lördag 30 december 2017

Att falla - Jane Green

Om du älskade den här boken bör du inte läsa mitt utlåtande, för det här är det sämsta jag har läst på år och dag.

Först störde jag mig på att det saknades så många bokstäver i texten, men sedan handlade det mer om att försöka att inte störa ihjäl sig på huvudkaraktärerna. Kära värld: människorna i boken ska föreställa vara 35+ samtidigt som de har känsloliv som inte har passerat 14-årsåldern.

Emma flyttar alltså in i huset bredvid Dominic och han har sexåriga sonen Jesse. Huset ser fruktansvärt ut och hon tänker fixa upp det utan att Dominic, som hyr ut det åt henne, ska ta illa vid sig. Okej, så långt är jag med. Bara några sidor in i boken slås det fast gång efter annan att alla tycker att de ska bli ihop och gång efter annan skrattar bara Emma och talar om hur olika de är. Hur då, undrar jag? Emma säger det så många gånger, att de i stort sett kommer från olika världar, och jag förstår inte.

Emma är utseendefixerad, självmedveten, svartsjuk och har ingen aning om hur barn vare sig utvecklas eller fungerar - så hon köper lille Jesses kärlek och gillande, trots att författaren i nästa mening försöker krångla sig ur just det genom att säga att hon inte har gjort det. Dominic är pappa åt Jesse och har ingen större koll på barn eller uppfostran själv heller, utan gör mest high-fives med honom innan han går till jobbet som bartender eller snickare (!). Allvarligt: hennes planer på att bli egenföretagare inom inredningsbranschen kan jag köpa, för det ligger väl i tiden, men förväntas jag gå på att andra som besöker hennes hem flämtar av beundran när hon har klistrat upp en plastfilm i marmorimitation? Föräldrarna till både Emma och Dominic är för märkliga och inte en enda person i hela boken utvecklas - förutom katten då kanske.

onsdag 6 december 2017

Flickan med gåvorna - M.R. Carey

Precis när jag tänker att det inte går att göra så mycket mer av zombietemat får jag tipset av en god vän att läsa den här: Flickan med gåvorna. Första kapitlet tar andan ur mig, för det är fullständigt och förödande fenomenalt.

Tänk dig en skola, en fröken och en rektor. Tänk dig att det finns regler, som på vilken annan skola som helst, som ska följas. Tänk dig att det finns en lärare som alla barnen tycker så mycket om. Det känner vi igen.

Tänk dig då att varje skolbarn sitter inlåst i en cell och att de, varje gång de ska föras till klassrummet, får en pistol riktad mot huvudet av en vakt medan två andra vakter spänner fast barnet till händer, fötter och huvud i en stol. Tänk dig att det istället för en rektor finns en vetenskapsman, fast en kvinna i det här fallet, som granskar, iakttar, utför experiment och dokumenterar allt som händer. Tänk dig att den omtyckta läraren, i det här fallet Miss Justineau, är med på att barnen ska behandlas på det här sättet. Tänk dig också sedan att barnen är infekterade av en snabbt spridande sjukdom som förvandlar alla drabbade människor till hungriga zombier. Melanie är en sådan flicka och hon är dessutom "försöksperson 1".

När allt har gått åt skogen, när samhällen har fallit och det inte finns kvar någon central organisation eller regering som kan ta ansvar för samhället blir varje människa en ö, men framför allt visas här vad som händer när mänskligheten är hotad. Ingen klarar sig på egen hand, men ingen kan heller lita fullt ut på någon annan. Vem är egentligen god och vem är ond, särskilt när människan kan vara både ock. När så zombierna, i den här romanen omtalade som "de hungriga", också kan visa samma dubbelhet, blir ingenting enkelt.

Det är en intressant samling karaktärer läsaren får följa i den här boken och som alltid när det gäller zombieberättelser får man vara beredd på att vissa av dem stryker med, går åt, vandrar vidare och ja, dör. Lite grann läser jag den här boken med elevperspektiv och önskar att de skulle kunna ta den till sig, men jag är rädd att mellandelen av romanen kan bli aningen för långsam i sitt berättande. Jag upplever den själv inte så, men om ni bara visste hur mycket action dagens ungdomar (inte alla, men oroväckande många) kräver för att de ska kunna fortsätta läsa. Jag vet att det är ett område jag måste arbeta med för att få dem att kunna fortsätta läsa, men det är en annan historia. Den här historien gillar jag i alla fall.

Bild lånad från förlagets hemsida.

söndag 3 december 2017

Let it snow - John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle

Det här är så sött att kristyren på dina pepparkakor kommer att smaka beskt i jämförelse. Vill du njuta av tre berättelser som kretsar kring ett litet samhälle i juletid i en form som filmiskt påminner om Love Actually och New Years Eve? Då är det här boken för dig. Omslaget glittrar samtidigt som det utlovar lagom svåra besvär och garanterade lösningar på alla problem. Det finns icket en levande varelse som inte är lycklig i slutet av den här romanen - och det gäller människor så väl som miniminigrisar.

Det snöar något så kopiöst att folk som är bortresta inte tar sig hem och de som är hemma tar sig inte iväg någonstans. Det är med andra ord perfekta förhållanden för att få det där småortssceneriet som försätter olika behagliga personer i ett mikrokosmos. Tåget som ska föra Jubilee (ja, hon heter så och gör ett stort nummer av att förklara att hon inte är en strippa och att det oftast är enklare att påstå att hon heter Julie) till hennes morföräldrar. Tåget blir fast i snön och hon pulsar iväg, tätt följd av ett gäng cheerleaders som alla heter Amber eller Madison, till det café som finns i närheten. Där träffar Jubilee den hjälpsamma Stuart, som - om hon inte redan hade haft en pojkvän, skulle ha varit mäkta intressant.

I en annan berättelse står också caféet i centrum, för där arbetar Keun som genast ringer sina vänner TJ, Greven och Tobin. Ryktet om cheerleadingtjejerna som sitter insnöade får fart på det lilla samhället och det gäller att skynda på om man vill få en plats på första parkett. Tobin och TJ gafflar på som vanligt när de får i uppdrag att dyka upp på caféet med ett twisterspel, men ju närmare de kommer desto mer surmulen blir Greven. Tobin förstår först inte hennes reaktion, men snart förstår han inte heller sina egna tankar. Har hon alltid varit så vacker och har hennes kropp alltid sett ut så där när hon rör på sig?

I den sista berättelsen står den tämligen självupptagna Addie. Hon och Jeb har gjort slut, trots att hon älskar honom mer än någonting annat, och nu verkar han inte vara intresserad av henne längre. Det blir ett hårt uppvaknande för henne just den här julen, eftersom olika sanningssägare i hennes närhet talar om just hur självupptagen hon är. Hon är centrum i sitt eget universum och behöver lära sig att sätta andra än sig själv i första rummet. Det finns till och med en typ av julängel, även om kvinnan i fråga mest håller på med kristaller och buddhastatyer, som talar om ett och annat för henne.

Slutet gott, allting gott och allt är väldigt sockersött. Det fungerar, kanske mest tack vare att det snart är jul och att alla tre historier vävs ihop just under juldagarna. Garanterad feel-good-läsning! Omslaget kräver att du vågar stå för vad du läser, men å andra sidan står minst tre av mina kollegor och skrapar lite med foten för att få låna mitt exemplar. Det finns inga guilty pleasures - det finns bara läsning som du mår bra av. Må bra, vet jag, för det finns så mycket annat att må dåligt över än att du väljer att läsa en glittrig bok.

Bild lånad från förlagets hemsida. 

Till min dotter - Malin Wollin

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att Malin Wollin - som jag för övrigt aldrig har träffat, än mindre talat med - har skrivit min självbiografi. Det är så märkligt! Hon beskriver precis hur min barndom såg ut, hur jag lekte i skogen, hur min mamma rakade benen, hur det var att gå högstadiet och vara obekväm, hela tiden med en brännande känsla av ilska och osäkerhet som när som helst riskerade att explodera om någon sade fel sak vid fel tidpunkt! Det är faktiskt anmärkningsvärt att hon kunnat fånga detaljerna så kärnfullt.

Om det mot all förmodan inte skulle handla om mig skulle det i sin tur betyda att vi var fler som upplevde barn- och ungdomsåren på det här sättet. Var fanns de berättelserna då? Varför kände vi oss ensammast i världen om våra tankar, känslor och upplevelser? När jag följer #metoo-debatten får jag rysningar av allt elände, men också frossbrytningar av glädje över att så många INTE behöver stå ensamma mitt i stormen.

Mellan beskrivningarna av uppväxtåren, uppväxtsnåren och upptäcktsåren möter vi den vuxna berättaren som själv har en tolvårig flicka och det är likadant, återigen, för just detta verkar gå i cykler - det är en ny ålder med nya villkor och nya tankesätt där modern som vet så mycket ändå inte kan stå bredvid i livets alla skeden, utan den lilla flickan måste bli kvinna genom sin egen resa. Flickan och mamman - och på många sätt och aldrig mötas de två, tyvärr och tack och lov. Hela den här romanen är underhållande, skarp, rivig, plågsam, rolig, brännande och skön.

Bild lånad från förlagets hemsida.

Ingenting och allting - Nicola Yoon

Det finns böcker som får mig att önska att jag vore tonåring igen, där det svåra är svårt och det enkla är lätt, där rätt är rätt och fel är fel - och där det fortfarande finns en möjlighet att allt slutar lyckligt. Det här är en sådan bok.

Maddy är allergisk mot allting och har därför bokstavligt talat vuxit upp i en bubbla. Allt som tas in i hennes rum måste saneras, oavsett om det är människor, mat eller materiella ting. Den sociala samvaron är kraftigt begränsad till mamman Pauline och sköterskan Carla. Vid enstaka tillfällen kan någon av Maddys lärare komma på hembesök, men måste då dekontamineras i alla möjliga slussar innan de kan mötas och i övrigt läser Maddy sina kurser via nätet.

En dag hörs ett tjutande ljud utifrån och när de tittar ut ser de en flyttbil backa in till huset bredvid. När Maddy tittar ner från sitt hermetiskt tillslutna fönster möter hon grannpojkens Ollys blick och förstår att allt kan komma att ändras. Det gör det också. Kan man dö av ett brustet hjärta? Svaret varierar beroende på vem du frågar. När Olly tar kontakt med henne och hon snabbt känner att hon inte kommer att kunna låta bli att träffa honom sätts allt på spel och det är med livet som insats hon öppnar dörrarna mer och mer in till sin värld - både bildligt och bokstavligt talat.

Det är någonting med berättandet - de sköna formuleringarna, de enkla (men innehållsrika) teckningarna och alla snygga passningar till både klassisk och modern litteratur - som får mig att tycka så bra om det här! Samtidigt önskar jag att jag var yngre första gången jag läste den här boken, för det är fint när en författare både kan göra det enkelt och ta sin läsare på allvar. Jag hade behövt det när jag var sexton. Det fina nu är att jag kan tipsa mina elever om den här boken!

Bild lånad från förlagets hemsida.

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...