"Till alla Kathleen" säger dediceringen inledningsvis i kortromanen Livets uppkomst av Joyce Carol Oates. Boken tillägnas således sådana barn som vuxit upp i en våldsam miljö och som blir en produkt av densamma. I Kathleens fall har våldet slagit rot och hennes störda verklighets uppfattning beskrivs både genom hennes barnaögon och genom hennes vuxenblick. "Man lär sig att inte minnas det man lämnat bakom sig." (s. 37)
Kathleen utbildar sig till sjuksköterska och finner trygghet i rutiner med bl.a. tvättning och svepning och döden blir en förutsättning för livet. Det är fruktansvärt att läsa om faderns misshandel av henne och yngre systern Nola, men ännu mera fasansfullt är att läsa om hur den elvaåriga Kathleen försöker få tyst på sin lillasyster så att fadern inte ska kasta sig över dem igen. Nola dör av Kathleens omilda behandling och Kathleen blir märkligt fascinerad av "hur livet bara kunde försvinna alldeles plötsligt och motståndslöst."
När hon senare i vuxen ålder genomför en abort på sig själv talar hon om fridens ögonblick när livet upphör, vilket är lika med död, och vad som än var gjort så var det gjort "och genom detta var hon utan fara, osynlig och utesluten ut människornas värld och ansvar och anseende."
Oates lyckas ständigt med konsten att låta läsaren leva inuti sina karaktärer, obehagligt nära, samtidigt som personerna är otillgängliga i sina former av skadskjutna fåglar. Kathleen är en dödens hantlangare som både har orsakat död och som planerar fler sådana handlingar.
Texten är typiskt oatesk med långa meningar utan punkt eller annan interpunktion vid de tillfällen läsaren får följa huvudpersonens tankar vid starka sinnesrörelser. Orden kommer i en strid ström, nästan som om alla dammluckor öppnats på en och samma gång.
Det är snarare skrivsättet i kompositionen som fascinerar mig mest i den här romanen samtidigt som Oates förmåga att beskriva Kathleens störda person lämnar en känsla av obehag hos mig som läsare. Men jag gillar Oates och har laddat upp med fler.
söndag 27 december 2009
Efter attentatet - Yasmina Khadra
Ämnet i romanen Efter attentatet ligger inom min intressesfär och öppningen är spännande: ett självmordsattentat på en fullsatt lunchrestaurang i Tel Aviv orsakar 17 döda och läkaren Amine Jaafari står därefter i operationssalen tills benen inte längre bär. Efter bara ett dygn framkommer det att det är hans fru Sihem som legat bakom dådet och detta får hela doktorns liv omkullkastat. Han är till en början själv misstänkt för att veta någonting om hennes planer, men snart står det klart att han inte hade någon aning och detta blir hans största prövning. Han försöker återkalla samtalen han haft med sin hustru, försöker att i detalj komma ihåg hur hon varit och vad hon sagt, men inte ens då kan han komma fram till ett svar till varför hon gjort detta ödesdigra val.
Amine själv har aldrig tagit ställning i striden mellan israeler och palestinier, utan har levt på gräddhyllan som ärad kirurg och försökt att inte hänga upp sig på de negativa ord och handlingar som riktats mot honom för att han är arab. När han ger sig iväg på en resa för att ta reda på vad Sihem påverkats av öppnas hans ögon för de livsvillkor andra, de som inte kunnat flytta till städer och stadsdelar som inte är ockuperade, lever i. Han är nästan manisk i sina efterforskningar och detta gör att han råkar mycket illa ut, men samtidigt får han en insikt om hur hämndbegär och hat kan tända eldar som är svårsläckta.
De stora dagstidningarnas lovord står uppradade på boken baksida och kanske hade jag för höga förväntningar. Amines drivkraft är lätt att förstå, men svår att känna. Boken förmedlar inte detta till mig. Visst är det en viktig bok med ett viktigt budskap, men människorna känns schablonmässiga och scenerna är uppradade på ett, enligt mig, torftigt sätt. Ändamålet helgar dock medlen och det här är fortfarande en viktig berättelse trots att känslan saknas.
Minnesvärt är när Amines far säger åt honom att "Den som påstår att män inte får gråta vet inte vad det är att vara människa /.../ Det är ingen skam att gråta, ser du. Tårarna är bland det ädlaste vi har."
Amine själv har aldrig tagit ställning i striden mellan israeler och palestinier, utan har levt på gräddhyllan som ärad kirurg och försökt att inte hänga upp sig på de negativa ord och handlingar som riktats mot honom för att han är arab. När han ger sig iväg på en resa för att ta reda på vad Sihem påverkats av öppnas hans ögon för de livsvillkor andra, de som inte kunnat flytta till städer och stadsdelar som inte är ockuperade, lever i. Han är nästan manisk i sina efterforskningar och detta gör att han råkar mycket illa ut, men samtidigt får han en insikt om hur hämndbegär och hat kan tända eldar som är svårsläckta.
De stora dagstidningarnas lovord står uppradade på boken baksida och kanske hade jag för höga förväntningar. Amines drivkraft är lätt att förstå, men svår att känna. Boken förmedlar inte detta till mig. Visst är det en viktig bok med ett viktigt budskap, men människorna känns schablonmässiga och scenerna är uppradade på ett, enligt mig, torftigt sätt. Ändamålet helgar dock medlen och det här är fortfarande en viktig berättelse trots att känslan saknas.
Minnesvärt är när Amines far säger åt honom att "Den som påstår att män inte får gråta vet inte vad det är att vara människa /.../ Det är ingen skam att gråta, ser du. Tårarna är bland det ädlaste vi har."
måndag 21 december 2009
I taket lyser stjärnorna - Johanna Thydell
Jag var så säker på att jag hade läst den här boken, men när jag bläddrade i den på måfå insåg jag snart att det hade jag inte alls det. Sagt och gjort började jag läsa... och kunde inte sluta.
Livet är svårt nog när man är tretton år och ska komma på hur livet fungerar. Hur man ska klä sig, hur man ska umgås, om brösten växer normalt, om mensen kommit, om man ska röka, dricka och ligga eller inte. Man ska inte ha en cancersjuk mamma och tvingas vara orolig för henne, vara den som städar, tvättar och lagar mat för att mamma inte orkar. Så har Jenna det.
Johanna Thydell har i ungdomsromanen "I taket lyser stjärnorna" skrivit en sådan finstämd berättelse om hur allt detta jobbiga och svåra blandas, om hur det känns skönt att skratta också även om inte heller det känns bra. Alltihop på en och samma gång. Förändringen hos Jenna, som har självlysande stjärnor i taket ovanför sin säng, går från att skriva en lapp där det står "Om du dör mamma, då tar jag självmord" till att en tid senare avsluta med orden: "Om du dör mamma, då vill jag leva. För dig." Med det är det inte sagt att det värsta är över för Jenna. Hon får tvinga sig att fortsätta andas och hon är inte säker på att det går att leva när mamma inte längre är kvar. Det är hjärtskärande när hon funderar över om man fortfarande är dotter om ens mamma inte lever.
Det blev ett riktigt bra avslut på det här läsåret i och med njutningen den här boken bringade.
Livet är svårt nog när man är tretton år och ska komma på hur livet fungerar. Hur man ska klä sig, hur man ska umgås, om brösten växer normalt, om mensen kommit, om man ska röka, dricka och ligga eller inte. Man ska inte ha en cancersjuk mamma och tvingas vara orolig för henne, vara den som städar, tvättar och lagar mat för att mamma inte orkar. Så har Jenna det.
Johanna Thydell har i ungdomsromanen "I taket lyser stjärnorna" skrivit en sådan finstämd berättelse om hur allt detta jobbiga och svåra blandas, om hur det känns skönt att skratta också även om inte heller det känns bra. Alltihop på en och samma gång. Förändringen hos Jenna, som har självlysande stjärnor i taket ovanför sin säng, går från att skriva en lapp där det står "Om du dör mamma, då tar jag självmord" till att en tid senare avsluta med orden: "Om du dör mamma, då vill jag leva. För dig." Med det är det inte sagt att det värsta är över för Jenna. Hon får tvinga sig att fortsätta andas och hon är inte säker på att det går att leva när mamma inte längre är kvar. Det är hjärtskärande när hon funderar över om man fortfarande är dotter om ens mamma inte lever.
Det blev ett riktigt bra avslut på det här läsåret i och med njutningen den här boken bringade.
fredag 18 december 2009
Fyrvaktaren - Camilla Läckberg
Sorgen och förtrycket gestaltas nära, plågsamt och ingående när Läckberg forsätter sin Fjällbackasvit. Sorgen tar sig uttryck i de nära sörjande när Erikas syster förlorar sitt barn efter den bilolycka som avslutade förra romanen. Sorgen är outhärdlig och övermäktig för föräldraparet som förlorar sin son i ett mord som är en fruktansvärd avrättning. Det är, som vanligt, rått och blodigt i den onda, bråda död som Läckberg presenterar.
Förtrycket visas upp i ett tidsperspektiv om dryga hundra år, där 1800-talets manliga förtryckare inte skiljer sig nämnvärt från 2000-talet. Den moderne mannen gestaltas av såväl MC-gangstern som knarkhandlaren medan den äldre är just fyrvaktaren och tillvägagångssättet för männen att kuva sina kvinnor handlar om att ignorera, kontrollera och slå. Oavsett tid så blir konsekvenserna förödande.
Jag blir egentligen inte klok på Läckberg. Å ena sidan målar hon upp sina personporträtt djupsinnigt, men tyvärr mest när det handlar om de gästspelande karaktärerna. Å andra sidan är intrigen rätt fängslande och spännande, men det går alltid för långt. Det blir för mycket. Sedan stör jag mig på att så många trådar ska följas upp och knytas ihop. Alla trådar ska i slutet bli ett dubbelt halvslag, men blir bara konstruerat till en blåknut och jag känner mig lite besviken. Igen.
Samtidigt är jag nog hård mot henne, för under tiden tycker jag att läsningen känns helt okej. Det är slutet som inte håller och jag tror faktiskt inte att det skulle sitta så fel med lite mellanmjölk i upplösningen i Läckbergs böcker.
Förtrycket visas upp i ett tidsperspektiv om dryga hundra år, där 1800-talets manliga förtryckare inte skiljer sig nämnvärt från 2000-talet. Den moderne mannen gestaltas av såväl MC-gangstern som knarkhandlaren medan den äldre är just fyrvaktaren och tillvägagångssättet för männen att kuva sina kvinnor handlar om att ignorera, kontrollera och slå. Oavsett tid så blir konsekvenserna förödande.
Jag blir egentligen inte klok på Läckberg. Å ena sidan målar hon upp sina personporträtt djupsinnigt, men tyvärr mest när det handlar om de gästspelande karaktärerna. Å andra sidan är intrigen rätt fängslande och spännande, men det går alltid för långt. Det blir för mycket. Sedan stör jag mig på att så många trådar ska följas upp och knytas ihop. Alla trådar ska i slutet bli ett dubbelt halvslag, men blir bara konstruerat till en blåknut och jag känner mig lite besviken. Igen.
Samtidigt är jag nog hård mot henne, för under tiden tycker jag att läsningen känns helt okej. Det är slutet som inte håller och jag tror faktiskt inte att det skulle sitta så fel med lite mellanmjölk i upplösningen i Läckbergs böcker.
tisdag 8 december 2009
Jag läser ingenting just nu...
Eller jo. 180 uppsatser, men ingenting jag vill läsblogga om här. Snart jul och jag hoppas på många hårda, fyrkantiga och bläddriga paket. Snälla - ge ditt bästa lästips här. Det spelar ingen roll om jag kanske redan läst den. Julen är en tid för att läsa och läsa om. Frågan är bara vad?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...