torsdag 26 januari 2012

Prövningen, av Michael Connelly

Han är jämn, Connelly. Hans lägstanivå är hög och handlingen i hans böcker börjar korsreferera till varandra. Nu är det försvarsadvokaten Haller som slår sig ihop med halvbrorsan Bosch när den misstänkte barnamördaren Jessup ska upp i rätten för att få sin livstidsdom omprövad. Haller byter däremot sida och ikläder sig rollen som åklagare, vilket kommer att sätta hans skicklighet på ordentliga prov.

Vad ska jag säga? Det är en Connelly. Svår att lägga ifrån sig, spännande och underhållande från första till sista kapitlet.

En del av läsupplevelsen, en ofrivillig sådan, var att jag studsade till flera gånger på grund av översättningen. De och dem, denna subjekts- och obejktsfråga som jag trodde att jag hade sett tillräckligt med galenskaper av på jobbet, dök upp som en ful vålnad titt som tätt. Nåja, i övrigt är det välskrivet och man får väl passa på att njuta av det då.

onsdag 25 januari 2012

Gengångare, av Jo Nesbø

Det är den där krypande känslan av obehag. Den som gör att du undrar om du verkligen är ensam i rummet; den som får dig att ana att du egentligen inte kan gömma dig; den som gör att du vet att lagen inte räcker till. Det är den känslan Jo Nesbø framkallar hos mig varje gång jag läser hans böcker.

Gengångare är inget undantag. Det är snarare ett klimax som uppnås i den här, nionde, romanen om Harry Hole.

Egentligen är Harry Hole den modernaste av superhjältar. I en nutid där ingenting får vara heligt behöver inte heller han låtsas vara någon han inte är och hans superhjältekrafter består i att han har ett sjätte sinne när det gäller de problem han blev född att lösa. Det står tidigt klart att lagen inte räcker till när det gäller den situation Oslo befinner sig i. Lagen gäller bara de redan skötsamma; de som ibland kör för fort eller fuskar med skatten. Den ryska drogklan som håller Norge i ett järngrepp är i det närmaste oantastlig och ledaren är nästan mytiskt placerad i skuggorna. Lagen kan inte komma åt honom.

Detta blir stickrepliken för den moderne superhjälten. Superhjälten som har slutat supa, men som ändå är medveten om att hans kryptonit är förpackad i en Jim Beam-flaska. Det är förståelsen för den största kärleken, alkoholen eller narkotikan, som gör att han kan kliva in med sina okonventionella metoder och försöka ställa allt till rätta. Han är redo att offra sig för the greater good som han, trots sin cynism, fortfarande vill tro på. Återseendet av Rakel, Oleg och Oslo blir kärt, men bäddar för en uppgörelse som förändrar mer än han någonsin kan ana.

Har vi då inte läst det här förut? En försupen kriminalare med svårigheter för auktoriteter och med obefintlig fallenhet att vårda en nära relation. Jo, vi har läst det förut, men det har aldrig varit så här bra.

Utgiven av Piratförlaget. Finns att köpa här.

fredag 20 januari 2012

Konsten att tala med en änkling, av Jonathan Tropper

Medömkan är som fisar. Man kan stå ut med sin egen men man klarar inte av någon annans.

Det har gått ett år sedan Dougs fru dog i en olycka när läsaren får kliva in i hans liv. Han är bitter, deprimerad, dricker för mycket och ältar. Låter det nedslående? Det är det inte alls. Mitt i allt finns det en styvson som är hemligt förälskad i Dougs syster - en syster som snart ska gifta sig. Det finns en tvillingsyster som får honom att gå med på att svara ja på alla förslag hon ger. Det finns en pappa som har haft en stroke och som därför är mer känslosam än vad han någonsin varit tidigare. Det finns en mamma som fortfarande spelar sitt livs roller, trots att hennes skådespelarkarriär har varit över sedan länge.

Vissa partier får mig att gråta av skratt och andra partier får mig bara att gråta. Vi ska läsa en annan bok av Jonathan Tropper i bokklubben när vi träffas hemma hos mig nästa gång och jag ser verkligen fram emot det!

Boken finns att köpa här.

onsdag 18 januari 2012

Anna och Mats bor inte här längre, av Helena von Zweigbergk

När jag hade läst Ur vulkanens mun behagade en isländsk vulkan spy ut sin aska så att jag och maken inte kunde flyga ner de nittio milen ner till hufvudstaden. Det blev således en hastigt påkommen road-trip där vi fick mycket tid att talas vid. Jag berättade om boken och det slutade med att vi diskuterade förhållanden, surhet, bitterhet, långsinthet och förmåga - eller oförmåga - att förlåta. I den romanen fick läsaren möta Anna och Mats, mitt i den ohållbara situation de befann sig i och den skrev jag om här.

Jag tror inte att jag avslöjar för mycket när jag säger att Zweigbergks nya bok, Anna och Mats bor inte här längre, berättar om hur det ser ut för paret några år senare. Nu är flyttkartongerna packade och tydligt uppmärkta med "hans" och "hennes", "barnens" och "kastas".

Anna lever med föreställningen om att det nu ska bli bättre. Nu ska hon fånga dagen och vakna mellan manglade lakan. Hon ska få kvalitetstid med barnen utan bråk och underliggande meningar hängande i luften och hon ska dessutom få egentid under veckan barnen är hos Mats. Ingenting blir som hon har tänkt sig och Helena von Zweigbergk beskriver en sex månader lång process som det helveteskval det säkert kan vara. Känslan av otillräcklighet och det ständigt dåliga samvetet gör att både Anna och Mats blir bakbundna, trots att de mer än någonsin vill bevisa att de kan använda sin nyvunna frihet till någonting som de tror att andra människor också skulle vilja.

Jag sitter och hoppas på ett lyckligt slut. Ett tydligt avslut. Jag vet, jag är smärtsamt medveten om, att det inte kommer. Zweigbergk låter det inte sluta som man vill, utan som det gör i verkligheten; med smärta, tårar, försiktig självinsikt och - tack och lov - med förnyat hopp om att det finns möjlighet att förändras.

Jag kan inte säga det bättre än vad Anna redan har gjort: det här är en av Sveriges bästa författare. Kanske är hon den bästa. Faktiskt. Så bra är det.

Utgiven av Norstedts.

torsdag 12 januari 2012

Skulden, Jodi Picoult

Picoults böcker har inte fångat mitt intresse speciellt mycket tidigare, men det var tydligen den här jag gick och väntade på! Det här är en riktigt välskriven (men ack så uselt översatt!) roman med fantastiska beskrivningar av det sällsynta amishfolket blandat med ofattbart spännande rättegångsskildringar när mordet på ett spädbarn ska utredas.

Ellie är höjdaradvokaten som lämnar storstaden efter att ha vunnit ett stort mål. Det hon vann i anseende förlorade hon i yrkesetik. Hon är snart fyrtio och barnlös, trots att hon levt i ett långvarigt förhållande. När hon åker till sina släktingar i Pennsylvania är det för att andas ut och fundera över hur hennes liv har kommit att bli. Då ringer telefonen hemma hos mostern och hon dras in i en polisutredning gällande mordet på ett spädbarn.

Den artonåriga Katie, en gudfruktig och försynt amishflicka, förnekar att hon har fött barn, trots att läkare kan konstatera att hon har genomgått en förlossning. Hon förtränger det som har hänt och ser ut att gå en säker fällande dom till mötes. Ellie tar motvilligt på sig att agera hennes ombud, men det innebär att hon måste leva tillsammans med Katie och hennes familj på gården utan elektricitet. Den stora omställningen beror inte bara på avsaknaden av alla moderna ting som tidigare varit en självklarhet i hennes liv, utan hon börjar också märka att hon har en hel del att lära i fråga om inre frid och att lyssna till sitt hjärta.

Det är spännande och väl beskrivet och jag tyckte att den här romanen var riktigt, riktigt läsvärd.

måndag 9 januari 2012

Flickornas handbok i jakt och fiske, av Melissa Bank

Tycker du om sköna omskrivningar och målande miljöbeskrivningar? Gillar du anföringsverb? Går du igång på att författaren låter dig krypa in i karaktärernas huvuden så att deras innersta hemligheter avslöjas? Då ska du inte läsa den här boken.

Det här är så rakt på sak som det kan bli. Pang på. Anföringsverben lyser med sin frånvaro och du får ingen hjälp av författaren över huvud taget att avkoda med vilken ton i rösten personerna i den här romanen talar till varandra. Jag älskar det. Det är fantastiskt bra gjort. Replikskiftena är vassa och rappa och jag hör huvudpersonen tydligt i mitt huvud. Hon är rolig samtidigt som hon är lika delar osäker som bergfast. Det är en skön karaktär som man får följa i sju olika episoder, i sju olika relationer och med sju olika upplösningar. I bakgrunden finns familjen och vännerna, men det är hela tiden Janes upplevelser som man inte får läsa om, men som man ändå uppfattar och förstår där mellan alla rader.

Melissa Bank har skrivit den här romanen och har själv ett förflutet i de kretsar och det yrke som Jane rör sig i. Det bidrar bara till att allt blir ännu bättre, ännu tätare och ännu mer övertygande. Mycket, mycket läsvärd. Och hur man fångar en man? Kanske inte som du tror.

Bonniers förlag har gett ut romanen i pocket, vilket de gjorde alldeles rätt i. Kerstin Gustavsson som har översatt boken måste ha gjort ett hästjobb, för ordvitsarna sitter hur bra som helst.

torsdag 5 januari 2012

Den man älskar, av Emily Giffin

Romanens titel sammanfattar berättelsens dilemma, för hur ska man tänka när Den du älskar är två personer? Ellen är lyckligt gift med Andy, en sydstatare som är uppmärksam och kärleksfull. Hon är bästa vän med hans syster sedan collegetiden och redan upptagen som en dotter i familjen.

En dag springer hon på Leo och det förflutna bubblar upp inom henne. Det finns mycket ouppklarat mellan dem och Ellen kan inte släppa honom förrän hon har rett ut vad hon egentligen känner. Det som verkade oöverkomligt för sju år sedan kanske har ändrats med åldern och mognaden?

Jag fastnade inte direkt för den här boken. Det jag störde mig mest på var dialogen, eftersom Ellen alltid måste tänka tillbaka på allt som hänt tidigare och vad som kan komma att hända om hon säger någonting på ett visst sätt innan hon verkligen svarar en och en halv sida senare.

Jag tyckte att boken länge kändes "fjuk". Det lyfte inte och ingen av personerna är typen som tar konflikter. Det byggs egentligen inte upp speciellt mycket heller, men sedan får Ellen nog. Det är härligt också att Andy sätter ner foten ordentligt så att de verkligen måste göra upp med varandra. Vilka då, kan man fråga sig? Ja, alla inblandade. Ellen, Leo, Andy och Margot. Slutet är riktigt fint och jag mår riktigt bra när sista taxin rullar iväg.

En roman som i mångt och mycket påminner om Marian Keyes och som är väl värd att läsa. Utgiven av Bonnier Pocket.

tisdag 3 januari 2012

Flickan från tjugotalet, av Sophie Kinsella

Det här är som en romantisk komedi i bokform och jag har roat mig kungligt (eller dronnligt?) med att rollbesätta karaktärerna. De finns mest i mitt huvud, men det är en trevlig ensemble som har jobbat hårt på sin komiska ådra.

Lara är den unga kvinnan vars liv inte riktigt ser ut som hon har tänkt sig. Hon är övergiven av både sin pojkvän och sin affärspartner, hennes föräldrar oroar sig över hur hon mår och på skrivbordet ligger en hög med obetalda räkningar. Hon har aldrig ens träffat sin gammelfaster Sadie, men börjar själv ifrågasätta sin mentala hälsa när hon på fasterns begravning plötsligt får påhälsning av hennes osaliga ande. Sadie vill ha sitt halsband och hon har utsett Lara att hitta det.

Sadies ande uppenbarar sig i den ålder hon kände sig mest lycklig, vilket innebär att hon är drygt tjugo och därmed också fast i tjugotalet. Hon talar om Första världskriget, resor till Orienten och hur hon ondulerar håret. Lara är den ende som kan se henne, men Sadie kan ropa i människors öron så att de tror att de hör en inre röst som säger åt dem vad de ska göra. Detta roar henne ordentligt och hinner ställa till med både besvär och glädje för Lara.

Tillsammans anstränger sig de båda kvinnorna för att hitta halsbandet och det blir nästan till ett mysterium i Agatha Christies anda. Under berättelsens gång får man så följa jakten samtidigt som man bekantar sig med andra karaktärer och det blir riktigt trevligt. Romanen lyfter inte riktigt från början, men mot slutet knyts allt ihop till en riktigt underhållande berättelse.

Utgiven av Damm förlag.

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...