Mörker, ta min hand - Dennis Lehane

Dennis Lehane blev en personlig favorit efter läsningen av Patient 67 samt fantastiska Mystic River (Rött regn). Filmen som gjordes på den senare står i filmhyllan hemma (lagligt köpt) och var ett bra köp, dels p.g.a. att den gör sig så bra som film, dels för att den är tacksam att hänvisa till när jag kör momentet filmanalys i Svenska B.

Man kan fundera över hur mycket bra en författare har att presentera och de två redan nämnda tycker jag är fantastiska i sin genre. Gone baby, gone och denna senast lästa, Mörker, ta min hand, är absolut läsvärda också, men kanske inte med samma fascination. Det är lite tröttsamt med män som är så uppenbart fantastiska i sängen men samtidigt totalt oförmögna att ens närma sig någonting som liknar ett stadigt förhållande. Den ensamme cowboyen rider igen.

Patrick Kenzie och kollegan Angela Genarro anlitas i egenskap av privatdetektiver av en psykolog för att försöka ta reda på vem som hotar dennas familj. Efterhand står det klart att hotet inte bara är riktat mot psykologen, utan att även Patrick och Angela finns med i den hämndturné som är utstakad av en minst sagt sadistisk seriemördare. Upplagt som vilken helintressant thriller som helst och visst blir det åka av. Bladvändare med många spännande moment som är så sceniska att man anar att författaren kan tänka sig att sälja rättigheterna till ett filmmanus. Hemskt är det i alla fall och en ondska som faktiskt existerar skrämmer och förtär.

Det är dessutom psykologiskt nervpirrande till den grad att nattsömnen hotas av maror och faror. Jag fick hjärtklappning när jag låg i sängen i går kväll och funderade över hur jag skulle reagera om jag skulle titta mot fönstret och någon plötsligt skulle titta tillbaka, ni vet så där stirrande och ondskefullt som de bara kan göra i USA...