeles utmärkt. Winter har samma förmåga att påverka andra människor med den strålglans som kan styra andras tankar och handlingar. Hon har dock bestämt sig för att aldrig mer använda sig av kraften, eftersom hon har dåliga erfarenheter av de följder som kan uppstå. Att inte använda kraften gör henne sjuk, till den grad att hon ofta hallucinerar, men varje gång finns den trofaste barndomsvännen och palatsvakten Jacin vid hennes sida. Han hjälper henne tillbaka till verkligheten och de älskar varandra högt, men det är en omöjlig kärlek.
Alla sagofigurer, som i den här sagoformen ändå görs till kött och blod, är viktiga pusselbitar när revolutionen bryter ut. Jag gillar att få ett avslut, men boken är väldigt lång. De 826 sidorna hade enkelt kunnat bantas ner till sexhundra, för det är några vändor för mycket med folk som blir tillfångatagna och rymmer. Lätt läsvärt ändå!
Min fantastiska väninna - Elena Ferrante
Som vanligt sist på bollen när det gäller sådana här böcker. Så fort någonting blir höjt till skyarna, så snart superlativen trängs och när kultursidorna i stora tidningar tävlar om att droppa ord som "utvecklingsroman" och "mästerverk" uppstår hos mig ett allvarligt läsmotstånd. Jag vet inte varför. I brist på annat plockade jag upp den här boken (för alla andra satt och rensade bär eller gjorde något annat som jag inte kände för att delta i) och började läsa. Och okej. Det här är bra. Eller kan man kalla det bra? Det är konst.
Romanserien (det här är första delen av tre) tar sin början i nutidens Turin. Elena Greco blir uppringd av Nino, hennes barndomskamrat Lilas osnutne son, som talar om att Lila är försvunnen. Han undrar om modern möjligtvis finns hos henne, men Elena är övertygad om att Lila aldrig skulle lämna Neapel. prologen heter "Att undanröja alla spår" och när det går upp för Elena att Lila nog försökt utplåna hela sitt liv blir hon arg. Hon sätter sig ner vid datorn och börjar skriva ner allt hon kommer ihåg från deras år tillsammans. Även om Lila tänker försvinna ut ur världen obemärkt så tänker Elena etsa henne fast med alla detaljer hon minns.
I efterkrigstidens Neapel är förhållandena svåra, särskilt i det område där Elena och Lila växer upp. Det är våldsamt, fattigt och alla personer för en närmast predestinerad tillvaro. Skomakarsöner hjälper sina fäder för att så småningom ta över i skomakarverkstaden. Flickorna går sina år i skola innan de hjälper sina mödrar i hemmet, i alla fall till dess de blir gamla nog att själva bli ansvariga för ett hem. Slakterierna går i arv från far till son och flickorna hjälper sina mödrar i hemmet, till dess de blir gamla nog att själva bli ansvariga för ett hem. Ja, ni fattar. Livet har sin gång.
Elena visar sig ha fallenhet för skolan och får bra betyg, men mot Lila står hon sig slätt, för Lila är både intelligent och begåvad. Mellan flickorna växer ett speciellt band fram och de både stöttar och tävlar mot varandra. Medan Elenas föräldrar blir övertalade att låta henne läsa vidare blir Lila bortgift vid sexton års ålder. Sedan utvecklas deras liv helt olika, samtidigt som läsaren förstår att de ändå är för evigt förbundna med varandra.
Bild lånad från förlagets hemsida.
Romanserien (det här är första delen av tre) tar sin början i nutidens Turin. Elena Greco blir uppringd av Nino, hennes barndomskamrat Lilas osnutne son, som talar om att Lila är försvunnen. Han undrar om modern möjligtvis finns hos henne, men Elena är övertygad om att Lila aldrig skulle lämna Neapel. prologen heter "Att undanröja alla spår" och när det går upp för Elena att Lila nog försökt utplåna hela sitt liv blir hon arg. Hon sätter sig ner vid datorn och börjar skriva ner allt hon kommer ihåg från deras år tillsammans. Även om Lila tänker försvinna ut ur världen obemärkt så tänker Elena etsa henne fast med alla detaljer hon minns.
I efterkrigstidens Neapel är förhållandena svåra, särskilt i det område där Elena och Lila växer upp. Det är våldsamt, fattigt och alla personer för en närmast predestinerad tillvaro. Skomakarsöner hjälper sina fäder för att så småningom ta över i skomakarverkstaden. Flickorna går sina år i skola innan de hjälper sina mödrar i hemmet, i alla fall till dess de blir gamla nog att själva bli ansvariga för ett hem. Slakterierna går i arv från far till son och flickorna hjälper sina mödrar i hemmet, till dess de blir gamla nog att själva bli ansvariga för ett hem. Ja, ni fattar. Livet har sin gång.
Elena visar sig ha fallenhet för skolan och får bra betyg, men mot Lila står hon sig slätt, för Lila är både intelligent och begåvad. Mellan flickorna växer ett speciellt band fram och de både stöttar och tävlar mot varandra. Medan Elenas föräldrar blir övertalade att låta henne läsa vidare blir Lila bortgift vid sexton års ålder. Sedan utvecklas deras liv helt olika, samtidigt som läsaren förstår att de ändå är för evigt förbundna med varandra.
Bild lånad från förlagets hemsida.
Tre saker jag inte vet om dig - Julie Buxbaum
Om du är gymnasielärare och tänker att det vore bra om det fanns bra böcker att tipsa dina elever om så kommer du att fullkomligen älska den här, Tre saker jag inte vet om dig!
Jessie är fast i en mardröm. Hon bor i ett gigantiskt hus, har dyr konst på väggarna, det finns en hushållerska som lagar fantastisk mat och alla på den nya skolan överträffar varandra i ömsesidig skönhet. Fruktansvärt? Ja, om det betyder en mentalt frånvarande far, en nyligen bortgången mor, en styvbror som inte ens hälsar på dig och en skola med elever som bara andas fientlighet.
När Jessie får det första mejlet från Någon Ingen, förkortat NI, är hon övertygad om att någon driver med henne. Personen erbjuder sig att hjälpa henne förstå sin nya vardag genom att tala om vem hon borde bli vän med, vilka hon ska undvika och ger råd om hur hon ska klä sig blir hon skeptisk. Det visar sig dock att NI iakttar henne och hela tiden finns någonstans i hennes närhet, men inte på ett sådant där läskigt, stalkeraktigt vis, utan som ser på henne med vänlighet. Jessie lyder hans råd och snart börjar det betala sig. Hon får nya vänner och hittar sin plats i sin nya tillvaro.
Frågorna trängs både i läsarens och i Jessies huvud: vem är Någon Ingen? Är det styvbrodern, som efter några veckor faktiskt börjar öppna sig? Är det den mystiske Ethan, som går klädd i samma tröja varje dag och som hon motvilligt tvingas skriva en litteraturuppsats tillsammans med? Är det coola bandkillen Liam, som har döpt sin gitarr och vars mor äger bokaffären som Jessie arbetar extra i? Eller är det Caleb? Eller är det någon annan? Man får slå sig själv på fingrarna flera gånger för att inte bläddra bak till slutet i förväg för att få veta svaret.
Den här boken är så snyggt upplagd och sidorna bara flyger iväg! Det är kvickt, fräckt, gulligt, roligt, sorgligt och oerhört gripande. Jösses, vad jag är glad över att jag snubblade över den här boken!
Bild lånad från förlaget.
Ps: Dessutom är det skrivet i jag-form och SOM jag önskar att fler böcker vågade ta det greppet, för det gör någonting alldeles speciellt för berättandet!
Jessie är fast i en mardröm. Hon bor i ett gigantiskt hus, har dyr konst på väggarna, det finns en hushållerska som lagar fantastisk mat och alla på den nya skolan överträffar varandra i ömsesidig skönhet. Fruktansvärt? Ja, om det betyder en mentalt frånvarande far, en nyligen bortgången mor, en styvbror som inte ens hälsar på dig och en skola med elever som bara andas fientlighet.
När Jessie får det första mejlet från Någon Ingen, förkortat NI, är hon övertygad om att någon driver med henne. Personen erbjuder sig att hjälpa henne förstå sin nya vardag genom att tala om vem hon borde bli vän med, vilka hon ska undvika och ger råd om hur hon ska klä sig blir hon skeptisk. Det visar sig dock att NI iakttar henne och hela tiden finns någonstans i hennes närhet, men inte på ett sådant där läskigt, stalkeraktigt vis, utan som ser på henne med vänlighet. Jessie lyder hans råd och snart börjar det betala sig. Hon får nya vänner och hittar sin plats i sin nya tillvaro.
Frågorna trängs både i läsarens och i Jessies huvud: vem är Någon Ingen? Är det styvbrodern, som efter några veckor faktiskt börjar öppna sig? Är det den mystiske Ethan, som går klädd i samma tröja varje dag och som hon motvilligt tvingas skriva en litteraturuppsats tillsammans med? Är det coola bandkillen Liam, som har döpt sin gitarr och vars mor äger bokaffären som Jessie arbetar extra i? Eller är det Caleb? Eller är det någon annan? Man får slå sig själv på fingrarna flera gånger för att inte bläddra bak till slutet i förväg för att få veta svaret.
Den här boken är så snyggt upplagd och sidorna bara flyger iväg! Det är kvickt, fräckt, gulligt, roligt, sorgligt och oerhört gripande. Jösses, vad jag är glad över att jag snubblade över den här boken!
Bild lånad från förlaget.
Ps: Dessutom är det skrivet i jag-form och SOM jag önskar att fler böcker vågade ta det greppet, för det gör någonting alldeles speciellt för berättandet!
Den lilla bokhandeln runt hörnet - Jenny Colgan
Jag har tydligen hamnat i ett stim, för allt jag läser om just nu handlar om människor som bryter upp från sina trista liv för att starta mobila bokhandlar. Okej, det här är bara andra boken den här sommaren, men ändå. Jag tar det som ett tecken. Det kanske är dags att lämna lärarjobbet och öppna något eget?
Här handlar det i alla fall om den blyga bibliotekarien Nina som tillsammans med resten av sina kollegor blir varslade när deras filial ska läggas ner. Det är samma visa runt om i landet, för i en hypermodern värld är det många kostnadseffektiva som inte ser meningen med en sådan uråldrig kostnadsmaskin som ett bibliotek. Nina har möjlighet att söka sitt eget jobb, men förstår att hon inte kommer att ha någon chans, eftersom konkurrensen är hård och de nya arbetsuppgifterna inte passar henne.
Ninas nya livssituation tvingar henne att fatta beslut som aldrig skulle ha varit aktuella i normala fall, men nu är ingenting normalt längre. Innan hon vet ordet av så har hon flyttat till Skottland, har köpt en gammal lastbil och utrustar den till en mobil bokhandel. Hon är expert på att para ihop rätt läsare med rätt bok och snart börjar folk flockas kring hennes bil. Vännerna som bor kvar i Birmingham ifrågasätter hennes beslut, men hennes nya vänner i den lilla småstaden jublar över hennes närvaro. Nåja, inte alla. Den buttre bonden Lennox låter det inte dra i smilbanden i första taget, men inte ens han är immun mot Ninas försök att rota sig i den stenrika myllan.
Det är romantiskt och härligt, riktigt roligt bitvis och självklart fullspäckat med litterära referenser. Den lilla bokhandeln runt hörnet är garanterad måbraläsning och om ni inte har stött på Jenny Colgan tidigare och upptäcker att ni gillar det här så kan ni samtidigt finna tröst i att hon är väldigt produktiv.
Bild lånad av förlaget.
Här handlar det i alla fall om den blyga bibliotekarien Nina som tillsammans med resten av sina kollegor blir varslade när deras filial ska läggas ner. Det är samma visa runt om i landet, för i en hypermodern värld är det många kostnadseffektiva som inte ser meningen med en sådan uråldrig kostnadsmaskin som ett bibliotek. Nina har möjlighet att söka sitt eget jobb, men förstår att hon inte kommer att ha någon chans, eftersom konkurrensen är hård och de nya arbetsuppgifterna inte passar henne.
Ninas nya livssituation tvingar henne att fatta beslut som aldrig skulle ha varit aktuella i normala fall, men nu är ingenting normalt längre. Innan hon vet ordet av så har hon flyttat till Skottland, har köpt en gammal lastbil och utrustar den till en mobil bokhandel. Hon är expert på att para ihop rätt läsare med rätt bok och snart börjar folk flockas kring hennes bil. Vännerna som bor kvar i Birmingham ifrågasätter hennes beslut, men hennes nya vänner i den lilla småstaden jublar över hennes närvaro. Nåja, inte alla. Den buttre bonden Lennox låter det inte dra i smilbanden i första taget, men inte ens han är immun mot Ninas försök att rota sig i den stenrika myllan.
Det är romantiskt och härligt, riktigt roligt bitvis och självklart fullspäckat med litterära referenser. Den lilla bokhandeln runt hörnet är garanterad måbraläsning och om ni inte har stött på Jenny Colgan tidigare och upptäcker att ni gillar det här så kan ni samtidigt finna tröst i att hon är väldigt produktiv.
Bild lånad av förlaget.
tisdag 11 juli 2017
Den lilla bokhandeln i Paris - Nina George
I slutet av den här romanen finns det en litteraturlista på böcker som nämns av huvudpersonen Jean Perdu. Han är självutnämnd bokreceptarie och har gjort till sin yrkesskicklighet att ordinera precis rätt bok till rätt människa. Det finns också recept på allt gott han och de oväntade följeslagarna (förklaring kommer) äter under sina middagar tillsammans.
Jean Perdu har parkerat sin lilla båt på Seine och de besökare som kliver ombord tar samtidigt också steget in i Jeans lilla bokhandel. Alla är de sökare, antingen efter en bok som får dem att sova lugnt eller en bok som låter dem bearbeta sina rädslor, men oavsett så står Jean redo att räcka dem den bok som väntar på dem - alldeles oavsett om de vill köpa en helt annan bok eller inte. Själv lever han med en speciell titel, Söderns ljus, som har blivit hans livs gåta, närmast omöjlig att lösa.
Han tillbringar sina kvällar i en sparsamt möblerad lägenhet och på väg uppför trapporna presenteras de andra excentriska karaktärerna som han stöter på. En ny bekantskap är den olyckliga Katherine och eftersom hon är ställd på bar backe lovar Jean att han ska skänka henne ett litet bord. För att kunna överlämna bordet till sin nya ägare måste han låsa upp ett rum han inte har öppnat på över tjugo år, men han bestämmer sig för att det är dags. Att öppna rummet blir också att öppna hjärtat, men man måste ge honom att han verkligen stretar emot. Ur en liten låda i bordet faller ett brev ut. Brevet är skrivet av den person som fått Jean att hålla rummet låst i tjugo år, men liksom rummet blivit öppnat öppnas också brevet och sedan blir ingenting sig likt.
Det här är en roman som handlar om livet, sorger, sorgens olika stadier, men framför allt handlar det om kärleken. Vägen är sällan rak, oavsett om man pratar om livet eller kärleken, och det är detta läsaren får följa i den här romanen. Jean kastar loss och låter båten flyta iväg i ett försök att lösa några av livets stora gåtor. Med sig på färden får han den unga, skrivkrampande Jack och så småningom den sökande kocken Cuneo.
Det är franskt, trots att författarinnan hör hemma i Tyskland ursprungligen, men jag gillar't. Det är snyggt berättat, ordkonstnärligt framfört och mycket tankeväckande.
Bilden lånad från förlaget.
Jean Perdu har parkerat sin lilla båt på Seine och de besökare som kliver ombord tar samtidigt också steget in i Jeans lilla bokhandel. Alla är de sökare, antingen efter en bok som får dem att sova lugnt eller en bok som låter dem bearbeta sina rädslor, men oavsett så står Jean redo att räcka dem den bok som väntar på dem - alldeles oavsett om de vill köpa en helt annan bok eller inte. Själv lever han med en speciell titel, Söderns ljus, som har blivit hans livs gåta, närmast omöjlig att lösa.
Han tillbringar sina kvällar i en sparsamt möblerad lägenhet och på väg uppför trapporna presenteras de andra excentriska karaktärerna som han stöter på. En ny bekantskap är den olyckliga Katherine och eftersom hon är ställd på bar backe lovar Jean att han ska skänka henne ett litet bord. För att kunna överlämna bordet till sin nya ägare måste han låsa upp ett rum han inte har öppnat på över tjugo år, men han bestämmer sig för att det är dags. Att öppna rummet blir också att öppna hjärtat, men man måste ge honom att han verkligen stretar emot. Ur en liten låda i bordet faller ett brev ut. Brevet är skrivet av den person som fått Jean att hålla rummet låst i tjugo år, men liksom rummet blivit öppnat öppnas också brevet och sedan blir ingenting sig likt.
Det här är en roman som handlar om livet, sorger, sorgens olika stadier, men framför allt handlar det om kärleken. Vägen är sällan rak, oavsett om man pratar om livet eller kärleken, och det är detta läsaren får följa i den här romanen. Jean kastar loss och låter båten flyta iväg i ett försök att lösa några av livets stora gåtor. Med sig på färden får han den unga, skrivkrampande Jack och så småningom den sökande kocken Cuneo.
Det är franskt, trots att författarinnan hör hemma i Tyskland ursprungligen, men jag gillar't. Det är snyggt berättat, ordkonstnärligt framfört och mycket tankeväckande.
Bilden lånad från förlaget.
Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré - Mamen Sánchez
Det här kommer att vara den här sommarens bästa boktitel, av alla böcker jag kommer att läsa. Den väcker läslust, eller hur? Det finns annat som kommer att få dig att vilja läsa den här boken också, för det är fint, tokigt, hjärtknipande, sorgligt och slutar ofattbart lyckligt.
Början är däremot inte lika lycklig! Cecilias man lämnar henne för en annan kvinna. Modern försöker ge henne välmenta råd om hur äktenskapet hade kunnat räddas, men det är tvivelsutan för sent. Livets olika turer för henne från arbetet som advokat till den plötsliga kallelsen att öppna ett pensionat i det hus som hennes morföräldrar lämnade åt henne strax innan sin död.
Sagt och gjort beger hon sig ut till huset som ligger ute vid universitetet i Manzanares, vilket också passar eftersom hon tänker sig att tacknämliga hyresgäster kan vara skötsamma unga kvinnor. Huset är nedgånget och i stort behov av renovering. Den kantige och burduse - för att inte säga halte - byggmästaren Andrés Leal tar motvilligt på sig renoveringsarbetet, men strax därefter uppenbarar sig den illegala flyktingen Justice, hushållerskan Azucena och de inneboende, tre unga kvinnor som bara kan innebära problem.
I och med detta presenteras också levnadsreglerna, en efter en: förbjudet att sörja av förnuftsvidriga skäl, förbjudet att visa medkänsla med någon som inte begär det, förbjudet att inhysa blottställda varelser i pensionatets skjul osv., men till syvende och sist: förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré. Varje regel följs av att någon mer eller mindre bryter mot dem.
Det här är fräckt, roligt och kanske alldeles för tillrättalagt, men det är samtidigt också som en saga. Jag tycker mycket, mycket om den här lilla spanska romanen.
Bild lånad från förlaget.
Läst på Storytel.
Början är däremot inte lika lycklig! Cecilias man lämnar henne för en annan kvinna. Modern försöker ge henne välmenta råd om hur äktenskapet hade kunnat räddas, men det är tvivelsutan för sent. Livets olika turer för henne från arbetet som advokat till den plötsliga kallelsen att öppna ett pensionat i det hus som hennes morföräldrar lämnade åt henne strax innan sin död.
Sagt och gjort beger hon sig ut till huset som ligger ute vid universitetet i Manzanares, vilket också passar eftersom hon tänker sig att tacknämliga hyresgäster kan vara skötsamma unga kvinnor. Huset är nedgånget och i stort behov av renovering. Den kantige och burduse - för att inte säga halte - byggmästaren Andrés Leal tar motvilligt på sig renoveringsarbetet, men strax därefter uppenbarar sig den illegala flyktingen Justice, hushållerskan Azucena och de inneboende, tre unga kvinnor som bara kan innebära problem.
I och med detta presenteras också levnadsreglerna, en efter en: förbjudet att sörja av förnuftsvidriga skäl, förbjudet att visa medkänsla med någon som inte begär det, förbjudet att inhysa blottställda varelser i pensionatets skjul osv., men till syvende och sist: förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré. Varje regel följs av att någon mer eller mindre bryter mot dem.
Det här är fräckt, roligt och kanske alldeles för tillrättalagt, men det är samtidigt också som en saga. Jag tycker mycket, mycket om den här lilla spanska romanen.
Bild lånad från förlaget.
Läst på Storytel.
tisdag 27 juni 2017
Huset vid havet - Nora Roberts
Den tredje och avslutande delen av Three Sisters Island handlar om Mia, den tredje personen som måste utföra den uppgift som gavs till henne, Ripley och Nell för så många år sedan.
Egentligen är Roberts böcker uppbyggda som sagor, ni vet sådana där där allt händer tre gånger, först gör den ena lilla grisen så, sedan har någon sovit i mellanbjörnens säng också och till sist är det den stora bockens tur att bjuda på det sista motståndet. Så är det i den här bokserien också.
Hotet som från början pyrt och sedan vuxit sig starkare får här sitt slutliga utbrott och resan har samtidigt blivit målet. Det är ont mot gott, mörker mot ljus och allt är väl som slutar väl.
Bild lånad från förlaget.
Egentligen är Roberts böcker uppbyggda som sagor, ni vet sådana där där allt händer tre gånger, först gör den ena lilla grisen så, sedan har någon sovit i mellanbjörnens säng också och till sist är det den stora bockens tur att bjuda på det sista motståndet. Så är det i den här bokserien också.
Hotet som från början pyrt och sedan vuxit sig starkare får här sitt slutliga utbrott och resan har samtidigt blivit målet. Det är ont mot gott, mörker mot ljus och allt är väl som slutar väl.
Bild lånad från förlaget.
måndag 26 juni 2017
Three sisters island - Månskensstranden - Nora Roberts
I del två av Three Sisters Islands-trilogin är det Ripley Todds tur att möta sitt öde. Hon är den som är mest motvillig att erkänna sina krafter, men när nära och kära hotas av det mörker som bara väntar på att förgöra de goda människor som lever på ön har hon inget annat val än att ställa upp.
Hon är lite rolig, Ripley. Som poliskollega till sin bror på den lilla ön är hon hårdför, rättvis och reagerar med reptilhjärnan snarare än med eftertanke, men det är också tjusningen med henne. Hon är långt ifrån perfekt och då är det också lättare att känna sympati med henne. Jag ler när hon himlar med ögonen åt den nördige vetenskapsmannen som kliver iland på ön för att undersöka övernaturliga fenomen och som snart vill ha hennes hjälp. Hon kan inte stå emot honom och snart faller hon huvudstupa för honom. Det är fint beskrivet, även om Roberts gärna hemfaller åt beskrivningar av djuriskt sex och ilskna reaktioner där någon stegar ut ur ett rum efter en hetsig diskussion. Om någon vill ha en motivering till varför jag ändå läser den här typen av litteratur kan föregående inlägg granskas.
Allt är som upplagt för den sista delens slutliga förlösning, för det är som en enda lång brygga fram till den slutliga striden. Det går inte att jämföra med andra trilogier, typ Sagan om ringen, tyvärr och tack och lov, men det är ändå som snyggt uppbyggt så att man fattar att det är Mia allt handlar om. (För sammanhang, se fortfarande på förra inlägget.) Selleri. Jag säger inget mer. Rensa läslökarna och kisa mot solljuset medan du läser.
Bild lånad av förlaget.
Hon är lite rolig, Ripley. Som poliskollega till sin bror på den lilla ön är hon hårdför, rättvis och reagerar med reptilhjärnan snarare än med eftertanke, men det är också tjusningen med henne. Hon är långt ifrån perfekt och då är det också lättare att känna sympati med henne. Jag ler när hon himlar med ögonen åt den nördige vetenskapsmannen som kliver iland på ön för att undersöka övernaturliga fenomen och som snart vill ha hennes hjälp. Hon kan inte stå emot honom och snart faller hon huvudstupa för honom. Det är fint beskrivet, även om Roberts gärna hemfaller åt beskrivningar av djuriskt sex och ilskna reaktioner där någon stegar ut ur ett rum efter en hetsig diskussion. Om någon vill ha en motivering till varför jag ändå läser den här typen av litteratur kan föregående inlägg granskas.
Allt är som upplagt för den sista delens slutliga förlösning, för det är som en enda lång brygga fram till den slutliga striden. Det går inte att jämföra med andra trilogier, typ Sagan om ringen, tyvärr och tack och lov, men det är ändå som snyggt uppbyggt så att man fattar att det är Mia allt handlar om. (För sammanhang, se fortfarande på förra inlägget.) Selleri. Jag säger inget mer. Rensa läslökarna och kisa mot solljuset medan du läser.
Bild lånad av förlaget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...