Jag tror aldrig att jag har läst en bok som så lite speglat innehållet både vad gäller baksidestext och citat på omslaget. På omslaget står att läsa: "Rolig, underhållande och mycket engagerande." På baksidan: "Fem vänner /.../ lika olika som böckerna de läser."
Bokcirkelns bekännelser handlar om fem slumpvis sammansatta kvinnor som startar en bokcirkel och de träffas en gång i månaden över en bok som någon av dem bestämt. Några av dem är vänner sedan tidigare, som Susan och Polly och som Nicole och Harriet. Clare är den udda fågeln som också flyger, eller flyr i väg efter ungefär halva boken. Romanen i sig är varken underhållande eller rolig, så det enda som stämmer med omslagstexten är att den är engagerande.
Läsaren presenteras för Nicole som är gift med den notoriskt otrogne Gavin. Utåt sett har de naturligtvis det perfekta äktenskapet, och deras yttre är lika omsorgsfullt tillrättalagt så att alla åskådare kan avundas hur Den Mannen fått Den Kvinnan. Harriet vet dock vad som försiggår och hjälper Nicole genom de tuffa perioderna genom sin galghumor och sin villkorslösa vänskap. Harriet är för övrigt den person läsaren ska identifiera sig med, eftersom hon har en man som är godtagbar, barn som uppför sig som barn gör och som har några extra kilon som hon helst av allt vill trolla bort utan att ändra sin livsföring. Hon är också den som träffar en gammal skolkamrat på stan när hon är sitt minst imponerande jag, med trassligt hår och påsar under ögonen. Harriet är gift med Tim som avgudar henne, men hon är likgiltig inför honom och tänker på att hon kanske har gått miste om någonting annat. Att hon kanske har nöjt sig.
Clare kan inte få barn och har en stöttande partner i Elliot, men ingen tänker på Elliots känslor i den känslomässiga bergochdalbana de befinner sig i. När han träffar den unga Cressida vänder livet åter till honom och hon blir med barn - ett ödets grymma skämt som orsakar alla inblandade svår smärta. Cressida är dotter till Polly som funnit kärleken i den fantastiske Jack. Susan sörjer sin mor, trots att hon inte gått bort ännu. Vid sidan om finns ett komplicerat förhållande till systern och detta ställs på sin spets när modern avlider.
Låt mig sedan slå fast att boken är alldeles för lång. 500 sidor hade lätt kunnat bantas ned till 350 och ändå täckt upp alla händelser som är viktiga. Å andra sidan blir det närgånget och detaljerat när man får följa varje person så ingående. Jag läste många sidor på diagonalen så att jag fick bläddra vidare och det fungerar ändå. En uppfriskande detalj är att Susan får vara den som personifierar ett beteende som annars brukar gestaltas av en man i böcker. Hennes krypande till korset är plågsam och som läsare blir det lite magsvid. Phu.
Så vidare värst mycket bokklubb och bokprat blir det inte, men det känns aldrig krystat. Alla som är med i en bokcirkel har väl upplevt just detta; man talar om boken en kvart och sedan fylls resten av tiden av prat om sådant som är aktuellt i ens liv i övrigt. Förvånansvärt ofta går livet i stereo och man kan tolka in sina egna erfarenheter i det lästa. Så är det även för kvinnorna i den här bokklubben.
fredag 30 december 2011
onsdag 28 december 2011
Afrodites klinik för motvillga älskande, av Marika Cobbold Hjörne
Jag lägger en märklig läsupplevelse bakom mig. Boken heter Afrodites klinik för motvilliga älskande och handlar i korta drag om författaren Rebecca som vunnit fina priser för sin förmåga att skildra kärleken i alla dess olika skepnader. Efter ett uppbrott från en destruktiv relation bestämmer hon sig för att hon inte tror på kärleken och går ut i media med att innehållet i de prisade böckerna bara är förljuget trams.
Berättarperspektivet blir ett annat och vips: möt Afrodite, en kärleksgudinna på dekis, som riskerar att tvångsförflyttas från Olympen eftersom antalet skilsmässor ökar lavinartat nere på jorden. För att inte Hera, Athena och Harmonia ska kunna kicka ut henne bestämmer hon sig för att ta tag i kärleksproblematiken en gång för alla. Till sin hjälp har hon sin (oäkta?) osnutne son Eros som till en början mer stjälper än hjälper hennes sak.
Är det roligt? Ja, bitvis, men också lite sorgligt. Är det bra? Jag tror det, men kanske hade jag väntat mig mer kärleksroman än långa resonemang utifrån 1: en medelålders och något cynisk kvinnas lätt uppgivna synvinkel, och 2: höggudinnornas mångtusenåriga erfarenhet där bland annat Platons idélära diskuteras. De litterära referenserna är många och så även passningarna till den grekiska mytologin. Går det här hem om du inte har läst Litteraturvetenskap A och B? Boken känns uppfriskande för mig i alla fall och sista meningen i boken lämnar mig med ett leende. Det är Eros som konstaterar att "människor - man måste skratta".
Den må vara lättsmält, men ungefär i mitten av boken dök ett ord upp som jag inte sett på länge. Hämsko! Otippat, eller hur. Broms, hinder, hämning lyder synonymerna till ordet och de är alla välrepresenterade i boken när det gäller hur svårt kärleken har att överleva i det moderna samhället och den diskussionen kommer antagligen att vara aktuell en lång tid framöver?
Berättarperspektivet blir ett annat och vips: möt Afrodite, en kärleksgudinna på dekis, som riskerar att tvångsförflyttas från Olympen eftersom antalet skilsmässor ökar lavinartat nere på jorden. För att inte Hera, Athena och Harmonia ska kunna kicka ut henne bestämmer hon sig för att ta tag i kärleksproblematiken en gång för alla. Till sin hjälp har hon sin (oäkta?) osnutne son Eros som till en början mer stjälper än hjälper hennes sak.
Är det roligt? Ja, bitvis, men också lite sorgligt. Är det bra? Jag tror det, men kanske hade jag väntat mig mer kärleksroman än långa resonemang utifrån 1: en medelålders och något cynisk kvinnas lätt uppgivna synvinkel, och 2: höggudinnornas mångtusenåriga erfarenhet där bland annat Platons idélära diskuteras. De litterära referenserna är många och så även passningarna till den grekiska mytologin. Går det här hem om du inte har läst Litteraturvetenskap A och B? Boken känns uppfriskande för mig i alla fall och sista meningen i boken lämnar mig med ett leende. Det är Eros som konstaterar att "människor - man måste skratta".
Den må vara lättsmält, men ungefär i mitten av boken dök ett ord upp som jag inte sett på länge. Hämsko! Otippat, eller hur. Broms, hinder, hämning lyder synonymerna till ordet och de är alla välrepresenterade i boken när det gäller hur svårt kärleken har att överleva i det moderna samhället och den diskussionen kommer antagligen att vara aktuell en lång tid framöver?
Monsieur Lihn och den lilla flickan, av Philippe Claudel
Jag har läst boken Monsieur Lihn och den lilla flickan, en melankoliskt men mycket vackert berättad liten bok om en gammal mans flykt från krig och tragedi och det liv som nu väntar honom i ett land som lika gärna skulle kunna ligga på en annan planet. Med sig har han en liten flicka, dottern till hans döde son, sitt barnbarn. För att få dagarna att gå tar han promenader och hamnar på en träbänk i en park och den platsen blir som ett litet landmärke i staden som inte luktar någonting. En dag får han sällskap av den vänlige Monsieur Bark och trots att de två männen inte talar ett språk som den andre förstår, växer en djup och varm vänskap fram.
Upplösningen på romanen är drabbande och lämnar läsaren med hjärtat i halsgropen. Det kommer att bli mycket spännande att diskutera den här boken i bokklubben när det beger sig.
torsdag 8 december 2011
Jag är Zlatan Ibrahimović - berättad av David Lagercrantz
Jag vet inte vem jag är mest imponerad av efter att ha läst den här boken, Zlatan eller David Lagercrantz. Jag har alltid hyst en förkärlek till Zlatan. Han har gett sken av att vara en viss typ, men sedan har hans truliga ansikte plötsligt lysts upp av ett brett leende som man inte kan låta bli att smittas av. Han har pratat om sig själv i tredjeperson för att i nästa stund luta sig nära den jobbiga Tv4-raportern och mumlat att han luktar illa. I den här boken, Jag är Zlatan Ibrahimović, får man följa personen bakom uttalandena och skandalerna.
David Lagercrantz måste ha ställt fantastiska frågor. Zlatan har visserligen berättat allt, men Lagercrantz har följt upp, frågat om detaljer, bett om det oväntade och sedan skrivit ihop det till en riktigt snygg biografi. För snyggt är det. Språket är fantastiskt -det är så välskrivet samtidigt som Zlatans eget sätt att uttrycka sig hela tiden är närvarande. Upplägget är lika klockrent, för vad är det man vill veta? Jo, vad Zlatan egentligen sa till Guardiola den där gången i omklädningsrummet. Där börjar berättelsen och sedan går han, eller de, tillbaka till barndomen och förklarar barnet Zlatans väg till den man han är i dag.
Som barn växte Zlatan upp i en familj som hade sin beskärda del av konflikter och bekymmer. "Det var ölburkar och juggemusik och tomma kylskåp och balkankriget. Men ibland, alltså, tog han sig tid och pratade fotboll med mig och jag blev lika glad varje gång. Jag menar, han var farsan, och en dag sa han, jag glömmer det inte, det var något högtidligt i luften: - Zlatan, det är dags att du börjar spela i en storklubb."
Zlatan berättar bl.a. att han än i dag inte klarar av att ha ett tomt kylskåp. Det måste alltid finnas mat, eftersom han har gått hungrig så stor del av sin uppväxt. Han berättar också om hur han stjäl cyklar, inte så mycket för att han behöver en, utan för att få en kick. De kickarna får han sedan mer och mer ute på fotbollsplanen, vilket leder honom till bättre lag. De fina föräldrarna försökte få bort honom från laget, oavsett om han spelade för ett division 3-lag eller för Malmö FF, men med rätt ledare gick det vägen för honom.
Sedan följer tiden i Ajax, Juventus, Inter, Barcelona och Milan. Vägen är kantad av konflikter och han är mycket tydlig med vilka som kunnat ta honom och vilka som har vänt honom ryggen. Han lyfter fram sina egna svagheter, men vrider sedan på saken så att han tycker att den andra parten hade kunnat tänka annorlunda. Han är väl medveten om sina kvaliteter och det är bland annat där problemet med Guardiola ligger. De mest intressanta delarna i den här boken ligger i beskrivningarna av de olika tränarna.
"José Mourinho är big star. Han hade vunnit Champions League redan med Porto. Han var min tränare i Inter. Han är skön. Första gången han träffade Helena viskade han till henne: Helena, you have only one mission. Feed Zlatan, let him sleep, keep him happy. Killen säger vad han vill. Jag gillar honm. Han är ledaren för armén. Men han bryr sig också. Han messade mig hela tiden i Inter och undrade hur jag mådde. Han är Guardiolas motsats. Om Mourinho lyser upp ett rum, drar Guardiola ner gardinerna, och jag gissade att Guardiola försökte mäta sig med honom."
Tiden i Barcelona är som att gå i en pojkskola, berättar Zlatan. Spelarna förväntades bocka och nicka och hålla inne med alla känsloyttringar, någonting han aldrig klarade av. Han försökte, men berättar att han blev någon annan och inte mådde bra. Den näst största affären genom tiderna blev ett fiasko och Zlatan ville tillbaka till Italen, där de stora känsloyttringarna var ett måste snarare än ett undantag.
Skandalerna med avslyssnade telefoner och köpta domare varvas med matchreferat av viktiga matcher. Mitt i allt sitter Zlatan och spelar Xbox, någonting han verkar vara både bra på men som också är nästan avgörande för hans välmående. Det finns en anonymitet i spelandet tillsammans med andra som han också verkar ha tyckt om och det berättas om en händelse i ett av samtalen över headsetet, där de andra anar vem han är, som är nästan magiskt. Där sitter ett grabbgäng och spelar och inser att de nog har Zlatan Iblahimović som deltagare, för det finns bara en möjlig ägare till bilen de pratar om, en Ferrari Enzo. Men det stannar där.
Familjen är viktig, både den han kommer från och den han skapar med Helena. Den första beskrivs ingående och personligt medan den andra förblir något mer anonym. Under läsningen slår det mig hur ung han är. Har han blivit tagen för äldre av alla vid sidan av, lagen och media? Hur ska en sådan ung person, som är svältfödd på uppmärksamhet och omsorg, handskas med att bli omnämnd som en av världens bästa?
Slutet utspelar sig där allt började, i Rosengård. Du kan ta en kille från Rosengård, men aldrig Rosengård från en kille. Orden står att läsa på en gångtunnel där hans pappa blev misshandlad svårt en gång och det är stället Zlatan alltid sprang förbi så fort han kunde, eftersom han var så rädd. Nu avslutar han med att konstatera att det var en saga, och han var Zlatan Ibrahimović
David Lagercrantz måste ha ställt fantastiska frågor. Zlatan har visserligen berättat allt, men Lagercrantz har följt upp, frågat om detaljer, bett om det oväntade och sedan skrivit ihop det till en riktigt snygg biografi. För snyggt är det. Språket är fantastiskt -det är så välskrivet samtidigt som Zlatans eget sätt att uttrycka sig hela tiden är närvarande. Upplägget är lika klockrent, för vad är det man vill veta? Jo, vad Zlatan egentligen sa till Guardiola den där gången i omklädningsrummet. Där börjar berättelsen och sedan går han, eller de, tillbaka till barndomen och förklarar barnet Zlatans väg till den man han är i dag.
Som barn växte Zlatan upp i en familj som hade sin beskärda del av konflikter och bekymmer. "Det var ölburkar och juggemusik och tomma kylskåp och balkankriget. Men ibland, alltså, tog han sig tid och pratade fotboll med mig och jag blev lika glad varje gång. Jag menar, han var farsan, och en dag sa han, jag glömmer det inte, det var något högtidligt i luften: - Zlatan, det är dags att du börjar spela i en storklubb."
Zlatan berättar bl.a. att han än i dag inte klarar av att ha ett tomt kylskåp. Det måste alltid finnas mat, eftersom han har gått hungrig så stor del av sin uppväxt. Han berättar också om hur han stjäl cyklar, inte så mycket för att han behöver en, utan för att få en kick. De kickarna får han sedan mer och mer ute på fotbollsplanen, vilket leder honom till bättre lag. De fina föräldrarna försökte få bort honom från laget, oavsett om han spelade för ett division 3-lag eller för Malmö FF, men med rätt ledare gick det vägen för honom.
Sedan följer tiden i Ajax, Juventus, Inter, Barcelona och Milan. Vägen är kantad av konflikter och han är mycket tydlig med vilka som kunnat ta honom och vilka som har vänt honom ryggen. Han lyfter fram sina egna svagheter, men vrider sedan på saken så att han tycker att den andra parten hade kunnat tänka annorlunda. Han är väl medveten om sina kvaliteter och det är bland annat där problemet med Guardiola ligger. De mest intressanta delarna i den här boken ligger i beskrivningarna av de olika tränarna.
"José Mourinho är big star. Han hade vunnit Champions League redan med Porto. Han var min tränare i Inter. Han är skön. Första gången han träffade Helena viskade han till henne: Helena, you have only one mission. Feed Zlatan, let him sleep, keep him happy. Killen säger vad han vill. Jag gillar honm. Han är ledaren för armén. Men han bryr sig också. Han messade mig hela tiden i Inter och undrade hur jag mådde. Han är Guardiolas motsats. Om Mourinho lyser upp ett rum, drar Guardiola ner gardinerna, och jag gissade att Guardiola försökte mäta sig med honom."
Tiden i Barcelona är som att gå i en pojkskola, berättar Zlatan. Spelarna förväntades bocka och nicka och hålla inne med alla känsloyttringar, någonting han aldrig klarade av. Han försökte, men berättar att han blev någon annan och inte mådde bra. Den näst största affären genom tiderna blev ett fiasko och Zlatan ville tillbaka till Italen, där de stora känsloyttringarna var ett måste snarare än ett undantag.
Skandalerna med avslyssnade telefoner och köpta domare varvas med matchreferat av viktiga matcher. Mitt i allt sitter Zlatan och spelar Xbox, någonting han verkar vara både bra på men som också är nästan avgörande för hans välmående. Det finns en anonymitet i spelandet tillsammans med andra som han också verkar ha tyckt om och det berättas om en händelse i ett av samtalen över headsetet, där de andra anar vem han är, som är nästan magiskt. Där sitter ett grabbgäng och spelar och inser att de nog har Zlatan Iblahimović som deltagare, för det finns bara en möjlig ägare till bilen de pratar om, en Ferrari Enzo. Men det stannar där.
Familjen är viktig, både den han kommer från och den han skapar med Helena. Den första beskrivs ingående och personligt medan den andra förblir något mer anonym. Under läsningen slår det mig hur ung han är. Har han blivit tagen för äldre av alla vid sidan av, lagen och media? Hur ska en sådan ung person, som är svältfödd på uppmärksamhet och omsorg, handskas med att bli omnämnd som en av världens bästa?
Slutet utspelar sig där allt började, i Rosengård. Du kan ta en kille från Rosengård, men aldrig Rosengård från en kille. Orden står att läsa på en gångtunnel där hans pappa blev misshandlad svårt en gång och det är stället Zlatan alltid sprang förbi så fort han kunde, eftersom han var så rädd. Nu avslutar han med att konstatera att det var en saga, och han var Zlatan Ibrahimović
tisdag 15 november 2011
Änglarnas svar - Stefan Einhorn
Andreas sätter sig i kapellet på Norra Judiska begravningsplatsen för att få en stund i enskildhet efter att ha begravt en person som haft speciell inverkan på hans liv. Dottern Miriam slår sig ner bredvid honom och ber honom berätta sin historia och han inser att det är dags. ”De döda vilar och jag ska berätta allt för dig.”
När Polen invaderas 1939 tvingas Hanna flytta in i ghettot i Łódź tillsammans med sin man och de andra judarna som bor i staden. Hon är en av de människor som blir utsatt för den slutgiltiga lösningen, men som i sista stund räddas till livet när hon får plats på en av de vita bussarna. Där fortsätter hennes berättelse om den person hon är efter kriget.
Marcus, Iris, Andreas, Hanna, Vladek, Hanna, Rachel och Madeleine berättar alla sin del och sin version av hur deras liv är sammanflätade. I grund och botten handlar det om vilka val man gjort i livet. Vilka val man kan leva med och vilka man tror att man aldrig kan få förlåtelse för.
Romanens titel syftar på en judisk legend om änglarnas svar på frågan som Gud ställer: bör människan skapas eller inte? Kommer människan slutgiltigt visa sig vara en välsignelse eller en förbannelse?
De här tankarna är ungefär hur intressanta som helst och frågorna om vad människan är kapabel till är ständigt aktuella. Jag har alltid dragits till böcker som behandlar ämnet förintelsen och därför tar jag den här romanen till mig. Visst finns det delar att slå ner på, bland annat personporträtten och monologformen som inte alltid håller, men Änglarnas svar är en lågmäld roman som har mycket viktigt att berätta.
Utgiven av Forum förlag.
När Polen invaderas 1939 tvingas Hanna flytta in i ghettot i Łódź tillsammans med sin man och de andra judarna som bor i staden. Hon är en av de människor som blir utsatt för den slutgiltiga lösningen, men som i sista stund räddas till livet när hon får plats på en av de vita bussarna. Där fortsätter hennes berättelse om den person hon är efter kriget.
Marcus, Iris, Andreas, Hanna, Vladek, Hanna, Rachel och Madeleine berättar alla sin del och sin version av hur deras liv är sammanflätade. I grund och botten handlar det om vilka val man gjort i livet. Vilka val man kan leva med och vilka man tror att man aldrig kan få förlåtelse för.
Romanens titel syftar på en judisk legend om änglarnas svar på frågan som Gud ställer: bör människan skapas eller inte? Kommer människan slutgiltigt visa sig vara en välsignelse eller en förbannelse?
De här tankarna är ungefär hur intressanta som helst och frågorna om vad människan är kapabel till är ständigt aktuella. Jag har alltid dragits till böcker som behandlar ämnet förintelsen och därför tar jag den här romanen till mig. Visst finns det delar att slå ner på, bland annat personporträtten och monologformen som inte alltid håller, men Änglarnas svar är en lågmäld roman som har mycket viktigt att berätta.
Utgiven av Forum förlag.
torsdag 10 november 2011
Glada hälsningar från Missångerträsk - Martina Haag
Jag skulle kunna vara himla taskig och liksom skriva hur himla tunn den här boken liksom är. Man skulle liksom kunna säga att om den bara hade varit lite typ vadderad så hade den typ gått att använda som trosskydd eller nått, för så himla tunn är den.
Det handlar då så här om Nadja, då, som typ är 44 år gammal och som så himla gärna vill ha en unge. Hon kan typ inte få egna barn så hon måste som liksom adoptera en. Det är bara så himla typiskt att Kina typ stänger möjligheten för ensamma mammor precis när Nadja liksom har kommit så nära att få en unge. Däremot kan hon få en unge om hon hittar sig en man, vilken som helst, som kan gifta sig med henne inom typ 28 dagar.
Då är det så himla tur att hennes himla syrra måste ha någon som kan bo i deras hus uppe i lappmarken medan hon själv typ måste åka till Paris och ha en massa sex med den karl hon är gift med eftersom de bråkar så himla mycket. Och SÅ HIMLA TUR att det finns en ogift karl i Missångerträsk, som vill gifta sig med henne - bara hon är ärlig. SÅ HIMLA TYPISKT att hon ljuger typ APMYCKET och att renmannen då inte vill gifta sig med henne längre.
Så stockholmskt att Peter Jöback är på Nadja om obetalda fakturor och att kungen och Silvia roas av ett talande treorör, men faktiskt HIMLA surrealistiskt och AProligt att allt barkar i slutet.
Nu kanske det låter som om jag liksom APHATAR den här boken, men det GÖR JAG INTE. Jag har skrattat APMYCKET under de 49 minuter den tog att läsa. Om man inte läser bara vartannat ord tar den ungefär dubbelt så lång tid att läsa, men den är himla rolig om man inte stör ihjäl sig på hur tunn den är.
Från typ Piratförlaget. Glada hälsningar från Missångerträsk.
Det handlar då så här om Nadja, då, som typ är 44 år gammal och som så himla gärna vill ha en unge. Hon kan typ inte få egna barn så hon måste som liksom adoptera en. Det är bara så himla typiskt att Kina typ stänger möjligheten för ensamma mammor precis när Nadja liksom har kommit så nära att få en unge. Däremot kan hon få en unge om hon hittar sig en man, vilken som helst, som kan gifta sig med henne inom typ 28 dagar.
Då är det så himla tur att hennes himla syrra måste ha någon som kan bo i deras hus uppe i lappmarken medan hon själv typ måste åka till Paris och ha en massa sex med den karl hon är gift med eftersom de bråkar så himla mycket. Och SÅ HIMLA TUR att det finns en ogift karl i Missångerträsk, som vill gifta sig med henne - bara hon är ärlig. SÅ HIMLA TYPISKT att hon ljuger typ APMYCKET och att renmannen då inte vill gifta sig med henne längre.
Så stockholmskt att Peter Jöback är på Nadja om obetalda fakturor och att kungen och Silvia roas av ett talande treorör, men faktiskt HIMLA surrealistiskt och AProligt att allt barkar i slutet.
Nu kanske det låter som om jag liksom APHATAR den här boken, men det GÖR JAG INTE. Jag har skrattat APMYCKET under de 49 minuter den tog att läsa. Om man inte läser bara vartannat ord tar den ungefär dubbelt så lång tid att läsa, men den är himla rolig om man inte stör ihjäl sig på hur tunn den är.
Från typ Piratförlaget. Glada hälsningar från Missångerträsk.
onsdag 26 oktober 2011
Hungerspelen - Suzanne Collins
Regimen delade upp landet i tretton distrikt för att kunna kontrollera alla skeenden så mycket som möjligt. Nu återstår det bara tolv, eftersom det trettonde gjorde uppror och utplånades. Till minne av upproret, för att de efterlevande aldrig ska glömma vad som förväntas av dem, drabbar de tolv distrikten varje år samman i vad som kallas Hungerspelen. En pojke och en flicka mellan 12 och 18 år lottas ut och när Prims namn dras, trots att hon egentligen har så goda odds som någonsin är möjligt, kliver hennes äldre syster Katniss fram och tar frivilligt hennes plats.
Till Hungerspelen lottas också den med Katniss jämnårige Peeta ut. De följs åt, utan att egentligen känna varandra närmare. Peeta har gjort någonting för Katniss när de var små som hon känner att hon aldrig kan återgälda, men när hon nu står inför det faktum att hon måste döda alla sina motståndare för att få en chans att återvända hem igen kan hon inte låta hjärtat föra någon talan. Katniss inser också snabbt att hon inte kan lita på någon. Alla hennes motståndare är där för samma sak; att försöka stå kvar som ensam överlevare i Hungerspelen.
Jag skulle kunna skriva att jag inte tycker att det här är bra. I stället tänker jag skriva att det i den här boken finns någonting annat. Det finns en berättelse som en elev till mig har tagit till sig trots att han började vårt första läsår tillsammans med att tala om att han minsann inte skulle läsa någon bok. Han hade klarat sig genom hela högstadiet utan att läsa. Sex veckor senare, och utsatt för jobbiga läsförhör av mig, försöker han hålla tillbaka sin entusiasm men kan inte. Boken är skitbra och han tycker att den är spännande. Då måste ju jag också läsa den. Nu kan vi prata om hur Katniss och Peeta kämpar för att behålla någon sorts mänsklighet, trots att det förväntas av dem att uppföra sig värre än djur. Vi har också pratat om vad som händer med en människa som lever under förtryck, i en diktatur. Just de samtalsämnena hade nog min elev helst klarat sig undan, men jag tycker att det är viktigt att frågan väcks.
Vi har också talat om att det nästan hör till allmänbildningen att ha läst en bok som så många talar om. Twilight är ett exempel, Hungerspelen är ett annat. Twilight skulle en annan elev aldrig läsa, eftersom den var ”för bögig”. Jag utmanade honom och sa att bara en riktig karl kunde läsa den då utan att det skulle vara fjolligt, så han läste den. Sedan läste han alla de andra delarna. Nu har min mycket läsovillige elev läst den här – och har nu påbörjat läsningen av nästa del. Alldeles frivilligt. Leve litteraturen.
Utgiven av Bonnier Carlsen.
Kommer som film under våren 2012.
Till Hungerspelen lottas också den med Katniss jämnårige Peeta ut. De följs åt, utan att egentligen känna varandra närmare. Peeta har gjort någonting för Katniss när de var små som hon känner att hon aldrig kan återgälda, men när hon nu står inför det faktum att hon måste döda alla sina motståndare för att få en chans att återvända hem igen kan hon inte låta hjärtat föra någon talan. Katniss inser också snabbt att hon inte kan lita på någon. Alla hennes motståndare är där för samma sak; att försöka stå kvar som ensam överlevare i Hungerspelen.
Jag skulle kunna skriva att jag inte tycker att det här är bra. I stället tänker jag skriva att det i den här boken finns någonting annat. Det finns en berättelse som en elev till mig har tagit till sig trots att han började vårt första läsår tillsammans med att tala om att han minsann inte skulle läsa någon bok. Han hade klarat sig genom hela högstadiet utan att läsa. Sex veckor senare, och utsatt för jobbiga läsförhör av mig, försöker han hålla tillbaka sin entusiasm men kan inte. Boken är skitbra och han tycker att den är spännande. Då måste ju jag också läsa den. Nu kan vi prata om hur Katniss och Peeta kämpar för att behålla någon sorts mänsklighet, trots att det förväntas av dem att uppföra sig värre än djur. Vi har också pratat om vad som händer med en människa som lever under förtryck, i en diktatur. Just de samtalsämnena hade nog min elev helst klarat sig undan, men jag tycker att det är viktigt att frågan väcks.
Vi har också talat om att det nästan hör till allmänbildningen att ha läst en bok som så många talar om. Twilight är ett exempel, Hungerspelen är ett annat. Twilight skulle en annan elev aldrig läsa, eftersom den var ”för bögig”. Jag utmanade honom och sa att bara en riktig karl kunde läsa den då utan att det skulle vara fjolligt, så han läste den. Sedan läste han alla de andra delarna. Nu har min mycket läsovillige elev läst den här – och har nu påbörjat läsningen av nästa del. Alldeles frivilligt. Leve litteraturen.
Utgiven av Bonnier Carlsen.
Kommer som film under våren 2012.
måndag 17 oktober 2011
Marshmallows till frukost - Dorothy Koomson
Jag läste en dålig bok. Jag hade läst allt på pockettoppen. Jag ville inte bära med mig en tung inbunden bok. Jag ville läsa någonting lättsmält och tänkte att en bok med rosa omslag borde vara vad jag letade efter. Så kom det sig att jag fick Marshmallows till frukost i min ägo.
Jag trodde att det skulle vara en kärlekshistoria. En vacker kvinna i trettioårsåldern flyttar in i en lägenhet som hyrs ut av en, lägligt nog, attraktiv tvåbarnsfar som precis blivit lämnad av sin fru. Barnen tyr sig till den nya hyresgästen och hon, själv stukad av hur livet har farit fram med henne, läker sakta och livet blir ljusare.
Det visar sig att jag har fel, på sätt och vis. Det är en kärlekshistoria, men inte på det sätt jag trodde. Främst är det här en kärlekshistoria om två barn och en barnlös kvinna som hittar varandra och sedan upptäcker att de inte kan leva om de andra inte finns i närheten. Relationen mellan Kendra och barnen Jaxon och Summer är lågmäld och fin. I bakgrunden står pappa Kyle som osäkert river sig i håret och funderar över vilken vändning hans liv har tagit sig.
Spänningsmomentet i boken ligger i att Kendra bär på en stor hemlighet. Den är fruktansvärd och äter upp henne inifrån. Mannen från hennes förflutna visar sig vara en helt annan än vad man först tror och i slutet vävs Kendras historia ihop riktigt snyggt.
Jag trodde att det skulle vara en kärlekshistoria. En vacker kvinna i trettioårsåldern flyttar in i en lägenhet som hyrs ut av en, lägligt nog, attraktiv tvåbarnsfar som precis blivit lämnad av sin fru. Barnen tyr sig till den nya hyresgästen och hon, själv stukad av hur livet har farit fram med henne, läker sakta och livet blir ljusare.
Det visar sig att jag har fel, på sätt och vis. Det är en kärlekshistoria, men inte på det sätt jag trodde. Främst är det här en kärlekshistoria om två barn och en barnlös kvinna som hittar varandra och sedan upptäcker att de inte kan leva om de andra inte finns i närheten. Relationen mellan Kendra och barnen Jaxon och Summer är lågmäld och fin. I bakgrunden står pappa Kyle som osäkert river sig i håret och funderar över vilken vändning hans liv har tagit sig.
Spänningsmomentet i boken ligger i att Kendra bär på en stor hemlighet. Den är fruktansvärd och äter upp henne inifrån. Mannen från hennes förflutna visar sig vara en helt annan än vad man först tror och i slutet vävs Kendras historia ihop riktigt snyggt.
söndag 16 oktober 2011
Änglamakerskan - Camilla Läckberg
Jag har totaldissekerat Camilla Läckbergs senaste roman här. Jag är ledsen för det, men det kunde inte sluta på något annat sätt.
Jag tror att det är slut mellan mig och Camilla Läckberg och det kan vara så att jag är mer ledsen över den saken än vad hon är.
Om det är så att någon verkligen tycker att det här är bra kan väl den personen vara snäll och skriva en utförlig beskrivning, så att jag ser vad jag har missat?
Jag tror att det är slut mellan mig och Camilla Läckberg och det kan vara så att jag är mer ledsen över den saken än vad hon är.
Om det är så att någon verkligen tycker att det här är bra kan väl den personen vara snäll och skriva en utförlig beskrivning, så att jag ser vad jag har missat?
måndag 3 oktober 2011
Det goda inom dig - Linda Olsson
Pojken på omslaget till den här boken hade kunnat vara min son. Det finns tydliga likheter mellan min son och pojken på bilden. Eftersom jag visste att boken handlade om utsatta och svikna barn har det varit en kamp bara att plocka upp boken från bokbordet i vardagsrummet. Nu börjar det bli dags att återlämna boken till biblioteket, så jag läste den i dag. Obs. Det kan föreligga en liten spoilervarning på vissa detaljer om du fortsätter läsa.
Marion hette Marianne i ett tidigare liv. Det är ett liv hon inte vill minnas, samtidigt som hon förundras över hur hon kan dra ut minnesbilder, nästan som små byrålådor, och titta på sig själv ur nya perspektiv. Jag-formen berättar om Marions liv i nuet där hon bor i sin ensamhet på en nyazeeländsk strand. Hennes isolering bryts av besöken av en liten pojke som söker sig till henne, men bara på torsdagar. När Marion hittar pojken i vattnet och räddar livet på honom upptäcker hon skador på hans kropp som bara kan ha tillfogats medvetet av en vuxen. Hon tar med pojken hem och lovar honom att hon ska hjälpa honom, att allt ska bli bra.
Samtidigt vet hon att vuxna bara säger så när de inte har någonting annat att säga och att det inte alls kommer att bli bra. Hon försöker minnas sin barndom kronologiskt och i dessa kursiverade partier berättas om barnet i tredjeperson. Barndomen när hon fortfarande var Marianne och när allt förändrades.
Den här berättelsen är så hjärtskärande och jag rörs till tårar flera gånger. Scenerna med en åttaårig flicka som är mycket mer vuxen än sin apatiska mamma tar hand om sin lillebror och fruktar hela tiden att det eskalerande våldet i hemmet ska drabba honom. Det är detaljrikt utan att bli ett frossande i fruktansvärda detaljer. Det fruktansvärda är snarare att en liten flicka går omkring och känner sig hotad och otrygg, mest av allt i hemmet. När allt rasar klandrar hon sig själv och blir en helt annan människa när det trots allt blir bättre. Ett stort problem är bara att hon får det bättre utan att hennes lillebror är med henne. Den vuxna Marion kan så småningom få perspektiv på sin tillvaro, i slutet vackert symboliserat med en helikoptertur, och det är en skön känsla som infinner sig när hon söker sig fram till försoning.
Nu vill jag sjunga dig milda sånger var en stark läsupplevelse. Läsminnet har förbleknat lite, men jag kommer ihåg varför jag tycker bra om Linda Olssons böcker när jag läser Det goda inom dig. Det är några händelser i boken som jag tycker blir för stora. De blir pusselbitar som inte passar in och som faktiskt förstör helheten. Jag väljer helt enkelt att inte fästa så stor uppmärksamhet vid dem och bestämmer mig för att jag tycker bra om boken. Linda Olssons språk är vackert och känsligt och tilltalar både hjärnan och hjärtat.
Omslagsbilden är lånad av förlaget.
Marion hette Marianne i ett tidigare liv. Det är ett liv hon inte vill minnas, samtidigt som hon förundras över hur hon kan dra ut minnesbilder, nästan som små byrålådor, och titta på sig själv ur nya perspektiv. Jag-formen berättar om Marions liv i nuet där hon bor i sin ensamhet på en nyazeeländsk strand. Hennes isolering bryts av besöken av en liten pojke som söker sig till henne, men bara på torsdagar. När Marion hittar pojken i vattnet och räddar livet på honom upptäcker hon skador på hans kropp som bara kan ha tillfogats medvetet av en vuxen. Hon tar med pojken hem och lovar honom att hon ska hjälpa honom, att allt ska bli bra.
Samtidigt vet hon att vuxna bara säger så när de inte har någonting annat att säga och att det inte alls kommer att bli bra. Hon försöker minnas sin barndom kronologiskt och i dessa kursiverade partier berättas om barnet i tredjeperson. Barndomen när hon fortfarande var Marianne och när allt förändrades.
Den här berättelsen är så hjärtskärande och jag rörs till tårar flera gånger. Scenerna med en åttaårig flicka som är mycket mer vuxen än sin apatiska mamma tar hand om sin lillebror och fruktar hela tiden att det eskalerande våldet i hemmet ska drabba honom. Det är detaljrikt utan att bli ett frossande i fruktansvärda detaljer. Det fruktansvärda är snarare att en liten flicka går omkring och känner sig hotad och otrygg, mest av allt i hemmet. När allt rasar klandrar hon sig själv och blir en helt annan människa när det trots allt blir bättre. Ett stort problem är bara att hon får det bättre utan att hennes lillebror är med henne. Den vuxna Marion kan så småningom få perspektiv på sin tillvaro, i slutet vackert symboliserat med en helikoptertur, och det är en skön känsla som infinner sig när hon söker sig fram till försoning.
Nu vill jag sjunga dig milda sånger var en stark läsupplevelse. Läsminnet har förbleknat lite, men jag kommer ihåg varför jag tycker bra om Linda Olssons böcker när jag läser Det goda inom dig. Det är några händelser i boken som jag tycker blir för stora. De blir pusselbitar som inte passar in och som faktiskt förstör helheten. Jag väljer helt enkelt att inte fästa så stor uppmärksamhet vid dem och bestämmer mig för att jag tycker bra om boken. Linda Olssons språk är vackert och känsligt och tilltalar både hjärnan och hjärtat.
Omslagsbilden är lånad av förlaget.
söndag 2 oktober 2011
Lärjungen - Rosenfeldt & Hjorth
När jag hade läst Rosenfeldts och Hjorths första kriminalroman Det fördolda skrev jag så här. Nu när jag har läst uppföljaren Lärjungen skulle jag vilja skriva lite på samma tema. Rackarns alltså. Jag tycker att det är bra. Spännande. Intet nytt under solen (alltså kriminalroman-solen) men samtidigt ingen gammal skåpmat som ska tuggas om.
Jag blir sjukt irriterad på huvudpersonen Sebastian Bergman eftersom han är så utomordentligt korkad och tar helt fel beslut. På samma gång är det samma delar som tilltalar mig, eftersom han är psykolog och borde veta bättre. Han borde lägga sig på sin egen soffa - alltså, han borde vara medveten om psykologiska processer och kunna titta på sig själv utifrån. Detta är dock någonting han är helt oförmögen till, vilket leder till ett självdestruktivt beteende och ett liv kantat av konflikter. Han längtar efter närhet, men tycker inte att han förtjänar det samtidigt som han idiotförklarar människor som öppet visar att de har behov och längtar efter närhet.
När en mördare tar livet av kvinnor på ett sätt som i detalj överensstämmer med en tidigare seriemördare blir Sebastian Bergmans intellekt och förmåga att profilera förövaren aktuellt igen och han inleder ett nytt samarbete med specialutredarna i Riksmord. Hans bakomliggande skäl är inte så hedervärda som att han vill stoppa mördaren, utan bottnar lika mycket i att han vill komma en speciell person nära. En obehaglig överraskning väntar honom när han upptäcker ett samband mellan morden som de andra inte kunnat upptäcka. Han kan inte undgå att se sambandet, eftersom det går upp för honom att morden är personligt kopplade till honom själv.
Det är Jo Nesbø-klass. Kanske bättre, men i alla fall lika bra. Just i den här boken är det särskilt porträttet av den psykopatiske Edward Hinde som ger kalla kårar på ett sätt som jag nog inte känt sedan När lammen tystnar. Läs och rys med den här i höstmörkret!
Utgiven av Norstedts. Bilden lånad från förlaget.
Jag blir sjukt irriterad på huvudpersonen Sebastian Bergman eftersom han är så utomordentligt korkad och tar helt fel beslut. På samma gång är det samma delar som tilltalar mig, eftersom han är psykolog och borde veta bättre. Han borde lägga sig på sin egen soffa - alltså, han borde vara medveten om psykologiska processer och kunna titta på sig själv utifrån. Detta är dock någonting han är helt oförmögen till, vilket leder till ett självdestruktivt beteende och ett liv kantat av konflikter. Han längtar efter närhet, men tycker inte att han förtjänar det samtidigt som han idiotförklarar människor som öppet visar att de har behov och längtar efter närhet.
När en mördare tar livet av kvinnor på ett sätt som i detalj överensstämmer med en tidigare seriemördare blir Sebastian Bergmans intellekt och förmåga att profilera förövaren aktuellt igen och han inleder ett nytt samarbete med specialutredarna i Riksmord. Hans bakomliggande skäl är inte så hedervärda som att han vill stoppa mördaren, utan bottnar lika mycket i att han vill komma en speciell person nära. En obehaglig överraskning väntar honom när han upptäcker ett samband mellan morden som de andra inte kunnat upptäcka. Han kan inte undgå att se sambandet, eftersom det går upp för honom att morden är personligt kopplade till honom själv.
Det är Jo Nesbø-klass. Kanske bättre, men i alla fall lika bra. Just i den här boken är det särskilt porträttet av den psykopatiske Edward Hinde som ger kalla kårar på ett sätt som jag nog inte känt sedan När lammen tystnar. Läs och rys med den här i höstmörkret!
Utgiven av Norstedts. Bilden lånad från förlaget.
Jag vill bara att du gillar mig - Ingrid Olsson
Jag vill bara att du gillar mig är som ett fotografi, en ögonblicksbild, där all aktivitet plötsligt stannar av och läsaren får vandra runt en stund för att bekanta sig med personerna som sitter i ett klassrum en vanlig dag när en snöstorm rasar utanför fönstret. Läraren Els-Marie är sen på grund av ovädret och i väntan på hennes ankomst sitter eleverna och väntar, vissa troget och andra otåligt. Tio av dem får läsaren följa i den här boken.
Läsaren får sätta sig ner i bänken bredvid Katja som verkligen vill bry sig om det viktiga och orättvisa i världen, men som ständigt återkommer till hur mycket hon hatar sin rumpa. Pär sitter bakom Sofi och försöker definiera ordet "gilla". Han tycker inte om det abstrakta, han tycker inte om ord eftersom de är oexakta och han tycker inte om när fröken säger att man måste läsa mellan raderna. Han gillar siffror, eftersom en nia alltid är en nia och han tycker om klockan eftersom den är exakt. Men sedan tycker han om Sofi också, även om han inte förstår varför.
Filip är panikslagen. Han tror att alla andra har fått ligga, säkert till och med Pär, men inte han. Den livsvisdom han har hunnit ta in bottnar i följande formulering: "Det var superenkelt, vissa hade dragningskraften och de fick ligga. De andra fick äta skinkmacka i stället."
Stella är i det närmaste tillintetgjord av kärlekssorg men känner samtidigt att hon inte borde känna så mycket, inte så stort, men allt krockar för henne. "Jag tänkte på hur hemskt allting var fast jag hade en pappa som var cancerfri och säkert skulle leva tills han blev hundra."
De stora livsfrågorna, som de här personerna vet att de borde tycka är viktiga, krockar med det lilla som de vet att de ska tycka är futtigt, men som känns större än miljöförstöringar och barn som svälter ihjäl i andra länder. Ingrid Olsson har fångat insidan av tio helt olika karaktärer som beskrivs levande och intimt. Man slungas in i de unga människornas liv och man kan inte värja sig mot den smärta de bär på och måste hantera.
En läsvärd liten bok utgiven av Rabén & Sjögren.
Läsaren får sätta sig ner i bänken bredvid Katja som verkligen vill bry sig om det viktiga och orättvisa i världen, men som ständigt återkommer till hur mycket hon hatar sin rumpa. Pär sitter bakom Sofi och försöker definiera ordet "gilla". Han tycker inte om det abstrakta, han tycker inte om ord eftersom de är oexakta och han tycker inte om när fröken säger att man måste läsa mellan raderna. Han gillar siffror, eftersom en nia alltid är en nia och han tycker om klockan eftersom den är exakt. Men sedan tycker han om Sofi också, även om han inte förstår varför.
Filip är panikslagen. Han tror att alla andra har fått ligga, säkert till och med Pär, men inte han. Den livsvisdom han har hunnit ta in bottnar i följande formulering: "Det var superenkelt, vissa hade dragningskraften och de fick ligga. De andra fick äta skinkmacka i stället."
Stella är i det närmaste tillintetgjord av kärlekssorg men känner samtidigt att hon inte borde känna så mycket, inte så stort, men allt krockar för henne. "Jag tänkte på hur hemskt allting var fast jag hade en pappa som var cancerfri och säkert skulle leva tills han blev hundra."
De stora livsfrågorna, som de här personerna vet att de borde tycka är viktiga, krockar med det lilla som de vet att de ska tycka är futtigt, men som känns större än miljöförstöringar och barn som svälter ihjäl i andra länder. Ingrid Olsson har fångat insidan av tio helt olika karaktärer som beskrivs levande och intimt. Man slungas in i de unga människornas liv och man kan inte värja sig mot den smärta de bär på och måste hantera.
En läsvärd liten bok utgiven av Rabén & Sjögren.
fredag 30 september 2011
Döden på en blek häst, av Amanda Hellberg
Bokklubbsboken för den här gången ser ut så här. Döden på en blek häst av Amanda Hellberg är en vacker liten sak och överraskande innehållsrik trots känslan av tunnhet när man håller i den. Visst kan vi vara överens om att det är någonting speciellt med inbundna böcker?
Omslaget är mörkt och suggestivt med en utstickande liljekonvalj i blankt grönt och vitt. Den glatta ytan på den sköra blomman gör att fingrarna glider lite när man tar ett fastare grepp om romanen som är både spännande och fängslande. Liljekonvaljen och dess doft är ett återkommande inslag genom hela boken. Jag kom på mig själv att vilja googla fram doften, men kom till insikt om att det inte går. Undrar hur långt bort den funktionen är?
Boken inleds med två meningar som anger stämningen för resten av boken: "Birgittas sista dag i livet var inte anmärkningsvärd. Utom själva slutet då."
Majas mamma dör i första kapitlet, men är förberedd och har hunnit med att ordna upp det mesta i sitt liv innan det rinner ur henne. När Maja anländer till Brighton är det dels för att hon fått dödsbudet och dels för att hon ska studera vid konstakademien i Oxford. Majas mamma försvann när hon var tio år och det här var enda gången hon hört någonting som hänt henne.
Den förmåga mamma Birgitta har haft att uppfatta saker och ting innan de har inträffat delas av Maja, men hon är långt ifrån att omfamna sina varsel på det sätt hennes mamma har gjort. Ända sedan de läste Bröderna Lejonhjärta tillsammans när Maja var liten har orden "Fienden är mitt ibland oss" följt dem och när Maja får detta meddelat till sig ett flertal gånger får hon en känsla av att det är hennes mor som försöker varna henne. Så kan det väl inte vara? Eller?
En stor behållning med den här boken är spänningen som byggs upp och det stora mörker som plötsligt kan dra in över sidorna. Hurv! Jag tycker också mycket om nedgrottandet i målandets, för mig, helt okända värld. Amanda Hellberg målar upp scenerierna med ett bra språk och vågar göra sina karaktärer lite udda, precis som de bör vara i en sådan här bok: lite fina och lite fula och med en smygande känsla av att alla inte är vad de utger sig för att vara. Titeln anspelar på en målning av Turner, väl värd att googla på.
Bok och bild från förlaget.
Omslaget är mörkt och suggestivt med en utstickande liljekonvalj i blankt grönt och vitt. Den glatta ytan på den sköra blomman gör att fingrarna glider lite när man tar ett fastare grepp om romanen som är både spännande och fängslande. Liljekonvaljen och dess doft är ett återkommande inslag genom hela boken. Jag kom på mig själv att vilja googla fram doften, men kom till insikt om att det inte går. Undrar hur långt bort den funktionen är?
Boken inleds med två meningar som anger stämningen för resten av boken: "Birgittas sista dag i livet var inte anmärkningsvärd. Utom själva slutet då."
Majas mamma dör i första kapitlet, men är förberedd och har hunnit med att ordna upp det mesta i sitt liv innan det rinner ur henne. När Maja anländer till Brighton är det dels för att hon fått dödsbudet och dels för att hon ska studera vid konstakademien i Oxford. Majas mamma försvann när hon var tio år och det här var enda gången hon hört någonting som hänt henne.
Den förmåga mamma Birgitta har haft att uppfatta saker och ting innan de har inträffat delas av Maja, men hon är långt ifrån att omfamna sina varsel på det sätt hennes mamma har gjort. Ända sedan de läste Bröderna Lejonhjärta tillsammans när Maja var liten har orden "Fienden är mitt ibland oss" följt dem och när Maja får detta meddelat till sig ett flertal gånger får hon en känsla av att det är hennes mor som försöker varna henne. Så kan det väl inte vara? Eller?
En stor behållning med den här boken är spänningen som byggs upp och det stora mörker som plötsligt kan dra in över sidorna. Hurv! Jag tycker också mycket om nedgrottandet i målandets, för mig, helt okända värld. Amanda Hellberg målar upp scenerierna med ett bra språk och vågar göra sina karaktärer lite udda, precis som de bör vara i en sådan här bok: lite fina och lite fula och med en smygande känsla av att alla inte är vad de utger sig för att vara. Titeln anspelar på en målning av Turner, väl värd att googla på.
Bok och bild från förlaget.
tisdag 27 september 2011
Välkommen hem - Johanna Lindbäck
Från London till Luleå. Gemensamma nämnare? Inte andra än att båda städerna börjar på bokstaven L. Sara reser hem efter ett år i Svenska skolan i London och återvänder för att fortsätta sitt gamla liv. I alla fall är det vad hon tror, men att komma hem är inte lika enkelt som hon hoppats. Hon har rejält med magpirr inför att träffa Mattias igen. Finaste fina som hon lämnade för att åka bort och som sa att det var antingen allt eller inget. Åkte hon så skulle de inte ens vara kompisar längre.
Johanna Lindbäck berättar om det svåra att komma hem när Sara inser att det inte bara är hon själv som har förändrats, utan alla runt omkring också. Inte ens lillebror är sig riktigt lik eftersom han står framför spegeln och stajlar håret.
Mitt i allt det svåra och med magpirret efter de första forcerade samtalen med Mattias dyker nästa magpirr upp; Adrian. Killen som Sara först är duktigt irriterad på när han har stulit hennes tvättider. Killen som får henne att göra någonting hon aldrig trodde hon skulle pröva på: jujutsu. Killen som får henne att vara en annan Sara än den hon själv tänkt sig vara.
Någonstans där landar den här boken. Den beskriver dels det oändliga ältandet som kan vara så typiskt för en tonåring som är alldeles för upptagen med sig själv, dels insikten om att världen fortsätter att snurra oavsett om jag vill det eller inte. Jag tycker väldigt bra om berättelsen i sig och när jag läser att författarinnan gillar Sarah Dessen förstår jag några av de bottnar jag tycker mig känna igen. Det jag stör mig riktigt ordentligt på är språket när engelskan haglar i tankar och dialoger. Greppet ger absolut en tydlig beskrivning av hur saker och ting göres och låtes, men eftersom jag stör mig så fantastiskt mycket på detta i mitt yrkesliv (och mitt privatliv för all del) förtar det lite av den där absoluta åsåbradethärär-känslan. Det är däremot riktigt roligt med norrbottensmiljön! Mer sådant till folket.
Titeln på boken är Välkommen hem och i början av boken får orden en nästan ironisk klang. Välkommen hem, liksom.I slutet, som jag inte ska avslöja, är det mer ett välkomen hem med ett lättat leende på läpparna. Ett par nykyssta sådana för övrigt. ♥
Bok och bild från förlaget.
Johanna Lindbäck berättar om det svåra att komma hem när Sara inser att det inte bara är hon själv som har förändrats, utan alla runt omkring också. Inte ens lillebror är sig riktigt lik eftersom han står framför spegeln och stajlar håret.
Mitt i allt det svåra och med magpirret efter de första forcerade samtalen med Mattias dyker nästa magpirr upp; Adrian. Killen som Sara först är duktigt irriterad på när han har stulit hennes tvättider. Killen som får henne att göra någonting hon aldrig trodde hon skulle pröva på: jujutsu. Killen som får henne att vara en annan Sara än den hon själv tänkt sig vara.
Någonstans där landar den här boken. Den beskriver dels det oändliga ältandet som kan vara så typiskt för en tonåring som är alldeles för upptagen med sig själv, dels insikten om att världen fortsätter att snurra oavsett om jag vill det eller inte. Jag tycker väldigt bra om berättelsen i sig och när jag läser att författarinnan gillar Sarah Dessen förstår jag några av de bottnar jag tycker mig känna igen. Det jag stör mig riktigt ordentligt på är språket när engelskan haglar i tankar och dialoger. Greppet ger absolut en tydlig beskrivning av hur saker och ting göres och låtes, men eftersom jag stör mig så fantastiskt mycket på detta i mitt yrkesliv (och mitt privatliv för all del) förtar det lite av den där absoluta åsåbradethärär-känslan. Det är däremot riktigt roligt med norrbottensmiljön! Mer sådant till folket.
Titeln på boken är Välkommen hem och i början av boken får orden en nästan ironisk klang. Välkommen hem, liksom.I slutet, som jag inte ska avslöja, är det mer ett välkomen hem med ett lättat leende på läpparna. Ett par nykyssta sådana för övrigt. ♥
Bok och bild från förlaget.
söndag 25 september 2011
Här ligger jag och blöder - Jenny Jägerfeld
Jag kom på att jag hade oskrivit om den här. (O-skrivit. Den dialektala markören för att tala om att jag kommer från Norrbotten.) Jag läste så många ungdomsromaner på en och samma gång, efter varandra och ibland samtidigt, att jag inte kan räkna dem alla.
Här får läsaren möta Maja, som har fullt upp med att vara ung. Som om det inte skulle vara plågsamt nog sågar hon av sig tummen under en skulpturlektion och när hon åker för att bo en helg hos sin mamma märker hon att det är någonting som står riktigt galet till.
Detta är handlingen i sin korthet, vilket beskriver ungefär vilken ungdomsroman som helst: identitetssökande och vuxenblivande. Den här boken är dock sin egen, på samma sätt som Maja är sin egen. Beskrivningarna av henne smygs in i texten och efter lite mentalt pusselläggande förstår man att hela hennes person skriker efter att finna sig själv och en plats i den här världen. Hennes person är varken vuxen eller barn och med separerade föräldrar väcks frågan vad de passar på att göra när hon inte är där? Tycker hennes pappa att det är skönt när hon inte finns i huset? Dessa frågor gör att hon ser till att kapa hans e-post så att hon kan följa både hans mejl och hans facebook.
Här ligger jag och blöder är rolig på det där jag-är-tonåring-och-kan-inte-förmedla-mig-på-något-sätt-om-jag-inte-får-använda-ironi-sättet samtidigt som den är brännande sorglig på det där gör-mig-inte-illa-mer-för-då-kanske-jag-går-sönder-på-riktigt-viset. Boken är absolut läsvärd och är utgiven av Gilla böcker. Bilden är lånad härifrån.
Här får läsaren möta Maja, som har fullt upp med att vara ung. Som om det inte skulle vara plågsamt nog sågar hon av sig tummen under en skulpturlektion och när hon åker för att bo en helg hos sin mamma märker hon att det är någonting som står riktigt galet till.
Detta är handlingen i sin korthet, vilket beskriver ungefär vilken ungdomsroman som helst: identitetssökande och vuxenblivande. Den här boken är dock sin egen, på samma sätt som Maja är sin egen. Beskrivningarna av henne smygs in i texten och efter lite mentalt pusselläggande förstår man att hela hennes person skriker efter att finna sig själv och en plats i den här världen. Hennes person är varken vuxen eller barn och med separerade föräldrar väcks frågan vad de passar på att göra när hon inte är där? Tycker hennes pappa att det är skönt när hon inte finns i huset? Dessa frågor gör att hon ser till att kapa hans e-post så att hon kan följa både hans mejl och hans facebook.
Här ligger jag och blöder är rolig på det där jag-är-tonåring-och-kan-inte-förmedla-mig-på-något-sätt-om-jag-inte-får-använda-ironi-sättet samtidigt som den är brännande sorglig på det där gör-mig-inte-illa-mer-för-då-kanske-jag-går-sönder-på-riktigt-viset. Boken är absolut läsvärd och är utgiven av Gilla böcker. Bilden är lånad härifrån.
tisdag 6 september 2011
Johanna Thydell - Ursäkta om man vill bli lite älskad
Jag skulle ha skrivit om Johanna Thydells bok Ursäkta om man vill bli lite älskad här, men självklart lämnade jag hjärnan på nedervåningen och publicerade inlägget på kulturkoftan. Klicka dig dit om det är Thydells bok du vill läsa om.
Skön titel på boken, eller hur! Hela boken är ett enda paket av sådana formuleringar och precis innan det hinner bli för tjatigt tar berättelsen om Nora slut. Absolut läsvärd.
Skön titel på boken, eller hur! Hela boken är ett enda paket av sådana formuleringar och precis innan det hinner bli för tjatigt tar berättelsen om Nora slut. Absolut läsvärd.
tisdag 30 augusti 2011
Mitt perfekta liv - som sockervadd, fast inte den kletiga sorten
Vissa böcker är som sockervadd för lässjälen. Den här boken är absolut sockervadd, men inte av den kletiga sorten.
Macy är ihop med världens tråkigaste pojkvän. Han är supersmart, jobbar på skolbiblioteket och är mentalt tjugo år äldre än sin fysiska uppenbarelse. Macys liv är inordnat efter konstens alla regler för att uppfylla de krav på ordning och perfektion både hon och andra i hennes närhet förväntar sig av Macy. Efter faderns död ett och ett halvt år tidigare är Macys behov av ordning så överhängande att pojkvännen blir hennes räddning. När han, via e-post, meddelar att han vill att de tar en paus i förhållandet tappar Macy fotfästet. När ramarna runt omkring henne faller öppnas dörrarna för ytterligare förändring och kaoset, ett godartat sådant, drabbar henne när hon möter människorna som jobbar för Wish catering.
Där finns den godhjärtade Delia, höggravid och oorganiserad, som har med sig fyra ungdomar, den ena mer själafri än den andra. Man älskar dem från första gången de omnämns och man förstår att det här är precis vad Macy behöver. Magpirret kommer när Wes presenteras och det fåniga måbra-leendet kommer när man som läsare inser det som huvudpersonen inte ännu förstått.
Det här är skön läsning för boksjälar som behöver boklig sockervadd. Vill man läsa mer av Sarah Dessen är den här boken också en riktig pärla.
Boken är utgiven av Rabén och Sjögren.
Macy är ihop med världens tråkigaste pojkvän. Han är supersmart, jobbar på skolbiblioteket och är mentalt tjugo år äldre än sin fysiska uppenbarelse. Macys liv är inordnat efter konstens alla regler för att uppfylla de krav på ordning och perfektion både hon och andra i hennes närhet förväntar sig av Macy. Efter faderns död ett och ett halvt år tidigare är Macys behov av ordning så överhängande att pojkvännen blir hennes räddning. När han, via e-post, meddelar att han vill att de tar en paus i förhållandet tappar Macy fotfästet. När ramarna runt omkring henne faller öppnas dörrarna för ytterligare förändring och kaoset, ett godartat sådant, drabbar henne när hon möter människorna som jobbar för Wish catering.
Där finns den godhjärtade Delia, höggravid och oorganiserad, som har med sig fyra ungdomar, den ena mer själafri än den andra. Man älskar dem från första gången de omnämns och man förstår att det här är precis vad Macy behöver. Magpirret kommer när Wes presenteras och det fåniga måbra-leendet kommer när man som läsare inser det som huvudpersonen inte ännu förstått.
Det här är skön läsning för boksjälar som behöver boklig sockervadd. Vill man läsa mer av Sarah Dessen är den här boken också en riktig pärla.
Boken är utgiven av Rabén och Sjögren.
Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan i dag - Sara Ohlsson
Olivia är ihop med John som är fyra år äldre. När hon var fjorton och han sjutton var det inga problem, men nu när han är tjugoett och hon sjutton vill han göra slut. Olivia tappar fotfästet helt och i sin förtvivlan börjar hon älta och smida planer med bästa kompisen Emma om hur hon ska kunna bli ihop med John igen.
Olivia, som hela tiden berättar sin historia i jag-form, utgjuter sina känslor och sin enorma saknad efter pojkvännen och börjar söka sig till andra famnar och till andra händer som också är varma mot hennes kropp. Till slut undrar hon om det är John hon saknar, eller om det är beröringen hon vill åt.
Olivia går helt vilse i sitt känsloliv och gör sådant hon vill för stunden, då ofta påverkad av alkohol. Problemet är när hon vaknar nästa morgon och tänker att hon är äcklig. Andra pratar om henne och tycker att hon är slampig och horig och därför tycker Olivia samma sak.
Det sköna med den här boken är humorn som hela tiden glimmar till, inte minst från den osvikliga vännen Tor. Han är som en klippa mitt i stormen som lugnar och stöttar. Han finns kvar, även efter den kvällen när Olivia gör bort sig totalt. Det sköna är också att Olivia får hitta sig själv, men på sitt eget vis och inte helt och hållet uttalat. Mången, mången elev kommer att välja den här boken, bland annat tack vare titeln.
Utgiven av Gilla böcker.
Olivia, som hela tiden berättar sin historia i jag-form, utgjuter sina känslor och sin enorma saknad efter pojkvännen och börjar söka sig till andra famnar och till andra händer som också är varma mot hennes kropp. Till slut undrar hon om det är John hon saknar, eller om det är beröringen hon vill åt.
Olivia går helt vilse i sitt känsloliv och gör sådant hon vill för stunden, då ofta påverkad av alkohol. Problemet är när hon vaknar nästa morgon och tänker att hon är äcklig. Andra pratar om henne och tycker att hon är slampig och horig och därför tycker Olivia samma sak.
Det sköna med den här boken är humorn som hela tiden glimmar till, inte minst från den osvikliga vännen Tor. Han är som en klippa mitt i stormen som lugnar och stöttar. Han finns kvar, även efter den kvällen när Olivia gör bort sig totalt. Det sköna är också att Olivia får hitta sig själv, men på sitt eget vis och inte helt och hållet uttalat. Mången, mången elev kommer att välja den här boken, bland annat tack vare titeln.
Utgiven av Gilla böcker.
tisdag 23 augusti 2011
Det stora huset - Nicole Krauss
Ett stort skrivbord med nitton lådor: i "Det stora huset" får läsaren följa med i fyra berättelser som alla på något sätt utspelar sig i närheten av skrivbordet. Först verkar allt lösryckt och det är svårt att identifiera vem som är berättare. Sedan kommer bokens andra del och små detaljer dyker upp igen, någonting som har varit underliggande blir synligt och plötsligt börjar pusslet falla på plats. När läsningen är över sitter jag och önskar att jag hade någon att diskutera en massa, massa detaljer med.
Du kan läsa en alldeles ypperlig sammanfattning av bokens handling HÄR, på Brombergs förlag.
Skriven text kan knappast bli tätare än den här. Meningarna är långa, styckena är långa och anföringsmarkörerna lyser med sin frånvaro. Den här romanen skulle passa mycket bra i en bokklubb där man tycker om att ha stora tolkningsmöjligheter och hyser en förkärlek för judiskt liv och judiska livsöden. Läs den och berätta för mig allt det jag har missat. Varför gjorde Leah som hon gjorde alla de där gångerna? Det skulle jag vilja veta. Och domarens pappa - ringde han? Jag tror det.
Du kan läsa en alldeles ypperlig sammanfattning av bokens handling HÄR, på Brombergs förlag.
Skriven text kan knappast bli tätare än den här. Meningarna är långa, styckena är långa och anföringsmarkörerna lyser med sin frånvaro. Den här romanen skulle passa mycket bra i en bokklubb där man tycker om att ha stora tolkningsmöjligheter och hyser en förkärlek för judiskt liv och judiska livsöden. Läs den och berätta för mig allt det jag har missat. Varför gjorde Leah som hon gjorde alla de där gångerna? Det skulle jag vilja veta. Och domarens pappa - ringde han? Jag tror det.
onsdag 17 augusti 2011
Tjuvarnas stad - David Benioff
Lev grips för stöld efter att ha plockat åt sig en nedskjuten tysk soldats pinaler. Han hamnar i en cell tillsammans med Kolja, en kvinnotjusare med talets gåva och som anklagats för desertering. De är båda övertygade om att deras sista stund är kommen och att de kommer att bli skjutna när morgonen kommer, men de får i stället ett erbjudande av översten: Om de kan samla ihop tolv ägg till dotterns bröllopstårta blir de benådade.
Eftersom romanen utspelar sig i Leningrad inger överstens erbjudande inte mycket hopp för huvudpersonernas överlevnad. Leningrad är ockuperat av tyskarna och de riskerar att bli skjutna oavsett vilka patruller de stöter på. Leningrad är helt tömt på mat och svälten som råder har drivit invånarna till att äta både murbruk och annat som de kan tänkas överleva på. Möjligheten att hitta ett ägg, eller därtill tolv, är mycket liten, för att inte säga obefintlig. I kampen för överlevnad gör ändå Lev och Kolja sitt bästa för att uppfylla uppdraget och det blir ett riktigt äventyr för läsaren att följa med på.
Det här är en riktigt bra bok och berättelsen skildrar krigets fasor samtidigt som författaren har vävt in de glädjeämnen som ändå finns mitt i allt det mörka. Huvudpersonerna diskuterar kärlek, litteratur och fadersfigurer och visar hur tidlösa vissa frågor är. Relationen mellan de två männen, två personer som under andra omständigheter aldrig skulle ha blivit vänner, är fint tecknad och bär hela vägen till sista sidan. Det är så väl beskrivet att man fryser mitt i denna rekordsommars värme.
Tjuvarnas stad är utgiven av Forums förlag, varifrån bilden är lånad. OBS! Värsta spoilervarningen på beskrivningen av boken på Forums hemsida! Jag varnade dig!
onsdag 10 augusti 2011
Flimmer - Anne Holt & Even Holt
Det finns för få intressanta kvinnliga karaktärer i spänningslitteraturen, tycker jag, men i Flimmer heter hon Sara Zuckerman och är råcool. Hon är en framstående hjärtspecialist, väl medveten om sitt värde, som äger rummet och avslutar samtalen. När två av hennes patienter dör två dagar efter det att de har opererats och när Sara upptäcker att någon vill att hon ska förstå att någonting inte står rätt till får det konsekvenser mer långtgående än hon någonsin kunnat ana.
Den här romanen är spännande med ingående och avancerade beskrivningar av sinusrytmer och venkatetrar. Det blir några bläddringar med CSI, vilket jag välkomnar. Jag tycker om de där mikroskopinzoomningarna när man får veta allt om klaffar och syremättnader. Flimmer är också underhållande i sina beskrivningar av relationen mellan Sara och kollegan Ola Farmen. Där diskuteras hennes judiska påbrå, hans familjesituation och deras yrke, med plus, minus och likamed. Jag köper allt rakt av: Sara är superduktig men ingen superhjälte, hon är intelligent men inget världsgeni och hon är känslig utan att bli ett gråtande våp.
Jag har ibland svårt för romaner som gör tidshopp och karaktärshopp. Det är lite varning på karaktärshoppen i den här boken, men samtidigt är det så snyggt ihopfogat i slutet att jag förlåter och går vidare = ) Det blir nästan filmiskt, med scener mycket smidigt infogade i varandra, samtidigt som det blir en cliffhanger av spänning när författarna byter fokus. Det är lite som en norsk variant av Dan Brown när tempot skruvas upp.
Den här romanen är spännande med ingående och avancerade beskrivningar av sinusrytmer och venkatetrar. Det blir några bläddringar med CSI, vilket jag välkomnar. Jag tycker om de där mikroskopinzoomningarna när man får veta allt om klaffar och syremättnader. Flimmer är också underhållande i sina beskrivningar av relationen mellan Sara och kollegan Ola Farmen. Där diskuteras hennes judiska påbrå, hans familjesituation och deras yrke, med plus, minus och likamed. Jag köper allt rakt av: Sara är superduktig men ingen superhjälte, hon är intelligent men inget världsgeni och hon är känslig utan att bli ett gråtande våp.
Jag har ibland svårt för romaner som gör tidshopp och karaktärshopp. Det är lite varning på karaktärshoppen i den här boken, men samtidigt är det så snyggt ihopfogat i slutet att jag förlåter och går vidare = ) Det blir nästan filmiskt, med scener mycket smidigt infogade i varandra, samtidigt som det blir en cliffhanger av spänning när författarna byter fokus. Det är lite som en norsk variant av Dan Brown när tempot skruvas upp.
Vi kan det här med att skriva bra spänningslitteratur i Norden. Jag säger inte att vi är bättre i Sverige, för mina favoriter är främst norska och isländska, så vi kan väl slå oss för bröstet tillsammans och bara konstatera att det här är bra?
"Men för hjärtat är livet enkelt: det slår så länge det kan." (sid. 451)
torsdag 28 juli 2011
Carl XVI Gustaf - Den motvillige monarken, Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer
Tänk om Silvia hade betett sig på samma sätt som kungen gjort? Eller Viktoria? Mona Sahlin blev offentligt hängd när hon köpte Toblerone. Kungen beställde in småtjejer till kaffet och gick vidare genom att tala om att det var dags att "vända blad".
Jag var först en motvillig läsare av Den motvillige monarken. Det kan ha någonting att göra med att jag blev ofrivilligt fast på Arlanda. Bokhandeln där hade stängt och på Seven Eleven hade jag läst allt utom den här och en bok av Helen Thursten. Den senare har jag aldrig kunnat med och den förstnämnda fick det alltså bli. Medan jag smågrinade och längtade efter mina barn uthärdade jag ungefär 150 sidor av urtråkiga beskrivningar av kungens uppväxt. Det var namedropping hit och dit och hela avels... - förlåt, adelskalendern, rabblades upp i oändliga rader av ointressanta beskrivningar. Det är nog inte författarnas fel, utan beror nog helt och hållet på mitt ointresse.
När det gäller kungen är det så här, enligt mig: jag har egentligen aldrig tagit ställning för eller emot. Jag gillar hockey och kungen gillar hockey. I alla fall har det sett ut så när han frimodigt skrikit och vevat med näven de gånger jag har sett honom på tv vid stora mästerskap. Alltså har kungen verkat vara en rätt okej kille. Det som beskrivs i den här boken är inte okej. Det är andra delen av boken som är intressant. Där radas det upp ändlösa partaj med sprit och sex som huvudsakligt innehåll, men ändå smågäspar jag även åt detta. Skvaller, om man vill kalla det för det, har aldrig varit min grej.
Det riktigt intressanta är extramaterialet som kommer som tillägg till pocketutgåvan. Där beskriver förattaren Thomas Sjöberg om reaktionerna han och hans två medarbetare fick utstå efter publiceringen. Han skriver om recensenters glåpord, om Tove Meyer som stängdes av från sitt arbete vid Sveriges Radio, om rädsla för avslyssning och repressalier, om personer som spred lögner om pedofili och annat om bokförfattarna...
Det är intressant att de tunga - manliga - namnen inom kultur och journalistik blir kungahusets främsta försvarare. De kan bortse från säkerhetsriskerna, det omoraliska i att köpa sex för skattebetalares pengar och för att inte tala om det försämrade anseendet om Sverige personerna i boken orsakar. Det blir ett klassiskt "skjuta budbäraren"-scenario, samtidigt som man kan läsa hela boken som ett enda långt skvallerreferat. Det är däremot kvinnor i media som ifrågasätter och tycker att bokens innehåll - alltså när det kommer till att granska Sveriges statschefs göranden och låtanden - har en poäng.
Jag har aldrig själv funderat över huruvida det är rimligt att hålla kvar monarkin i ett demokratiskt samhälle eller ej, men har man en statschef vars motto är "För Sverige i tiden" så har han en hel del att leva upp till. Författarna själva diskuterar om kungen bör ha rätt till ett privatliv och naturligtvis är det så. Det bör alla få ha. Men återigen - om han riskerar alltför mycket måste man fundera på vart gränsen går.
Jag var först en motvillig läsare av Den motvillige monarken. Det kan ha någonting att göra med att jag blev ofrivilligt fast på Arlanda. Bokhandeln där hade stängt och på Seven Eleven hade jag läst allt utom den här och en bok av Helen Thursten. Den senare har jag aldrig kunnat med och den förstnämnda fick det alltså bli. Medan jag smågrinade och längtade efter mina barn uthärdade jag ungefär 150 sidor av urtråkiga beskrivningar av kungens uppväxt. Det var namedropping hit och dit och hela avels... - förlåt, adelskalendern, rabblades upp i oändliga rader av ointressanta beskrivningar. Det är nog inte författarnas fel, utan beror nog helt och hållet på mitt ointresse.
När det gäller kungen är det så här, enligt mig: jag har egentligen aldrig tagit ställning för eller emot. Jag gillar hockey och kungen gillar hockey. I alla fall har det sett ut så när han frimodigt skrikit och vevat med näven de gånger jag har sett honom på tv vid stora mästerskap. Alltså har kungen verkat vara en rätt okej kille. Det som beskrivs i den här boken är inte okej. Det är andra delen av boken som är intressant. Där radas det upp ändlösa partaj med sprit och sex som huvudsakligt innehåll, men ändå smågäspar jag även åt detta. Skvaller, om man vill kalla det för det, har aldrig varit min grej.
Det riktigt intressanta är extramaterialet som kommer som tillägg till pocketutgåvan. Där beskriver förattaren Thomas Sjöberg om reaktionerna han och hans två medarbetare fick utstå efter publiceringen. Han skriver om recensenters glåpord, om Tove Meyer som stängdes av från sitt arbete vid Sveriges Radio, om rädsla för avslyssning och repressalier, om personer som spred lögner om pedofili och annat om bokförfattarna...
Det är intressant att de tunga - manliga - namnen inom kultur och journalistik blir kungahusets främsta försvarare. De kan bortse från säkerhetsriskerna, det omoraliska i att köpa sex för skattebetalares pengar och för att inte tala om det försämrade anseendet om Sverige personerna i boken orsakar. Det blir ett klassiskt "skjuta budbäraren"-scenario, samtidigt som man kan läsa hela boken som ett enda långt skvallerreferat. Det är däremot kvinnor i media som ifrågasätter och tycker att bokens innehåll - alltså när det kommer till att granska Sveriges statschefs göranden och låtanden - har en poäng.
Jag har aldrig själv funderat över huruvida det är rimligt att hålla kvar monarkin i ett demokratiskt samhälle eller ej, men har man en statschef vars motto är "För Sverige i tiden" så har han en hel del att leva upp till. Författarna själva diskuterar om kungen bör ha rätt till ett privatliv och naturligtvis är det så. Det bör alla få ha. Men återigen - om han riskerar alltför mycket måste man fundera på vart gränsen går.
tisdag 26 juli 2011
Elva minuter - Paulo Coelho
En annan sak jag är skeptisk mot, förutom när en bok hyllats och höjts mot skyarna, är när de följer med som sommarläsning i en damtidning. Jag får känslan av att boken inte håller riktigt samma klass som de två andra som gjorde dundersuccé. Lite skeptisk är jag också mot att en man skriver om hur en kvinna känner och fungerar.
Paulo Coelho kanske är mannen som kan försöka ro det i land? Här får vi möta Maria, en ung och vacker kvinna från Brasilien, i en berättelse som bygger på sanna händelser. Maria lär sig snabbt att kärlek kan göra ont och att hon inte förstår vad som händer mellan sändare och mottagare när kärleken spirar. Med stora drömmar lämnar hon sitt hemland, men fallet blir plattare än hon någonsin kunnat ana. Hon upptäcker att män är villiga att betala för sexuella tjänster samtidigt som hon inte ser det som ett oöverkomligt problem att sälja sin kropp. Hon ser sig omkring och tänker att alla människor verkar prostituera sig genom att missnöjda fortsätta sin livssituation där de går till ett jobb de inte vill ha och uppoffrar sig för att någon annan, till exempel familjen, ska kunna försörjas.
Läsaren får följa Marias resonemang kring den egna kroppen, sex, kärlek, njutning och förnedring. Paulo Coelho skriver själv att han är medveten om att han beskriver ett kontroversiellt ämne, men jag tycker att han gör det rätt intressant. Hur de elva minuterna är aktuella är i sig ett resonemang som kan diskuteras. En annan viktig fråga är bland annat varför de flesta kan beskriva mannens könsorgan och dess funktioner så riktigt, medan kunskapen om kvinnans ofta är som ett blankt blad. Bara den delen skulle kunna utgöra underlag för en egen roman, baserad på en sann historia eller inte.
Utgiven av Bazar förlag.
Paulo Coelho kanske är mannen som kan försöka ro det i land? Här får vi möta Maria, en ung och vacker kvinna från Brasilien, i en berättelse som bygger på sanna händelser. Maria lär sig snabbt att kärlek kan göra ont och att hon inte förstår vad som händer mellan sändare och mottagare när kärleken spirar. Med stora drömmar lämnar hon sitt hemland, men fallet blir plattare än hon någonsin kunnat ana. Hon upptäcker att män är villiga att betala för sexuella tjänster samtidigt som hon inte ser det som ett oöverkomligt problem att sälja sin kropp. Hon ser sig omkring och tänker att alla människor verkar prostituera sig genom att missnöjda fortsätta sin livssituation där de går till ett jobb de inte vill ha och uppoffrar sig för att någon annan, till exempel familjen, ska kunna försörjas.
Läsaren får följa Marias resonemang kring den egna kroppen, sex, kärlek, njutning och förnedring. Paulo Coelho skriver själv att han är medveten om att han beskriver ett kontroversiellt ämne, men jag tycker att han gör det rätt intressant. Hur de elva minuterna är aktuella är i sig ett resonemang som kan diskuteras. En annan viktig fråga är bland annat varför de flesta kan beskriva mannens könsorgan och dess funktioner så riktigt, medan kunskapen om kvinnans ofta är som ett blankt blad. Bara den delen skulle kunna utgöra underlag för en egen roman, baserad på en sann historia eller inte.
Utgiven av Bazar förlag.
Den enögda kaninen - Christoffer Carlsson
Alltså, jag är medveten om att jag har hängt upp mig lite på att författaren Christoffer Carlsson är född 1986, men det är en positiv upphängning. Det är något med språket, tror jag, som gör att jag imponeras av detaljer. Om det är så förknippat med hans ålder är alls inte säkert. Det kanske har mer att göra med att det inte känns så svenskt. Vissa beskrivningar är underhållande och skönt utmålade på en och samma gång, eller vad sägs om den inledande beskrivningen av Dalen:
Om man ringer på någons dörr, frågar om vägen till någon eller något, kan man antingen bli bemött med ett dubbelpipigt hagelgevär eller ett fat med nybakat bröd och hemmagjord sylt. Platsen och invångarna bär på en råhet, en smutsig och lantlig äkthet som jag lärt mig att både avundas och förakta.
Jag småler när jag läser raderna, samtidigt som det tidigt planterats någonting ödesmättat i hur huvudpersonen David upplever sin omgivning. När han träffar sin barndomsvän Lukas och denne visar honom ett hus, undangömt för omvärlden, börjar märkliga saker hända. Huset tar fram det värsta och det bästa i den som vistas där och David är på god väg att få reda på sina värsta sidor.
Jag får en känsla av att Dalen är en liten ö, avskuren från resten av världen. Christoffer Carlsson väver in en sorts magisk realism, bland annat i den lille pojken Kasper som likt ett orakel meddelar sådant David redan vet eller sådant som kommer att bli aktuellt inom en snar framtid. Den här boken är en 444 sidor lång ångesttripp, men av en nagelbitande och bladvändande sort. Jag gillar't, med andra ord.
Bok och bild från förlaget.
Om man ringer på någons dörr, frågar om vägen till någon eller något, kan man antingen bli bemött med ett dubbelpipigt hagelgevär eller ett fat med nybakat bröd och hemmagjord sylt. Platsen och invångarna bär på en råhet, en smutsig och lantlig äkthet som jag lärt mig att både avundas och förakta.
Jag småler när jag läser raderna, samtidigt som det tidigt planterats någonting ödesmättat i hur huvudpersonen David upplever sin omgivning. När han träffar sin barndomsvän Lukas och denne visar honom ett hus, undangömt för omvärlden, börjar märkliga saker hända. Huset tar fram det värsta och det bästa i den som vistas där och David är på god väg att få reda på sina värsta sidor.
Jag får en känsla av att Dalen är en liten ö, avskuren från resten av världen. Christoffer Carlsson väver in en sorts magisk realism, bland annat i den lille pojken Kasper som likt ett orakel meddelar sådant David redan vet eller sådant som kommer att bli aktuellt inom en snar framtid. Den här boken är en 444 sidor lång ångesttripp, men av en nagelbitande och bladvändande sort. Jag gillar't, med andra ord.
Bok och bild från förlaget.
En dag - David Nicholls
Jag tog med den här boken till Italien och hade pratat i hop mig med mamma och min syster om att byta böcker med varandra sedan. På så sätt skulle vi slippa dra med oss en massa olika. Vi skulle bara ha pratat i ihop oss om vilka böcker vi tänkte ta med oss också, eftersom jag och systeryster tog med oss samma bok. Nåja, det bäddar för ett boksamtal i alla fall.
Jag blir alltid skeptisk när en bok hyllas och höjs till skyarna. En dag, av David Nicholls, är just så hyllad, av precis alla. Jag vet inte om jag är svårflörtad eller om det bara är så att jag inte mår så bra av det andra menar är "må bra-läsning".
En dag är faktiskt en berättelse om en dag, den 15 juli för att vara exakt. Läsaren får möta Emma och Dexter den 15 juli 1988 när de tillbringar sin examensnatt tillsammans. Emma är ung och engagerad i både rättvise- och jämlikhetsfrågor. Hon brinner för politik och funderar över hur hon kan förändra världen. Hon slår själv ur underläge, både klassmässigt och i självförtroende. Dexter har det å sin sida väl förspänt och behöver inte fundera så mycket på hur han ska försörja sig. Han bryr sig inte heller om hur världen förändras, synnerligen inte politiskt, bara det inte påverkar honom nämnvärt. Snygg är han också, och väl medveten om det.
Berättelsen fortskrider sedan genom att berätta om samma datum, men under 20 års tid. Varje juli den femtonde beskrivs hur Emma och Dexter levt sina liv sedan sist man träffade dem, och det är ett riktigt skönt berättargrepp. Dexter får sitt lystmäte genom att träffa den ena undersköna kvinnan efter den andra, får ett jobb som tv-programledare tack vare sitt utseende och tjänar bra med pengar trots att han inte har något behov av dem. Emma hankar sig fram och försöker att inte ge upp sina hjärtefrågor. Hon försöker skriva, jobbar närmast oavlönat inom teatern och kämpar med sitt självförtroende. De två huvudpersonerna verkar aldrig mötas, de är aldrig på samma våglängd, vill olika saker men samtidigt samma saker - bara vid olika tidpunkter. Därför blir deras relation aldrig någonting mer än en djup vänskap.
När Dexters stjärna sedan dalar och han börjar känna sig för gammal för de krävande medierna kommer Emma till insikt om att hon nog i alla fall duger och att hon har en hel del att ge, trots att livet inte riktigt sett ut som hon i unga år föreställt sig.
Jag läser och hoppas, hoppas och läser och det blir riktigt underhållande. Det finns en torr brittisk humor som inte går läsaren förbi och jag småskrattar vid ett flertal tillfällen åt de underliga skämten. Jag ska inte säga hur det slutar, men det är varken sockersött eller tillrättalagt.
Bilden lånad från förlaget.
Jag blir alltid skeptisk när en bok hyllas och höjs till skyarna. En dag, av David Nicholls, är just så hyllad, av precis alla. Jag vet inte om jag är svårflörtad eller om det bara är så att jag inte mår så bra av det andra menar är "må bra-läsning".
En dag är faktiskt en berättelse om en dag, den 15 juli för att vara exakt. Läsaren får möta Emma och Dexter den 15 juli 1988 när de tillbringar sin examensnatt tillsammans. Emma är ung och engagerad i både rättvise- och jämlikhetsfrågor. Hon brinner för politik och funderar över hur hon kan förändra världen. Hon slår själv ur underläge, både klassmässigt och i självförtroende. Dexter har det å sin sida väl förspänt och behöver inte fundera så mycket på hur han ska försörja sig. Han bryr sig inte heller om hur världen förändras, synnerligen inte politiskt, bara det inte påverkar honom nämnvärt. Snygg är han också, och väl medveten om det.
Berättelsen fortskrider sedan genom att berätta om samma datum, men under 20 års tid. Varje juli den femtonde beskrivs hur Emma och Dexter levt sina liv sedan sist man träffade dem, och det är ett riktigt skönt berättargrepp. Dexter får sitt lystmäte genom att träffa den ena undersköna kvinnan efter den andra, får ett jobb som tv-programledare tack vare sitt utseende och tjänar bra med pengar trots att han inte har något behov av dem. Emma hankar sig fram och försöker att inte ge upp sina hjärtefrågor. Hon försöker skriva, jobbar närmast oavlönat inom teatern och kämpar med sitt självförtroende. De två huvudpersonerna verkar aldrig mötas, de är aldrig på samma våglängd, vill olika saker men samtidigt samma saker - bara vid olika tidpunkter. Därför blir deras relation aldrig någonting mer än en djup vänskap.
När Dexters stjärna sedan dalar och han börjar känna sig för gammal för de krävande medierna kommer Emma till insikt om att hon nog i alla fall duger och att hon har en hel del att ge, trots att livet inte riktigt sett ut som hon i unga år föreställt sig.
Jag läser och hoppas, hoppas och läser och det blir riktigt underhållande. Det finns en torr brittisk humor som inte går läsaren förbi och jag småskrattar vid ett flertal tillfällen åt de underliga skämten. Jag ska inte säga hur det slutar, men det är varken sockersött eller tillrättalagt.
Bilden lånad från förlaget.
tisdag 12 juli 2011
Läs den! Niceville - Kathryn Stockett
Jag lägger den åt sidan; tummad, vattenfläckad, sandig - utläst. Niceville, av Kathryn Stockett, blir nog en av mina tio-i-topp trots att de tio platserna sedan länge är upptagna. Det här är en fantastisk läsupplevelse, en roman som är rolig, gripande och mycket, mycket viktig.
Bokklubben ska avhandla den i augusti och jag tror att jag sparar mina övriga tankar om den till dess. Men läs den. Läs den nu. Du kan få låna den av mig.
Bokklubben ska avhandla den i augusti och jag tror att jag sparar mina övriga tankar om den till dess. Men läs den. Läs den nu. Du kan få låna den av mig.
måndag 11 juli 2011
Polsk pölsa på polkagrisar... Min pappa är snäll och min mamma är utlänning, av Emmy Abrahamson
Låt mig börja med att tala om att jag har en polsk elev, en flicka i samma ålder som huvudpersonen i den här romanen. Med henne i åtanke blir det en skratt- och gråtfest att läsa Min pappa är snäll och min mamma är utlänning. Min elev frågar många frågor, och genom dessa förstår man mycket av hur hon ser på sin tillvaro. För att inte lämna ut henne behåller jag mina samtal med henne för mig själv, men jag har flickan i åtanke under läsningens gång.
Förstå mig rätt; det här är en berättelse som klarar sig alldeles utmärkt utan de preferenser jag läser in, men samtidigt tillför det fantastiska konnotationer. Huvudpersonen i boken, Alicja, är egentligen en annan sida av myntet jag tänker på. Alicja vill betona det svenska och hon vill dölja och glömma så mycket det går av det polska. Det är dock inte så lätt när man har en familj, men framför allt en mamma, som bara fnyser och gör allt på sitt superpolska sätt i alla fall. Den här boken inrymmer allt från polska hantverkare som smygs in i huset för att jobba svart, till det faktum att Alicjas mamma anser att mat aldrig kan bli för gammal och därför bör ätas upp. Om det är vidare värst polskt, eller bara ett personlighetsdrag, vet jag inte, men det presenteras på ett riktigt roligt sätt. Den långa bilresan för att få en skymt av påven är riktigt underhållande, speciellt med tanke på att ingen av de resande är riktigt övertygad katolik.
Vid sin sida har Alicja sina närmaste vänner, Natalie och Tysta Marie. De är obrottsligt bästa vänner, till den dagen Natalies stora kärlek Ola Olsson bekänner att han är kär - i Alicja.
Den här boken talar framför allt om hur svårt det är att vara ung, och till på köpet hur svårt det är att vilja vara riktigt svensk i en polsk familj. Pappan är dock inte polack, men han har å andra sidan åkt iväg till andra sidan jordklotet av någon anledning jag har glömt. Kulturkrockarna visas upp på ett ibland nästan parodiskt sätt, men det är hela tiden rörande och mycket roligt. Det enda jag saknar är just pappan. Han förekommer bara kort i några få passager och jag hinner inte uppfatta det boktiteln refererar till när det framhålls att han är snäll?
Den här boken ska dock gå oavkortat till min polska elev och en mycket mer intressant recension kommer att vara den hon ska få ge mig.
Bok och bild från förlaget.
Förstå mig rätt; det här är en berättelse som klarar sig alldeles utmärkt utan de preferenser jag läser in, men samtidigt tillför det fantastiska konnotationer. Huvudpersonen i boken, Alicja, är egentligen en annan sida av myntet jag tänker på. Alicja vill betona det svenska och hon vill dölja och glömma så mycket det går av det polska. Det är dock inte så lätt när man har en familj, men framför allt en mamma, som bara fnyser och gör allt på sitt superpolska sätt i alla fall. Den här boken inrymmer allt från polska hantverkare som smygs in i huset för att jobba svart, till det faktum att Alicjas mamma anser att mat aldrig kan bli för gammal och därför bör ätas upp. Om det är vidare värst polskt, eller bara ett personlighetsdrag, vet jag inte, men det presenteras på ett riktigt roligt sätt. Den långa bilresan för att få en skymt av påven är riktigt underhållande, speciellt med tanke på att ingen av de resande är riktigt övertygad katolik.
Vid sin sida har Alicja sina närmaste vänner, Natalie och Tysta Marie. De är obrottsligt bästa vänner, till den dagen Natalies stora kärlek Ola Olsson bekänner att han är kär - i Alicja.
Den här boken talar framför allt om hur svårt det är att vara ung, och till på köpet hur svårt det är att vilja vara riktigt svensk i en polsk familj. Pappan är dock inte polack, men han har å andra sidan åkt iväg till andra sidan jordklotet av någon anledning jag har glömt. Kulturkrockarna visas upp på ett ibland nästan parodiskt sätt, men det är hela tiden rörande och mycket roligt. Det enda jag saknar är just pappan. Han förekommer bara kort i några få passager och jag hinner inte uppfatta det boktiteln refererar till när det framhålls att han är snäll?
Den här boken ska dock gå oavkortat till min polska elev och en mycket mer intressant recension kommer att vara den hon ska få ge mig.
Bok och bild från förlaget.
söndag 10 juli 2011
Sjukhusmysteriet - Martin Widmark
Högläsning för barnen är bland det bästa jag vet. Det verkar vara bland det bästa de vet också, för det är någonting de gärna vill ska hinnas med innan läggdags. Vi försöker hitta passande kapitelböcker till sexåringen och då är böckerna om LasseMajas Detektivbyrå perfekta. Längden på kapitlen är lagom långa och själva berättelserna blir spännande med en gång, utan att bli för läskiga.
I Sjukhusmysteriet är det någonting mystiskt som händer på Valleby sjukhus. Patienter blir avstulna sina smycken och det drabbar bara personer som måste gipsas. Lasse och Maja kan snart begränsa antalet misstänkta till tre personer och de har alla tre tydliga motiv för att begå brotten.
Mysteriet är spännande och bilderna är roliga. En perfekt bok för både stora och små. Den av oss föräldrar som inte får läsa för sexåringen måste således läsa ikapp på egen hand. Nåja, det är inte helt fel det heller = )
Utgiven av Bonnier Carlsen och finns att köpa här.
I Sjukhusmysteriet är det någonting mystiskt som händer på Valleby sjukhus. Patienter blir avstulna sina smycken och det drabbar bara personer som måste gipsas. Lasse och Maja kan snart begränsa antalet misstänkta till tre personer och de har alla tre tydliga motiv för att begå brotten.
Mysteriet är spännande och bilderna är roliga. En perfekt bok för både stora och små. Den av oss föräldrar som inte får läsa för sexåringen måste således läsa ikapp på egen hand. Nåja, det är inte helt fel det heller = )
Utgiven av Bonnier Carlsen och finns att köpa här.
Vad ska fröken säga? - Helena Bross
Jag köpte den här boken till min sexåring, Vad ska fröken säga? Det är en berättelse om Axel som förstör sin matematikbok av misstag. Han har en rutten banan längst ner i sin ryggsäck och när han ska lämna in sin läxa ser han att boken är alldeles smetig. Axels kompis Omar tycker att han ska slänga bort boken och köpa en ny, men det går inte riktigt som grabbarna har tänkt sig, så vad ska fröken säga?
Det här är spännande för en liten kille som gärna gör som fröknarna säger. Det är också en soligt glad grabb som själv läser sida efter sida och som inser att han klarar det galant. Boken är skriven med enbart versaler med enkla meningar och kort text på varje sida. En alldeles ypperlig nybörjarbok för den som ska pröva sina vingar när det gäller att läsa själv. Bilderna är fina komplement till texten och man kan enkelt se hur dåligt Axel mår när han inser att hans bok är förstörd. De här böckerna ska vi läsa fler av och kanske till och med försöka oss på en som är lite svårare. Samtidigt är det bra för en liten läsares självförtroende att känna att han behärskar både orden och innehållet.
Boken är utgiven av Bonnier Carlsen och finns att köpa bl.a. här.
Det här är spännande för en liten kille som gärna gör som fröknarna säger. Det är också en soligt glad grabb som själv läser sida efter sida och som inser att han klarar det galant. Boken är skriven med enbart versaler med enkla meningar och kort text på varje sida. En alldeles ypperlig nybörjarbok för den som ska pröva sina vingar när det gäller att läsa själv. Bilderna är fina komplement till texten och man kan enkelt se hur dåligt Axel mår när han inser att hans bok är förstörd. De här böckerna ska vi läsa fler av och kanske till och med försöka oss på en som är lite svårare. Samtidigt är det bra för en liten läsares självförtroende att känna att han behärskar både orden och innehållet.
Boken är utgiven av Bonnier Carlsen och finns att köpa bl.a. här.
lördag 2 juli 2011
Dyngkåt och hur helig som helst - Mia Skäringer
Jag mötte Mia Skäringer första gången i tidningen Mama. Jag blev inte tvärtagen av henne, utan det dröjde några krönikor innan jag kunde se den skarpa kniv hon höll i istället för pennan (eller tangentbordet om man ska vara petig). Det är lite så att jag nog är pryd, när det kommer till kritan (många hänvisningar till skrivdon blev det där) och jag har faktiskt svårt för ord som kåt och knulla. De blir vulgära för mig och jag kan inte se någonting vackert eller naturligt med orden. Ändå, när Mia Skäringer skriver om dem, med sitt språkbruk och sin brutala ärlighet blir det rakt på, skärande vackert och fucking jättejobbigt.
Hon skriver om allt i Dyngkåt och hur helig som helst; nederlaget, det dåliga samvetet och otillräckligheten i att separera och vara ifrån sina barn varannan vecka; det svåra och fina i att leva tillsammans i en ihopklistrad plastfamilj samtidigt som den familjen är mer verklig och sann än den man hade haft om man inte gått vidare; om kroppsliga åkommor som att blöda igenom mastodontblöjor när man har cellförändringar som inte är, men som kan utvecklas, till cancer; om att ha ett barn som inte är som andra och hur man ska vara en fin morsa när man ändå ofta förvandlas och blir sur...
Hon skriver själv att hon går omkring med hjärtat i händerna samt att hon är en känslonarkoman och inte orkar med det ytliga och tomma. Det märks i hennes texter: hon klarar inte av något lull-lull eller krusidullande. Hon kommer till poängen direkt och lägger inte ut texten i långa haranger för att till slut nå fram. Det är befriande, samtidigt som man riskerar att få en överdos av hennes brutala ärlighet om man läser allt i ett stycke.
Jag har inte sett ett enda avsnitt av Mia och Klara och tänker att jag kanske borde göra det. Mia är rolig, samtidigt som hon kryper in under huden och presenterar tankar som inte alltid är så smickrande att känna igen sig i.
Hon skriver om allt i Dyngkåt och hur helig som helst; nederlaget, det dåliga samvetet och otillräckligheten i att separera och vara ifrån sina barn varannan vecka; det svåra och fina i att leva tillsammans i en ihopklistrad plastfamilj samtidigt som den familjen är mer verklig och sann än den man hade haft om man inte gått vidare; om kroppsliga åkommor som att blöda igenom mastodontblöjor när man har cellförändringar som inte är, men som kan utvecklas, till cancer; om att ha ett barn som inte är som andra och hur man ska vara en fin morsa när man ändå ofta förvandlas och blir sur...
Hon skriver själv att hon går omkring med hjärtat i händerna samt att hon är en känslonarkoman och inte orkar med det ytliga och tomma. Det märks i hennes texter: hon klarar inte av något lull-lull eller krusidullande. Hon kommer till poängen direkt och lägger inte ut texten i långa haranger för att till slut nå fram. Det är befriande, samtidigt som man riskerar att få en överdos av hennes brutala ärlighet om man läser allt i ett stycke.
Jag har inte sett ett enda avsnitt av Mia och Klara och tänker att jag kanske borde göra det. Mia är rolig, samtidigt som hon kryper in under huden och presenterar tankar som inte alltid är så smickrande att känna igen sig i.
måndag 20 juni 2011
Gargoylen - Andrew Davidson
En gargoyle är en stenfigur som under medeltiden sattes upp på kyrkor som en del av vattenrinningssystemet och det finns myter om dessa gargoylers tillkomst och användning. De är på intet sätt vackra och tillskrivs hellre avskräckande egenskaper på grund av sina förvridna och skräckinjagande yttre. Huvudpersonen i romanen Gargoylen av Andrew Davidson liknar till sitt yttre just en sådan här gargoyle, eftersom hans yttre är svårt vanställt efter en svår bilolycka. När han vaknar på sjukhuset befinner han sig i svåra plågor och använder den första tiden av sin rehabilitering åt att planera ett idiotsäkert sätt att ta sitt liv. Han måste bara bli tillräckligt frisk kroppsligt för att klara av att genomföra det.
Han kommer så sakteliga på andra tankar när en kvinna plötsligt står vid hans sjuksäng. Det är en riktigt nervpirrande scen när M arianne Engel kärleksfullt och lite roat konstaterar att han blivit bränd - igen. Han undrar om det har hänt förr, vilket hon bekräftar genom att påbörja deras gemensamma berättelse. Hon menar att de har varit älskande genom historien och att hon har väntat på att de ska träffas igen. Här flätas fyra kärlekshistorier samman och de utspelar sig alla under olika tider och på olika platser.
Huvudpersonen i boken slits mellan vad som är verkligt och vad han anser måste vara påhittat, för han är alldeles för rationell för att tro på det Marianne Engel berättar. Ändå kan han inte förklara den självklara kontakt han känner med henne, den självklara kärlek hon visar honom eller den helande kraft hon utsätter honom för, både kroppsligt och själsligt. Marianne Engel är dessutom stenhuggare och mejslar fram gargoyler ur stora stenblock. På samma sätt som hon befriar stenfigurerna ur sin hårda fångenskap mejslar hon också fram huvudpersonen, som genom berättelsen förblir namnlös. Han har olika namn i de olika historiska berättelserna och hans moderna tjugohundratalsjag tvingas möta sig själv och sitt öde många gånger om innan historierna avslutas.
Den här romanen är fascinerande på så sätt att den krassa verkligheten måste möta den, ofta romantiska, historiska berättelsen. Det blir några tvära kast, betänk bara att porrfilmsbranschen ska möta Dantes Inferno, men det är en skön blandning som är väl värd att ta del av.
tisdag 7 juni 2011
Señor Peregrino - Cecilia Samartin
Jag fick en liten hjärntilt när jag läste den här boken. Jag satt och väntade på att någonting fruktansvärt skulle hända. När mannen bakom bokens titel, Señor Peregrino, presenterades hade jag hunnit inbilla mig att han var någon typ av Hannibal Lecter, dårhus-stile, så jag satt och hade hjärtklappning alldeles i onödan för det visade sig att han bara var... bestämd, kan vi kalla det. Och barsk.
Jamilet flyr över den mexikanska gränsen för att komma till USA. Där finns hennes moster och, vad hon tror, räddningen undan en hemsk förbannelse. Jamilet är mycket vacker, men döljer under sina kläder ett stort födelsemärke som i hennes hemby har gjort henne till en utstött. För att spara ihop de pengar hon behöver till behandlingen tar hon anställning vid ett mentalsjukhus som vårdare åt den mycket egendomlige señor Peregrino. Hon får många instruktioner och uppmaningar, både från sjukhusansvariga och från Peregrino själv, om vad hennes arbete går ut på. Först är hon rädd för den ålderstigne mannen, som insisterar på att få berätta sin livshistoria för henne, men allt eftersom señor Peregrino omtalar allt han varit med på under sin vandring till Santiago de Compostela blir Jamilet mer och mer fascinerad och dras in i hans värld.
Den här romanen bjuder på sådan skön läsning! Det flyter på från första början och när de olika delarna övergår från Jamilets vardagsliv till hennes arbetsliv och sedan vidare till hur Peregrinos historia ska fortlöpa, sker allt med smidiga övergångar och målande beskrivningar. Jag tyckte mycket om den här boken - inte minst för att det fruktansvärda uteblev. Berättelsen är vacker, lite sorgsen och väl värd att läsa.
Jamilet flyr över den mexikanska gränsen för att komma till USA. Där finns hennes moster och, vad hon tror, räddningen undan en hemsk förbannelse. Jamilet är mycket vacker, men döljer under sina kläder ett stort födelsemärke som i hennes hemby har gjort henne till en utstött. För att spara ihop de pengar hon behöver till behandlingen tar hon anställning vid ett mentalsjukhus som vårdare åt den mycket egendomlige señor Peregrino. Hon får många instruktioner och uppmaningar, både från sjukhusansvariga och från Peregrino själv, om vad hennes arbete går ut på. Först är hon rädd för den ålderstigne mannen, som insisterar på att få berätta sin livshistoria för henne, men allt eftersom señor Peregrino omtalar allt han varit med på under sin vandring till Santiago de Compostela blir Jamilet mer och mer fascinerad och dras in i hans värld.
Den här romanen bjuder på sådan skön läsning! Det flyter på från första början och när de olika delarna övergår från Jamilets vardagsliv till hennes arbetsliv och sedan vidare till hur Peregrinos historia ska fortlöpa, sker allt med smidiga övergångar och målande beskrivningar. Jag tyckte mycket om den här boken - inte minst för att det fruktansvärda uteblev. Berättelsen är vacker, lite sorgsen och väl värd att läsa.
lördag 4 juni 2011
Norrlands svårmod, roman om ett försvinnande - Therése Söderlind
Romanen inhandlades på Arlanda inför den stundande frankrikeresan. Ironiskt att ta med sig Norrlands svårmod till Normandie? Kanske.
Först var jag inte alls imponerad. Jag störde mig på någonting i början och kunde knappt ta mig vidare. I brist på annat att läsa, och eftersom min franska är rätt usel, läste jag vidare och ångrar inte det beslutet.
Anna är sju år gammal när hennes liv förändras för all framtid. Hennes bror Charlie grälar våldsamt med pappa Henrik och försvinner ut för att aldrig återvända. När sedan mellanbrodern Mattias också försvinner och resten av hennes familj faller sönder kan man förstå att detta sätter djupa spår i den lilla flickan. Man får sedan följa Anna i olika åldrar; sju, tretton och tjugotre, där det blir tydligt vilken flicka hon var innan, under tiden och efter det som genomgående kallas katastrofen ägde rum.
Det är ovanligt svårt att sätta ord på den här läsningen. Det är så många detaljer jag tycker är geniala, bland annat hur mamman visar sin kärlek i ena stunden för att i nästa bryskt skjuta Anna i från sig. Samtidigt är det de många detaljerna som ibland får mig att bläddra oseende. Annas egna val, de påtvingade och manipulerande fakta hon får serverade och hennes tankar om vem hon egentligen är - det är genomtänkt och mycket sinnrikt presenterat.
Norrlands svårmod är klart läsvärd och kan säkert lämpa sig bra för gruppläsningen. Den var uppe på förslag i bokklubben, men vi valde någonting annat. Varför gjorde vi det?
Först var jag inte alls imponerad. Jag störde mig på någonting i början och kunde knappt ta mig vidare. I brist på annat att läsa, och eftersom min franska är rätt usel, läste jag vidare och ångrar inte det beslutet.
Anna är sju år gammal när hennes liv förändras för all framtid. Hennes bror Charlie grälar våldsamt med pappa Henrik och försvinner ut för att aldrig återvända. När sedan mellanbrodern Mattias också försvinner och resten av hennes familj faller sönder kan man förstå att detta sätter djupa spår i den lilla flickan. Man får sedan följa Anna i olika åldrar; sju, tretton och tjugotre, där det blir tydligt vilken flicka hon var innan, under tiden och efter det som genomgående kallas katastrofen ägde rum.
Titeln förvirrar mig lite och jag stör mig på underrubriken. "Roman om förvinnande" ger ett fokus på någonting som visserligen speglar innehållet, vilket kanske är bra på ett sätt, men samtidigt finns det så mycket annat romanen är, förutom det där försvinnandet.
Det är ovanligt svårt att sätta ord på den här läsningen. Det är så många detaljer jag tycker är geniala, bland annat hur mamman visar sin kärlek i ena stunden för att i nästa bryskt skjuta Anna i från sig. Samtidigt är det de många detaljerna som ibland får mig att bläddra oseende. Annas egna val, de påtvingade och manipulerande fakta hon får serverade och hennes tankar om vem hon egentligen är - det är genomtänkt och mycket sinnrikt presenterat.
Norrlands svårmod är klart läsvärd och kan säkert lämpa sig bra för gruppläsningen. Den var uppe på förslag i bokklubben, men vi valde någonting annat. Varför gjorde vi det?
lördag 21 maj 2011
Angelologi, änglarnas tecken - Danielle Trussoni
Syster Evangeline tar i egenskap av bibliotekarie i klostret Sankta Rosa emot en förfrågan om en viss brevkorrespondens som ska ha ägt rum mellan en av klostrets systrar och den mytomspunna Abigail Rockefeller under Andra Världskriget. En ung forskare anlitad av en speciell intressent ber om att få se breven men Evangeline ger honom avslag, eftersom detta är klostrets policy. Samtidigt kan hon själv inte släppa tanken på breven och när hon börjar undersöka saken själv ändras hennes liv för alltid.
En ny värld uppenbaras för henne, där hennes ursprung visar sig vara någonting helt annat än vad som berättats för henne och där kampen mellan gott och ont aldrig har varit mer omvälvande. Systrarna på klostret spelar en viktig roll och Evangeline slits plötsligt mellan den värld hon vuxit upp i och den nya värld som nu väntar henne. Hennes mor och mormor, Angela och Gabriella (jo, namnen är anmärkningsvärda), har varit viktiga föregångare innan henne och hon måste nu fortsätta där de slutat. Till sin hjälp har hon bland annat den unge forskaren Verlaine och en stor grupp angelologer som svurit att motverka de krafter som är ondare än hon någonsin kunnat föreställa sig.
Jag läste någonstans hur boken jämfördes med bl.a. Dan Browns böcker, men glöm det. Där Brown hackar upp allt i små, små bitar för att göra sina cliffhangers i slutet av varje kapitel skriver Danielle Trussoni sammanhängande och historieliknande skildringar som blir nästan akademiska i sina utföranden. Det är bra, spännande och nytänkande tycker jag. Beskrivningen av varelserna i den här boken är riktigt, riktigt tänkvärda. Jag kan inte säga mer utan att avslöja för mycket, så läs den!
Bild lånad av Damm förlag.
En ny värld uppenbaras för henne, där hennes ursprung visar sig vara någonting helt annat än vad som berättats för henne och där kampen mellan gott och ont aldrig har varit mer omvälvande. Systrarna på klostret spelar en viktig roll och Evangeline slits plötsligt mellan den värld hon vuxit upp i och den nya värld som nu väntar henne. Hennes mor och mormor, Angela och Gabriella (jo, namnen är anmärkningsvärda), har varit viktiga föregångare innan henne och hon måste nu fortsätta där de slutat. Till sin hjälp har hon bland annat den unge forskaren Verlaine och en stor grupp angelologer som svurit att motverka de krafter som är ondare än hon någonsin kunnat föreställa sig.
Jag läste någonstans hur boken jämfördes med bl.a. Dan Browns böcker, men glöm det. Där Brown hackar upp allt i små, små bitar för att göra sina cliffhangers i slutet av varje kapitel skriver Danielle Trussoni sammanhängande och historieliknande skildringar som blir nästan akademiska i sina utföranden. Det är bra, spännande och nytänkande tycker jag. Beskrivningen av varelserna i den här boken är riktigt, riktigt tänkvärda. Jag kan inte säga mer utan att avslöja för mycket, så läs den!
Bild lånad av Damm förlag.
lördag 14 maj 2011
Kalsongkatastrof och drakträning
Jag varvar läsning av elevarbeten med högläsning i sängen med sexåringen. Nu senast har vi avhandlat Kalsongkatastrofen, av Ingelin Angerborn. En luttrad läsare förstår efter att ha läst första kapitlet hur det kommer att sluta, men vägen dit, som läsningen alltså leder till, är riktigt rolig. Det ska bli julklappsbyte i Vikings klass och han vill ge någonting riktigt fint till Meltem, tjejen han vill krama. Problemet är bara att Meltem inte så gärna vill krama honom. Problemet är också att han bara har sexton kronor. Ett annat problem är att Viking och hans två polare Vilma och Viktor har handlat på samma affär och fått sina julklappar inslagna med samma omslagspapper. Vilma har köpt kalsonger till sin pappa... En van mysterielösare kanske kan ana vad som kommer att ligga i Meltems paket, men min sexåring hade ingen aning. Uttrycket i hans ansikte när han förstod vad som hade hänt var oslagbart.
Nu läser vi om Hicke, böckerna som filmen Draktränaren (mycket löst) bygger på. I den första boken, Hur du tränar din drake, får vi möta Hicke när han ska bege sig in i en liten grotta som inhyser tusentals drakungar. Där ska han välja sig en och ta sig ut helskinnad. Ingen tror på hans förmågor, allra minst Hicke själv. Snacka om underdog när vi talar om den här killen. Den här boken är också rätt rolig, även om den känns lite skrikig. Det i sig är kanske inte så konstigt, eftersom de fullvuxna vikingarna runt Hicke talar med lika hög decibel som de är tunga.
måndag 2 maj 2011
Cirkeln - boken som är sjukt OM
Att fösa ihop sex tjejer i gymnasieåldern som är varandras diametrala motsatser och få dem att samarbeta kan aldrig sluta väl? Det kanske låter som grunden för en nysatsande dokusåpa, men är huvudkaraktärerna i romanen Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Märkliga händelser sker i den lilla bruksorten Engelsfors och en natt när månen färgas röd dras de sex tjejerna till samma samlingsplats. Där finns också skolans märklige vaktmästare som högtravande försöker göra tjejerna uppmärksamma på deras stundande uppgift.
Boken är sjukt OM; omtalad, ombloggad, omskriven, omtyckt och omistligt o(u)mbärlig för alla som vill rysa lite.
Tonen är skönt tonårsk. Någon (pluggisen) lyssnar uppmärksamt, antecknar till och med. Någon annan (bimbon) rättar till bh-bandet och smäller en tuggummibubbla. Ytterligare en annan blänger på supertönten och vill inte ha med henne att göra. Snart går det dock upp för dem alla att de måste samarbeta - både deras egen och kanske hela världens framtid hänger på dem.
Cirkeln bjuder på en härlig blandning av forntida myt och nutida verklighet. Onda krafter rör sig först i utkanten, men tar sedan sin besittning mitt i den lilla gruppen. De unga människorna förändras, om än inte alltid till det bättre, av de krafter de upptäcker att de besitter och använder dem till en början till annat än vad de är avsedda för. Berättelsen visar vad en mobbad människa med oväntade förmågor kan drista sig till att göra. Den visar vad en otillräcklig tilltro till den egna personen kan få för konsekvenser och samtidigt motsatsen, vad en insikt om densamma kan medföra. Det är så smart hela upplägget att man bara älskar boken och måste läsa vidare. Aldrig har jag väl längtat så mycket efter att ett nytt skolår ska ta sin början! Del två utkommer 2012.
Boken är sjukt OM; omtalad, ombloggad, omskriven, omtyckt och omistligt o(u)mbärlig för alla som vill rysa lite.
Bok och bild från förlaget.
onsdag 27 april 2011
Fablehaven - Den förbjudna skogen av Brandon Mull
Jag gillar myter. Myter är enkla - svart är svart och vitt är vitt.
Myter är avskalade - Tor är korkad, blir av med hammaren, söker upp jätten som tagit den, tar tillbaka den och återvänder hem. Myter ska förklara någonting - hur ekot kom till (Eko och Narkissos), varför regnbågen visar sig (syndafloden) eller varför det åskar (Tor igen). Myter är till för att man ska kunna dra lärdom av någon annans misstag. Seth, som är huvudperson i den här boken, är inte riktigt i mål när det gäller den biten.
Kendra och Seth åker motvilligt till sin farfars gods för att tillbringa sjutton dagar där medan deras föräldrar åker på en kryssning. Farfadern möter dem med regler och förbud, speciellt gällande skogen som finns bortom trädgården. Detta retar Seths nyfikenhet till den grad att han inte kan motstå att göra en förbjuden rekognosering av omgivningarna och sedan är äventyret i gång.
Det visar sig att farfadern är föreståndare för Fablehaven (älska namnet), ett naturreservat för magiska djur och varelser. Barnen får därför träffa både älvor, häxor och kentaurer, najader, spindlar och oknytt när farfaderns hemlighet avslöjas. Det finns till och med en ko - den indiska, heliga kon och Audhumbla skulle vara stolta över den här kons uppgift.
När midsommarnatten närmar sig ökar spänningen och reglerna och förmaningarna haglar över barnen. När midsommarnatten är över är ingenting sig likt. Vad har hänt med farfadern? Och vad har egentligen hänt med farmodern? Seth får många chanser att lära av sina misstag, men Kendra verkar mer benägen att lära av sin bror än vad han själv är och det är ganska uppfriskande, det arketypiska till trots.
Det här är riktigt spännande och fantastiskt välskrivet. Bokens målgrupp sägs vara 9-12-åringar, men jag läste den med stor behållning. Jag ska inte göra jämförelser med annan fantasylitteratur, för trots att det finns vissa likheter så är skillnaderna alltid så väsentliga att jämförelserna inte säger någonting. Men det är bra! Del två utkommer maj 2011!
Bok och bild från förlaget.
Myter är avskalade - Tor är korkad, blir av med hammaren, söker upp jätten som tagit den, tar tillbaka den och återvänder hem. Myter ska förklara någonting - hur ekot kom till (Eko och Narkissos), varför regnbågen visar sig (syndafloden) eller varför det åskar (Tor igen). Myter är till för att man ska kunna dra lärdom av någon annans misstag. Seth, som är huvudperson i den här boken, är inte riktigt i mål när det gäller den biten.
Kendra och Seth åker motvilligt till sin farfars gods för att tillbringa sjutton dagar där medan deras föräldrar åker på en kryssning. Farfadern möter dem med regler och förbud, speciellt gällande skogen som finns bortom trädgården. Detta retar Seths nyfikenhet till den grad att han inte kan motstå att göra en förbjuden rekognosering av omgivningarna och sedan är äventyret i gång.
Det visar sig att farfadern är föreståndare för Fablehaven (älska namnet), ett naturreservat för magiska djur och varelser. Barnen får därför träffa både älvor, häxor och kentaurer, najader, spindlar och oknytt när farfaderns hemlighet avslöjas. Det finns till och med en ko - den indiska, heliga kon och Audhumbla skulle vara stolta över den här kons uppgift.
När midsommarnatten närmar sig ökar spänningen och reglerna och förmaningarna haglar över barnen. När midsommarnatten är över är ingenting sig likt. Vad har hänt med farfadern? Och vad har egentligen hänt med farmodern? Seth får många chanser att lära av sina misstag, men Kendra verkar mer benägen att lära av sin bror än vad han själv är och det är ganska uppfriskande, det arketypiska till trots.
Det här är riktigt spännande och fantastiskt välskrivet. Bokens målgrupp sägs vara 9-12-åringar, men jag läste den med stor behållning. Jag ska inte göra jämförelser med annan fantasylitteratur, för trots att det finns vissa likheter så är skillnaderna alltid så väsentliga att jämförelserna inte säger någonting. Men det är bra! Del två utkommer maj 2011!
Bok och bild från förlaget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...