"Vad är det här för bok?" frågade min sexåring.
"Det är en skräckbok." svarade jag, varpå han snabbt slängde den ifrån sig. Jag berättade om handlingen för min tioåring och han började le åt allt det läskiga.
Boken är helt fan-ta-stisk! Coraline flyttar in i ett hus tillsammans med sina upptagna föräldrar. Huset bebos av flera personer: Mr Hobo som dresserar en råttcirkus och skådespelartanterna som var framgångsrika när de var unga och vackra. Mr Hobos råttcirkus är inte redo att uppträda vid berättelsens början och skådespelartanterna spår Coralines framtid i teblad där de finner att hon svävar i stor fara.
I sina upptäcktsfärder i huset finner Coraline en dörr som inte leder någonstans. När hon öppnar dörren är den igenmurad med tegelstenar. Dörren lämnar henne ingen ro och när hennes föräldrar är borta knycker hon deras nyckelknippa för att öppna dörren igen. När hon gör det finner hon att tegelstenarna är borta och istället finns där en hall som ser ut precis som den gör i hennes eget hus. Hon går in och lägger märke till att utrymmet bakom tegelväggen gömmer ett hus som ser precis ut som hennes eget, bara spegelvänt. I köket står en kvinna som nästan ser ut som hennes mamma och i ett annat rum finns en man som nästan ser ut som hennes pappa. Men bara nästan. Deras fingrar är lite för långa, deras naglar lite för vassa och istället för ögon har de knappar som oseende tittar på henne. I det spegelvända huset med föräldrar som nästan, men bara nästan, ser ut som hennes egna får hon allt hon vill ha. Mat, leksaker, tid med nästan-föräldrar som alltid har tid med henne. Ändå flyr hon tillbaka, överväldigad av känslan av att föräldrarna med knappögon ser hungrigt på henne.
Väl tillbaka i sitt vanliga hus pustar Coraline ut. Problemet är att hennes vanliga, upptagna föräldrar inte är där. Hon väntar två dagar, men de kommer inte tillbaka. När hon går förbi en spegel ser hon dem plötsligt - på andra sidan glaset. Hennes mamma lutar sig fram och andas på spegelglaset. Sedan skriver hon snabbt, spegelvänt: HJÄLP OSS. Coraline förstår då att hon måste gå tillbaka till det spegelvända huset för att rädda sina föräldrar.
Här ler min tioåring som störst och tycker att det är ofantligt spännande. Vilket det också är! Jag antar att den här boken kan läsas på flera nivåer, men oavsett vilken man väljer så är den helt makalös. Den är inte lång, så det här är en perfekt bok för en icke erfaren och icke läsvan person.
Den är filmatiserad också. Kolla här.
söndag 29 juni 2014
Nora Roberts x2: Som en drömbild och Doft av rosor
Nora Roberts prånglar ur sig böcker i samma takt som Joyce Carol Oates. Roberts böcker är inte lika bra som Oates, men håller kanske jämnare kvalitet? Hur som haver fick de här två följa med mig hem från jobbets eminenta bibliotek och hör definitivt till lättviktarna i sommarläsningshögen, men fyller likväl sitt syfte: att påminna om det goda i livet och att underhålla för stunden. För mer än en stund är det inte fråga om. Man läser de här böckerna rekordsnabbt, särskilt om man inte är så intresserad av fotografering eller bukettbindning.
Som en drömbild är den första av fyra böckerna om barndomsvännerna Mac, Laurel, Parker och Emma. Tillsammans driver de firman I Nöd och Lust, en framgångsrik bröllopsagentur. Mac är fotografen, Emma floristen, Laurel är konditorn och Parker är översteplaneraren. Tillsammans kompletterar de varandra och anordnar bröllopsfester där allt klaffar och om någonting går fel ser de till att ingen av huvudpersonerna märker det.
Naturligtvis går en massa saker fel och naturligtvis ordnar de upp det utan att någon märker något. Det är inte det som är grejen. Grejen är att de själva, en person i taget och en person per bok, ska hitta kärleken. De ordnar "lyckliga i alla sina dagar" för andra, trots att ingen av dem har lyckats få till det för egen del.
I Som en drömbild är Mac först ut. Hon är en tuff kvinna som knappt gick ut skolan, eftersom hon var så ivrig att få börja arbeta med hon älskar: att fotografera. Mannen hon träffar är Carter, universitetsprofessorn som undervisar i litteratur och som älskar skolan. Hur går det då? Well... Jag ska inte avslöja för mycket men det går bra.
I Doft av Rosor är det Emmas tur. I slutet av första boken blir hon irriterad på Jack som sköter ombyggnationerna av huset åt Mac. Surprise surprise. Han är objektet för hennes irritation som snart övergår i en fascination som övergår i en... Tja, kärleksaffär som inte lurar någon. Däremellan binder Emma hundratusen buketter innan hon också möter sitt "lyckliga i alla sina dagar".
Det är oerhört banalt, javisst, men på något märkligt, nästan läsbulimiskt sätt, behöver jag läsa banaliteter. Det är lite som selleri - det rensar smaklökarna innan jag ska läsa något tyngre. Och det fungerar. Det blir lite leenden, lite svid i hjärtat och lite "nu suckar jag och är medveten om att det här bara kan hända i den här typen av böcker".
Jag har inte ens tänkt gå in på vad man kan anmärka på med de här böckerna, för alla vet vad man kan slå ner på (bl.a. att de pratar lika mycket som mor och dotter i Gilmore Girls, vilket kan driva vem som helst till vansinne). Så vad är bra då? Tja, att samtliga svär som borstbindare och faktiskt har sex utan att känna varken dåligt samvete eller billighet.
Två böcker till finns, men det kan hända att de får vänta till nästa behöv av läslig selleri. I den här andra boken blir till exempel Laurel oerhört irriterad på bilmekanikern vadhannuhette och det ska mycket till innan det inte blir de två i nästa bok.
Som en drömbild är den första av fyra böckerna om barndomsvännerna Mac, Laurel, Parker och Emma. Tillsammans driver de firman I Nöd och Lust, en framgångsrik bröllopsagentur. Mac är fotografen, Emma floristen, Laurel är konditorn och Parker är översteplaneraren. Tillsammans kompletterar de varandra och anordnar bröllopsfester där allt klaffar och om någonting går fel ser de till att ingen av huvudpersonerna märker det.
Naturligtvis går en massa saker fel och naturligtvis ordnar de upp det utan att någon märker något. Det är inte det som är grejen. Grejen är att de själva, en person i taget och en person per bok, ska hitta kärleken. De ordnar "lyckliga i alla sina dagar" för andra, trots att ingen av dem har lyckats få till det för egen del.
I Som en drömbild är Mac först ut. Hon är en tuff kvinna som knappt gick ut skolan, eftersom hon var så ivrig att få börja arbeta med hon älskar: att fotografera. Mannen hon träffar är Carter, universitetsprofessorn som undervisar i litteratur och som älskar skolan. Hur går det då? Well... Jag ska inte avslöja för mycket men det går bra.
I Doft av Rosor är det Emmas tur. I slutet av första boken blir hon irriterad på Jack som sköter ombyggnationerna av huset åt Mac. Surprise surprise. Han är objektet för hennes irritation som snart övergår i en fascination som övergår i en... Tja, kärleksaffär som inte lurar någon. Däremellan binder Emma hundratusen buketter innan hon också möter sitt "lyckliga i alla sina dagar".
Det är oerhört banalt, javisst, men på något märkligt, nästan läsbulimiskt sätt, behöver jag läsa banaliteter. Det är lite som selleri - det rensar smaklökarna innan jag ska läsa något tyngre. Och det fungerar. Det blir lite leenden, lite svid i hjärtat och lite "nu suckar jag och är medveten om att det här bara kan hända i den här typen av böcker".
Jag har inte ens tänkt gå in på vad man kan anmärka på med de här böckerna, för alla vet vad man kan slå ner på (bl.a. att de pratar lika mycket som mor och dotter i Gilmore Girls, vilket kan driva vem som helst till vansinne). Så vad är bra då? Tja, att samtliga svär som borstbindare och faktiskt har sex utan att känna varken dåligt samvete eller billighet.
Två böcker till finns, men det kan hända att de får vänta till nästa behöv av läslig selleri. I den här andra boken blir till exempel Laurel oerhört irriterad på bilmekanikern vadhannuhette och det ska mycket till innan det inte blir de två i nästa bok.
söndag 22 juni 2014
Hemligheten - Philippe Grimbert
Hemligheten är Philippe Grimberts berättelse om att växa upp i en familj med en alltid närvarande hemlighet och om hur sanningen och tiden faktiskt kan läka vissa sår. Berättarjaget beskriver sig själv som pojke; hur föräldrarnas tystnad lämnade utrymme för att han själv skulle lägga pussel för att komma fram till ett svar på sådant som de inte berättade. Det blir genast intressant, eftersom pojkens fantasier till en början låter rimliga. Senare visar det sig att han är helt fel ute och att verkligheten är alldeles för ond för att kunna föreställa sig.
Philippe är son till Maxime och Tania som båda är hängivna atleter. De tränar sina kroppar och beundrar varandras framgångar i olika sammanhang. Philippe själv är född spenslig och blir lätt sjuklig, vilket gör att han ständigt kan se en glimt av besvikelse i sin pappas ögon. Under hela sin uppväxt upplever Philippe en närmast oöverstiglig distans, ett osynligt hinder, som gör de omöjligt för honom och fadern att mötas. Modern är kärleksfull, men hon döljer också någonting för honom.
Som en verklighetsflykt uppfinner Philippe en storebror, mer kraftfull och snabbtänkt än han någonsin själv skulle kunna vara. På sina föräldrars reaktion börjar han förstå att det finns mycket han inte vet, och när han blir äldre kommer sanningen fram genom en bekant till familjen, Louise. Genom henne kan glappet mellan Philippe och föräldrarna äntligen överbryggas. Berättelsen för Philippe och läsaren tillbaka till ockupationen och en krigshärjat Paris där föräldrarna tidigare varit svåger och svägerska och där det faktiskt har funnits en bror.
Jag vet inte varför jag hamnar med näsan i så många böcker som handlar om Andra Världskriget. Den här korta romanen bidrar till att vi aldrig ska glömma och alltid må berätta om det som hände och alla sådana böcker är viktiga.
Efter att ha läst ut romanen roar jag mig med att läsa Anita Goldmans recension i Expressen. Hon talar med självklarhet om bildspråket och psykoanalysen i den här romanen, vilket naturligtvis gått mig mer eller mindre förbi.
Philippe är son till Maxime och Tania som båda är hängivna atleter. De tränar sina kroppar och beundrar varandras framgångar i olika sammanhang. Philippe själv är född spenslig och blir lätt sjuklig, vilket gör att han ständigt kan se en glimt av besvikelse i sin pappas ögon. Under hela sin uppväxt upplever Philippe en närmast oöverstiglig distans, ett osynligt hinder, som gör de omöjligt för honom och fadern att mötas. Modern är kärleksfull, men hon döljer också någonting för honom.
Som en verklighetsflykt uppfinner Philippe en storebror, mer kraftfull och snabbtänkt än han någonsin själv skulle kunna vara. På sina föräldrars reaktion börjar han förstå att det finns mycket han inte vet, och när han blir äldre kommer sanningen fram genom en bekant till familjen, Louise. Genom henne kan glappet mellan Philippe och föräldrarna äntligen överbryggas. Berättelsen för Philippe och läsaren tillbaka till ockupationen och en krigshärjat Paris där föräldrarna tidigare varit svåger och svägerska och där det faktiskt har funnits en bror.
Jag vet inte varför jag hamnar med näsan i så många böcker som handlar om Andra Världskriget. Den här korta romanen bidrar till att vi aldrig ska glömma och alltid må berätta om det som hände och alla sådana böcker är viktiga.
Efter att ha läst ut romanen roar jag mig med att läsa Anita Goldmans recension i Expressen. Hon talar med självklarhet om bildspråket och psykoanalysen i den här romanen, vilket naturligtvis gått mig mer eller mindre förbi.
tisdag 17 juni 2014
Percy Jackson - född till hjälte, av Rick Riordan
Botaniseringen för att finna läsvärda bladvändare (en typ av tautologi, jag vet) fortsätter. Så här i fotbolls-VM-tider måste jag använda ett sportuttryck när jag pratar om den här boken, Percy Jackson - född till hjälte, och säga att jag nog är sist på bollen (första delen kom ut 2005).
Inledningen är lysande om man vill fånga unga läsare (äldre också, i ärlighetens namn, om man för en sekund kan glömma lite att man har läst den här typen av berättelse förr). Första kapitlet heter "Jag råkar förinta min matematiklärare" och första meningen lyder: "Alltså, jag ville inte vara ett halvblod." Sedan följer flera uppmaningar om att du borde sluta läsa boken - och då vill vi ju läsa mer!
Berättelsen om Percy Jackson är ett äventyr som inte saknar något. Percy presenteras snabbt som ett problembarn som blivit utkastad från alla skolor han någonsin gått på och den här är inget undantag. Han har både ADHD och dyslexi, vilket inte underlättar varken vardagen eller skolsituationen för honom. Vikarien i matematik, Mrs Dobbs, avskyr honom på ett sätt som är ovanligt till och med för Percy, medan latinprofessorn Mr Brunner verkar iaktta honom ovanligt uppmärksamt. Percy bor tillsammans med sin mamma Sally och styvfadern Stinkande Gabe och det krävs inte mycket av läsaren för att förstå att styvpappan är en riktig idiot. Percy har således ingen riktig fristad, eftersom han är hårt ansatt både hemma och på skolan.
Allt går mer eller mindre överstyr under ett studiebesök på en utställning av antika föremål, när matematikläraren förvandlas till ett fruktansvärt monster som försöker döda Percy. Han räddas dock av att latinprofessor Brunner kastar åt honom en penna som i hans händer förvandlas till ett svärd. Detta är dock inte det märkligaste, för när Percy återvänder till klassen är det ingen som har något minne av någon matematikvikarie vid namn Dobbs och Mr Brunner låtsas som ingenting när Percy undrar över händelsen inne på museet.
Snart presenteras ändå Percys predikament: för de klentrogna som inte tror på de grekiska gudarna väntar en stor överraskning eftersom de i allra högsta grad är både levande och verksamma i människornas värld, närmare bestämt New York. Percy, som av en händelse är en förkortning av Perseus, får reda på att han är son till havsguden Poseidon. Anslaget är över och konflikten kan fördjupas. I och med detta presenteras hela den grekiska mytologin, finurligt inflikad i Percys göranden och låtanden.
Läsaren möter en typ av elevhem som bor i olika hus beroende på vilken gud de tillhör (Hera, Hefaistos, Dionysos, Hermes, Artemis, Ares, Apollon och Poseidon). Satyrer, najader och skogsnymfer figurerar i olika sammanhang och monster presenteras som minotaurer, furier och helveteshundar.
Det går inte att redogöra för alla händelser och förbindelser i den här boken, men att det är en riktigt hjältesaga går inte att förneka: han blir kallad, sänds ut för att söka, riskerar tämligen renhjärtat sitt liv för att rädda någon han älskar (mamman som blivit tagen till dödsriket hos Hades) samt återkomsten efter fullgjort uppdrag. En profetia finns det också, och som sig bör är den dubbeltydig så att man inte vet förrän i efterhand hur den kan tolkas.
Jag känner mig väl inte så där jättebegeistrad efter att ha läst första delen om Percy, men tänker att min snart tioåriga son kommer att tycka att det här är nytt och spännande. Han kan i stort sett ingenting om den grekiska mytologin och kan säkert fångas av de truliga, storväxta gudarna som efter årtusenden inte har lyckats uppbåda tillräckligt med självbehärskning för att inte agera på alla sina infall. De har en släng av ADHD allihop, inte bara Percy.
Det greppet är dock det jag gillar bäst av allt. Percys ADHD och dyslexi visar sig vara mer en tillgång, någonting som särskiljer honom på ett positivt sätt för en gångs skull. ADHD:n gör att han kan ta in allt som händer samtidigt. Dyslexin hjälper honom att förstå gammalgrekiskan som SKA få honom att blanda ihop bokstäverna. Om inte detta kan tilltala barn med liknande svårigheter så vet jag inte vad. Är det någon bok man måste läsa där man kan känna igen sig i huvudpersonen så är det den här om Percy Jackson.
Inledningen är lysande om man vill fånga unga läsare (äldre också, i ärlighetens namn, om man för en sekund kan glömma lite att man har läst den här typen av berättelse förr). Första kapitlet heter "Jag råkar förinta min matematiklärare" och första meningen lyder: "Alltså, jag ville inte vara ett halvblod." Sedan följer flera uppmaningar om att du borde sluta läsa boken - och då vill vi ju läsa mer!
Berättelsen om Percy Jackson är ett äventyr som inte saknar något. Percy presenteras snabbt som ett problembarn som blivit utkastad från alla skolor han någonsin gått på och den här är inget undantag. Han har både ADHD och dyslexi, vilket inte underlättar varken vardagen eller skolsituationen för honom. Vikarien i matematik, Mrs Dobbs, avskyr honom på ett sätt som är ovanligt till och med för Percy, medan latinprofessorn Mr Brunner verkar iaktta honom ovanligt uppmärksamt. Percy bor tillsammans med sin mamma Sally och styvfadern Stinkande Gabe och det krävs inte mycket av läsaren för att förstå att styvpappan är en riktig idiot. Percy har således ingen riktig fristad, eftersom han är hårt ansatt både hemma och på skolan.
Allt går mer eller mindre överstyr under ett studiebesök på en utställning av antika föremål, när matematikläraren förvandlas till ett fruktansvärt monster som försöker döda Percy. Han räddas dock av att latinprofessor Brunner kastar åt honom en penna som i hans händer förvandlas till ett svärd. Detta är dock inte det märkligaste, för när Percy återvänder till klassen är det ingen som har något minne av någon matematikvikarie vid namn Dobbs och Mr Brunner låtsas som ingenting när Percy undrar över händelsen inne på museet.
Snart presenteras ändå Percys predikament: för de klentrogna som inte tror på de grekiska gudarna väntar en stor överraskning eftersom de i allra högsta grad är både levande och verksamma i människornas värld, närmare bestämt New York. Percy, som av en händelse är en förkortning av Perseus, får reda på att han är son till havsguden Poseidon. Anslaget är över och konflikten kan fördjupas. I och med detta presenteras hela den grekiska mytologin, finurligt inflikad i Percys göranden och låtanden.
Läsaren möter en typ av elevhem som bor i olika hus beroende på vilken gud de tillhör (Hera, Hefaistos, Dionysos, Hermes, Artemis, Ares, Apollon och Poseidon). Satyrer, najader och skogsnymfer figurerar i olika sammanhang och monster presenteras som minotaurer, furier och helveteshundar.
Det går inte att redogöra för alla händelser och förbindelser i den här boken, men att det är en riktigt hjältesaga går inte att förneka: han blir kallad, sänds ut för att söka, riskerar tämligen renhjärtat sitt liv för att rädda någon han älskar (mamman som blivit tagen till dödsriket hos Hades) samt återkomsten efter fullgjort uppdrag. En profetia finns det också, och som sig bör är den dubbeltydig så att man inte vet förrän i efterhand hur den kan tolkas.
Jag känner mig väl inte så där jättebegeistrad efter att ha läst första delen om Percy, men tänker att min snart tioåriga son kommer att tycka att det här är nytt och spännande. Han kan i stort sett ingenting om den grekiska mytologin och kan säkert fångas av de truliga, storväxta gudarna som efter årtusenden inte har lyckats uppbåda tillräckligt med självbehärskning för att inte agera på alla sina infall. De har en släng av ADHD allihop, inte bara Percy.
Det greppet är dock det jag gillar bäst av allt. Percys ADHD och dyslexi visar sig vara mer en tillgång, någonting som särskiljer honom på ett positivt sätt för en gångs skull. ADHD:n gör att han kan ta in allt som händer samtidigt. Dyslexin hjälper honom att förstå gammalgrekiskan som SKA få honom att blanda ihop bokstäverna. Om inte detta kan tilltala barn med liknande svårigheter så vet jag inte vad. Är det någon bok man måste läsa där man kan känna igen sig i huvudpersonen så är det den här om Percy Jackson.
onsdag 11 juni 2014
Gregor, dödens labyrint - Suzanne Collins
Senaste högläsningsboken som kan läggas till handlingarna: Gregor - Dödens labyrint. Den här boken är den andra i krönikan om Underjord, skriven av Suzanne Collins som också är författare till Hungerspelen.
Sonen, som fyller tio i november, kan läsa på egen hand alldeles utmärkt, men som tur är tycker både han och jag att högläsning är det perfekta sättet att avsluta en kväll på. Under utlandsresan läste han lite själv (100 sidor i ett stycke) så det blev svårt för mig att läsa ikapp innan vi skulle fortsätta vår gemensamma resa till Underjord.
Förra boken, Gregor från Ovanjord, slutade med att Gregor fick höra att han fanns omnämnd i en annan profetia och nu får vi veta hur det gick. Gregor och Boots åker pulka i en park när Boots plötsligt är försvunnen. Gregor förstår snart vad som har hänt och hittar en port till underjord. Väl där får han höra Profetian om Bane, där det också framgår att Boots svävar i stor fara. Gregor vet vad han måste göra och packar sådant som han tror att han kommer att behöva.
Med sig på resan har han bl.a. Boots, Luxa, Mareth och den edsvurne Ares. Nya bekantskaper är Howard och Nerissa, som båda är kusiner både med Luxa och Henry. Här presenteras alla möjligheter för fullskaliga konflikter eftersom Henrys död och tronföljden står i fokus. Suzanne Collins tar sig tid att låta Gregor och Howard tassa runt varandra för att känna den andre på pulsen, vilket gör att jag som läsare också undrar vem som är ond och vem som är god. Det är dock inte så enkelt och även detta är ett genidrag av Collins. Det blir intressant och helt oförutsägbart.
Profetian är svårtolkad och klarnar allt eftersom för Gregor. Han blir också överraskad själv och för många filosofiska resonemang med Underjordsäldsten Vikus. Nerissa är en typ av Cassandra-sierska som kan få föraningar om vad som kommer att hända i framtiden. Problemet är att ingen tar henne på allvar eller tror på henne. Gregor utvecklas mycket, inte minst när det visar sig att han är en bärsärk: en krigare med speciella egenskaper som aktiveras när han har ett svärd i handen. Det här bådar mycket gott inför framtiden!
Det var det här med cliffhangers igen då. En varning borde utfärdas på baksidan. Många kapitel avslutas med att vi bara måste läsa vidare, trots att timmen är sen. Sonen har varit riktigt, riktigt sur på mig när jag har sagt att vi måste sluta. När han så har lagt sig har jag läst vidare tyst för mig själv, bara för att få nyfikenheten stillad.
Första boken köpte vi, andra lånade vi på bibblan och nu tror jag att jag måste gå till bokaffären och köpa samtliga böcker. Jag tycker att de är fantastiska: syskonkärleken, spänningen, talande kryp och föräldrar som bara traskar omkring i periferin... Böckerna är enkla att läsa högt, kapitlen är lagom långa och både föräldrar och barn fångas av äventyret.
Sonen, som fyller tio i november, kan läsa på egen hand alldeles utmärkt, men som tur är tycker både han och jag att högläsning är det perfekta sättet att avsluta en kväll på. Under utlandsresan läste han lite själv (100 sidor i ett stycke) så det blev svårt för mig att läsa ikapp innan vi skulle fortsätta vår gemensamma resa till Underjord.
Förra boken, Gregor från Ovanjord, slutade med att Gregor fick höra att han fanns omnämnd i en annan profetia och nu får vi veta hur det gick. Gregor och Boots åker pulka i en park när Boots plötsligt är försvunnen. Gregor förstår snart vad som har hänt och hittar en port till underjord. Väl där får han höra Profetian om Bane, där det också framgår att Boots svävar i stor fara. Gregor vet vad han måste göra och packar sådant som han tror att han kommer att behöva.
Med sig på resan har han bl.a. Boots, Luxa, Mareth och den edsvurne Ares. Nya bekantskaper är Howard och Nerissa, som båda är kusiner både med Luxa och Henry. Här presenteras alla möjligheter för fullskaliga konflikter eftersom Henrys död och tronföljden står i fokus. Suzanne Collins tar sig tid att låta Gregor och Howard tassa runt varandra för att känna den andre på pulsen, vilket gör att jag som läsare också undrar vem som är ond och vem som är god. Det är dock inte så enkelt och även detta är ett genidrag av Collins. Det blir intressant och helt oförutsägbart.
Profetian är svårtolkad och klarnar allt eftersom för Gregor. Han blir också överraskad själv och för många filosofiska resonemang med Underjordsäldsten Vikus. Nerissa är en typ av Cassandra-sierska som kan få föraningar om vad som kommer att hända i framtiden. Problemet är att ingen tar henne på allvar eller tror på henne. Gregor utvecklas mycket, inte minst när det visar sig att han är en bärsärk: en krigare med speciella egenskaper som aktiveras när han har ett svärd i handen. Det här bådar mycket gott inför framtiden!
Det var det här med cliffhangers igen då. En varning borde utfärdas på baksidan. Många kapitel avslutas med att vi bara måste läsa vidare, trots att timmen är sen. Sonen har varit riktigt, riktigt sur på mig när jag har sagt att vi måste sluta. När han så har lagt sig har jag läst vidare tyst för mig själv, bara för att få nyfikenheten stillad.
Första boken köpte vi, andra lånade vi på bibblan och nu tror jag att jag måste gå till bokaffären och köpa samtliga böcker. Jag tycker att de är fantastiska: syskonkärleken, spänningen, talande kryp och föräldrar som bara traskar omkring i periferin... Böckerna är enkla att läsa högt, kapitlen är lagom långa och både föräldrar och barn fångas av äventyret.
måndag 9 juni 2014
Ingen skulle sakna dig - Michelle Gagnon
Noa vaknar upp på ett operationsbord i fruktansvärda smärtor och vet inte var hon är eller vad som har hänt. Personerna hon stöter på uppför sig inte som läkare och hennes instinkter säger henne att hon måste fly. Som socialt utslagen och van vid fosterhemsplaceringar och ungdomsfängelse vet Noa mycket väl hur hon ska använda sin uppfinningsrikedom för att komma undan.
När hon väl har gömt sig skaffar hon sig en dator och internetuppkoppling. På så sätt kommer hon i kontakt med det nätverk av hackare som hon tillhör och där finns Peter. Peter kommer från en välbärgad familj, men hans stora hemlighet är nätverket /ALLIANCE/, en samlingsplats för hacktivister i vilken Noa ingår. De inser snart att de har mer gemensamt än de någonsin kunde tro och snart ligger deras öden i den andres händer.
Noa är lite som Lisbeth Salander, men med mer känslor och mindre punk. Hon fungerar alldeles utmärkt medan Peter blir lite grann av den där killen som mest graderar alla tjejer han stöter på och som sedan själv blir stött när han inte får det gensvar han hoppats på. Det här är en bok med en full-rulle-action, vilket gör att sidorna flyger förbi.
Ingen skulle sakna dig är titeln och anspelar på de människor som är osynliga i samhället och romanen diskuterar också naturvetenskapens etiska gråzoner. En läsvärd och spännande bok som passar många läsare!
När hon väl har gömt sig skaffar hon sig en dator och internetuppkoppling. På så sätt kommer hon i kontakt med det nätverk av hackare som hon tillhör och där finns Peter. Peter kommer från en välbärgad familj, men hans stora hemlighet är nätverket /ALLIANCE/, en samlingsplats för hacktivister i vilken Noa ingår. De inser snart att de har mer gemensamt än de någonsin kunde tro och snart ligger deras öden i den andres händer.
Noa är lite som Lisbeth Salander, men med mer känslor och mindre punk. Hon fungerar alldeles utmärkt medan Peter blir lite grann av den där killen som mest graderar alla tjejer han stöter på och som sedan själv blir stött när han inte får det gensvar han hoppats på. Det här är en bok med en full-rulle-action, vilket gör att sidorna flyger förbi.
Ingen skulle sakna dig är titeln och anspelar på de människor som är osynliga i samhället och romanen diskuterar också naturvetenskapens etiska gråzoner. En läsvärd och spännande bok som passar många läsare!
Herr Isakowitz skatt - Danny Wattin
"Som barn och barnbarn till förintelseöverlevare har en syssla som släktforskning onekligen sina unika fördelar och nackdelar. Till exempel är det ganska enkelt att ta reda på när ens släktingar dog, eftersom nazisterna var så pass bra på att dokumentera det de gjorde under kriget. Nackdelarna är väl i så fall att det inte finns särskilt mycket släkt kvar att forska på, och att de grenar av släktträdet som fortfarande existerar numera växer helt i olika delar av världen."
De här orden fångar ganska mycket både tonen och innehållet i Danny Wattins bok Herr Isakowitz skatt. Det är roligt och oerhört tragiskt på en och samma gång. Danny Wattin är barnbarn till fyra förintelseöverlevande och det här är både hans och deras historia. Boken tar avstamp i en skattjakt som tre generationer Wattinare ska göra: Danny, sonen Leo och farfadern. Bilen, med köranvisningar via mobiltelefon, ska ta dem till nästa generations hemstad i Polen där det enligt utsago ska finnas en nedgrävd skatt.
Sammanfattningsvis kan väl sägas att det blir resan som är målet. De olika Wattinarna har alla olika skäl till att åka på resan och inte helt oväntat växer deras sinnelag ihop. Det är en rörande och på många sätt upprörande historia, även om inget direkt är nytt. Ändå är det viktigt att läsa, viktigt att minnas, viktigt att påminna om och viktigt att låta alla som kan och vill berätta sin historia. Sex miljoner förintade judar slås många gånger ihop till en grupp där den enskilda individen blir ansiktslös, men i den här boken får människorna ansikten. De får karaktärsdrag, de ger uttryck för livsdrömmar och mål, för överlevnadsstrategier och historiesyn.
Det blir också en skissad samhällsbild av ett Sverige som förhöll sig neutralt. Den där neutraliteten sätts oftast inom citationstecken och i den här boken blir det ytterligare lite tydligare varför. Det blir också en beskrivning av det svenska folket som ställde upp och de som uttnyttjade, för de som ansträngde sig och för de som tittade bort.
Danny Wattin beskriver sig själv och sin familj i Herr Isakowitz skatt som assimilerade men hela tiden med en sorts judisk mentalitet. "Och här, mitt i den ariska drömmen, bodde vi. De mest assimilerade av Israels alla stammar: förortsjudarna." Det blir en berättelse om människor som gör vad som helst för att passa in, men det visar sig samtidigt vara omöjligt eftersom ingen kan leva historielöst. När historien dessutom har varit så brutal och särbehandlat en hel grupp människor så lever det vidare trots att man inte alltid vill tala om det.
Det här är en varm bok som blottar människor i olika åldrar, som alla kommer till tals eller som lever med sina demoner. Det är kedjerökande fastrar och mostrar, obekymrade farbröder, misshandlande anfäder och matlagande kvinnor. Det är egentligen som vilken släkt som helst, med en samling brokiga karaktärer. Alla är människor och skattjakten blir en resa för att ta reda på mer om människorna och mänskligheten. Jag blir rörd till tårar av en trägalge och skrattar åt att den nioårige Leo ibland verkar vara den mest vuxne i bilen.
Herr Isakowitz skatt är en varm och nära berättelse, väl värd att läsa och berätta om. Uppsala Läser har valt den som boken att läsa för året! Titta här!
Bok och bild från förlaget.
De här orden fångar ganska mycket både tonen och innehållet i Danny Wattins bok Herr Isakowitz skatt. Det är roligt och oerhört tragiskt på en och samma gång. Danny Wattin är barnbarn till fyra förintelseöverlevande och det här är både hans och deras historia. Boken tar avstamp i en skattjakt som tre generationer Wattinare ska göra: Danny, sonen Leo och farfadern. Bilen, med köranvisningar via mobiltelefon, ska ta dem till nästa generations hemstad i Polen där det enligt utsago ska finnas en nedgrävd skatt.
Sammanfattningsvis kan väl sägas att det blir resan som är målet. De olika Wattinarna har alla olika skäl till att åka på resan och inte helt oväntat växer deras sinnelag ihop. Det är en rörande och på många sätt upprörande historia, även om inget direkt är nytt. Ändå är det viktigt att läsa, viktigt att minnas, viktigt att påminna om och viktigt att låta alla som kan och vill berätta sin historia. Sex miljoner förintade judar slås många gånger ihop till en grupp där den enskilda individen blir ansiktslös, men i den här boken får människorna ansikten. De får karaktärsdrag, de ger uttryck för livsdrömmar och mål, för överlevnadsstrategier och historiesyn.
Det blir också en skissad samhällsbild av ett Sverige som förhöll sig neutralt. Den där neutraliteten sätts oftast inom citationstecken och i den här boken blir det ytterligare lite tydligare varför. Det blir också en beskrivning av det svenska folket som ställde upp och de som uttnyttjade, för de som ansträngde sig och för de som tittade bort.
Danny Wattin beskriver sig själv och sin familj i Herr Isakowitz skatt som assimilerade men hela tiden med en sorts judisk mentalitet. "Och här, mitt i den ariska drömmen, bodde vi. De mest assimilerade av Israels alla stammar: förortsjudarna." Det blir en berättelse om människor som gör vad som helst för att passa in, men det visar sig samtidigt vara omöjligt eftersom ingen kan leva historielöst. När historien dessutom har varit så brutal och särbehandlat en hel grupp människor så lever det vidare trots att man inte alltid vill tala om det.
Det här är en varm bok som blottar människor i olika åldrar, som alla kommer till tals eller som lever med sina demoner. Det är kedjerökande fastrar och mostrar, obekymrade farbröder, misshandlande anfäder och matlagande kvinnor. Det är egentligen som vilken släkt som helst, med en samling brokiga karaktärer. Alla är människor och skattjakten blir en resa för att ta reda på mer om människorna och mänskligheten. Jag blir rörd till tårar av en trägalge och skrattar åt att den nioårige Leo ibland verkar vara den mest vuxne i bilen.
Herr Isakowitz skatt är en varm och nära berättelse, väl värd att läsa och berätta om. Uppsala Läser har valt den som boken att läsa för året! Titta här!
Bok och bild från förlaget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...