Jag gillar myter. Myter är enkla - svart är svart och vitt är vitt.
Myter är avskalade - Tor är korkad, blir av med hammaren, söker upp jätten som tagit den, tar tillbaka den och återvänder hem. Myter ska förklara någonting - hur ekot kom till (Eko och Narkissos), varför regnbågen visar sig (syndafloden) eller varför det åskar (Tor igen). Myter är till för att man ska kunna dra lärdom av någon annans misstag. Seth, som är huvudperson i den här boken, är inte riktigt i mål när det gäller den biten.
Kendra och Seth åker motvilligt till sin farfars gods för att tillbringa sjutton dagar där medan deras föräldrar åker på en kryssning. Farfadern möter dem med regler och förbud, speciellt gällande skogen som finns bortom trädgården. Detta retar Seths nyfikenhet till den grad att han inte kan motstå att göra en förbjuden rekognosering av omgivningarna och sedan är äventyret i gång.
Det visar sig att farfadern är föreståndare för Fablehaven (älska namnet), ett naturreservat för magiska djur och varelser. Barnen får därför träffa både älvor, häxor och kentaurer, najader, spindlar och oknytt när farfaderns hemlighet avslöjas. Det finns till och med en ko - den indiska, heliga kon och Audhumbla skulle vara stolta över den här kons uppgift.
När midsommarnatten närmar sig ökar spänningen och reglerna och förmaningarna haglar över barnen. När midsommarnatten är över är ingenting sig likt. Vad har hänt med farfadern? Och vad har egentligen hänt med farmodern? Seth får många chanser att lära av sina misstag, men Kendra verkar mer benägen att lära av sin bror än vad han själv är och det är ganska uppfriskande, det arketypiska till trots.
Det här är riktigt spännande och fantastiskt välskrivet. Bokens målgrupp sägs vara 9-12-åringar, men jag läste den med stor behållning. Jag ska inte göra jämförelser med annan fantasylitteratur, för trots att det finns vissa likheter så är skillnaderna alltid så väsentliga att jämförelserna inte säger någonting. Men det är bra! Del två utkommer maj 2011!
Bok och bild från förlaget.
onsdag 27 april 2011
onsdag 20 april 2011
Sarahs nyckel - Tatiana de Rosney
Julia bor och arbetar i Paris och trots att hon levt i staden i över halva sitt liv kallas hon fortfarande för l'American, amerikanskan. När händelserna i Vél d’Hiv ska uppmärksammas, sextio år efter de inträffade, får Julia i uppdrag att skriva om dem.
I vartannat kapitel får man följa Sarah, en tioårig judisk flicka, som tidigt en morgon blir bortförd tillsammans med sin mor och sin far av fransk polis. Året är 1942 och situationen för judarna i det ockuperade Paris har blivit kritisk. Därför har Sarah sett till att låsa in sin bror i ett hemligt utrymme i lägenheten, så att han inte ska råka ut för det hemska som föräldrarna viskat om på kvällarna när de trott att Sarah inte hört. Sarah har nyckeln till den lilla skrubben i klänningsfickan, säker på att hon snart ska återvända till hemmet för att släppa ut sin bror.
Skammen är återkommande i den här romanen: fransmännens skam över att de lät Vél d’Hiv-razzian genomföras - och inte bara det, de deltog. Det var den franska polisen som genomförde den. Sedan finns skammen hos den familj Julia gift in sig i: familjen som flyttade in i lägenheten samma månad som judarna hade drivits bort. De valde att se en övergiven lägenhet och frågade aldrig efter vad som hade hänt med de tidigare innehavarna, men förstod att ingen skulle göra anspråk på bostaden igen. Läsaren får också följa skammen hos de som överlevde. De judar som på något sätt inte blev deporterade eller de som kunde fly.
Det är riktigt snyggt berättat i hela första delen av romanen. Sarahs och Julias liv vävs ihop; det Sarah utsätts för vävs ihop med det Julia gräver fram sextio år senare. Sedan försvinner Sarah ur berättelsen och det blir märkligt tomt efter henne under resten av läsningen. Hennes berättelse tar inte slut, men läsaren får vänta på henne, precis som Julia också får göra.
I vartannat kapitel får man följa Sarah, en tioårig judisk flicka, som tidigt en morgon blir bortförd tillsammans med sin mor och sin far av fransk polis. Året är 1942 och situationen för judarna i det ockuperade Paris har blivit kritisk. Därför har Sarah sett till att låsa in sin bror i ett hemligt utrymme i lägenheten, så att han inte ska råka ut för det hemska som föräldrarna viskat om på kvällarna när de trott att Sarah inte hört. Sarah har nyckeln till den lilla skrubben i klänningsfickan, säker på att hon snart ska återvända till hemmet för att släppa ut sin bror.
Skammen är återkommande i den här romanen: fransmännens skam över att de lät Vél d’Hiv-razzian genomföras - och inte bara det, de deltog. Det var den franska polisen som genomförde den. Sedan finns skammen hos den familj Julia gift in sig i: familjen som flyttade in i lägenheten samma månad som judarna hade drivits bort. De valde att se en övergiven lägenhet och frågade aldrig efter vad som hade hänt med de tidigare innehavarna, men förstod att ingen skulle göra anspråk på bostaden igen. Läsaren får också följa skammen hos de som överlevde. De judar som på något sätt inte blev deporterade eller de som kunde fly.
Det är riktigt snyggt berättat i hela första delen av romanen. Sarahs och Julias liv vävs ihop; det Sarah utsätts för vävs ihop med det Julia gräver fram sextio år senare. Sedan försvinner Sarah ur berättelsen och det blir märkligt tomt efter henne under resten av läsningen. Hennes berättelse tar inte slut, men läsaren får vänta på henne, precis som Julia också får göra.
fredag 8 april 2011
Det är inte releasdatum på den här ännu...
...men eftersom jag utger mig för att driva någon sorts läsloggning här känner jag att jag måste bevisa att jag, emellanåt, faktiskt läser. Cirkeln är R&B:s storsatsning det här året, enligt deras hemsida och jag kan förstå varför. Efter att ha följt den ene författarens blogg förstår jag att han själv har svårt att hänga med i hur snacket kring utgivningen går - för att inte tala om hur romanen säljs till det ena landet efter det andra.
Vi har inte kommit fram till recensionsdatum på den här boken ännu, så jag spar på adjektiven och superlativen någon vecka till. Den är dock bra. Riktigt bra.
Vi har inte kommit fram till recensionsdatum på den här boken ännu, så jag spar på adjektiven och superlativen någon vecka till. Den är dock bra. Riktigt bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...