torsdag 26 april 2018

Ett jävla solsken - Fatima Bremmer

Vet du vem Ester Blenda Nordström var? Hade du hört talas om henne innan du hörde talas om den här boken? Det hade inte jag. Ett tjugotal andra namn som nämns i den här biografin är fullständigt inetsade i både folksjäl och hjärta - Selma Lagerlöf, prins Eugen, Anders Zorn, Elin Wägner, Evert Taube, Karin Boye... men inte Ester Blenda.

Det här är berättelsen om en person som, när hon var barn, var alldeles för livlig och med för mycket spring i benen. Flicka var hon också, men inte på rätt sätt. Hon har lätt för att lära, men har låga betyg i ordning och uppförande. Familjen ger upp och skickar henne till den stränge prästfarbrodern för att tuktas, men när han har slagit henne för hårt, för länge och för våldsamt går hon ut i stallet och samlar på sig blodsugande löss så att hon kan sätta dem i farbroderns säng för att hämnas.

Det här är historien om en av Sveriges första kvinnliga journalister, men mer än något annat är det  här en äventyrsroman. Ester Blenda låtsas vara en vanlig mjölkpiga för att undersöka varför så få vill arbeta som pigor på bondgårdar. De arbetsamma dagarna, långt ifrån reglerad arbetstid, och den låga lönen samt att ledigheten är lika med obefintlig gör att hon kan skriva ett livfullt reportage som tar Sverige med storm. Det blir en hel bok till slut, "En piga bland pigor", och upplaga efter upplaga trycks upp. När stormen blir för kraftig drar hon upp till Lappland och tillbringar en tid med samerna för att vara nomadlärarinna åt de barn som befinner sig på fället. Avsikten är god och boken hon skriver, "Kåtornas folk", blir en lika stor succé som den förra. Någon andas om att den andas kolonialism, för hur mycket Ester Blenda än tycker om folket hon har vistats bland, så är hon ohjälpligt en person utifrån som beskriver ett liv hon bara har iakttagit från åskådarplats.

Det är som om det kliar i henne. Hon räddar finländska byar från att svälta till döds, hon gifter sig med en man hon inte älskar för att under skenäktenskapets flagg kunna följa med på expeditioner till Kamtjatka, men hon är samtidigt en driven feminist som ständigt har kvinnlig rösträtt som mål. Tillsammans med andra skrivande kvinnor, så kallade pennskaft, träffas de, diskuterar, stöttar varandra och festar.

Festandet blir hårt och Ester Blendas familj gör sitt för att hjälpa henne. De hjälper alla varandra, särskilt med pengar, för ibland har Ester Blenda så det räcker och blir över - vilket gör att hon kan låna ut till sina närmaste - eller så är det brodern som får låna henne pengar så att hon kan äta och överleva. Hela tiden finns hennes speciella vän i livet med, Karin, och det både antyds och skrivs ut att vänskapen egentligen är något annat. I en tid när homosexualitet betraktas både som straffbart och en sjukdom blir dock Ester Blendas liv ständigt inramat av yttre konventioner. Ändå ägnar hon merparten av sitt liv åt att just bryta dessa.

Hon skriver också barnböcker som senare filmas och sätts upp som teater. Hon skriver om sig själv och låter sitt unga jag bryta mot regler i form av en flicka som inte passar in i mallen av en flicka. Fatima Bremmer låter läsaren förstå att dessa böcker var populära och inspirerade dessutom en av våra största barnboksförfattare, Astrid Lindgren. Det är nästan plågsamt att läsa om hur Ester Blenda var först och att, om innehållet stämmer, Astrid Lindgren i stort sett har plagierat många av de historier vi idag anser vara hennes: Pippi Långstrumps många företag, Emils hyss och Madickens paraplyflygning.

Resor till Brasilien och USA, per båt och tjuvåkande under godståg, får henne att se delar av världen som hennes läsare bara kan drömma om. Som kontrast kan hon vid andra tillfällen bo på lantgård, till exempel med Elin Wägner, för att skriva de texter som under sin tid ska bli något alldeles spektakulärt, men som i vår tid har fallit i glömska. Som om det inte vore nog ser hon in att ta sig in som första - och enda - kvinna på lantbruksutbildningen. Drömmen är en egen gård, vilket hon på sätt och vis också skaffar sig, men problemen finns alltid bara runt hörnet.

Det är som en äventyrsroman det här. Allt Ester Blenda upplever är självuppsökt, för hon får infall och hon strävar hela tiden efter nästa uppdrag. Det är något rastlöst över hennes själ, till och med när hon börjar bli sjuklig, märkt av hårt festande och kroppsliga plågor.

Ett jävla solsken är hur familjen beskrev Ester Blendas humör och det är inte svårt att förstå varför hon fick det smeknamnet. Hon är positiv och driftig, samtidigt som hon kan reta gallfeber på den som kommer i hennes väg. Det är som en äventyrsroman och det är med all rätt den här människan förs fram i ljuset igen!

Bild lånad från förlagets hemsida.

onsdag 25 april 2018

Farmor dör - Malin Wollin

Jag är tagen.

Ja, farmor dör. Jag riskerar ingenting genom att avslöja att farmor dör, för det gör hon. Många skulle dessutom bli väldigt lättade om hon faktiskt gjorde det. Elak är hon, vass och oresonlig. Knycker katter, spyr ur sig förolämpningar och kommenterar om du har för små bröst.

Rakel vill inte hälsa på sin farmor Lydia, inte ens på dödsbädden. Det är en seg och utdragen process som Rakel dessutom är övertygad om att farmodern drar ut på med flit. Hon har gjort slut med henne för länge sedan och har bara träffat henne när det har varit absolut nödvändigt. Hon förstår inte sin egen mamma som vårdar den äldre kvinnan ömt, trots att hon inte ens är släkt med Lydia annat än att hon har gift sig med hennes son och dubbeltrots att hon aldrig har fått höra ett gott ord komma över hennes läppar. Ändå åker Rakel dit, lite för att ändå hjälpa sin mamma, och trots att hon gör sitt bästa för att inte sjunka till farmoderns låga nivå klarar hon inte av det. Bland annat säger Rakel: "Tänk om du är mästerfittan i stövlar?" Det kan låta grovt, men i sitt sammanhang är det så fantastiskt, så ömt, så avgörande och så oerhört fint.

Kan man förlåta vad som helst? Kan man älska en person som aldrig har visat kärlek? Kan man försonas, trots att ena parten är oövervinnerligt motstridig? Alla människor vill svara ja på den frågan, men Rakel är så fantastiskt, skönt ambivalent i den frågan och det är det som gör henne så gudomligt befriande att följa!

Språkligt så sprakar det här. Det är kanske inte poesi direkt, men ta mig katten (läs boken så fattar du kopplingen till katter): jag skulle sätta Malin Wollin i Svenska Akademien imorgon om jag hade möjligheten. Om andra har farmödrar som pratar om barnbarn som livets efterrätt så har Rakel en farmor som ger henne känslan av att vara disken som kommer när man har ätit upp livets efterrätt.

Här möter vi katter som älskar gränslöst och fordrande, med åtrå från botten av sin grunda själ. Vi möter fastrar som borde läsa Tintin i Tibet istället för ayurvediska skrifter. Framför allt får vi en inblick om hur en stor hand, rödfnasig av att ha städat och ordnat det för andra trots att ett tack aldrig har uttryckts, läggs över en hand som är en samling silkeshud med många leverfläckar. "Ibland är (Rakels) mamma en affärskvinna med bluetooth, ibland är hon ett däggdjur. Instinkter och uthållighet."

Det här är så vackert och så bitande elakt att jag hoppas på att få prata med någon annan som också har läst och älskat den här boken. Dedikationen som inleder romanen lyder "Till kvinnorna" och det blir så tydligt vad de orden kan innebära när du har vänt den här bokens sista blad. Hör av er när ni har läst den så kan vi prata.

Bild lånad från förlagets hemsida.
 

Begynnelse - Dan Brown

Egentligen vill jag inte, men ändå kan jag inte låta bli. Jag vet ju hur det är och ändå gör jag det. Jag läser. Jag är förberedd på de långa föreläsningarna som huvudpersonen Langdon hinner hålla, antingen till en vacker kvinna som han är totalt ointresserad av eller som en inre monolog samtidigt som han jagas av maniska mördare i underjordiska hålor.

Jag har varit i Barcelona och sett precis alla platser som vävs in i historien och jag tycker att det är roligt. Alla miljöer är bekanta och jag känner så väl igen dem. Tanken om dolda symboler i vår vardag får mig att googla och fascineras. Sedan blir det för mycket och jag bläddrar snabbt för att komma vidare.

Han har en förmåga att hålla sig i takt med tiden, den gode Brown, och i Begynnelse är det så dags för Artificiell Intelligens, religion som möter vetenskap och moderna tankesätt i en värld som gärna är konservativ. Väl så. Musse Pigg-klockan borde gå i tusen bitar och de vackra kvinnorna borde skrivas ut ur historien. Klockan för att den fyller absolut noll funktion och kvinnorna för att de fyller en ännu mindre funktion. Om han nödvändigtvis ska jagas kan han väl för allt i världen hellre få ha en intellektuell person, oavsett kön, vid sin sida. Det blir bara märkligt att det ska vara en kvinna, som med menlösa anföringsverb bara placeras i närheten för att Langdon ska kunna fortsätta sina ändlösa uppvisningar i symbolkunskap.

Läsvärd? För all del, lika mycket som de tidigare. Han har nerv, många gånger och det ska han ha cred för.

Bild lånad från förlagets hemsida.

måndag 16 april 2018

Mödrarnas söndag - Graham Swift

Nästa bokklubb kommer att ägnas åt Mödrarnas söndag av Graham Smith och läsningen blev en sällsam upplevelse. Handlingen utspelar sig under en enda dag, den 30 mars 1924 på mödrarnas söndag och det som så småningom kommer att kallas mors dag. Jane är 22 år gammal och har ingen mamma, utan startade sitt liv som hittebarn utanför ett barnhem. Därför fick hon också ett namn som signalerar detta, Jane (som så många andra) och Fairchild (som så många andra i hennes situation). Hon har därför ingen mamma att hälsa på, denna enda dag på året när tjänstefolket får ledigt för att åka hem.

Detta är någonting som får henne att under en kort stund känna sig helt fri. Hon jämför sig med annat tjänstefolk som måste resa med tåg en stor del av dagen för att ta sig hem - men hon jämför sig också med folket hon tjänar. Allas liv verkar vara planerade och kartlagda där det hela tiden finns en utstakad väg med förväntningar som ska uppfyllas. Hon lever inte själv under en sådan börda. Dessutom har hon ett hemligt förhållande med rikemanssonen i godset bredvid det hon tjänstgör vid och denna dag, mödrarnas söndag 1924, äger deras sista möte rum.

Paul som han heter är förlovad och ska gifta sig med en av sin sort, men denna söndag kan de för första (och sista) gången mötas i dagsljus, helt öppet inför varandra, eftersom resten av huset är tomt. Han ska möta sin tillkommande till lunch, men gör sig ingen brådska efter kärleksakten, utan står tvärt om kvar i solljuset som strömmar in från ett öppet fönster och låter Jane titta på honom i all nakenhet. Hon ligger kvar i sängen, lika naken, och låter honom titta på henne.

Detaljerna i den här boken är både långsamma och innehållsrika. Linjerna, ljuset, askfatet, solljuset, gardinerna, mattorna, blommorna, ljuden utifrån... Språket sprakar och Swift gör en otrolig beskrivning av hur Paul klär på sig. Den här romanen är värd att läsa bara av den anledningen. Sedan avhandlas uttömningar på ett sätt som både presenterar kvinnan under tjugotalet samtidigt som det hemliga pessaret nämns i förbigående. Jag ser allt så tydligt framför mig efter avslutad läsning att det är som om jag själv har gått nerför den där trappan, hört gruset knastra under cykelhjulen och upplevt frihetskänslan under en ledig eftermiddag.

Här finns också beskrivningarna av sörjande och inkompletta familjer efter första världskriget, böcker i bokhyllan som sorteras efter flick- och pojklitteratur, hur Joseph Conrad kommer att bidra till att den unga Jane kan tänka sig ett liv som kan innebära något annat än att förbli vid sin läst, hur hon till det yttre är lugn och tjänstvillig samtidigt som hennes inre rymmer ett helt universum. Det här är en liten bok med ett stort innehåll, för samtidigt som den utspelar sig under en enda dag låter Swift läsaren förstå att Jane uppnår en hög ålder där hon också har lyckats bli författare. Hon är hemlighetsfull men samtidigt ärlig och allt utgår från de händelser som inträffade just den här dagen. Makalös läsning på många sätt!

Bild lånad från förlagets hemsida.

fredag 13 april 2018

En annan Alice - Liane Moriarty

Liane Moriarty har sitt säregna sätt att berätta sina historier på och hon är så skicklig på det. Jag fastnade genast för hennes "Öppnas i händelse av min död" som sedan toppades av "Stora små lögner" som i sin tur blev fantastisk tv-serie. I båda de böckerna finns en huvudhandling som sedan kommenteras och kompletteras av flera små sidospår där pusselbit läggs till pusselbit. Då är det snyggt att spara helhetsbilden till de sista sidorna så att allt blir tydligt precis när sista sidan vänds. Så sker även i den här.

Alice vaknar upp efter att ha slagit i huvudet under ett hårt träningspass på gymmet. Allt hon kan tänka på när hon kvicknar till är om det gick bra för bebisen hon väntar. Hennes väninna blir chockerad över att höra att Alice väntar barn, för hon ligger i skilsmässa med sin man och har redan tre barn. Alice förstår ingenting och förs till sjukhuset, eftersom hon har fått en kraftig hjärnskakning.

Så småningom går det upp för Alice att året inte är 1998, utan 2008. Det blir tydligt för henne att hon inte är 29, utan 39 år gammal. Nick, mannen som hon älskar över allt annat, skriker åt henne i telefonen och hennes syster är bara en blek kopia av sitt forna jag när hon hälsar på Alice på sjukhuset. Märkliga människor som Alice tidigare inte tålde se är nu nära vänner till henne och alla blir illa till mods när hon inte alls kommer ihåg Gina.

Genom olika berättartrådar, detaljer som avslöjas både medvetet och i förbigående, kan läsaren börja nysta i samma takt som Alice för att få reda på vad som har hänt. Jag gillar't, allt faktiskt, förutom att jag låg uppe till efter ett en vanlig skoldag för att läsa klart. Det var ändå värt det.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Flora Banks förlorade minne - Emily Barr

Tänk dig att du bara kommer ihåg det som har hänt en till tre timmar efter det har hänt och att det sedan är borta, eftersom du har opererats för en hjärntumör när du var tio år gammal. Tänk dig då sedan att du är sjutton år och har fått din första kyss. Föreställ dig sedan att timmarna går - och du ändå kommer ihåg den kyssen.

Flora har alltså opererat bort en hjärntumör när hon var tio år och sedan dess är närminnet ett minne blott (ursäkta ordvitsen). Familjen har därför bestämt sig för att inte flytta från vare sig staden eller huset, eftersom Flora inte kommer ihåg vart hon ska eller varifrån hon kommer annars. Eftersom huset fanns när hon var tio kommer hon också ihåg det. Det, familjen och bästa vännen sedan barnsben kommer hon ihåg, men det är också allt. Fram till den här kvällen, alltså, för timmarna går och Flora kommer fortfarande ihåg att hon har kysst Drake. Däremot kommer hon inte ihåg att Drake redan var ihop med hennes bästa vän, vilket hon sedan blir plågsamt påmind om gång efter annan när hon försöker ringa henne.

Ändå är det detta, att hon har fått sitt första nya minne på sju år, så stort att Flora börjar tänka att det kanske har med Drake att göra. Kanske kan han på något sätt hjälpa henne att skapa fler minnen? Då visar sig nästa problem: Drake ska flytta. Det är ingen liten bit det handlar om heller, utan han ska flytta hela vägen från England till Svalbard. Det är jättesvårt att vara utan minne och åka till Svalbard, dessutom ensam, för Floras familj skulle aldrig låta henne åka. Hur som helst blir det en speciell åktur, både för Flora och för läsaren, och allt är mycket väl berättat.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Sköldpaddor hela vägen ner - John Green

Jag läser inte böcker om självskadebeteende eller om barn som far illa. Att jag inte heller läser böcker om navelskådande män(niskor) eller böcker om matematik är ett annat inlägg, men låt oss uppehålla oss vid självskadebeteenden.

Aza, huvudkaraktären i den här romanen, har ett. Självskadebeteende alltså. Hon har ett sår i fingret som hon pillar upp, sedan blir hon övertygad om att det är infekterat och då måste hon badda det med alkogel samt byta plåster. När det svider känns det bra, för det blir som en signal om att det fungerar. Hon får hjälp, bland annat av en psykolog och genom att äta piller, men då blir hon lugn och kan glömma av att byta plåster - så då slutar hon ta tabletterna och river upp såret, baddar det med alkogel och... ja, ni fattar.

Aza lider av fobier, mestadels kopplade till baciller, och John Green är en mästare på att beskriva hur den här människans liv begränsas av föreställningarna om alla mikrober som ständigt hotar hennes renhet. Det blir både tragiskt och komiskt när Aza så träffar en pojke som hon kysser, för först tar det andan ur henne - och sedan vill hon kräkas. Allt hon kan tänka på är hur hans orenhet strömmar över till hennes mun och då måste hon skölja hela munnen med alkogel.

Vid sidan om detta finns det roliga bikaraktärer och intressanta personer. Dialogen är rapp och en stor del av meningsutbytena sker via sms. Killen hon blir kär i har en försvunnen miljardärpappa och den tråden är visserligen också intressant, särskilt eftersom det finns en belöning som väntar den som kan ge ledtrådar så att pappan hittas vid liv. Ändå är det mest Aza jag bryr mig om, just för att hon är en enda stor vandrande motsättning hela människan.

Litteratur- och religionsnörden i mig älskar att berättelsen om sköldpaddorna finns med, för jag har hört den förut och den passar så fint in i den här berättelsen!

Bild lånad från förlagets hemsida.

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...