tisdag 21 september 2010

Pippi och femåringar kan och klarar nog precis allt faktiskt

Jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte tokälskade Pippi Långstrump när jag var barn. Jag tyckte att det var så jobbigt när hon kraschade födelsedagsfesten och förstörde tårtan. Däremot blev det varmt och skönt i hjärtat när hon hjälpte Ville som blev mobbad av den elake Bengt. Jag har nog kommit över det. I alla fall gör jag mitt yttersta för att inte överföra tveksamheten till barnen, utan hoppas att de tycker att hon är precis så cool och självständig som hon alltid har varit.

I Pippi ordnar allt och andra serier får man följa med Pippi i korta avsnitt där hon är med om allt från att fira födelsedag till att rädda folk ur brinnande hus. Femåringen i det här huset älskar alla former av Pippi; den filmatiserade Pippi med Inger Nilsson i huvudrollen, den tecknade Pippi med musik av Anders Berglund, och så den här boken.

Serier som är tecknade med sådan här rörlighet (bilderna av Ingrid Vang Nyman är fantastiska!) inbjuder en femåring, som nog faktiskt kan allt egentligen, till att även läsa själv och fundera över vad som sker.

Bok och bild från förlaget.

Lagom spännande för en skvätträtt snart-sexåring.

Megavega & Supernova och Mjölkmannen är en spännande berättelse om de två superhjältesystrarna Megavega och Supernova som måste flytta ner till jorden för att gömma sig för superskurken Gjerta. När man har bott på månen (!) är det en jobbig omställning att plötsligt på på jorden som en vanlig familj.

Min femåring skrattar högt åt alla tokigheter tjejerna gör. Vega och Nova (som de måste heta när de så hemligt lever under täckmantel) förstår inte vad två hål i väggen ska vara bra för, och därför försöker en utav dem sticka in en sax där, till flyttgubbens stora fasa.

Det här är alldeles lagom spännande för en skvätträdd femåring och alldeles lysande roligt för både mamma och son. Att känna igen figurerna från Svt gör bara saken bättre och jag tror att vi kommer att sträcka händerna i luften lite nu och då för att ropa: - För barnen hela tiden!

Bok och bild från förlaget.

tisdag 14 september 2010

Synvilla - Karina Berg Johansson

Samuel går ombord på färjan som ska ta honom och klasskamraterna ut till Gotland och ut till den sista gemensamma aktiviteten för klassen. Det är mycket som ska bli det sista, för Samuel har bestämt sig för att dö. Han har en kniv i ena rockfickan och har redan bestämt hur han ska använda den.

Samuel har aldrig varit med i någon gemenskap, utan har alltid varit utanför. Genom hans summariska tankegångar låter han läsaren följa med i återblickar av hur det var när hans mamma dog, hur oförstående lärarna och skolan är inför hans obearbetade sorg samt hur han hela tiden kan finnas mitt i en folkhop utan att någon reflekterar över att han är där.

I klassen finns alla personlighetstyper, den ena mer patetisk än den andre, enligt Samuels sätt att se det: de vackra och populära, de manipulativa, de trötta, de obrydda, de som måste bli sedda men som inte blir det oavsett hur mycket de skränar. Det är inte logiskt för honom att vara kär i den vackra Emelie, men ändå kan kan inte motstå henne.

Den här romanen är en psykologisk thriller i miniformat. Den beskriver på ett mycket träffande sätt hur gruppdynamiken kan leva sitt eget liv och sätta igång både positiva och negativa krafter. Problemet blir lite grand att det blir just i miniformat. Vissa blickar och kommentarer ger löften om underliggande mening, men jag lyckas inte uppfatta vad de ska betyda. Det kan bero på att personporträtten inte till fullo får ta ut sina svängar. Bilden av Samuel är dock full av igenkänning och det är en blandning av olika personlighetstyper jag mött många gånger.

Visst har man mött en sådan som Samuel i klassrummet. Många gånger. Jag önskar att han vore lika enkel att identifiera som den här pojken, med lång rock, grova kängor och huva dragen över huvudet. Tyvärr är det de alldeles vanligt klädda, de som faktiskt är med i gemenskapen, som ofta ruvar på de största problemen. Det blir i alla fall spännande och oväntade vändningar tillsammans med ställningstaganden i etiska frågor höjer pulsen betänkligt.

Bok och bild från förlaget.

torsdag 9 september 2010

Snart är jag borta - Hanna Jedvik

Det ges ut så mycket bra litteratur och jag som hållit mig borta från ungdomslitteraturen, mer eller mindre medvetet, tackar min lyckliga stjärna för att jag fått möjligheten att återupptäcka den. Efter att ha läst Hanna Jedviks Snart är jag borta och jämför handlingen med många berättelser jag hör genom jobbet knyter det sig i magen när jag slås av tanken att det verkar vara så hårt att vara ung i dag. Romanens titel har någonting illavarslande över sig och det inledande kapitlet börjar mycket riktigt med att låta läsaren förstå att någonting fruktansvärt har hänt. Någonting som måste vara det värsta en kvinna kan råka ut för samt det efterspel som mot alla odds blir till en vardag som ska orkas med.

Maja kan knappt vänta på att få gå ut sista året på gymnasiet. Hennes längtan bort bränner som sockerdricka i kroppen och hennes sätt att vara som är så fel i den lilla småstaden känns alltid mycket bättre när hon är på besök i stora Göteborg. I Göteborg känner hon sig snyggare, mer normal och faktiskt som om hon kommit hem.

Lina vågar ta plats och skälla, skratta och klaga högt. Det verkar enkelt för henne att ta för sig av livet och skita i vad andra tycker och tänker. Inom sig känner hon ändå att någonting är fel, för det kan inte vara normalt att aldrig bli riktigt kär eller?

De två tjejerna känner sig bara riktigt trygga med varandra och delar, inte alltid självklart, med sig om den andra saknar något. Ändå visar det sig att det finns vissa hemligheter som måste förbli outtalade. När det fruktansvärda händer stöter Lina bort Maja och tjejerna glider ifrån varandra, båda två så upptagna med att förstå vad det innebär att leva och växa upp, att vänskapen sätts på vänt under tiden.

Det här är en stark skildring av hur det kan vara att vara ung i dag. Hur man måste få utlopp för ångesten som kliar under huden och hur oförstående eller stum omgivningen kan vara. Den klassiska "fattaringenting"-morsan finns med, men jag blir mycket glad när hon visar sig finnas där för sin dotter inför det viktiga samtal som måste komma. Tårarna strömmar nedför kinderna när det sker och den här ungdomsromanen värmde verkligen en frusen och förkyld kropp.

Bok och bild från förlaget.

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...