lördag 26 april 2014

Fördelarna med en kollaps - Jonathan Tropper

Silver drabbas av en stroke som gör att han börjar säga precis vad han tänker. Han är redan innan stroken ett kringvandrande misslyckande: en föredetting inom musiken som endast lyckades skriva en monsterhit, frånskild, en försummande pappa, en besvikelse till son, jude och ateist. Han bor i ett lägenhetshotell tillsammans med andra misslyckade och frånskilda män och livet är satt på paus.

Livet snurrar igång ordentligt när stroken kommer. Han får veta att han har ett aneurysm som när som helst kan brista och att han kommer att dö om han inte opererar sig. Läkaren som ska operera honom är samme man som ska gifta sig med hans exfru om två veckor. I samma veva berättar artonåriga dottern Casey att hon väntar barn. Fördelarna med en kollaps presenterar sig. (One Last Thing Before I Go.)

Silver bestämmer sig för att inte opereras, till anhörigas stora förtvivlan. De anordnar en intervention för att ställa honom till svars och där berättar de för honom vad han betyder för dem. Han blir märkbart tagen när han förstår att de visst är besvikna på honom, allihop, men att de alla vet att han skulle kunna förändra sig till det bättre. Problemet är att han kanske inte vill dö, men han vet inte heller om han vill leva.

Det tar sin lilla tid innan aneurysmet ger sig till känna, så läsaren får god tid på sig att bekanta sig med både den misslyckade Silver och de personer som han omges av. Den jag fastnar mest för i persongalleriet är pappan Ruben. Det är något med Jonathan Troppers fadersfigurer som tilltalar mig. Fäderna i hans olika böcker är helt olika som personer, men vissa drag går igen. I den här boken bestämmer sig pappa Ruben för att ta med sig Silver på olika livsriter: bröllop, begravning, omskärelse och bar/bat mitzva.

Trots att det är lite samma lika att läsa Troppers böcker tycker jag att det håller helt okej, även om redaktören skulle kunna överväga att stryka några av den medelålders mannens sexfunderingar. I övrigt är läsningen som att äta ett Mariekex då man tänker "Ja, just det ja. Det var så här det var." Bästa boken hittills av Tropper är Sju jävligt långa dagar. Den var mer som ett Ballerinakex.

Utgiven av Gilla.

lördag 19 april 2014

Innan floden tar oss - Helena Thorfinn

Jag är garanterat sist på bollen här, men nu är "Innan floden tar oss" äntligen utläst. Bilklubben har kollektivt dragit efter andan när jag gång efter annan har erkänt att jag inte har läst den. Nu är det gjort och ja, den är bra, viktig och mycket välskriven. Helena Thorfinn beskriver den svenska familjen bestående av Sofia och Janne samt barnen Noella och Theo, och den förestående flytten till Bangladesh, där Sofia har fått jobbet som biståndschef. 

Samtidigt får man också följa systrarna Mina och Nazrin som flytt från sin hemby när deras äldre syster blir dödad av sin man. Mina har sinne för affärer och tillsammans med systern tänker hon tjäna pengar för att betala den dowry, hemgift, som behövs för att få ett bra äktenskap och ett bra liv. 

Samtidigt beskrivs också västerlänningarnas syn på Bangladesh, de inföddas syn på väst, religionens befrielse och fängslande, arbetsvillkoren för sömmerskorna i fabrikerna... KappAhl, H&M, Zara och Lindex. Made in Bangladesh. Man, jag, vill egentligen inte veta, för sist blir det lättare då. Samtidigt kan man, jag, inte värja mig. 

måndag 14 april 2014

Förr eller senare exploderar jag - John Green (The Faults in Our Stars)

Min kandidat och jag bytte böcker med varandra som gåva, hennes sista dag på praktiken. Emily fick Alla mina vänner är superhjältar av mig och jag fick Förr eller senare exploderar jag av henne. Om hon är hälften så nöjd med boken hon fick så är det nog. Jag är jättenöjd med den här.

Med sprakande språk och existentiella frågor uttryckta i metaforismer presenteras både huvudpersonen Hazel och kärleken i hennes liv, Augustus Waters, redan i det första kapitlet. Hon går igång ordentligt på att han har en cigarett hängande i ena mungipan och menar att det är direkt olämpligt att ha haft cancer och ändå betala pengar till ett företag för att skaffa ännu mera cancer. När Augustus, senare kallad Gus, svarar: "Man dör inte av den om man inte tänder den. /.../ Det är en metafor, förstår du. Man sätter den dödande grejen mellan tänderna, men man ger den inte makten att döda."
    "En metafor", sa jag tvivlande. Mamma lät bilen gå på tomgång.
    "En metafor", sa han.
   
Vi har alltså Hazel som har cancer i sköldkörteln och i lungorna och Augustus med skelettcancer. I stödgruppen finns andra karaktärer, också med olika diagnoser rörande cancer och det är i denna grupp boken tar sitt avstamp. Augustus älskar Hazel, men hon kan inte älska honom, för "Förr eller senare exploderar jag" menar hon och vill styra hur många som kommer att bli sårade. Hennes cancer går inte att bota, men det är bara det att en sådan naturkraft som Augustus inte går att hejda. Mer kan jag inte avslöja, annat än att det är här bra. En ungdomsklassiker i vardande.

Språket är fantastiskt och redan i första kapitlet nämns damoklessvärd (överhängande fara) och hamartia (ödesdigert misstag). Dessa passningar till den grekiska kulturen gör att jag sitter och känner att jag läser en komedi som kommer att sluta som en tragedi. Jag får både rätt och fel. Mest av allt är det roligt, och det är nog det som gör att boken känns så stor.

Att följa sjuttonåringarnas liv, sjukdomsförlopp och existenspanik gör att läsaren får bekanta sig med begrepp som cancerbonus (att sjukdomen föder positiv särbehandling) och sista turen (när du åker hiss istället för att ta trapporna). De mäter varandras livslängd genom att fråga om den andra fortfarande går i skolan och pratar om nostalgi som ett naturligt stadium: "Nostalgi är en biverkning av cancer", förklarade jag. "Nä, nostalgi är en biverkningar av döendet", svarade han.

Hjärtknipande blir det och fulgråten kommer som en tsunamivåg efter ett jordskalv. "Det finns en enda sak här i världen som är jävligare än att dö i cancer när man är sexton år och det är att ha ett barn som dör i cancer." Föräldrarnas kamp vid sidan om är hjärtskärande och det är så fint med den gråtande pappan, med mamman som undrar om hon kommer att vara mamma när dottern är borta, flickan som känner sig som en granat som förr eller senare kommer att explodera. Hon kan inte styra över hur många som blir sårade, men hon kan styra över hur många hon släpper in på livet. Augustus kan hon inte stå emot.

söndag 13 april 2014

Utvald - Ally Condie

Den sista och avslutande delen i Matchad-trilogin är här. De två andra delarna, Matchad och Korsad är här: Utvald. Precis som i de två andra böckerna har vi Cassia i fokus, men som vanligt varvas hennes berättelse med kapitel ur Kys och Xanders perspektiv också.

Revolten är inledd och Lotsen presenterar sig. För den som inte är införstådd kan det här vara svårt att förstå, men trots att jag själv har läst de andra böckerna och tyckt mycket bra om dem, har jag svårt att inledningsvis veta vilka trådar jag ska komma ihåg att följa. Samfundet faller och Revolten innebär stora förändringar. Cassia har kommit ifrån både Ky och Xander, men de arbetar alla mot samma mål. Dessa tre har inte samma motiv att utgå från, men det räcker för att allt arbete ska gå att genomföra.

Lotsen övertygar inte Cassia lika mycket som hon hade trott att han skulle göra. När en första våg av pest bryter ut undrar hon om det är Samfundet eller Revolten som ligger bakom. När människor tillfrisknar andas samhället ut för en kort stund, men när pesten dyker upp igen - nu i en muterad version som ingen varit förberedd på - står alla handfallna. Cassia har en gnagande känsla av att hon sitter inne med svaret på hur gåtan kan lösas och hennes farfars ord dyker gång på gång upp i hennes minne. Hon är medveten om att hon har svalt en röd kapsel, dessutom mer än en gång, och nu måste hon komma ihåg sådant hon har tvingats att glömma.

Mitt i detta inferno, där strider och sjukdom sprids utan kontroll, fortsätter också triangeldramat mellan de tre vännerna. Alla tycker om varandra, de till och med älskar varandra, men när det kommer till kritan och de måste välja väg måste också någon bli sårad. Jag kan naturligtvis inte berätta hur det går, men jag tycker att det lite bitterljuva slutet är en passande avslutning på den här bokserien.

Det enda jag har emot den här trilogin är omslagen. Man ska inte döma boken efter omslaget, men säg det till en sextonårig pojke. Omslagen är på sätt och vis lysande i avseendet att tjejen på bilden i första boken befinner sig i en bubbla, att hon i del två har slagit hål på bubblan och att hon i den tredje har krossat den och ser ut att vara på väg bort. Det säger en hel del om berättelsen i sig, men tyvärr hjälper det mina gymnasister föga. Jämför med Hungerspelen, eftersom så mycket i berättandet kan speglas i dessa båda, så tror jag att man har tagit ett klokt beslut att låta omslagen vara mer dramatiska med mörka färger och eldinslag. Då spelar det inte lika stor roll att huvudpersonen fortfarande är en tjej med ett nästan övermäktigt uppdrag att utföra. Den här trilogin förtjänar ett bättre öde än att bara läsas av sådana som inte tar sig förbi pärmen.

lördag 12 april 2014

Steglitsan - Donna Tartt

Steglitsan är en mycket svår bok att sammanfatta. När jag har kommit till slutet av denna nästan 800 sidor långa bok har jag nästan glömt hur den började. Jag läser några recensioner för att friska upp minnet, men stänger ner sidorna. De många jämförelserna med Nietzche, Dickens och Ulysses får mig bara att undra vad mer jag har missat. Visst ser jag referenserna till Dostojevskijs Idioten och visst fattar jag den dickenska tanken bakom resan genom klassamhället huvudpersonen gör, men det är inte det som är behållningen för mig.

Boken är uppdelad i fyra huvuddelar, nästan som en 200 sidor lång bok i sig, som binds ihop till en helhet. Första delen heter "Pojke med dödskalle" och berättar om Theo Decker som har hamnat i onåd hos sin mamma. De är kallade till skolan för ett allvarligt samtal och Theo bävar inför vad som ska sägas. Hans mamma är kort, sluten och till och med dörrvakterna till deras hus märker att någonting har hänt. Under taxiresan mot skolan blir mamman illamående och de hoppar av. Efter ett regnoväder kommer det sig att de besöker konstmuseet där moderns favoriter råkar hänga. Theo ska gå ner och köpa några vykort medan mamman passar på att titta på en tavla en sista gång. Själv blir han fastnande vid en äldre man och en flicka i hans egen ålder som står och tittar på en speciell tavla; Steglitsan av Fabritius. Theo blir fascinerad av flickan och försöker komma på en ursäkt för att fortsätta röra sig i hennes närhet, när en bomb detonerar.

När modern dör anses Theo i det närmaste vara föräldralös, trots att det finns en biologisk pappa. Därför kommer det sig att han får bo hos en överklassfamilj på Manhattan, men trots att de är gästvänliga och säger de rätta orden finns ingen tröst i detta arrangemang. Farföräldrarna är mystiskt okontaktbara och skola, kuratorer, psykologer, socialarbetare och andra vänder sig aviga i arbetet med att stötta Theo. Själv vill han bara komma undan. Så småningom dyker dock fadern upp och öppnar sin dörr till huset i Las Vegas. Det nya livet här är långt ifrån de glittrande gatorna man är van vid att se på tv och om inte värmen tar kål på människorna så gör drogerna det. Theo träffar här den multinationelle Boris som kommer att bli en återkommande figur under resten av berättelsen. Att fadern har gjort anspråk på Theo är för honom till en början obegripligt, till dess han får reda på att någon försöker komma åt de pengar som förvaltas åt honom tills han blir myndig.

Ödet för sedan Theo till olika ställen, låter honom pröva på livet i olika samhällsskick, låter honom förstå att vissa människor är goda medan andra är onda. Själv tänker han att man ska följa sitt hjärta, men funderar över vad som händer om hjärtat är ont. Det ingen vet är att Theo den dagen på museet fick med sig den lilla målningen av Steglitsan och att han har bevarat den i ett örngott utan att visa den för någon. Det dåliga samvetet slåss mot det faktum att målningen på sätt och vis ger Theo en mening med livet. Hur det slutar ska jag inte avslöja, men Tartt förnekar sig inte. Med tanke på att hon bara gett ut en roman ungefär var tionde år så kan man enkelt förstå att det här inte är dussinlittaratur på något plan.

Samtidigt är det här också en bildningsroman. Det jag inte riktigt förstår kan jag antingen slå upp eller lämna. Själva ordet Steglitsa anspelar tydligen på en berättelse om en fågel som försökte dra ut en tagg från Kristi törnekrona, men betyder också i sig "själslig återuppståndelse". Det är just detta som gör att man med fördel kan se till att någon annan i ens närhet har läst boken så att man får diskutera den med någon.

tisdag 8 april 2014

Gregor från Ovanjord - Suzanne Collins

Gregor går ner till tvättstugan tillsammans med lillasyster Boots medan mamma är på jobbet. Familjen är sig inte riktigt lik sedan fadern försvann under mystiska omständigheter två år tidigare. Medan andra barn åker iväg på sommarläger får Gregor istället sitta barnvakt och sköta hushållet.

Nere i tvättstugan kastar Boots sin boll och när hon närmar sig gallret bakom torktumlaren faller hon plötsligt framåt och neråt. Gregor kastar sig efter henne och hamnar på så sätt nere i Underjord. Själv kallas han Ovanjordare av de varelser han träffar nere i underjorden. Där finns kackerlackor, råttor, fladdermöss och människoliknande varelser som ger honom intrycket att han kanske inte kan återvända hem. Gregor är villig att gå hur långt som helst för att han och Boots ska kunna återvända, han till och med flyr, och det är bland annat tanken på hur hans mamma skulle reagera om Gregor och Boots skulle försvinna på samma sätt som deras pappa som får honom att inte ge upp.

När Gregor får höra en profetia och samtidigt hittar en sak som har tillhört hans pappa förändras allt.

Vi kör högläsning på den här just nu och slutet är snyyyggt! (Jag vet, för jag har tjuvkollat.) Lätt läsvärd och spännande från första till sista kapitlet. Det gör inte saken sämre att den är skriven av Suzanne Collins, alltså författarinnan som även skrivit Hungerspelen.

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...