Gargoylen - Andrew Davidson

En gargoyle är en stenfigur som under medeltiden sattes upp på kyrkor som en del av vattenrinningssystemet och det finns myter om dessa gargoylers tillkomst och användning. De är på intet sätt vackra och tillskrivs hellre avskräckande egenskaper på grund av sina förvridna och skräckinjagande yttre. Huvudpersonen i romanen Gargoylen av Andrew Davidson liknar till sitt yttre just en sådan här gargoyle, eftersom hans yttre är svårt vanställt efter en svår bilolycka. När han vaknar på sjukhuset befinner han sig i svåra plågor och använder den första tiden av sin rehabilitering åt att planera ett idiotsäkert sätt att ta sitt liv. Han måste bara bli tillräckligt frisk kroppsligt för att klara av att genomföra det.

Han kommer så sakteliga på andra tankar när en kvinna plötsligt står vid hans sjuksäng. Det är en riktigt nervpirrande scen när M arianne Engel kärleksfullt och lite roat konstaterar att han blivit bränd - igen. Han undrar om det har hänt förr, vilket hon bekräftar genom att påbörja deras gemensamma berättelse. Hon menar att de har varit älskande genom historien och att hon har väntat på att de ska träffas igen. Här flätas fyra kärlekshistorier samman och de utspelar sig alla under olika tider och på olika platser.

Huvudpersonen i boken slits mellan vad som är verkligt och vad han anser måste vara påhittat, för han är alldeles för rationell för att tro på det Marianne Engel berättar. Ändå kan han inte förklara den självklara kontakt han känner med henne, den självklara kärlek hon visar honom eller den helande kraft hon utsätter honom för, både kroppsligt och själsligt. Marianne Engel är dessutom stenhuggare och mejslar fram gargoyler ur stora stenblock. På samma sätt som hon befriar stenfigurerna ur sin hårda fångenskap mejslar hon också fram huvudpersonen, som genom berättelsen förblir namnlös. Han har olika namn i de olika historiska berättelserna och hans moderna tjugohundratalsjag tvingas möta sig själv och sitt öde många gånger om innan historierna avslutas.

Den här romanen är fascinerande på så sätt att den krassa verkligheten måste möta den, ofta romantiska, historiska berättelsen. Det blir några tvära kast, betänk bara att porrfilmsbranschen ska möta Dantes Inferno, men det är en skön blandning som är väl värd att ta del av.

Señor Peregrino - Cecilia Samartin

Jag fick en liten hjärntilt när jag läste den här boken. Jag satt och väntade på att någonting fruktansvärt skulle hända. När mannen bakom bokens titel, Señor Peregrino, presenterades hade jag hunnit inbilla mig att han var någon typ av Hannibal Lecter, dårhus-stile, så jag satt och hade hjärtklappning alldeles i onödan för det visade sig att han bara var... bestämd, kan vi kalla det. Och barsk.

Jamilet flyr över den mexikanska gränsen för att komma till USA. Där finns hennes moster och, vad hon tror, räddningen undan en hemsk förbannelse. Jamilet är mycket vacker, men döljer under sina kläder ett stort födelsemärke som i hennes hemby har gjort henne till en utstött. För att spara ihop de pengar hon behöver till behandlingen tar hon anställning vid ett mentalsjukhus som vårdare åt den mycket egendomlige señor Peregrino. Hon får många instruktioner och uppmaningar, både från sjukhusansvariga och från Peregrino själv, om vad hennes arbete går ut på. Först är hon rädd för den ålderstigne mannen, som insisterar på att få berätta sin livshistoria för henne, men allt eftersom señor Peregrino omtalar allt han varit med på under sin vandring till Santiago de Compostela blir Jamilet mer och mer fascinerad och dras in i hans värld.

Den här romanen bjuder på sådan skön läsning! Det flyter på från första början och när de olika delarna övergår från Jamilets vardagsliv till hennes arbetsliv och sedan vidare till hur Peregrinos historia ska fortlöpa, sker allt med smidiga övergångar och målande beskrivningar. Jag tyckte mycket om den här boken - inte minst för att det fruktansvärda uteblev. Berättelsen är vacker, lite sorgsen och väl värd att läsa.

Norrlands svårmod, roman om ett försvinnande - Therése Söderlind

Romanen inhandlades på Arlanda inför den stundande frankrikeresan. Ironiskt att ta med sig Norrlands svårmod till Normandie? Kanske.

Först var jag inte alls imponerad. Jag störde mig på någonting i början och kunde knappt ta mig vidare. I brist på annat att läsa, och eftersom min franska är rätt usel, läste jag vidare och ångrar inte det beslutet.

Anna är sju år gammal när hennes liv förändras för all framtid. Hennes bror Charlie grälar våldsamt med pappa Henrik och försvinner ut för att aldrig återvända. När sedan mellanbrodern Mattias också försvinner och resten av hennes familj faller sönder kan man förstå att detta sätter djupa spår i den lilla flickan. Man får sedan följa Anna i olika åldrar; sju, tretton och tjugotre, där det blir tydligt vilken flicka hon var innan, under tiden och efter det som genomgående kallas katastrofen ägde rum.

Titeln förvirrar mig lite och jag stör mig på underrubriken. "Roman om förvinnande" ger ett fokus på någonting som visserligen speglar innehållet, vilket kanske är bra på ett sätt, men samtidigt finns det så mycket annat romanen är, förutom det där försvinnandet.

Det är ovanligt svårt att sätta ord på den här läsningen. Det är så många detaljer jag tycker är geniala, bland annat hur mamman visar sin kärlek i ena stunden för att i nästa bryskt skjuta Anna i från sig. Samtidigt är det de många detaljerna som ibland får mig att bläddra oseende. Annas egna val, de påtvingade och manipulerande fakta hon får serverade och hennes tankar om vem hon egentligen är - det är genomtänkt och mycket sinnrikt presenterat.

Norrlands svårmod är klart läsvärd och kan säkert lämpa sig bra för gruppläsningen. Den var uppe på förslag i bokklubben, men vi valde någonting annat. Varför gjorde vi det?