Katarina Wennstam har en förmåga att krypa in under skinnet på
läsaren, i alla fall på mig. Efter att ha läst Stenhjärtat ser jag
röntgenplåtar framför mig när jag sluter ögonen. Vissa bilder föreställer ett
barns skadade hjärna, med mörka fläckar som innebär blodfläckar som inte ska
finnas där. Andra röntgenbilder visar samma barns ögonbottnar, även de med
blödningar som visar att den lilla personen har utsatts för våld. I utredningen
får man som läsare sedan följa Shirin Sundin (som presenterats närmare senast i
romanen Svikaren) i rollen som målsägarbiträde för lilla Gloria som bara är sex
månader gammal. Kriminalkommissarie Charlotta Lugn känns också igen från
tidigare romaner av Wennstam.
I förfarandet från det att Gloria tas om hand på
Astrid Lindgrens sjukhus till dess domen faller i rättssalen beskriver Wennstam
allt från läkarutlåtanden till utredningstekniska detaljer i polisarbetet. Detta
är, som vanligt, fantastiskt bra gjort, eftersom det komplexa arbetet som
ligger bakom samtidigt som svårigheter i alla yrken lyfts fram ger en nyanserad
bild av vårt samhällssystem.
Ändå är det på ett annat plan storheten i den här boken
ligger. Wennstams beskrivningar av föräldrarnas reaktioner, läkarnas,
polisernas, juristernas, nämndemännens… Hennes beskrivningar av kroppsspråket
inne i rättssalen, vad en liten gest med handen kan göra för uppfattningen hos
den som lyssnar, är så snyggt beskrivna att man knappt tänker på det. Är man
då, som jag, lätt yrkesskadad föder de här formuleringarna en läslust som gör
att sidorna bläddras med sådan frenesi att hårfön är överflödig. Samtidigt
lyfter Wennstam igenkänningsfaktorn till oanade höjder genom att lyfta småbarnsföräldrars
sömnbrist, renoveringsfällornas destruktiva inverkan på familjelivet,
störningar i SJ:s tågtidtabell och svårigheten att lämna jobbet på jobbet.
Den här boken är bra, men hemsk. På samma sätt som man kan
se bär framför sig efter en höstdag i skogen, på samma sätt ser jag
röntgenbilder av en liten flickas skador när jag sluter ögonen.