torsdag 28 september 2017

Den som stannar, den som går - Elena Ferrante

Om du är rädd för att få någon som helst oönskad information om vad som kan ha utspelat sig i del tre i Neapelserien bör du sluta läsa här.

Bok 3. Vi har kommit fram till 1970-talet och efter avslutad läsning känner jag mig skitirriterad! Jag fattar inte Nino-grejen och samtidigt kan jag inte sluta läsa. Jag kommer osökt att tänka på en vän som ofta använder uttrycket "Så kär har man aldrig varit". Han använder det i alla möjliga sammanhang: människor som gör vad som helst för någon annan, människor som lämnar ett äktenskap för någon annan, människor som försakar hela sin egen tillvaro... Så kär har jag aldrig heller varit. Det är däremot Lenu... och Lila... och en hel drös med andra människor.

70-talet med förändrade könsroller, sexuell revolution med preventivmedel och uppror mot patriarkatet, studentrörelser och terroristdåd - allt är fruktansvärt intressant. Ferrante skriver om den konstruerade kvinnan ur Lenus nyväckta insikter, om hur så mycket intelligens som tillåts förtvina tillsammans med kvinnorna som efter barnafödande förblir vid sin läst i hemmets instängdhet och om hur kvinnan definieras av mannen. Bland annat gestaltas detta i Lenu, som inför en viktig middag klär upp sig för att bli någon i en mans ögon. Det slutar med att hon klär ner sig istället för att klä upp sig och jag hinner tänka "Äntligen!". Men nej. Nino Sarratore behöver bara visa sig för att drifterna ska ta över både kropp och förnuft och fine. Jag köper det. Eller nej, det gör jag inte alls och det gör mig irriterad.

Jag är i behov av min bokklubb här. Vi borde läsa alla delarna och sedan prata sönder alla delar, alla detaljer, alla subtila antydningar om någonting som är något annat och sedan lista alla förväntningar vi har på den fjärde och avslutande delen. Många jag känner har inte alls fastnat för den här berättelsen, men jag kan knappt bärga mig till dess jag har skaffat sista delen. Kom igen nu, Lenu! Lite upprättelse, tack!

Bild lånad från förlagets hemsida.

måndag 11 september 2017

Mannen som sökte sin skugga - David Lagercrantz

Alltså, Lisbeth. Innan jag läste Millenniumserien var Lisbeth ett namn som jag förknippade med syslöjd, en mild röst och ganska formlösa kläder. Nu för tiden är associationerna ganska precis tvärt om. Det finns visserligen vassa grejer på syslöjden, men man kan inte jämföra synålar med de knivar som kommer i Lisbeths väg. Hennes röst är precis lika vass som tidigare och hon bär bara formlösa kläder till dess hon får lägga undan fångpaltorna och dra på sig skinnjackan igen.

Lisbeth sitter av ett straff för egenmäktigt förfarande (på sätt och vis skyldig, men eftersom hon räddade den autistiske pojken i förra boken så är hjältestatusen fortfarande intakt), men är långt ifrån sysslolös. Livet inne på högsäkerhetsavdelningen på Långberga är hårt och fångarnas hierarki når långt över väktarnas. Bland annat sitter en annan fånge, Faria Kazi, några celler bort och hon trakasseras av den hänsynslösa Benito. Det är inte något som Lisbeth tänker låta passera ostraffat och då spelar det ingen roll att kvinnan delar namn med en av världens mest kända diktatorer.

Jag tror att jag talar för många andra när jag säger att jag egentligen mest vill läsa om Lisbeth, för hon är - likt en superhjälte - någon som folk tittar snett på ute på gatan men som, i slutet av dagen, har gjort det där hjältemodiga som vi vanliga aldrig skulle klara av. I den här boken hade jag velat ha mer. Visst är Mikael Blomqvist viktig, för utan Millennium och utan den grävande journalistiken hade världen varit en sämre plats. Och det här är intressant, för läsaren förs in i en labyrint av statliga övergrepp där olika institut och forskare verkar ha överträffat sig själva i ömsesidiga övertramp.

Tvillingar har alltid varit föremål för spekulationer och i Mannen som sökte sin skugga görs en djupdykning inom ämnet. Det är otroligt intressant! Allt Lagercrantz presenterar låter makalöst och jag googlar både en och två gånger för att ta reda på hur mycket som stämmer med verkligheten. Enäggs- och tvåäggstvillingar, men också spegeltvillingar (kom igen, googla det) är föremål för forskning i Sverige under 70-80-talen och naturligtvis ingår Lisbeth i den här härvan. Barnhemsbarn adopteras bort, men placeras i olika miljöer med olika socioekonomiska förtecken och sedan observeras och utvärderas de.

Tempot är högt och temana många: romer och resande, hederskulturer, statliga experiment och existentiella frågor. Jag gillar det samtidigt som jag tänker att boken skulle kunna spänna över åtminstone tvåhundra sidor till. Ge mig en tegelsten och släng in mer om Lisbeth. Samtidigt märks också författaren själv av mer den här gången, vågar jag tro, eftersom en dikt av Ekelöf planteras tidigt i Holger Palmgrens historia och som skördas med en knuten näve. Jag gillar't.

Bild lånad från förlagets hemsida.

lördag 9 september 2017

Vi mot er - Fredrik Backman

"Jag måste prata med dig." En elev, sjutton år, tittar allvarligt på mig och hans klasskompisar tystnar, för nu är det allvar.
    "Har det hänt något", frågar jag och han nickar.
    "Jag har läst Björnstad och måste få prata med någon om den", svarar killen och jag förstår. Man läser inte Björnstad utan att känna behovet att behöva prata. När jag hade läst den här och höll upp den i klassrummet för att ge dagens boktips blev några ryggar lite rakare, några blickar lite öppnare och förväntningarna var minst sagt höga.

Förväntningarna var höga hos mig också, för första delen i den här serien gjorde något med mig. Den satte ord på den lilla ortens självhävdelsebehov, beskrev vad sport kan betyda för både enskilda människor och för kollektivet - men framför allt var det en berättelse om kvinnan. För mig var det stort och jag har verkligen sett fram emot att få läsa fortsättningen.

I Vi mot er utspelas det som titeln utlovar, för det är inte bara två lag som ställs mot varandra, utan också två orter. Det räcker dock inte, för det är också vi mot er i bemärkelsen de utpekade och de som pekar ut. Våldtäktsöverlevaren kallas av den illvillige för hora, den homosexuelle kallas för bögjävel, den som har svårt med impulskontrollen kallas ligist. Föräldrar som försöker skydda sina barn stångar sig blodiga och kan inte finnas till över allt, men mest smärtsamt kan bli att inse att man inte kan gå tillbaka i tiden för att ändra sin relation. Man kan inte bestämma sig en dag för att vilja vara den som spelar hockey på infarten när man själv varit den som under så många år kommit med undanflykter. Man kan inte ändra tillbaka detaljer i sitt äktenskap när man en dag vaknar upp och inser att man sakta har glidit ifrån varandra.

Jag skrattar högt och sedan gråter jag. En liten molande känsla, den jag också hade i första delen, av att det ibland blir bombastiskt gör sig påmind även här. Det är egentligen inget problem, för jag dras enkelt med, men det är storvulet hela tiden: viktiga formuleringar, storslagna kärleksförklaringar, människor som faller för en annan och gör det handlöst, ilskan är nitroglycerin, käftsmällarna krasande och hjärtat blödande. Om det här hade varit en sång hade den varit vacker, men låtit lika högt ungefär hela tiden. Samtidigt är det en saga och som saga fungerar den alldeles, alldeles underbart. Formuleringarna är både sköna och underfundiga, många av dem känns igen på sin typiska backmanskhet, samtidigt som jag saknar infinitivmärket "att" i många meningar. Om det är största problemet så har inte den här boken många problem.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Hennes nya namn - Elena Ferrante

Del två i Elena Ferrantes romansvit som utspelar sig i Neapel heter Hennes nya namn. Jag bestämde mig först i slutet av första delen att jag nog tycker om det här och sanningen är att jag nog älskar det nu.

Elena i boken har gått vidare i sina studier medan Lila är nygift med charkuterihandlaren Stefano. De nygifta har fått en turbulent start tillsammans, mycket på grund av att Lila inte kan uppföra sig som hon borde. Samtidigt är detta en del av romanens storhet: det river och sliter i Lila att få vara sig själv och uttrycka sig som hon vill, men männen runt omkring ser det frigjorda kvinnliga som ett hot, som om kvinnan är en rätt de kan ta sig. Detta speglas också i Elena, som i romanens början låter män ta på henne och göra med henne som de behagar styra - medan hon mot slutet svär på napolitanska till den grad att hon är rädd för att själv få stryk. Männens händer på hennes kropp på en trång buss får henne plötsligt att explodera och i en sekvens tidigare njuter hon av att få vara sig själv, själv, själv.

Elena uttrycker det själv i romanen som om hon och Lila är en person i två kroppar. Hon längtar efter sin vän och hittar till slut ett sätt att söka upp henne, för att berätta hur hon har tänkt ut allt, men som tidigare förändras allt när de väl ses. Om den ena kan vara sig själv är den andra bruten. Om den ena blir gift känner den andra avund. Om den ena läser för att imponera på någon får den andra tillfälle att lyfta intressanta tankar som stjäl allt ljus. Samtidigt som de inte kan mötas kan de inte leva sina liv skilda från varandra heller.

Jag har ömsom läst, ömsom lyssnat (Storytel) och uppläsaren Odile Nunes är helt fantastisk. Att lyssna på den här boken är lika mycket en upplevelse som att läsa den. Nu väntar del tre, Den som stannar, den som går.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Störst av allt - Malin Persson Giolito

I det här rättegångsdramat får läsaren följa Maja som är anklagad för den skolskjutning som har ägt rum nio månader tidigare. Den som tänker sig en svensk rättegång och får upp hollywoodversionen med högt tempo, slagkraftiga utspel och spänd förväntan kan tänka om. Maja berättar utifrån sitt perspektiv som nyss fyllda 18 exakt hur långtråkigt det är, till och med för henne som står anklagad. Långa uppläsningar av vad målet handlar om, sakframställan, formulär och inlagor... Läsaren slipper höra allt, men Majas tankar mal om hur irriterande och ful hon tycker att åklagaren är, hur hennes eget team uppför sig och hur hon hör sina brutna föräldrar sucka och snyfta bakom ryggen.

Det här gör att jag som läsare till en början har svårt för att känna någon sympati för Maja. Att hon är tonårigt trulig är bitvis underhållande, men i och med att hon själv snabbt slår fast att hon bland annat har skjutit ihjäl sin bästa vän Amanda blir jag svårflirtad - men sedan händer det. Återblickarna som berättar om hur stämningen i skolan och på festerna har varit, historien om Maja och den allt mer självdestruktive Sebastian, vännerna runt omkring och oförstående vuxna väver ihop historien om en tonåring som med en fot i barndomen och en fot i vuxenvärlden försöker komma ikapp själv med vad som har hänt.

Det är snyggt berättat och jag gillar språket. När jag presenterade den här boken för mina gymnasieelever var det många som genast ville låna och läsa den. Den säger något om hur enskilda delar inte är något hot, men om pusslet börjar läggas ihop utan att man får ihop en begriplig tillvaro kan få förödande konsekvenser. Att utgången ända fram till slutet är ovisst tillför en extra nerv i berättandet. Absolut läsvärd!

Bild lånad från förlagets hemsida.

söndag 3 september 2017

Glöm mig - Alex Schulman

Ett slag i magen. Ungefär så.

Jag tvekade, för jag ville egentligen inte läsa den här boken. Min bild av Alex Schulman har varit en vuxen mobbare som säger taskiga saker om folk utan att de har fått möjlighet att besvara kommentarerna. I den här boken tar han upp just det, att hårda ord om andra verkar vara en urkraft i hans mammas och morfars liv medan det hela tiden är någonting han själv måste tvinga fram. Alex Schulman berättar också hur det kommer sig att han själv viker in på den stigen. Framför allt är det här berättelsen om en pojke och hans mamma, om hur hans mamma är flera olika personer när hon dricker och om hur han i en sista ansträngning måste försöka få henne att sluta dricka.

Ljusa sommarminnen, vem som ska åka med vilken förälder till stugan, hur alla tre barn vill åka med mamma, de spontana infall hon kan få och hur den tidspressade fadern hela tiden manar dem mot slutmålet - stugan uppe i Värmland. Sedan smyger sig andra detaljer in: hur någonting ändras vid något tillfälle, de plötsliga humörsvängningarna, bestraffningarna och sedan kärleksfullheten.

Medberoendet speglas i Alex Schulmans olika åldrar, från hur det var en rolig lek som alla höll tyst om när han och hans bröder pantade tomma vinflaskor under den tid när man fick en krona per flaska på systemet (vilket hjälpte både drinkaren och pantaren), till hur han beskriver hur han själv såg till att bli berusad i moderns närhet eftersom det inte fanns något annat sätt att stå ut med att umgås med henne. När brodern Niklas skickar ett sms en sommar och säger att han ger upp, att hon hellre - eller gärna - får supa ihjäl sig åker Alex och den tredje brodern Calle ut till stugan för att försöka hjälpa henne. Det som har varit outtalat så länge ska nu dras ut i ljuset. När modern Lisette träffar Alex säger hon: "Dig pratar jag inte med." Innan har hon också skickat ett sms med orden "Glöm mig".

Alla i familjen är med på att dölja drickandet och att absolut inte prata om det. Fadern säger att mamma är dålig. Scenen där barnen sjunger "Mor lilla mor, vem är väl som du", trots att ingen av dem har hört visan förr och än mindre kan melodin, går rakt in i hjärtat och svider. Vändpunkten för Alex kommer när Lisette sitter barnvakt åt dottern och visar sig vara full när han och Amanda återvänder hem.

Det här är en uppgörelse med både modern och de personlighetsdrag författaren avskyr hos sig själv. Det är plågsamt att läsa om hur han fortfarande blir en liten pojke som undrar vad han har gjort för fel när modern plötsligt ignorerar honom, säger hemska saker och terroriserar honom med meddelanden om nätterna. Samtidigt beskrivs också hur föräldrarnas kvällssittningar med öl och nubbe kunde uppfattas som en sinnebild för närhet och kärlek. Dubbla känslor är något som ramar in läsningen av den här boken.

Det här kommer att bli en viktig bok att tipsa mina elever om, för det finns så många som är både direkt drabbade och som står vid sidan om. Alla sådana här berättelser är viktiga. Min bild av Alex Schulman har också ändrats, vilket också är en märklig känsla. Läsvärd!

Bild lånad från förlagets hemsida.

En droppe midnatt - Jason Timbuktu Diakité

Här sitter jag uppe i Norrbotten, blek, brunhårig och blåögd. De värsta glåporden jag har fått kastade efter mig har med mitt kön att göra. De värsta maktstrukturerna utgår från att jag är lilla gumman, inte vet bättre eller att jag är svag. Nåja, jag har plockat ner en och annan herre, dessutom i alla åldrar, samtidigt som jag är väl medveten om att problemet är långt ifrån löst. I Jason Timbuktu Diakités berättelse handlar det om så mycket mer: här beskrivs hur han varken är mörk eller ljus, varken svensk eller amerikan. Identitetssökandet börjar hos föräldrarna som genast ifrågasätter vad han nu ska göra och skriva om. Det finns en ovilja att börja nysta i rötterna, men behovet är starkt och han ger sig inte.

Den här boken blir en resa från slaveriet i USA, från 1900-talets Harlem, från lägenheter i Lund till folkhemstanken i Sverige. Diakités resa från liten grabb ges större utrymme än målet, där framgångarna som en av Sveriges mest hyllade rapartister hamnar i bakgrunden. Jag njuter under hela läsningen! Jag har både lyssnat och läst den här boken och med Diakité själv som uppläsare blir det här som ett enda långt, njutningsfullt sommarprat. Själva uppläsningen är njutningsfull. Innehållet är skrämmande.

Rasismen, både den förut lagstadgat segregerade och vardagsrasismen, målas upp, först med breda penseldrag och sedan med små, små detaljer. Glåporden i skolan, påpekningar från människor i den egna släkten, ständiga frågor varifrån han kommer och sedan beskrivningar av slaveriet - allt handlar om vilken kraft den vite mannen har lagt i det "svarta" blodet. Benämningarna som fanns från slavägarna som betecknade hur svart du var, från halv till en trettioandradel, känns idag både barock och fruktansvärd. Men det är samtidigt inte något som vi kan avskriva som en mörk del av människans historia, utan samma rastänk förekommer fortfarande.

Jag ler när det skrivs om varningsskyltarna i ett vintervitt Stockholm. "Rasrisk" kommer i den här boken att betyda så mycket mer. I en värld där Jason Diakité är varken eller, men där han vill vara både ock, krävs också att världen måste kunna förändras. Det är lika obegripligt för mig som för författaren att någon som redan tillhör samhällets minsta, är redo att rösta på Trump. Berättelsen om de guidade turerna på de stora herrgårdarna i Södern, där besökarna får veta hur det var att bo som slavägarna utan att det berättas något om hur det var att bo där som slav, är hemsk! Ett enda resmål erbjuder guidning utifrån ett slavperspektiv.

En droppe midnatt är både poetisk och en brännande samhälsskildring på en och samma gång och blev oväntat en av det här årets stora läsupplevelser. Läs den!

Bild lånad från förlagets hemsida.

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...