OBS! För kännedom: Stor spoilervarning längre ner i den här texten.
Jag trodde aldrig att jag skulle dras till den här typen av litteratur. Jag trodde aldrig heller att jag andlöst skulle vänta på en uppföljare. Jag intalade mig själv att 279 kr på Akademibokhandeln är för dyrt för att köpa - att jag kan vänta till dess jag står först i kö på biblioteket. Det kunde jag inte. Jag beställde den på Adlibris för 200 kr fraktfritt istället.
De första tolv tar vid där del ett, Flickan från ingenstans, slutade. Jakten på de tolv försökspersonerna fortsätter. De som är smittade med ett virus som förvandlar de bitna till blodtörstiga viraler. Ingenting för dig? Det trodde jag inte om mitt läsarjag heller, men det här är riktigt bra.
Justin Cronin fräschar upp minnet för den glömske och jag kommer snabbt in i vem som är vem. Nya karaktärer presenteras och de är föräldrar, barn eller barnbarn till de människor och varelser som man lärt känna i del ett. Det är ett snyggt drag som gör att hela berättelsen blir ännu mer intressant.
Handlingen då? Jo, nu bär det av. Nu ska de tolv, som i ärlighetens namn bara är elva efter förra bokens avslutning, ringas in och dödas. Ändå är det inte jakten som står i fokus, utan mer hur de olika människorna klarar sin vardag. Hotet från de kringvandrande viralerna vilar hela tiden över överlevarna, men samtidigt måste de äta, skita, älska och undgå att bli dödade av andra i sin närhet. Människorna har i de olika kolonierna bildat mer eller mindre hierarkiska system som används för gott eller ont. Selekteringen av människor där de tilldelas ett identitetsnummer visar många likheter med behandlingen av judar i Andra Världskrigets utrotningsläger. Hoppet lever dock och motståndsrörelserna når stora framgångar bl.a. genom att många också är redo att offra sina liv för ett högre syfte. Justin Cronin verkar inte ha någonting emot att ta livet av sådana som läsaren har fäst sig vid, utan kan tvärt om låta dem försvinna ur handlingen på de mest brutala vis.
Som religionsvetare tycker jag att bibelanalogierna är mäkta intressanta, även om det kanske är en övertolkning från min sida. Men 12 viraler och 12 Israels stammar. En frälsare - Amy, flickan från ingenstans. Amy som är hälften människa, hälften någonting annat och som efter ett avgörande ögonblick (OBS! Stor spoilervarning) kan man se offret, uppståndelsen och den kroppsliga förvandlingen direkt hämtat från bibeln.
Som så många andra "mittenböcker", då det här är del två av tre, handlar det i De första tolv om att utveckla intrigen efter den inledande prologen. Visst blir det en del transportsträckor, men det är ruggigt bra gjort. 683 sidor flyger förbi och sedan sitter man där och längtar till avslutningen.
tisdag 25 juni 2013
onsdag 19 juni 2013
Hades - Josephine Angelini
Del två i Starcrossedserien och jag längtade på ett mycket pubertalt sätt efter att få veta hur fortsättningen efter del ett, Helena, skulle se ut. Böckerna har jämförts med Twilight, men det är en mycket orättvis jämförelse. Det här är mer moget och har en mycket större mytisk tyngd över sig, för att inte tala om att karaktärerna i de här böckerna är mer frigjorda och överlag mer trovärdiga som personer.
Uppföljaren heter Hades: Halvgudarna föds som arketyper och liknar därför sina historiska föregångare: den sköna Helena, Akilles, Paris, Hektor, Medusa, Ares, Eris, Daphne... Gudarna och halvgudarna kan inte bli sjuka i kroppsliga sjukdomar som sådana vanliga människor insjuknar i. Den enda sjukdomen de kan drabbas av är galenskap och Helena förstår att någonting mycket allvarligt händer henne när hon utsätts för de svåra prövningar hon är född att göra. Plötsligt skadar hon sig och hon börjar oförklarligt blöda näsblod. Oraklet förebådar stora olyckor för henne och Helena misstänker att hon inte har lång tid kvar att leva.
Hennes uppdrag är dessutom av den arten att hon förstår att det kanske bara kan sluta på ett sätt: hon är en nedstigare och måste besöka Hades, dödsriket, som till stor del påminner om ett helvete, må vara ett mycket geografiskt sådant. Hon lever åtskild från Lucas, men dras trots det till honom. Inte blir det lättare när hon i dödsriket möter Orion, en i rakt nedstigande led ättling till Adonis. Denna vackre man har förmågor som ingen annan i gudahistorien kan mäta sig med, men ändå kan Helena inte fullt ut lita på honom.
Det här är omåttligt spännande och dessutom väldigt välskrivet. Josephine Angelini arbetade som bartender innan hon sålde rättigheterna till böckerna för ett sjusiffrigt belopp. Det gjorde hon rätt i (det sjusiffriga beloppet, bartenderjobbet kan jag inte uttala mig om). Det här är riktigt bra. Nu måste jag bara ta ställning till huruvida jag ska ställa mig i kö på bibblan för att få tag på del tre, Nemesis, eller om jag ska köpa den för 120 kr på Adlibris. Det andra i bokhögen ska avhandlas först och sedan får vi väl se.
Uppföljaren heter Hades: Halvgudarna föds som arketyper och liknar därför sina historiska föregångare: den sköna Helena, Akilles, Paris, Hektor, Medusa, Ares, Eris, Daphne... Gudarna och halvgudarna kan inte bli sjuka i kroppsliga sjukdomar som sådana vanliga människor insjuknar i. Den enda sjukdomen de kan drabbas av är galenskap och Helena förstår att någonting mycket allvarligt händer henne när hon utsätts för de svåra prövningar hon är född att göra. Plötsligt skadar hon sig och hon börjar oförklarligt blöda näsblod. Oraklet förebådar stora olyckor för henne och Helena misstänker att hon inte har lång tid kvar att leva.
Hennes uppdrag är dessutom av den arten att hon förstår att det kanske bara kan sluta på ett sätt: hon är en nedstigare och måste besöka Hades, dödsriket, som till stor del påminner om ett helvete, må vara ett mycket geografiskt sådant. Hon lever åtskild från Lucas, men dras trots det till honom. Inte blir det lättare när hon i dödsriket möter Orion, en i rakt nedstigande led ättling till Adonis. Denna vackre man har förmågor som ingen annan i gudahistorien kan mäta sig med, men ändå kan Helena inte fullt ut lita på honom.
Det här är omåttligt spännande och dessutom väldigt välskrivet. Josephine Angelini arbetade som bartender innan hon sålde rättigheterna till böckerna för ett sjusiffrigt belopp. Det gjorde hon rätt i (det sjusiffriga beloppet, bartenderjobbet kan jag inte uttala mig om). Det här är riktigt bra. Nu måste jag bara ta ställning till huruvida jag ska ställa mig i kö på bibblan för att få tag på del tre, Nemesis, eller om jag ska köpa den för 120 kr på Adlibris. Det andra i bokhögen ska avhandlas först och sedan får vi väl se.
tisdag 18 juni 2013
Kaddish på motorcykel - Leif Zern
Själva titeln, Kaddish på motorcykel, ramar in den här berättelsen fint. Författaren Leif Zern berättar om sin uppväxt i efterkrigstidens Sverige som son till Simon, en sällsamt assimilerad ortodox jude. När farmodern dör utförs alla ritualer; revan i klädnaden, tvagningen, begravningen och... kaddish, bönen över den döda. Detta ska göras två gånger per dag under elva månader. Judendomen kan framstå som en mycket pliktetisk religion, men författaren filosoferar kring detta på ett sätt som gör det lättare att förstå. Halacha presenteras här mer som avsikten att bygga rum av helighet kring livet, än att handla om lagar och regler. Halacha är mer vägen än lagen, någonting man följer. Utan ritualer och lagar blir vi inte bättre än djur. Lagen gör oss till människor.
Problemet uppstår när familjen åker ut till sommarhuset. Ska pappan åka med familjen ut, eller stanna inne i stan? Om han stannar i stan bryter han inga regler när han tar sig till synagogan. Om han åker ut till sommarhuset måste han bryta mot reglerna om att färdas med hjul och handskas med pengar, till exempel på shabbas, sabbaten. Sällan har jag läst så finstämd beskrivning av ett folk i minoritet. Hur diskussionerna går kring det välsignade polettsystemet, där vissa menar att man kommer undan hanteringen av pengar, medan andra menar att det är att sätta likhetstecken mellan poletter och pengar. Jag skrattar högt flera gånger när jag läser den här boken. Leif Zern berättar att det i shul inte diskuteras hur man ska tro eller ens vad man tror på, utan vilka regler som är viktiga och hur man kan omtolka dem för att passa in i ett samhälle som inte är anpassat till en abrahamitisk religion med tusenåriga anor.
Det här är ett mycket kärleksfullt och lågmält porträtt av en far som håller sina plikter utan att förlamas av dem. Det finns en ortodoxi över sättet att leva, men det blir aldrig fanatiskt. Det blir en palett över en religiös tro som ofta krockar med samhället, men med filosofiska förklaringar till varför någonting givet kan ses på ett annat sätt utan att ge avkall på kärnan i poängen. Till exempel fortsätter inte författaren med sina filosofistudier trots att hans professor (och uttalad religionskritiker) uppmuntrar honom. Detta efter att tillsammans med sin far ha sett uppsättningen av "Den tionde mannen" som anspelar på minjan, att det krävs tio män för att kunna fira gudstjänst.
I övrigt presenteras det judiska livet med allt vad det innebär. En jude, vad är det? Leif Zern anses av vissa bara vara en halv jude, eftersom han mamma inte är född judinna. Andra menar att han är precis lika judisk, eller icke-judisk för den delen, som någon annan. Här resoneras om tallis och tefillin, om chevran, conversos och maranos. Här nämns jizeit och jiskor och förklaras för den som inte vet vad det innebär. Jag visste innan vad det betydde, men aldrig har jag väl fått det presenterat för mig i en kontext som gör innehållet begripligt och inte minst motiverat. Den mörkare sidan av innehållet är naturligtvis antisemitismen, det ständiga hotet som kulminerar i och med andra världskriget. Det ser olika ut, presenteras i olika former och av alla typer av människor. Det är mer eller mindre tydligt och mer eller mindre uttalat, men det svider lika mycket varje gång.
Jag vet inte vad som tilltalar mig mest med den här boken. Om det är det judiska, som gör att min förståelse för det judiska livet blir större, eller om det är det kärleksfulla porträttet av en far. Det spelar kanske ingen roll. Bra är det i alla fall.
Problemet uppstår när familjen åker ut till sommarhuset. Ska pappan åka med familjen ut, eller stanna inne i stan? Om han stannar i stan bryter han inga regler när han tar sig till synagogan. Om han åker ut till sommarhuset måste han bryta mot reglerna om att färdas med hjul och handskas med pengar, till exempel på shabbas, sabbaten. Sällan har jag läst så finstämd beskrivning av ett folk i minoritet. Hur diskussionerna går kring det välsignade polettsystemet, där vissa menar att man kommer undan hanteringen av pengar, medan andra menar att det är att sätta likhetstecken mellan poletter och pengar. Jag skrattar högt flera gånger när jag läser den här boken. Leif Zern berättar att det i shul inte diskuteras hur man ska tro eller ens vad man tror på, utan vilka regler som är viktiga och hur man kan omtolka dem för att passa in i ett samhälle som inte är anpassat till en abrahamitisk religion med tusenåriga anor.
Det här är ett mycket kärleksfullt och lågmält porträtt av en far som håller sina plikter utan att förlamas av dem. Det finns en ortodoxi över sättet att leva, men det blir aldrig fanatiskt. Det blir en palett över en religiös tro som ofta krockar med samhället, men med filosofiska förklaringar till varför någonting givet kan ses på ett annat sätt utan att ge avkall på kärnan i poängen. Till exempel fortsätter inte författaren med sina filosofistudier trots att hans professor (och uttalad religionskritiker) uppmuntrar honom. Detta efter att tillsammans med sin far ha sett uppsättningen av "Den tionde mannen" som anspelar på minjan, att det krävs tio män för att kunna fira gudstjänst.
I övrigt presenteras det judiska livet med allt vad det innebär. En jude, vad är det? Leif Zern anses av vissa bara vara en halv jude, eftersom han mamma inte är född judinna. Andra menar att han är precis lika judisk, eller icke-judisk för den delen, som någon annan. Här resoneras om tallis och tefillin, om chevran, conversos och maranos. Här nämns jizeit och jiskor och förklaras för den som inte vet vad det innebär. Jag visste innan vad det betydde, men aldrig har jag väl fått det presenterat för mig i en kontext som gör innehållet begripligt och inte minst motiverat. Den mörkare sidan av innehållet är naturligtvis antisemitismen, det ständiga hotet som kulminerar i och med andra världskriget. Det ser olika ut, presenteras i olika former och av alla typer av människor. Det är mer eller mindre tydligt och mer eller mindre uttalat, men det svider lika mycket varje gång.
Jag vet inte vad som tilltalar mig mest med den här boken. Om det är det judiska, som gör att min förståelse för det judiska livet blir större, eller om det är det kärleksfulla porträttet av en far. Det spelar kanske ingen roll. Bra är det i alla fall.
måndag 17 juni 2013
Populisten - Thomas Bodström
Populisten är den senaste av utkomna böcker som jag slukade på en halv dag. Det bästa med boken är Bodströms gliringar till det egna jaget (ja, jag vet att jag är lättroad) och de delar som handlar om vad som händer bakom kulisserna i den politiska världen. Jag sitter ständigt och undrar hur mycket av det han beskriver förekommer i verkligheten. Det som är mindre bra med boken är framför allt språket. Det flyter som en vårbäck när de politiska och juridiska skeendena beskrivs, medan det stockar sig när de mer känslomässiga scenerna ska spelas upp. Slutet är t.ex. en lång räcka uppräkningar av vad som hände efter den dramatiska vändpunkten.
Själva handlingen då? Jo, den är både spännande, dagsfärsk och aktuell. Dataintrång och telefonhackning i regeringshuset. Mediarapportering på suspekta nyhetssajter med innehåll av både förvanskad och komprometterande art. Hot mot ministrar och terroristhot mot flygplatser. Mitt i allt detta ska Mattias och Susanne få sitt gemensamma liv att gå ihop. De har flyttat ihop och försöker hitta rutiner och vardag i varannanveckaslivet med Mattias barn, vilket inte är så lätt när den äldsta, en flicka på 14 jordsnurr, tar ut svängarna i sin pubertet.
Kalla mig lättroad, men jag tycker om det här. Det är några timmars svensk spänning med svensk dramatik och svensk upplösning. Perfekt sommarläsning, med andra ord.
Själva handlingen då? Jo, den är både spännande, dagsfärsk och aktuell. Dataintrång och telefonhackning i regeringshuset. Mediarapportering på suspekta nyhetssajter med innehåll av både förvanskad och komprometterande art. Hot mot ministrar och terroristhot mot flygplatser. Mitt i allt detta ska Mattias och Susanne få sitt gemensamma liv att gå ihop. De har flyttat ihop och försöker hitta rutiner och vardag i varannanveckaslivet med Mattias barn, vilket inte är så lätt när den äldsta, en flicka på 14 jordsnurr, tar ut svängarna i sin pubertet.
Kalla mig lättroad, men jag tycker om det här. Det är några timmars svensk spänning med svensk dramatik och svensk upplösning. Perfekt sommarläsning, med andra ord.
söndag 16 juni 2013
Inferno - Dan Brown
Han blir ständigt nedskriven, Dan Brown. Han kanske inte sörjer det alltför mycket, utan skrattar nog snarare hela vägen till banken eftersom läsarna troget köper böckerna och slukar dem för vad de är: faktaspäckade spänningsromaner om sådant som är aktuellt i tiden. Da Vinci-koden handlade om Jesu roll och liv, Änglar och demoner handlade om påvens mänskliga gestalt samt om katolska kyrkans inställning till vetenskapen, I cirkelns mitt om eventuellt liv ute i rymden och en har jag glömt namnet på, men den handlade om (vill jag minnas) telefonavlyssning och e-postövervakning.
Man vet vad man får. Det är ungefär som den där flickan i en Cole Porter-sång - alltså inget som frångår mallen. Brown levererar en skurk, ett problem som ska lösas under tidspress och professor Robert Langdon är den godhjärtade riddaren som tillsammans med en vacker kvinna (som han för övrigt inte är det minsta sexuellt attraherad av) ska ställa allt till rätta.
Den här boken, Inferno, är inget undantag, men den bjuder faktiskt på några överraskningar. I romanens inledning vaknar Langdon upp på ett sjukhus med minnesförlust och bara några sidor senare har han utsatts för ett mordförsök. Han flyr tillsammans med den unga läkaren Sienna Brooks och när de finner en behållare med ett gömt meddelande som anspelar på Dantes Inferno kan jakten börja.
Visst är det så att man kan störa sig på att Langdon mitt under en språngmarsch som gäller liv och död ändå hinner reflektera över bysantisk arkitektur eller hur gamla anor en viss kryddmarknad har, men det gör mig inte så mycket. Romanen utspelar sig i huvudsak i Florens och eftersom jag nyligen varit där tycker jag att historielektionerna jag får blir riktigt intressanta. Många anspelningar görs på Langdon som snabbtänkt och man får genom andra personer veta hur imponerande hans intellekt ter sig i dessa pressade situationer, men jag väljer att blunda lite samt att läsa lite snabbt och översiktligt. Då står man ut med de där lite klumpiga passagerna.
Det nya greppet i den här boken är den genetiska krigsföringen, eller genetiska terrorismen om man vill kalla det för det. Det finns en tydligare domedagskänsla i den här romanen och lite nya grepp tar den gode Brown både när det gäller tjejen och när det gäller intrigen. Han har skrivit fast sig, säkert både på gott och ont, eftersom han inte kan skriva ytterligare en bok utan att helt och hållet avsluta händelseförloppet från den här.
Som litteraturvetare kan man naturligtvis njuta av Dante-lektionerna som Inferno erbjuder. Inferno är en av tre delar i Den gudomliga komedin och berättar om Dantes vandring ner till Helvetet. Om man kan någonting om detta innan man läser så är detta en uppfräschning av detaljerna och om man inte kan någonting alls innan man läser kan man ändå vila i förvissningen om att Brown kommer att berätta, och det detaljerat, om precis allt som finns att veta. Han hinner till och med kommentera versmåtten i originalskriften, men återigen: det stör inte mig.
Sedan lär man sig ju faktiskt också en hel del. Ta till exempel ordet karantän. När pesten härjade under medeltiden beslutade man att skepp först måste ligga ankrade utanför hamnen i fyrtio dagar innan de fick komma i land. Italienskans ord för fyrtio, quarantena, har gett namn åt just denna företeelse.
En regnig dag är det här precis vad min hjärna, som från och med i förrgår tog semester, behöver och mäktar med. Vill man vara pretentiös kan man läsa Ian McEwan eller P.O. Enquist. Vill man vara pretentiös och ändå läsa den här boken kan man fördjupa sig i sina Dante-studier. Jag vill bara bli underhållen och känna att jag faktiskt fortfarande är läskunnig och då finns inget bättre än sådana här böcker.
Man vet vad man får. Det är ungefär som den där flickan i en Cole Porter-sång - alltså inget som frångår mallen. Brown levererar en skurk, ett problem som ska lösas under tidspress och professor Robert Langdon är den godhjärtade riddaren som tillsammans med en vacker kvinna (som han för övrigt inte är det minsta sexuellt attraherad av) ska ställa allt till rätta.
Den här boken, Inferno, är inget undantag, men den bjuder faktiskt på några överraskningar. I romanens inledning vaknar Langdon upp på ett sjukhus med minnesförlust och bara några sidor senare har han utsatts för ett mordförsök. Han flyr tillsammans med den unga läkaren Sienna Brooks och när de finner en behållare med ett gömt meddelande som anspelar på Dantes Inferno kan jakten börja.
Visst är det så att man kan störa sig på att Langdon mitt under en språngmarsch som gäller liv och död ändå hinner reflektera över bysantisk arkitektur eller hur gamla anor en viss kryddmarknad har, men det gör mig inte så mycket. Romanen utspelar sig i huvudsak i Florens och eftersom jag nyligen varit där tycker jag att historielektionerna jag får blir riktigt intressanta. Många anspelningar görs på Langdon som snabbtänkt och man får genom andra personer veta hur imponerande hans intellekt ter sig i dessa pressade situationer, men jag väljer att blunda lite samt att läsa lite snabbt och översiktligt. Då står man ut med de där lite klumpiga passagerna.
Det nya greppet i den här boken är den genetiska krigsföringen, eller genetiska terrorismen om man vill kalla det för det. Det finns en tydligare domedagskänsla i den här romanen och lite nya grepp tar den gode Brown både när det gäller tjejen och när det gäller intrigen. Han har skrivit fast sig, säkert både på gott och ont, eftersom han inte kan skriva ytterligare en bok utan att helt och hållet avsluta händelseförloppet från den här.
Som litteraturvetare kan man naturligtvis njuta av Dante-lektionerna som Inferno erbjuder. Inferno är en av tre delar i Den gudomliga komedin och berättar om Dantes vandring ner till Helvetet. Om man kan någonting om detta innan man läser så är detta en uppfräschning av detaljerna och om man inte kan någonting alls innan man läser kan man ändå vila i förvissningen om att Brown kommer att berätta, och det detaljerat, om precis allt som finns att veta. Han hinner till och med kommentera versmåtten i originalskriften, men återigen: det stör inte mig.
Sedan lär man sig ju faktiskt också en hel del. Ta till exempel ordet karantän. När pesten härjade under medeltiden beslutade man att skepp först måste ligga ankrade utanför hamnen i fyrtio dagar innan de fick komma i land. Italienskans ord för fyrtio, quarantena, har gett namn åt just denna företeelse.
En regnig dag är det här precis vad min hjärna, som från och med i förrgår tog semester, behöver och mäktar med. Vill man vara pretentiös kan man läsa Ian McEwan eller P.O. Enquist. Vill man vara pretentiös och ändå läsa den här boken kan man fördjupa sig i sina Dante-studier. Jag vill bara bli underhållen och känna att jag faktiskt fortfarande är läskunnig och då finns inget bättre än sådana här böcker.
onsdag 12 juni 2013
Livet efter dig - Jojo Moyes
Ibland går livet i stereo. Jag ser en film som handlar om en oväntad vänskap mellan en vårdnadstagare och en assistent (En oväntad vänskap). Jag ser en annan film om en tjej som blir sällskapsdam/assistent åt en blind kille (E.G.O.). Jag går in på biblioteket och lånar en bok eftersom författarnamnet gör att det ringer en liten klocka. Jojo Moyes är ett namn som liksom sätter sig. Man blandar inte ihop henne med någon annan, även om Mo Yan innehåller ungefär samma bokstäver.
Polis - Jo Nesbø: Äntligen!
Boken sålde slut på två dagar i Norge. Det är förståeligt.
Det står på framsidan att det är en Harry Hole-roman, men det går väl inte? Han dog ju? Och om man inte är helt övertygad om att han faktiskt dog i den förra boken så blir man övertygad om det senare. Det ligger nämligen en man på sjukhuset som har polisövervakning dygnet runt, på grund av att det finns onda krafter som vill se honom eliminerad. Mannens namn förblir hemligt eftersom han är riktigt illa ute.
Han gör någonting speciellt, Jo Nesbø, när han skriver. Att
polisen inte är alltigenom god, det är visst och sant, men inte heller skurken
är alltigenom ond. Kanske är det Nesbøs förmåga att fånga det allmänmänskliga
som gör att jag ändå har en fot kvar i deckarträsket när jag försöker lämna
alla andra deckarpölar. Många kriminalromaner tappar attraktiviteten när deras
huvudpersoner stagnerar i någon sorts tonårstrotsighet när det gäller
förhållningssättet gentemot auktoriteter. Sådan är inte Harry Hole. Han växer
upp. Omvärderar vad som är viktigt i livet. Håller sig på mattan. Visst river
det och sliter i honom, både när det gäller arbetet som ska utföras, men även
när det kommer till alkoholen. Sedan, när mattan dras undan under hans fötter,
blixtrar han till och blir som en hämndlysten furie. Seriemördaren som härjar
går synnerligen diaboliskt till väga när han kallar poliser till tidigare
brottsplatser och avrättar dem på samma sätt som de tidigare offren. Nesbö drar
sig inte för att ha ihjäl människor och boktiteln visar tydligt på vilken
kategori som är mest utsatt i den här romanen: Polis.
De sexhundra sidorna bara svischade förbi eftersom jag såg
till att få sitta ostörd en hel dag. Vinddraget som uppstod när jag bläddrade
och bläddrade för att snabbt få reda på vad som skulle hända och hur det skulle
gå kan ha orsakat en liten förkylning, men det var det i så fall värt.
måndag 10 juni 2013
Starcrossed: Helena - Josephine Angelini
Vilken positiv överraskning det här blev! Jag valde den, håll i er nu, tack vare omslaget. Det är en snygg bok med dramatiskt utseende i svart och guld. Jag störde mig tidigt på vissa formuleringar och suckade irriterat över den ibland fumliga översättningen. Sedan glömde jag allt sådant och läste vidare för att få veta vad som skulle hända och hur allt hängde ihop.
Helena är vacker på ett sätt som tar andan ur betraktaren, oavsett om personen är av samma eller motsatt kön. Ändå hatar hon uppmärksamhet och blir ofta klumpig och generad under andras blickar. Som person är hon lugn och timid och vill göra så lite väsen som möjligt av sig. Därför är det mycket oväntat, inte minst för henne själv, att hon flyger på den nya killen Lucas i korridoren och försöker döda honom med sina bara händer första gången de får syn på varandra.
Om inte det fångar läsarens uppmärksamhet vet jag inte vad som saknas. Det är en bra och dramatisk början. De första ledtrådarna till det mytiska innehållet kommer när person efter person presenteras: Cassandra, Creon, Hector, Castor, Daphne och Jason. Den grekiska mytologin skrivs in i den här berättelsen med kärleksfulla blinkningar till Homeros som historieskrivare samt till historiska verk som Iliaden, Odysséen och Aeniden. Man behöver inte vara litteraturhistoriskt intresserad för att tycka att det här är intressant, men visst ger det en extra krydda.
Helena och de flesta i den nyanlända familjen Delos är halvgudar, skapade och formade som arketyper ur den grekiska gudavärlden. Som sådana har de fått olika gåvor att använda på gott eller ond. Det visar sig att gudaätterna ligger i strid med varandra och familjen Delos är en utbrytargrupp som inte vill leva tillsammans med sina mer fanatiska ättlingar. Helena är till en början helt omedveten om sina speciella förmågor och det blir familjen Delos som hjälper henne att utvecklas som halvgud. Samtidigt spirar en komplicerad kärlek mellan Helena och Lucas: de kan inte vara ifrån varandra, samtidigt som Lucas är mycket noggrann med att inte komma henne för nära. Varför han uppför sig så visar sig mot slutet av boken.
Likheterna med Twilight är många: Helena är Bella; den lite klumpiga och fula ankungen som ska utvecklas till en svan; Lucas är Edward med sina superkrafter som han använder på ett alldeles fullkomligt och för sin ålder moget sätt; syskonen och kusinskaran representerar den goda, den bittra, den slagsvillige, den lågmälde osv. Kanske är jämförelserna orättvisa, för de stör inte mig. Det blir intressant, är spännande och jag vill efter avslutad läsning genast låna del två, Hades, för att få reda på hur berättelsen fortsätter. Det är sådana här böcker jag önskade fanns när jag själv var tonåring.
Helena är vacker på ett sätt som tar andan ur betraktaren, oavsett om personen är av samma eller motsatt kön. Ändå hatar hon uppmärksamhet och blir ofta klumpig och generad under andras blickar. Som person är hon lugn och timid och vill göra så lite väsen som möjligt av sig. Därför är det mycket oväntat, inte minst för henne själv, att hon flyger på den nya killen Lucas i korridoren och försöker döda honom med sina bara händer första gången de får syn på varandra.
Om inte det fångar läsarens uppmärksamhet vet jag inte vad som saknas. Det är en bra och dramatisk början. De första ledtrådarna till det mytiska innehållet kommer när person efter person presenteras: Cassandra, Creon, Hector, Castor, Daphne och Jason. Den grekiska mytologin skrivs in i den här berättelsen med kärleksfulla blinkningar till Homeros som historieskrivare samt till historiska verk som Iliaden, Odysséen och Aeniden. Man behöver inte vara litteraturhistoriskt intresserad för att tycka att det här är intressant, men visst ger det en extra krydda.
Helena och de flesta i den nyanlända familjen Delos är halvgudar, skapade och formade som arketyper ur den grekiska gudavärlden. Som sådana har de fått olika gåvor att använda på gott eller ond. Det visar sig att gudaätterna ligger i strid med varandra och familjen Delos är en utbrytargrupp som inte vill leva tillsammans med sina mer fanatiska ättlingar. Helena är till en början helt omedveten om sina speciella förmågor och det blir familjen Delos som hjälper henne att utvecklas som halvgud. Samtidigt spirar en komplicerad kärlek mellan Helena och Lucas: de kan inte vara ifrån varandra, samtidigt som Lucas är mycket noggrann med att inte komma henne för nära. Varför han uppför sig så visar sig mot slutet av boken.
Likheterna med Twilight är många: Helena är Bella; den lite klumpiga och fula ankungen som ska utvecklas till en svan; Lucas är Edward med sina superkrafter som han använder på ett alldeles fullkomligt och för sin ålder moget sätt; syskonen och kusinskaran representerar den goda, den bittra, den slagsvillige, den lågmälde osv. Kanske är jämförelserna orättvisa, för de stör inte mig. Det blir intressant, är spännande och jag vill efter avslutad läsning genast låna del två, Hades, för att få reda på hur berättelsen fortsätter. Det är sådana här böcker jag önskade fanns när jag själv var tonåring.
söndag 9 juni 2013
Och bergen svarade - Khaled Hosseini
Romanen inleds med en saga som berättas för två barn: Ett fasansfullt monster rövar bort ett barn från varje by och föräldrarna står skräckslagna vid sidan om, utan att kunna göra någonting. Så berättas det att den yngste pojken, faderns favorit, blir det barn som förs bort och fadern blir sjuk av sorg. En dag reser sig dock fadern upp och går iväg för att leta reda på sin son, även om det innebär att han kommer att dö i sina försök att göra så. När han väl hittar sonen blir uppdraget svårare: sonen har tillgång till porlande rent vatten och lummiga och skuggande trädgårdar att springa runt i, någonting som fadern aldrig kan ge honom. Tvärt om bor familjen i ett kargt område, utan tillgång till rent vatten och med en daglig kamp för överlevnad i det uttorkade landskapet. Fadern får två val där det ena innebär att han tar med sig sonen därifrån, medveten om att pojken kunde ha haft allt det fadern eftersträvat men aldrig kan ge honom själv. Det andra valet innebär att han lämnar pojken som redan glömt honom, dricker en dryck och går tillbaka till sin familj. Det fadern inte vet då är att drycken kommer att innebära att han själv glömmer att han har sett sin son igen.
Berättelsen ramar in det val som Abdullahs och Paris far
står inför i verkligheten. Familjen svälter och de har inte råd att mätta alla
munnar i huset samtidigt som den nya hustrun väntar ytterligare ett barn. När
fadern sätter Pari i en liten vagn och gör sig redo att färdas till Kabul till
fots, börjar Abdullah att följa efter. Fadern motar bort honom, puttar honom,
slår till honom och kastar till och med sten på honom, men Abdullah låter sig
inte skrämmas. Han är den som har tagit hand om Pari hela hennes liv, han har
tröstat henne, bytt blöja på henne, matat henne och glatt henne med fina
överraskningar. Fadern låter honom till slut följa med och när de kommer fram
till Kabul och det gifta men barnlösa paret förstår Abdullah att besöket aldrig
kan sluta väl.
Läsaren får sedan följa olika personer under femtio års tid.
Det är nutidsskildringar av ett Afghanistan i ständigt krig, utan att för den
sakens skull fastna i ältandet av elände. Författaren skriver att så mycket
redan har skildrats, att så mycket redan är omskrivet, att det inte är någon
idé att upprepa det och detta kan vara ett av de mest geniala dragen i en sådan
här typ av bok. Istället beskrivs hur chauffören till det barnlösa paret
upplever den sönderbombade muren, hur bilen snabbt blir obrukbar och hur
sjukvården försämras i landet. I en annan berättelse får man följa den grekiske
tolken som kommit till landet som volontär, men som själv har flytt sitt
hemland av andra orsaker än krig. I andra kapitel får man följa Pari och det
liv som följde efter det att hon plötsligt skiljts ifrån sin familj. Hon har
inga minnen av sin första familj, men Abdullah minns tillräckligt mycket för
dem båda. Hans liv har också påverkats och att skiljas så abrupt från sin lillasyster
skär djupa sår i själen.
Det här är en riktigt snyggt berättad bok och den är en
viktig påminnelse om att människor i utsatta områden, med annan religion och
hemmahörande i en annan kultur inte är olika andra människor. De sörjer lika
djupt, de längtar lika mycket och gråter lika heta tårar. De har samma
svårigheter med att lösgöra sig från sina föräldrar, att möta döden och att
åldras. Jag har tyckt så bra om författarens tidigare böcker, Flyga drake och Tusen strålande solar, men av många anledningar är det här hans
bästa.
Det är någonting visst med Khaled Hosseinis romaner.
Framsidorna till exempel är vackra och lockar till läsning och den här, Och bergen svarade, är inget undantag.
Den gula fjädern som syns på några ställen symboliserar mycket av historien,
men mer ska jag inte berätta om det.
Bok och bild från förlaget.
måndag 3 juni 2013
Snart...
...är det dags! Recensionsdatum för Och bergen svarade samt Polis närmar sig. I väntan på detta går jag även i väntans tider när det gäller att få bokpaketet som jag har beställt från Adlibris. Möcket roligt. Möcket spännande men inte möcket dyrt.
Förgiftade Äpplens Klubb - Lily Archer
En bekant till mig berättade att hennes bonusson hade brustit i gråt när hon och hennes sambo, tillika pojkens far, hade berättat att de skulle gifta sig. Hon frågade honom varför han var ledsen och tänkte att det kanske berodde på att pojken hoppades på att mamman och pappan skulle bli tillsammans igen. Förklaringen var dock mycket enklare, och kanske mer logisk, än så.
- Jag vill inte att ni ska gifta er, för då blir du min styvmamma och då kommer du att hata mig!
Min bekanta är en god människa och hon älskar sina bonusbarn. Styvmödrarna i Lily Archers bok Förgiftade Äpplens Klubb är inte lika goda. De är mer tyrannlika, med omöjliga krav, med fåniga idéer och med den saken gemensam att de tycker riktigt illa om sina styvdöttrar.
Reena, Alice och Molly är så olika man någonsin kan bli och till en början hittar de inga gemensamma nämnare förutom att de går på samma internatskola. De gör sitt bästa för att upprätthålla någon sorts fasad så att andra inte ska förstå hur familjesituationen ser ut. När allting ändå rämnar för dem och de upptäcker att de inte är ensammast i världen med detta sagolika problem startar de Förgiftade Äpplens Klubb, med huvudsakligt mål att kräva hämnd på sina antagonister och detta genom att ta ifrån styvmödrarna det som betyder mest för dem.
Det här är en lättsam och underhållande ungdomsbok som innehåller allt från pinsamma möten med den snygga killen till roliga beskrivningar av kulturkrocken när en vit kvinna låtsas vara indier. Naturligtvis kommer det en bal i slutet av berättelsen, men det är faktiskt ingen som tappar en sko. Däremot visar det sig att tonårstjejernas föreställningar om rätt och fel och om gott och ont, inte riktigt är lika svartvitt som de först tror.
Utgiven av Natur och kultur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...