Jag fick Lobbyisten hemskickad av Norstedts förlag tillsammans med en annan bok. Två veckor senare fick jag samma bok igen. Dubbeltack för det, alltså.
Därför passar jag på att lotta ut den här. Jag har aldrig använt bloggen till det förr, men jag testar. Kanske finns det någon lässugen människa där ute.
Utlottningen pågår till och med onsdag nästa vecka, alltså den 4/8.
Spelregler (eller lät det torrt och tråkigt? Vi kallar dem ROLIGA spelregler):
- Jag är både enväldig och enfaldig domare. Utlottningen kommer att vara högst opartisk och min man kommer att övervaka att allt går rätt till. Hans engagemang kan ifrågasättas men kommer ändå inte att kunna överklagas.
- Du måste inte ha en egen blogg. Skriv en kommentar till det här inlägget och tala bara om att du vill vara med.
- Du kan vara anonym. Om det blir du som vinner meddelar jag det på bloggen och då får du maila mig din hemadress. Vid det laget blir det dock svårt att vara anonym .
- Om vinnaren är en person i min närhet tar jag mig friheten att antingen hemsöka denne eller så tar jag med boken till en allmän plats för överlämning.
- Boken bör läsas inom ett år efter vinst (av vinnaren att föredra) och sedan förväntar jag mig ett utlåtande i form av en kommentar på mitt blogginlägg av boken. Det hittar du här.
What the f*ck. Good luck.
lördag 31 juli 2010
torsdag 29 juli 2010
Den förlorade symbolen - Dan Brown
I den tredje romanen med symbolikprofessor Robert Langdon som ciceron vet man vad man får. Upplägget känns igen från Da Vinci-koden och Änglar och demoner. Langdon är kallad till ett möte som visar sig innebära någonting annat än den föreläsning han förväntas hålla. En kär gammal vän är i trubbel och Langdon måste lita till sin kunskap samt till sin oerhörda slutledningsförmåga för att komma fram till svar på gåtor inom utsatt tid. Han är även flankerad av en vacker kvinna, kunnig på de få områden han själv inte behärskar.
Ändå är det rätt intressant. Dan Brown har vävt ihop den amerikanska huvudstadens arkitektur med Frimurarordens hemliga sällskap och symboler. Det kanske låter föga upphetsande, men med en ond, helkroppstatuerad galning jagande i hasorna går pulsen upp ett par slag. Dan Brown är dessutom den okrönte konungen av att avsluta ett kapitel med en cliffhanger. Med andra ord måste man läsa vidare bara för att höra vad som ska hända här näst.
Samtidigt vill jag skrika rakt ut av galen frustration när bokens miljonte pyramid presenteras. Robert Langdon beskrivs dessutom som Frodo i "Sagan om ringen". Det vill säga att han är förfärad och förvånad precis hela tiden. Mellan dessa två känsloyttringar kommer han till insikt, efter insikt, efter insikt, efter insikt, efter insikt. Langdons läromästare och mentor Peter Salomon (nej, namnet är inte valt av en slump, för Salomons vishet är en tydlig tråd) säger att hemligheten avslöjas för den värdige. Jag vet inte om jag håller med om att Langdon är speciellt värdig efter att vara så här trögfattad.
En tanke som dyker upp när jag läser är att Langdon måste vara en av litteraturens mest asexuelle romanfigur. Han är omgiven av smarta och vackra kvinnor i bok efter bok, men han stöter inte på en enda av dem. Tack vare detta slipper man pinsamma sexbeskrivningar som annars brukar petas in i böcker liknande dessa, som vore det en obligatorisk scen att beskriva.
Den här katt-och-råtta-leken är ganska underhållande fram till slutet. Avtoningen, alltså avslutningen som ska låta läsaren andas ut och smälta intrycken, blir alldeles för lång. De långa föreläsningar romanfigurerna hållit för varandra ditintills fungerar eftersom det för bokens handling framåt. De sista monologerna om än det ena än det andra får mig att undra hur snäll redaktör Brown egentligen har. Eller så är redaktörerna, precis som majoriteten av USA:s manliga befolkning verkar vara, en frimurare han också och därför älskar de ändlösa korshänvisningarna mellan orden, religionen och vetenskapen.
Ändå är det rätt intressant. Dan Brown har vävt ihop den amerikanska huvudstadens arkitektur med Frimurarordens hemliga sällskap och symboler. Det kanske låter föga upphetsande, men med en ond, helkroppstatuerad galning jagande i hasorna går pulsen upp ett par slag. Dan Brown är dessutom den okrönte konungen av att avsluta ett kapitel med en cliffhanger. Med andra ord måste man läsa vidare bara för att höra vad som ska hända här näst.
Samtidigt vill jag skrika rakt ut av galen frustration när bokens miljonte pyramid presenteras. Robert Langdon beskrivs dessutom som Frodo i "Sagan om ringen". Det vill säga att han är förfärad och förvånad precis hela tiden. Mellan dessa två känsloyttringar kommer han till insikt, efter insikt, efter insikt, efter insikt, efter insikt. Langdons läromästare och mentor Peter Salomon (nej, namnet är inte valt av en slump, för Salomons vishet är en tydlig tråd) säger att hemligheten avslöjas för den värdige. Jag vet inte om jag håller med om att Langdon är speciellt värdig efter att vara så här trögfattad.
En tanke som dyker upp när jag läser är att Langdon måste vara en av litteraturens mest asexuelle romanfigur. Han är omgiven av smarta och vackra kvinnor i bok efter bok, men han stöter inte på en enda av dem. Tack vare detta slipper man pinsamma sexbeskrivningar som annars brukar petas in i böcker liknande dessa, som vore det en obligatorisk scen att beskriva.
Den här katt-och-råtta-leken är ganska underhållande fram till slutet. Avtoningen, alltså avslutningen som ska låta läsaren andas ut och smälta intrycken, blir alldeles för lång. De långa föreläsningar romanfigurerna hållit för varandra ditintills fungerar eftersom det för bokens handling framåt. De sista monologerna om än det ena än det andra får mig att undra hur snäll redaktör Brown egentligen har. Eller så är redaktörerna, precis som majoriteten av USA:s manliga befolkning verkar vara, en frimurare han också och därför älskar de ändlösa korshänvisningarna mellan orden, religionen och vetenskapen.
tisdag 27 juli 2010
Världens lyckligaste folk - Lena Sundström
Lena Sundström ställer många viktiga frågor i sitt reportage om grannlandet Danmark. Hon utgår bland annat från fientligheten mot "de fremmende" och den restriktiva invandringspolitiken i sin kartläggning av som drivit landet att agera som de gör. I Sverige får Sverigedemokraterna allt fler väljare, och tyckare och kännare sitter i morgonsoffor med teorier om vad det kan bero på. Kan Danmarks situation bli verklighet i Sverige? Vad skulle konsekvenserna kunna bli om Sverigedemokraterna kom in i riksdagen? Jag vill gärna tro att de skulle bli ihjältigna, men förstår att det är en fåfäng tanke. Om de skulle få en vågmästarroll tror jag att vi skulle få se en politik som påminde om hela havet stormar, med ett resultat som för alltid skulle förändra landet.
Sundström har en underskön ironi i mycket av det hon iakttar. Satiriska liknelser används för att visa på hur urbota dumma vissa resonemang i de främlingsfientliga debatterna kan vara. Danmarks "intagningsprov" som invandrare måste göra som ett led i att bli dansk medborgare är så svårt att de inhemska medborgarna inte klarar av det. Paeredanskarna vet inte heller vilket år det kvinnliga landslaget vann VM i handboll. De vet inte heller hur många kvadratmeter Danmarks yta är eller varför Harald Blåtand reste runt Jelling omkring år 965.
Hon skildrar många svåra frågor genom att tala med människor, vanligt folk och politiker, för att gå till botten med varifrån främlingsfientligheten härstammar. Och hur det kunde gå så snabbt. Hon beskriver politiska partiers kalkylerande, inte för att bli det största partiet, utan för att få nog många röster för att få vara med och bestämma. "Skit i om 90% är emot oss, bara vi får de andra 10%." Här beskrivs Pia Kjærsgaard, Dansk Folkepartis härförare, utförligt. Hennes framgångar inom dansk politik är verkligen fascinerande - och mycket skrämmande. Har vi tur finns ingen i Sverige som kan få en liknande roll, även om Bert Karlsson och Ian Wachtmeister gjorde ett försök.
Sundström har en underskön ironi i mycket av det hon iakttar. Satiriska liknelser används för att visa på hur urbota dumma vissa resonemang i de främlingsfientliga debatterna kan vara. Danmarks "intagningsprov" som invandrare måste göra som ett led i att bli dansk medborgare är så svårt att de inhemska medborgarna inte klarar av det. Paeredanskarna vet inte heller vilket år det kvinnliga landslaget vann VM i handboll. De vet inte heller hur många kvadratmeter Danmarks yta är eller varför Harald Blåtand reste runt Jelling omkring år 965.
Hon skildrar många svåra frågor genom att tala med människor, vanligt folk och politiker, för att gå till botten med varifrån främlingsfientligheten härstammar. Och hur det kunde gå så snabbt. Hon beskriver politiska partiers kalkylerande, inte för att bli det största partiet, utan för att få nog många röster för att få vara med och bestämma. "Skit i om 90% är emot oss, bara vi får de andra 10%." Här beskrivs Pia Kjærsgaard, Dansk Folkepartis härförare, utförligt. Hennes framgångar inom dansk politik är verkligen fascinerande - och mycket skrämmande. Har vi tur finns ingen i Sverige som kan få en liknande roll, även om Bert Karlsson och Ian Wachtmeister gjorde ett försök.
Det går inte att sammanfatta allt viktigt i den här boken utan att inlägget får en längd motsvarande en C-uppsats, men hon visar bland annat på hur vissa anser att man inte kan håna en muslim, eftersom man bara säger sanningen. Det är otroligt roligt när Lena Sundström ringer till fobiskolan i Köpenhamn för att fråga om deras behandling går att tillämpa på de personer som är rädda för muslimer. Lika roligt är resonemanget om varför vi inte bjuder eritreaner på Västerbottensost.
Det här är en oerhört viktig bok. Läs den och köp sedan en extra att ge till någon du känner. Så här inför valet 2010 är det också intressant att notera i vilka sammanhang Moderaterna och Folkpartiet nämns i Lena Sundströms bok. Världens lyckligaste folk är en beskrivning av hur främlingsfientlighet kan förändra ett helt folk samt hur svårt det kan vara att bromsa när skeendet väl tagit fart.
torsdag 8 juli 2010
Lobbyisten - Thomas Bodström
Statssekreterare sätter sak före person och arbetar okuvligt för att förbättra opinionssiffrorna innan valet. Polis och rättsväsende står lamslagna efter flera attacker mot samhället och demokratin. En statsminister står anonymt i bakgrunden, med text-tv påslagen för att hela tiden vara uppdaterad på de senaste händelserna. Privatpersoner under hård press, både i sina yrkes- och privatliv, tvingas ta snabba beslut och hängs lika snabbt ut i pressen. Tankesmedjor och hemliga organisationer, båda med förgreningar in i det absoluta toppskiktet av Sveriges styre arbetar utanför ramarna för vad som faktiskt är tillåtet. Handlingen i Thomas Bodströms Lobbyisten presenteras kortfattat och med högt tempo i en roman som känns aktuell, inte minst på grund av att det är valår både i realtid och i romantid.
De satiriska beskrivningarna av samhället måste ha sin grund i självupplevda situationer och människor, vilket jag roas av samtidigt som jag lite för mycket låter mig uppslukas av tanken på vem i boken som är vem i verkligheten. Handlingen beskriver ett scenario som för mig känns framtida, kanske bland annat för att Alex Schulman och Carolina Gynning leder ett morgonprogram i tv tillsammans, men det tilltalar mig. Likaså intresserar resonemangen om rättssäkerhet mig, där det tydligt framgår att Bodström har en uppfattning som gemene svensk inte skulle känna igen. Bodström kan ju ha diktat ihop de här uppfattningarna, men någonting säger mig att han vill föra ut vissa frågor där romanformen blir medlet.
Det skrivs i recensioner och på bloggar mycket om vad Bodströms böcker inte innehåller och jag motsätter mig inte det. Det är klart att han inte kommer att väljas in i Svenska Akademien, men han gör verkligen inte bort sig heller. För egen del är jag mer intresserad av vad Bodströms roman faktiskt innehåller. Han presenterar en värld han själv är mycket insatt i och visar krasst på hur folkvalda och tillförordnade samarbetar med och motarbetar varandra, allt i kalkylering utifrån vad som kommer att ge goda omdömen i pressen. Och ja, jag tycker fortfarande att det är roligt när Bodström omtalar sig själv som "den där avdankade före detta fotbollsspelaren som pratar alldeles för mycket om fotboll och om sina barn".
Utgiven av Norstedts.
De satiriska beskrivningarna av samhället måste ha sin grund i självupplevda situationer och människor, vilket jag roas av samtidigt som jag lite för mycket låter mig uppslukas av tanken på vem i boken som är vem i verkligheten. Handlingen beskriver ett scenario som för mig känns framtida, kanske bland annat för att Alex Schulman och Carolina Gynning leder ett morgonprogram i tv tillsammans, men det tilltalar mig. Likaså intresserar resonemangen om rättssäkerhet mig, där det tydligt framgår att Bodström har en uppfattning som gemene svensk inte skulle känna igen. Bodström kan ju ha diktat ihop de här uppfattningarna, men någonting säger mig att han vill föra ut vissa frågor där romanformen blir medlet.
Det skrivs i recensioner och på bloggar mycket om vad Bodströms böcker inte innehåller och jag motsätter mig inte det. Det är klart att han inte kommer att väljas in i Svenska Akademien, men han gör verkligen inte bort sig heller. För egen del är jag mer intresserad av vad Bodströms roman faktiskt innehåller. Han presenterar en värld han själv är mycket insatt i och visar krasst på hur folkvalda och tillförordnade samarbetar med och motarbetar varandra, allt i kalkylering utifrån vad som kommer att ge goda omdömen i pressen. Och ja, jag tycker fortfarande att det är roligt när Bodström omtalar sig själv som "den där avdankade före detta fotbollsspelaren som pratar alldeles för mycket om fotboll och om sina barn".
Utgiven av Norstedts.
lördag 3 juli 2010
Dagen efter - Lionel Shriver
Om om inte vore. Eller om om verkligen blev. Lionel Shriver höll mig läsarfängslad när jag plöjde mig igenom Vi måste prata om Kevin och jag ska erkänna att det främst var berättargreppet som gjorde mig intresserad av Dagen efter. En kvinna ställs inför ett avgörande val och i fortsättningen får läsaren följa vad som händer i båda fallen. Vartannat kapitel berättar om händelsernas utveckling i det ena och i det andra fallet.
I fokus står Irina, en barnboksillustratör med strikt ordning i sin vardag. Hon lever i en ordnad tillvaro tillsammans med Lawrence som presenterar henne som sin hustru, trots att de inte är gifta. Hon är rätt nöjd med sitt liv och vet att uppskatta sin icke-make för hans kvaliteter, men det inrutade livet får henne ändå att undra om det inte skulle kunna se annorlunda ut. Irina försöker sig till och med på att öppna lite på locket i äktenskapet för att få till en förändring, men Lawrence ställer sig oförstående till detta.
När Irina äter middag på tu man hand med Ramsey, en framgångsrik och okonventionell snookerspelare och ytligt bekant, uppstår en plötslig spänning dem emellan och hon är väl medveten om att hon står inför ett viktigt avgörande: hon kan återgå till sitt gamla liv med Lawrence eller så kan hon ge efter för sina plötsligt uppkomna känslor för det osäkra alternativet att satsa på Ramsey.
Lionel Shriver stannar inte vid att låta Irina göra ett val, utan i de efterföljande kapitlen berättas båda historierna parallellt. Irina lämnar Lawrence, som är förkrossad över att han inte kunnat vara den person hon behövde. Hans slutenhet och oförmåga att tala med henne om det som verkligen är viktigt upphör och först efter separationen blir han den man hon så länge längtat efter. Då är det dock för sent och hon fullföljer sitt beslut att leva med Ramsey. Denne visar sig dock inte vara den hon trott, men det finns någonting upplivande i detta och hon verkar tycka att hon äntligen lever ut sitt liv. Att detta innebär svartsjuka och långa nattliga gräl är påfrestande och tar nära på knäcken på henne, men det finns en sorts passion i hennes liv som hon varit svältfödd på.
I den andra versionen stannar hon kvar med Lawrence och bristen på förändring hos både dem som par, men framför allt på honom som person, blir mycket tydlig i ljuset av den andra händelseförvecklingen. Lawrence fortsätter att vara otillgänglig och klättrar i karriären, vilket gör honom mer distanserad både kroppsligt och mentalt. I den här berättelsen tänker Irina på hur det hade blivit "om" hon gett efter för sitt infall den där kvällen med Ramsey. Ändå möts hennes och den andre mannens vägar igen och Irina tvingas att konfronteras med vad som inte hände.
Shriver väver ihop de två berättelserna mycket skickligt genom att låta några huvudhändelser finnas med och genom att låta Irina och de två männen reagera olika beroende på vilken version man får följa syns också hur olika personerna har utvecklats. Kritik mot den här boken har varit gällande att det blir mycket som tuggas om, men jag är av motsatt åsikt. Det är detta som gör den här boken riktigt intressant. Flera har jämfört den här boken med filmen Sliding Doors, där två alternativa händelseutvecklingar presenteras utifrån om Gwyneth Paltrow hinner med tunnelbanan eller inte. På samma sätt som hennes två liv i slutänden möts, blir det också i Dagen efter. Irina är inte stolt över det faktum att hon känner sig beroende av en man i sitt liv och jag tilltalas av att det här inte utvecklas till en "ful ankunge förvandlas till en svan"-historia. Irina kommer snarare till insikt än att hon gör en helomvändning.
Precis som i Vi måste prata om Kevin tycker jag att det är alldeles för pratigt. Jag bläddrar snabbt igenom långa beskrivningar av snooker som taktiskt spel och är inte heller intresserad av referat av vilka gator paret Irina/Lawrence brukade promenera längs åtta år tidigare. När det dock bränns och beskrivningarna av hur en människa kan tänka och reagera i ett förhållande - då blir det läskigt bra.
Utgiven av Ordfront.
I fokus står Irina, en barnboksillustratör med strikt ordning i sin vardag. Hon lever i en ordnad tillvaro tillsammans med Lawrence som presenterar henne som sin hustru, trots att de inte är gifta. Hon är rätt nöjd med sitt liv och vet att uppskatta sin icke-make för hans kvaliteter, men det inrutade livet får henne ändå att undra om det inte skulle kunna se annorlunda ut. Irina försöker sig till och med på att öppna lite på locket i äktenskapet för att få till en förändring, men Lawrence ställer sig oförstående till detta.
När Irina äter middag på tu man hand med Ramsey, en framgångsrik och okonventionell snookerspelare och ytligt bekant, uppstår en plötslig spänning dem emellan och hon är väl medveten om att hon står inför ett viktigt avgörande: hon kan återgå till sitt gamla liv med Lawrence eller så kan hon ge efter för sina plötsligt uppkomna känslor för det osäkra alternativet att satsa på Ramsey.
Lionel Shriver stannar inte vid att låta Irina göra ett val, utan i de efterföljande kapitlen berättas båda historierna parallellt. Irina lämnar Lawrence, som är förkrossad över att han inte kunnat vara den person hon behövde. Hans slutenhet och oförmåga att tala med henne om det som verkligen är viktigt upphör och först efter separationen blir han den man hon så länge längtat efter. Då är det dock för sent och hon fullföljer sitt beslut att leva med Ramsey. Denne visar sig dock inte vara den hon trott, men det finns någonting upplivande i detta och hon verkar tycka att hon äntligen lever ut sitt liv. Att detta innebär svartsjuka och långa nattliga gräl är påfrestande och tar nära på knäcken på henne, men det finns en sorts passion i hennes liv som hon varit svältfödd på.
I den andra versionen stannar hon kvar med Lawrence och bristen på förändring hos både dem som par, men framför allt på honom som person, blir mycket tydlig i ljuset av den andra händelseförvecklingen. Lawrence fortsätter att vara otillgänglig och klättrar i karriären, vilket gör honom mer distanserad både kroppsligt och mentalt. I den här berättelsen tänker Irina på hur det hade blivit "om" hon gett efter för sitt infall den där kvällen med Ramsey. Ändå möts hennes och den andre mannens vägar igen och Irina tvingas att konfronteras med vad som inte hände.
Shriver väver ihop de två berättelserna mycket skickligt genom att låta några huvudhändelser finnas med och genom att låta Irina och de två männen reagera olika beroende på vilken version man får följa syns också hur olika personerna har utvecklats. Kritik mot den här boken har varit gällande att det blir mycket som tuggas om, men jag är av motsatt åsikt. Det är detta som gör den här boken riktigt intressant. Flera har jämfört den här boken med filmen Sliding Doors, där två alternativa händelseutvecklingar presenteras utifrån om Gwyneth Paltrow hinner med tunnelbanan eller inte. På samma sätt som hennes två liv i slutänden möts, blir det också i Dagen efter. Irina är inte stolt över det faktum att hon känner sig beroende av en man i sitt liv och jag tilltalas av att det här inte utvecklas till en "ful ankunge förvandlas till en svan"-historia. Irina kommer snarare till insikt än att hon gör en helomvändning.
Precis som i Vi måste prata om Kevin tycker jag att det är alldeles för pratigt. Jag bläddrar snabbt igenom långa beskrivningar av snooker som taktiskt spel och är inte heller intresserad av referat av vilka gator paret Irina/Lawrence brukade promenera längs åtta år tidigare. När det dock bränns och beskrivningarna av hur en människa kan tänka och reagera i ett förhållande - då blir det läskigt bra.
Utgiven av Ordfront.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...