torsdag 17 september 2015

Pojken i randig pyjamas - John Boyne

Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldaternas, och en dag meddelas det att han hädanefter ska kallas för kommendanten. När Bruno får reda på att hans familj ska flytta från Berlin och ut till ett ställe som heter Allt Svisch föreställer sig Bruno och hans syster Gretel att de kommer att hamna i en ljuvlig lantidyll, även om ingen av dem vill lämna sina vänner.

Allt Svisch är allt annat än en idyll. Allt är grått eller brunt och det finns varken någonting att göra eller någon att leka med. Syskonen kommer inte överens överhuvudtaget och deras mamma verkar olycklig. Deras gård är omgiven av taggtrådsstängsel och på andra sidan går magra människor omkring i randiga pyjamasar, vilket Bruno tycker är märkligt. När han frågar de vuxna om det uppför de sig konstigt och svarar inte på hans frågor.

Människorna som Bruno möter är bland annat den obehaglige löjtnant Kotler som systern Gretel löjligt svärmar för och han är dessutom grym mot den äldre mannen Pavel, som varje dag förs från andra sidan stängslet för att utföra enkla hushållssysslor i familjen. När Bruno ramlar och slår sig illa får han hjälp av Pavel som avslöjar att han var läkare i ett tidigare liv och när Brunos mamma får höra om hur Pavel har hjälpt hennes son tycker hon att det är bäst att de alla låtsas som om det var hon som lade om hans sår. Det tycker Bruno är själviskt av henne.

En av den här bokens storhet är att den är skriven ur en nioårings perspektiv och att du som läsare vet mer än vad huvudpersonen gör. Jag förstår att den kortklippte lille mannen som gapar och skriker ur radion och som har en löjligt liten mustasch - faktiskt så liten att Bruno undrar om han rent av kan ha glömt att raka sig just där - är Hitler. Detta nämns aldrig rakt ut, utan han benämns som Furien, ytterligare en felsägning av den unge Bruno. Jag förstår också att det är ett koncentrationsläger Bruno tittar ner på från sitt rum och att de randiga pyjamasarna egentligen är fångdräkter. Men det förstår inte Bruno, för han kan inte föreställa sig en sådan värld.

Historien förändras när han en dag, uppfylld av tanken att bli upptäcktsresande när han blir stor, går ut för att utforska markerna som omger huset. Långt utom sikte märker han en pojke som sitter på andra sidan stängslet, så han går fram för att hälsa. De två pojkarna, Bruno och Shmuel, blir som en spegling av varandra, för båda sitter likadant och båda är anmärkningsvärt nog födda samma dag, samma år. Där tar dock likheterna slut, för även om båda två har åkt tåg för att komma till Allt Svisch så är det två helt olika resor. Brunos tåg hade restaurangvagn och toaletter medan Shmuels tåg inte ens hade tillräckligt med luft så att det räckte åt alla.

Bruno är mycket glad över sin nye vän, men förstår någonstans att han inte bör berätta för någon att han har träffat Shmuel. Efter detta byggs handlingen upp mot det oundvikliga: alla vuxna gör sitt yttersta för att hålla faderns grymma arbete utanför huset, men när sanningen kryper närmare börjar modern ställa krav på att få åka tillbaka till Berlin. Bruno har börjat vänja sig vid Allt Svisch och blir kluven, för han vill inte lämna sin bästa kompis. I samma veva får barnen löss och Brunos hår rakas av. När han träffar Shmuel vid taggtrådsstängslet skrattar de först åt att de är så lika varandra, Bruno är bara lite tjockare. Shmuel är dock ledsen, för först har hans farfar försvunnit och nu hans pappa, så Bruno erbjuder sig att komma in till vännens sida av stängslet för att hjälpa till att leta. Shmuel ordnar så att Bruno också får sig en randig pyjamas och sedan passar de på, så att de åtminstone får leka med varandra en gång utan att ha ett stängsel mellan sig.

Den här boken är grym, men oerhört välskriven. Läsarens egen fantasi är den värsta fienden och tankarna manar fram person- och miljöbeskrivningar, men framför allt händelseutvecklingar, som faktiskt inte skrivs rakt ut. En av mina teknikpojkar blev ganska tagen av berättelsen och när han rekommenderade boken kan man se att det i hans klasskamraters blick föds ett annat intresse än när jag ger boktips. Man kan inte värja sig från den här berättelsen, som i all sin enkelhet går rakt in i hjärtat.

Inga kommentarer:

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...