Författarinnan med det vackraste namnet jag hört, Anna Gavalda, berättar i "Jag älskade honom" om Pierre och hans svärdotter Chloé. Berättelsen är mycket scenisk och jag har inga svårigheter att se detta som ett skådespel med enbart två människor i en sparsam kuliss framför mig. Det är mycket dialog, oftast framfört som en monolog, där Pierre berättar om sitt liv och sina val. Hans berättelse ställs i relation till de val hans son, tillika Chloés man, har gjort och frågan som lämnas öppen är om det är bättre att stanna kvar hos sin familj, trots att du vet att livet alltid kommer att vara lite sämre än vad du kunde ha fått. Eller är det bättre att bryta abrupt och våldsamt och låta det göra ont, men tro på att det går över och att personerna du älskar ska repa sig så småningom.Boken går loss på endast 150 sidor, men jag vet inte när det senast tog så lång tid att läsa en bok. Det är väl gisslet med att amma, antar jag. Jag har läst lite, torkat kräk, läst, gullat, läst, svarat i telefonen... Jag tyckte mycket om Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam och Jag älskade honom var också en trevlig läsupplevelse. Det enda jag störs av, som jag påpekat förut, är alla prickar... De avslutar tankar... repliker... uteblivna repliker... och de stör mig...
Mrs 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar