söndag 23 april 2017

Törst - Jo Nesbø

Om man läser titeln slarvigt så kan man få för sig att boken heter Tröst, men en trogen Nesböläsare bör förstå bättre. Det handlar om törst  - den allra värsta sorten.

Finns det då ingen ände på hur mycket elände Harry Hole ska behöva utstå? Tydligen inte. I Jo Nesbös senaste roman, Törst, möter vi en huvudkaraktär som varken karaktären själv eller läsaren känner igen: han är - håll i er nu - tillfreds. Det har gått en tid sedan han lämnat polisyrket och nu är han föreläsare vid Polishögskolan. Väl så, men säg den lycka som varar.

Det finns två sidor av den här törsten, där den ena utgörs av den nyktra alkoholistens och den andra av vampyrism. Någon dödar människor och dricker deras blod, vilket snabbt gör att polisen står handfallen. När Harry Hole uppvaktas för att sätta ihop en specialstyrka med enda mål att ta fast förövaren ligger det i mångas intressen att fallet klaras upp snabbt. Harry vill inte ta sig an uppdraget, men trots sin popularitet har han under sina år också samlat på sig fiender som har hållhakar på honom och han tackar ja. Egentligen beror inte hans ovilja på att han måste möta ond, bråd död igen, utan för att han blir en annan, en annan version av sig själv, en som blir otillgänglig för familjen och som gärna vill dricka.

Det blir bara värre och värre för varje bok, mörkare och grymmare, samtidigt som ett uppklarat fall också lägger upp bollen på volley inför en fortsättning. I den här romanen planteras många detaljer som kommer att låta det bli möjligt för Harry Hole att uppstå återigen. Frågan är bara hur mycket mer han klarar av - för att inte tala om hur mycket mer läsaren kommer att klara av? Jag gillar't.

Bild lånad från förlaget.

fredag 7 april 2017

Sanning och skvaller - Curtis Sittenfeld

När en svensklärare är alldeles mättad på ord efter nationella prov är det här som att få ta av sig pjäxorna efter en dag i skidbacken: fullständigt och underbart befriande!

Det bor en Austenist i mig, vilket gör att jag ofta och gärna bekantar mig med sådant som har med Jane Austen att göra. Jag och en ansenlig grupp vänner kallar emellanåt till AA-möten: Anonyma Anglofiler och sedan är frosseriet totalt. Kanske blir det dags igen efter att ha läst den här?

Sanning och Skvaller - Stolthet och fördom. Det är fortfarande Elizabeth som står i centrum och Darcy är precis sig lik , med den skillnaden att det är mellanvästern i ett modernt USA. Liz är skribent vid en damtidning som kämpar för att uppfattas som intellektuell och Darcy är hjärnkirurg. Jane, den godmodiga systern driver en yogastudio precis lika menlöst som hon sitter och syr i en soffa i originalversionen. Bingley däremot, han har varit med i en dokusåpa av bachelor-klass, vilket har gjort honom till en megakändis. Så fortsätter det: Lydia och Kitty går på paleodiet när de inte kör cross-fit-pass och Mary stänger in sig på sitt rum för att studera. Mamman är lika odräglig och nervös som i ursprungsverket medan pappan med sina hjärtproblem vresigt söker sig till ensamheten.

Mitt i berättandet söker de sig in, de där omisskännliga formuleringarna som man känner igen från Austens författarskap, men samtidigt blandas de upp av mer moderna företeelser som svordomar och hatsex. Det är klart att Liz och Darcy ska ha hatsex, för annars vore det inte trovärdigt. Men är det trovärdigt i övrigt då? Självklart inte, i alla fall inte mer än någon annan romantisk komedi där tjejen börjar med att falla för fel kille och där den snorkiga killen i slutet visar sig vara allt hon drömt om och mer. Ändå är det skönt berättat med uppfriskande detaljer: det är inte Katherine De Bourgh (eller Kathy som hon kallas här) som försöker sätta käppar i hjulet (utan Bingley-systern) och i den här versionen är hon superfeminist! Darcys syster har ätstörningar och det förekommer förutom allt detta både transpersoner och familjer av mixad härkomst. Jag gillar't.

Läser man recensioner om boken, av denna kvinna som bland annat skrivit I en klass för sig och Presidentens hustru, så manglas den sönder totalt. Men självklart! Det är som om lättsmält litteratur som kan föda intresse för tidigare kultklassad sådan bara måste dö! Ihjäl med den. Jag kan läsa de där recensionerna med en ganska medkännande sorg för personen som skrivit dem: så tragiskt att inte kunna ta litteratur, hög som låg (om det ens finns en sådan) med både en nypa salt och en klackspark.

Bild lånad av förlaget.

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...