Den tredje och avslutande delen av Three Sisters Island handlar om Mia, den tredje personen som måste utföra den uppgift som gavs till henne, Ripley och Nell för så många år sedan.
Egentligen är Roberts böcker uppbyggda som sagor, ni vet sådana där där allt händer tre gånger, först gör den ena lilla grisen så, sedan har någon sovit i mellanbjörnens säng också och till sist är det den stora bockens tur att bjuda på det sista motståndet. Så är det i den här bokserien också.
Hotet som från början pyrt och sedan vuxit sig starkare får här sitt slutliga utbrott och resan har samtidigt blivit målet. Det är ont mot gott, mörker mot ljus och allt är väl som slutar väl.
Bild lånad från förlaget.
tisdag 27 juni 2017
måndag 26 juni 2017
Three sisters island - Månskensstranden - Nora Roberts
I del två av Three Sisters Islands-trilogin är det Ripley Todds tur att möta sitt öde. Hon är den som är mest motvillig att erkänna sina krafter, men när nära och kära hotas av det mörker som bara väntar på att förgöra de goda människor som lever på ön har hon inget annat val än att ställa upp.
Hon är lite rolig, Ripley. Som poliskollega till sin bror på den lilla ön är hon hårdför, rättvis och reagerar med reptilhjärnan snarare än med eftertanke, men det är också tjusningen med henne. Hon är långt ifrån perfekt och då är det också lättare att känna sympati med henne. Jag ler när hon himlar med ögonen åt den nördige vetenskapsmannen som kliver iland på ön för att undersöka övernaturliga fenomen och som snart vill ha hennes hjälp. Hon kan inte stå emot honom och snart faller hon huvudstupa för honom. Det är fint beskrivet, även om Roberts gärna hemfaller åt beskrivningar av djuriskt sex och ilskna reaktioner där någon stegar ut ur ett rum efter en hetsig diskussion. Om någon vill ha en motivering till varför jag ändå läser den här typen av litteratur kan föregående inlägg granskas.
Allt är som upplagt för den sista delens slutliga förlösning, för det är som en enda lång brygga fram till den slutliga striden. Det går inte att jämföra med andra trilogier, typ Sagan om ringen, tyvärr och tack och lov, men det är ändå som snyggt uppbyggt så att man fattar att det är Mia allt handlar om. (För sammanhang, se fortfarande på förra inlägget.) Selleri. Jag säger inget mer. Rensa läslökarna och kisa mot solljuset medan du läser.
Bild lånad av förlaget.
Hon är lite rolig, Ripley. Som poliskollega till sin bror på den lilla ön är hon hårdför, rättvis och reagerar med reptilhjärnan snarare än med eftertanke, men det är också tjusningen med henne. Hon är långt ifrån perfekt och då är det också lättare att känna sympati med henne. Jag ler när hon himlar med ögonen åt den nördige vetenskapsmannen som kliver iland på ön för att undersöka övernaturliga fenomen och som snart vill ha hennes hjälp. Hon kan inte stå emot honom och snart faller hon huvudstupa för honom. Det är fint beskrivet, även om Roberts gärna hemfaller åt beskrivningar av djuriskt sex och ilskna reaktioner där någon stegar ut ur ett rum efter en hetsig diskussion. Om någon vill ha en motivering till varför jag ändå läser den här typen av litteratur kan föregående inlägg granskas.
Allt är som upplagt för den sista delens slutliga förlösning, för det är som en enda lång brygga fram till den slutliga striden. Det går inte att jämföra med andra trilogier, typ Sagan om ringen, tyvärr och tack och lov, men det är ändå som snyggt uppbyggt så att man fattar att det är Mia allt handlar om. (För sammanhang, se fortfarande på förra inlägget.) Selleri. Jag säger inget mer. Rensa läslökarna och kisa mot solljuset medan du läser.
Bild lånad av förlaget.
Three Sisters Island - En förtrollad ö - Nora Roberts
Ännu en trilogi av Nora Roberts och ännu en bladvändare för den läsare som vill dyka in i romantik, magi och formelartade berättelser. Jag tänker inte ursäkta mitt frossande i enkla bladvändare, för det finns alldeles för många som kastar sig mot strupen på både författare och läsare som ägnar sig åt den här typen av litteratur. Jag ser det som selleri: det rensar smaklökarna (eller läslökarna) och gör dig på en och samma gång medveten om att du är läskunnig och att du blir på lite bättre humör.
Här, i första delen, får läsaren möta Nell. Hon är på flykt från en man som vill henne illa och inom sig har hon alltid känt en dragning till just den här ön, Three sister island. Hon är bekant med sägnen som berättar om de tre systrarna som alla gick tragiska möten till ödes, men när hon väl sätter sin fot iland känner hon att hon är hemma. Allt hon behöver faller på plats när hon väl är där, för hon behöver ett jobb och någonstans att bo, vilket den företagsamma Mia också förser henne med. Efter en provanställning på öns bokcafé visar sig Nell vara en framgångssaga eftersom hon är fantastisk på att laga mat samtidigt som det lilla huset hon får hyra verkar välkomna henne på ett nästan fysiskt, påtagligt sätt.
På ön finns också polisen Zach som av Nells beteende att döma förstår att hon inte har haft en okomplicerad tillvaro. Kärleken spirar och öns invånare tecknas allteftersom så att det lilla samhället får både karaktär och egenheter. Nell upptäcker, i ledning av Mia, att det var meningen att hon skulle komma till just den här platsen och att det finns sådant som kan göras som inte kan förklaras med vetenskap. Zach ser, förstår och är inte överraskad när det visar sig vilka förmågor Nell besitter. Det finns dock ett hot som hägrar i de mörka dimmorna (för annars skulle det ju bli hur tråkigt som helst) och det är av yttersta vikt att alla krafter sammanstrålas när det hotet kryper närmare. Förutom Mia och Nell ingår också den ovilliga Ripley, och det är dessa tre kvinnor som lever trehundra år efter de ursprungliga tre systrarna, som det kommer an på att rädda världen.
Vad är då styrkan i det här? Nora Roberts klarar bland annat av att presentera tre karaktärer och ge dem utrymme att fylla var sin bok med. Är det pratigt och ibland melodramatiskt? Hell yes, men kära värld - det är väl just sådant som får en trogen läsare att välja den här typen av selleri ibland? Alla vet att man inte ska äta tomma kolhydrater, men i lagom mängd ger de ett rus som ingen någonsin farit illa av. Det är samma sak med de här böckerna: hur ska du veta vad som är djupt om du inte får plaska lite i vattnet ibland? Läs och ursäkta dig inte. Inte inför någon, men greppa gärna sedan en bok av Jonas H K eller valfri Selma Lagerlöf - bara du läser.
Bild lånad av förlaget.
Här, i första delen, får läsaren möta Nell. Hon är på flykt från en man som vill henne illa och inom sig har hon alltid känt en dragning till just den här ön, Three sister island. Hon är bekant med sägnen som berättar om de tre systrarna som alla gick tragiska möten till ödes, men när hon väl sätter sin fot iland känner hon att hon är hemma. Allt hon behöver faller på plats när hon väl är där, för hon behöver ett jobb och någonstans att bo, vilket den företagsamma Mia också förser henne med. Efter en provanställning på öns bokcafé visar sig Nell vara en framgångssaga eftersom hon är fantastisk på att laga mat samtidigt som det lilla huset hon får hyra verkar välkomna henne på ett nästan fysiskt, påtagligt sätt.
På ön finns också polisen Zach som av Nells beteende att döma förstår att hon inte har haft en okomplicerad tillvaro. Kärleken spirar och öns invånare tecknas allteftersom så att det lilla samhället får både karaktär och egenheter. Nell upptäcker, i ledning av Mia, att det var meningen att hon skulle komma till just den här platsen och att det finns sådant som kan göras som inte kan förklaras med vetenskap. Zach ser, förstår och är inte överraskad när det visar sig vilka förmågor Nell besitter. Det finns dock ett hot som hägrar i de mörka dimmorna (för annars skulle det ju bli hur tråkigt som helst) och det är av yttersta vikt att alla krafter sammanstrålas när det hotet kryper närmare. Förutom Mia och Nell ingår också den ovilliga Ripley, och det är dessa tre kvinnor som lever trehundra år efter de ursprungliga tre systrarna, som det kommer an på att rädda världen.
Vad är då styrkan i det här? Nora Roberts klarar bland annat av att presentera tre karaktärer och ge dem utrymme att fylla var sin bok med. Är det pratigt och ibland melodramatiskt? Hell yes, men kära värld - det är väl just sådant som får en trogen läsare att välja den här typen av selleri ibland? Alla vet att man inte ska äta tomma kolhydrater, men i lagom mängd ger de ett rus som ingen någonsin farit illa av. Det är samma sak med de här böckerna: hur ska du veta vad som är djupt om du inte får plaska lite i vattnet ibland? Läs och ursäkta dig inte. Inte inför någon, men greppa gärna sedan en bok av Jonas H K eller valfri Selma Lagerlöf - bara du läser.
Bild lånad av förlaget.
måndag 19 juni 2017
Häxan - Camilla Läckberg
Camilla Läckbergs senaste kriminalroman vävs ihop av många olika trådar. Först och främst finns den givna utgångspunkten i brottet som har begåtts: en fyraårig flicka hittas mördad och både placeringen och skadorna påminner om ett trettio år gammalt mord på en annan liten flicka.
Nästa berättelsetråd följer utredningen trettio år tidigare där trettonåringarna Helen och Marie först bekänner sig som skyldiga innan de tar tillbaka erkännandet. Sedan dess har Helen gift sig med en dominerande man som är lika gammal som hennes far och som hon har en sextonårig son tillsammans med. Marie lever askungesagan och har blivit en firad hollywoodskådespelare, också hon med en tonåring, den överviktiga Jessie.
Utanför samhället finns flyktinganläggningen med boende som inget hellre vill än att inlemmas i det svenska samhället. En av de engagerade svenska arbetarna vill lära dem att segla som en följd av att han har läst om andra framgångsrika insatser som gjort att andra har fått upp ögonen för hur integration kan gå till.
Samtidigt, som en fjärde berättelse, får läsaren följa Elin Jonsdotter som under 1600-talet får gestalta hur svårt och utsatt livet kan vara för en kvinna, särskilt när kyrkan driver sina häxjakter. Elin har tagits till nåder att bo på sin systers Brittas gård, där hon som hustru åt prästen har en högt uppsatt position i det lilla samhället.
När då dessa berättelser ska knytas ihop finns det en tydlig koppling mellan en förälders kärlek till sitt barn samtidigt som också rädslan för allt ont som kan hända ett litet liv genomsyrar allt. Det spelar ingen roll i vilken tid man lever, för känslan är densamma oavsett. Det är något som Läckberg gör bra och som alltid tycker jag att de historiska beskrivningarna är de mest intressanta. Patriks och Erikas äktenskap, de tokiga karaktärerna på polisstationen och svärmödrar som är fantastiska och enerverande - allt detta klarar jag mig tyvärr utan, för det finns inte samma kärlek och värme där om man jämför med de omsorgsfulla skildringarna som ges om de historiska inslagen. Det här är inte dåligt, långt ifrån, men det är dumt av mig att läsa det här eftersom det är som en formelsamling som jag har lärt mig för länge sedan. Jag vet vad som kommer sedan och även om Läckberg får ihop det bra så kan jag inte låta bli att sucka åt slutet. Det är tillräckligt bra utan den där cliffhangern som kommer lika säkert som myggen i juni efter första regnet! Jag misstänker att en trogen läsare väljer att läsa böckerna oavsett om det finns ett stormmoln som hägrar vid horisonten eller inte.
Nästa berättelsetråd följer utredningen trettio år tidigare där trettonåringarna Helen och Marie först bekänner sig som skyldiga innan de tar tillbaka erkännandet. Sedan dess har Helen gift sig med en dominerande man som är lika gammal som hennes far och som hon har en sextonårig son tillsammans med. Marie lever askungesagan och har blivit en firad hollywoodskådespelare, också hon med en tonåring, den överviktiga Jessie.
Utanför samhället finns flyktinganläggningen med boende som inget hellre vill än att inlemmas i det svenska samhället. En av de engagerade svenska arbetarna vill lära dem att segla som en följd av att han har läst om andra framgångsrika insatser som gjort att andra har fått upp ögonen för hur integration kan gå till.
Samtidigt, som en fjärde berättelse, får läsaren följa Elin Jonsdotter som under 1600-talet får gestalta hur svårt och utsatt livet kan vara för en kvinna, särskilt när kyrkan driver sina häxjakter. Elin har tagits till nåder att bo på sin systers Brittas gård, där hon som hustru åt prästen har en högt uppsatt position i det lilla samhället.
När då dessa berättelser ska knytas ihop finns det en tydlig koppling mellan en förälders kärlek till sitt barn samtidigt som också rädslan för allt ont som kan hända ett litet liv genomsyrar allt. Det spelar ingen roll i vilken tid man lever, för känslan är densamma oavsett. Det är något som Läckberg gör bra och som alltid tycker jag att de historiska beskrivningarna är de mest intressanta. Patriks och Erikas äktenskap, de tokiga karaktärerna på polisstationen och svärmödrar som är fantastiska och enerverande - allt detta klarar jag mig tyvärr utan, för det finns inte samma kärlek och värme där om man jämför med de omsorgsfulla skildringarna som ges om de historiska inslagen. Det här är inte dåligt, långt ifrån, men det är dumt av mig att läsa det här eftersom det är som en formelsamling som jag har lärt mig för länge sedan. Jag vet vad som kommer sedan och även om Läckberg får ihop det bra så kan jag inte låta bli att sucka åt slutet. Det är tillräckligt bra utan den där cliffhangern som kommer lika säkert som myggen i juni efter första regnet! Jag misstänker att en trogen läsare väljer att läsa böckerna oavsett om det finns ett stormmoln som hägrar vid horisonten eller inte.
torsdag 15 juni 2017
Pojken som byggde egna världar - Keith Stuart
Alex har blivit utkastad hemifrån. Hustrun Jodie har fått nog, eftersom hon har tillräckligt fullt upp med att ta hand om parets autistiske son Sam. Humörsvängningarna, specialintressena, oviljan att frångå givna rutiner och i förväg bestämd mat inrymmer inte en man som inte tar sitt ansvar eller förstår hennes behov.
Alex flyttar in hos barndomsvännen Dan som lever ungkarlslivet samtidigt som livet runt omkring presenteras: Alex syster Emma, backpackern, återvänder hem och gör den ansträngda relationen till modern aktuell igen, Jodie träffar en gammal bekant som ser ut att vara betydligt mer kärvänlig med henne än vad Alex hade räknat med - men samtidigt stöter han på en mamma till en annan autistiska pojke på caféet där han och Sam brukar hänga.
Förflyttningar mellan olika skolor, mobbning och hörselkåpor är något som ramar in Sams liv och medan Jodie verkar veta precis vad sonen behöver, står Alex helt handfallen. Vägen in i sonens liv slumpar sig genom att de finner spelet Minecraft. Sam är helt uppslukad och när Alex upptäcker att sonen kan utöka sitt ordförråd, uttrycka känslor och viljeyttringar samtidigt som han kommunicerar - inte bara med den närmaste familje, utan också med andra - öppnar sig en ny värld. Det är inte bara datorvärlden, utan också den som kan innebära ett hopp för den prövade familjen.
Det är lite pratigt. Eller okej, ordentligt pratigt. Författaren är journalist och jag hade klarat mig utan 150 sidor av "sedan gjorde han det och sedan sa hon så", men det är en ordentligt rörande historia det här, om hur en pappa inser att den autistiske sonen inte är något han har drabbats av, utan en egen person med vilja, intressen, planer och drömmar. Det är riktigt fint.
I en passage i boken skriver Kieth Stuart att alla känner någon som är autistisk och så är det ju, oavsett var den personen befinner sig på skalan. Vissa karaktärsdrag hos Sam återfinner vi i oss själva, men ser kanske ännu tydligare i andra. Det jag tar med mig från den här boken är att när vi ser det där barnet som skriker och inte går att hantera, så kanske det beror på att maten har fel färg eller att den skummade mjölken inte höll rätt temperatur. Det barnet kan ha en autism och allt som kan bidra till förståelse är av godo.
Bild lånad av förlaget.
Alex flyttar in hos barndomsvännen Dan som lever ungkarlslivet samtidigt som livet runt omkring presenteras: Alex syster Emma, backpackern, återvänder hem och gör den ansträngda relationen till modern aktuell igen, Jodie träffar en gammal bekant som ser ut att vara betydligt mer kärvänlig med henne än vad Alex hade räknat med - men samtidigt stöter han på en mamma till en annan autistiska pojke på caféet där han och Sam brukar hänga.
Förflyttningar mellan olika skolor, mobbning och hörselkåpor är något som ramar in Sams liv och medan Jodie verkar veta precis vad sonen behöver, står Alex helt handfallen. Vägen in i sonens liv slumpar sig genom att de finner spelet Minecraft. Sam är helt uppslukad och när Alex upptäcker att sonen kan utöka sitt ordförråd, uttrycka känslor och viljeyttringar samtidigt som han kommunicerar - inte bara med den närmaste familje, utan också med andra - öppnar sig en ny värld. Det är inte bara datorvärlden, utan också den som kan innebära ett hopp för den prövade familjen.
Det är lite pratigt. Eller okej, ordentligt pratigt. Författaren är journalist och jag hade klarat mig utan 150 sidor av "sedan gjorde han det och sedan sa hon så", men det är en ordentligt rörande historia det här, om hur en pappa inser att den autistiske sonen inte är något han har drabbats av, utan en egen person med vilja, intressen, planer och drömmar. Det är riktigt fint.
I en passage i boken skriver Kieth Stuart att alla känner någon som är autistisk och så är det ju, oavsett var den personen befinner sig på skalan. Vissa karaktärsdrag hos Sam återfinner vi i oss själva, men ser kanske ännu tydligare i andra. Det jag tar med mig från den här boken är att när vi ser det där barnet som skriker och inte går att hantera, så kanske det beror på att maten har fel färg eller att den skummade mjölken inte höll rätt temperatur. Det barnet kan ha en autism och allt som kan bidra till förståelse är av godo.
Bild lånad av förlaget.
onsdag 14 juni 2017
Som om du inte fanns - Kate Eberlen
Tess befinner sig i Florens och ber en förbipasserande ta ett kort av henne och bästa väninnan där de står vid Ponte Veccio. Hon ska strax ringa hem för att be sin mamma läsa upp vilka slutbetyg hon har fått så att hon får veta om hon kommer in vid det universitet hon har sökt till.
Angus, senare kallad Gus, blir ombedd att fotografera två tjejer på bron Ponte Veccio och tycker att det känns pinsamt att sedan bli betraktad av dem där har står tillsammans med sina föräldrar. Resan är ett led i processen att komma över att sonen och brodern Ross tragiskt har omkommit i en skidolycka.
Det är inte första gången Tess och Gus vägar möts och det kommer inte att bli den sista. Under läsningens gång kommer de båda att återvända till London, båda med planer för framtiden och båda snart medvetna om att ingenting någonsin blir som man har tänkt sig.
Som om du inte fanns är en ganska passande översättning av romanens originaltitel, Miss You, och det är en fin kärlekshistoria som vävs ihop till slut. Det blir samtidigt inte sötsliskigt, för det finns svärta och svårigheter, precis som det ska vara om livet ska speglas. Tess lillasyster Hope visar sig ha Aspergers, hennes mamma bär genetiska anlag för en särskild sorts cancer och fadern är inte mycket att hålla i handen när det stormar. Gus föräldrar är oförmögna att dela med sig av sig själva i sorgearbetet, han blir ständigt jämförd med sin döde bror och förhållandena han senare hamnar i gör att han sällan känner sig som en jämlike.
I och med att berättelsen spänner över så många år, från senare tonåren till trettiofemårsåldern, hinner samtidshändelser som 11 september beröras, de skaffar sina första mobiltelefoner och i slutet av romanen tas datingsiter som Tinder upp. Det är roligt, de två parallella berättelserna klickar bra med varandra och den allmänna känslan efter det att den sista sidan har vänts är behaglighet.
Bild lånad av förlaget.
Angus, senare kallad Gus, blir ombedd att fotografera två tjejer på bron Ponte Veccio och tycker att det känns pinsamt att sedan bli betraktad av dem där har står tillsammans med sina föräldrar. Resan är ett led i processen att komma över att sonen och brodern Ross tragiskt har omkommit i en skidolycka.
Det är inte första gången Tess och Gus vägar möts och det kommer inte att bli den sista. Under läsningens gång kommer de båda att återvända till London, båda med planer för framtiden och båda snart medvetna om att ingenting någonsin blir som man har tänkt sig.
Som om du inte fanns är en ganska passande översättning av romanens originaltitel, Miss You, och det är en fin kärlekshistoria som vävs ihop till slut. Det blir samtidigt inte sötsliskigt, för det finns svärta och svårigheter, precis som det ska vara om livet ska speglas. Tess lillasyster Hope visar sig ha Aspergers, hennes mamma bär genetiska anlag för en särskild sorts cancer och fadern är inte mycket att hålla i handen när det stormar. Gus föräldrar är oförmögna att dela med sig av sig själva i sorgearbetet, han blir ständigt jämförd med sin döde bror och förhållandena han senare hamnar i gör att han sällan känner sig som en jämlike.
I och med att berättelsen spänner över så många år, från senare tonåren till trettiofemårsåldern, hinner samtidshändelser som 11 september beröras, de skaffar sina första mobiltelefoner och i slutet av romanen tas datingsiter som Tinder upp. Det är roligt, de två parallella berättelserna klickar bra med varandra och den allmänna känslan efter det att den sista sidan har vänts är behaglighet.
Bild lånad av förlaget.
måndag 12 juni 2017
Hemmet - Mats Strandberg
Öppet brev till Mats Strandberg, författare till Hemmet.
Käre Mats.
Nu har väl mörkret ändå tagit över dig totalt? Du behöver hjälp. Inte med att skriva, för det kan du tydligen, men med att låta någon typ av ljusglimt leta sig in i den där boken du har skrivit. Kom igen! Alla musikreferenser och du verkar ändå ha missat en av nutidshistoriens mest citerade fras, nämligen Cohens "There is a crack in everything. That's how the light gets in." Jo då, nog är det en spricka alltid. Men nej, inget ljus, bara mer mörker som väller in.
Jag fattar det där med korridorerna, för det framgick redan när du skrev Färjan: perfekt plats för att låta hemskheter utspela sig. Så många dörrar och så trångt om plats när du måste ta sig därifrån. Och på ett äldreboende där det blir dödens väntrum och allt det där, det fattar jag ju också, men var du tvungen att ta i så förfärligt i detaljerna?! Läs en tidning! Vårdpersonalen går på knäna och det är redan i nuläget svårt att hitta bra folk att anställa. Du kommer ju att skrämma bort alla som är läskunniga - och förmodligen fler än så, eftersom ryktet kommer att gå. Herregud! Eller Gud och Gud, förresten. Honom verkar du ju också ha tagit död på.
Du verkar dessutom ha skrivit två böcker, nästan som sida vid sida om varandra, för att sedan blanda ihop dem som en kortlek: En där den gamla människans känsla av värdelöshet, som ett eko av sitt forna jag, bemöts med vårdarnas oändliga kärlek och tålamod - men också en bok med en krypande känsla av att vara iakttagen, genomskådad och avslöjad på ett sätt som alla någonsin har fasat för. Att ställas inför någon - förlåt, något - som kan se och avslöja dina innersta hemligheter på det där sättet... *hurv* Jag vet faktiskt inte vilken av berättelserna som är mörkast om jag ska vara helt ärlig.
Mats, om Freud hade levt fortfarande skulle han jubla över att få lägga ner dig på sin soffa, inte nödvändigtvis med erotiska avsikter, men absolut på alla sätt med avsikt att undersöka dina problem med mödernet. Du verkar ju ha en finfin mamma, i alla fall om man läser författarens tack i slutet av romanen - så what the håken handlar det om att låta mamma efter moder utsättas för sådana styggelser som du skriver fram i den här boken? Jösses.
Den enda rimliga förklaring jag kan komma fram till när det gäller att den här... tingesten ens kan existera är, och håll i dig nu, att du kanske har skrivit en dokumentärroman? Du kanske är besatt. Det är något som har fått dig att göra det här, men du är inte medveten om det själv. Det är The Shining all over again. Slå dig fri! Kämpa emot!
Det finns hjälp för sådana som dig! ;)
Mvh, Maria
Ps: alla eventuella formuleringar som kan misstas för kärleksfulla hyllningar till författarens verk beror enbart på tillfälligheter och läsaren av denna text ska på intet sätt ta sig friheten att leta efter spår av sarkasm eller ironi.
Bild lånad från förlaget.
Käre Mats.
Nu har väl mörkret ändå tagit över dig totalt? Du behöver hjälp. Inte med att skriva, för det kan du tydligen, men med att låta någon typ av ljusglimt leta sig in i den där boken du har skrivit. Kom igen! Alla musikreferenser och du verkar ändå ha missat en av nutidshistoriens mest citerade fras, nämligen Cohens "There is a crack in everything. That's how the light gets in." Jo då, nog är det en spricka alltid. Men nej, inget ljus, bara mer mörker som väller in.
Jag fattar det där med korridorerna, för det framgick redan när du skrev Färjan: perfekt plats för att låta hemskheter utspela sig. Så många dörrar och så trångt om plats när du måste ta sig därifrån. Och på ett äldreboende där det blir dödens väntrum och allt det där, det fattar jag ju också, men var du tvungen att ta i så förfärligt i detaljerna?! Läs en tidning! Vårdpersonalen går på knäna och det är redan i nuläget svårt att hitta bra folk att anställa. Du kommer ju att skrämma bort alla som är läskunniga - och förmodligen fler än så, eftersom ryktet kommer att gå. Herregud! Eller Gud och Gud, förresten. Honom verkar du ju också ha tagit död på.
Du verkar dessutom ha skrivit två böcker, nästan som sida vid sida om varandra, för att sedan blanda ihop dem som en kortlek: En där den gamla människans känsla av värdelöshet, som ett eko av sitt forna jag, bemöts med vårdarnas oändliga kärlek och tålamod - men också en bok med en krypande känsla av att vara iakttagen, genomskådad och avslöjad på ett sätt som alla någonsin har fasat för. Att ställas inför någon - förlåt, något - som kan se och avslöja dina innersta hemligheter på det där sättet... *hurv* Jag vet faktiskt inte vilken av berättelserna som är mörkast om jag ska vara helt ärlig.
Mats, om Freud hade levt fortfarande skulle han jubla över att få lägga ner dig på sin soffa, inte nödvändigtvis med erotiska avsikter, men absolut på alla sätt med avsikt att undersöka dina problem med mödernet. Du verkar ju ha en finfin mamma, i alla fall om man läser författarens tack i slutet av romanen - så what the håken handlar det om att låta mamma efter moder utsättas för sådana styggelser som du skriver fram i den här boken? Jösses.
Den enda rimliga förklaring jag kan komma fram till när det gäller att den här... tingesten ens kan existera är, och håll i dig nu, att du kanske har skrivit en dokumentärroman? Du kanske är besatt. Det är något som har fått dig att göra det här, men du är inte medveten om det själv. Det är The Shining all over again. Slå dig fri! Kämpa emot!
Det finns hjälp för sådana som dig! ;)
Mvh, Maria
Ps: alla eventuella formuleringar som kan misstas för kärleksfulla hyllningar till författarens verk beror enbart på tillfälligheter och läsaren av denna text ska på intet sätt ta sig friheten att leta efter spår av sarkasm eller ironi.
Bild lånad från förlaget.
söndag 11 juni 2017
Finns det en, finns det flera - Mhairi McFarlane
McFarlanes senaste roman är som en fräck saga där välvuxna män med käkar värdiga snöplogar eller vackra kvinnor som snubblar över sin egen självkänsla på intet sätt hotar att göra tillställningen patetisk.
Tänk Disney: en skön kvinna som ödmjukt inte förstår att hon är vacker. Tänk prinsen (i det här fallet en filmstjärna) som i första mötet med hjältinnan inte gör ett gott första intryck. Tänk er en besvärlig granne med skränande papegojor, nära vänner (varav en rödhårig!) som brutalt levererar sanningar när tillvaron är skör. Lägg till en jobbig lillasyster och koka ihop 430 sidor under omrörning. Ah!
Jag gillar Edie, eftersom hon på intet sätt är perfekt. Hon är tvärt om ganska klantig, men på ett sådant roligt sätt att man står ut med henne. Med fördomar, fräckt språk och impulsiva handlingar blir hon först kär i en karl som inte är bra för henne innan hon blir kär i en annan karl som hon tror är för bra för henne.
Jag ska inte avslöja just något mer om handlingen, utan bara uppmuntra alla som behöver må bra att slå sig ner och njuta av åkturen. På ett sätt följer romanen de formler vi alla känner till så väl, men samtidigt tar den några sidospår som vi inte är vana vid. Det blir inget självklart "så levde de lyckliga i alla sina dagar", samtidigt som hjärtat fladdrar behagligt hela vägen in i mål, för belöningen vilar i den allra sista meningen. Det är aldrig så enkelt som i sagorna, för Askungen drev antagligen prinsen till vansinne med sin städmani och Snövits prins blev säkert less på de sju gruvtyperna med alla sina personligheter till slut. Här blir det något annat, men fortfarande en saga. Bara... lite uppdaterad. Och jag gillar't. Mitt krassa, norrbottniska hjärta har njutit av denna varma dag, eftersom det antagligen var den sommaren, men jag fick i alla fall en trevlig sådan.
Sidoanteckning: min blida inställning kan ha påverkats liiiite av att min blogg är citerad på insidan av bokens pärm om en annan roman, Det är inte jag, det är du. Fåfängan, alltså... Coolt, säger min bokslukande vän och jovars, men det är fortfarande lite för klent för att sätta i sitt CV.
Bild lånad av förlaget.
Tänk Disney: en skön kvinna som ödmjukt inte förstår att hon är vacker. Tänk prinsen (i det här fallet en filmstjärna) som i första mötet med hjältinnan inte gör ett gott första intryck. Tänk er en besvärlig granne med skränande papegojor, nära vänner (varav en rödhårig!) som brutalt levererar sanningar när tillvaron är skör. Lägg till en jobbig lillasyster och koka ihop 430 sidor under omrörning. Ah!
Jag gillar Edie, eftersom hon på intet sätt är perfekt. Hon är tvärt om ganska klantig, men på ett sådant roligt sätt att man står ut med henne. Med fördomar, fräckt språk och impulsiva handlingar blir hon först kär i en karl som inte är bra för henne innan hon blir kär i en annan karl som hon tror är för bra för henne.
Jag ska inte avslöja just något mer om handlingen, utan bara uppmuntra alla som behöver må bra att slå sig ner och njuta av åkturen. På ett sätt följer romanen de formler vi alla känner till så väl, men samtidigt tar den några sidospår som vi inte är vana vid. Det blir inget självklart "så levde de lyckliga i alla sina dagar", samtidigt som hjärtat fladdrar behagligt hela vägen in i mål, för belöningen vilar i den allra sista meningen. Det är aldrig så enkelt som i sagorna, för Askungen drev antagligen prinsen till vansinne med sin städmani och Snövits prins blev säkert less på de sju gruvtyperna med alla sina personligheter till slut. Här blir det något annat, men fortfarande en saga. Bara... lite uppdaterad. Och jag gillar't. Mitt krassa, norrbottniska hjärta har njutit av denna varma dag, eftersom det antagligen var den sommaren, men jag fick i alla fall en trevlig sådan.
Sidoanteckning: min blida inställning kan ha påverkats liiiite av att min blogg är citerad på insidan av bokens pärm om en annan roman, Det är inte jag, det är du. Fåfängan, alltså... Coolt, säger min bokslukande vän och jovars, men det är fortfarande lite för klent för att sätta i sitt CV.
Bild lånad av förlaget.
lördag 10 juni 2017
Stalpi - Stefan Spjut
Nå.
Uppföljaren till obehagliga Stallo heter Stalpi och nu har det gått tio år sedan Susso och människorna runt omkring henne drabbades av de väsen som rör sig i samhällets utkant. Man kan inte kalla det för oknytt, det som karaktärerna i boken har att göra med, eftersom det låter alltför ofarligt, utan det är istället något långt mörkare och mycket mer skrämmande än så.
En varg har infångats och ska fraktas från Norrbotten till södra Sverige, men någon yttrar olycksbådande orden att "det där är inte en varg". Lastbilen kommer aldrig fram och ödena för föraren och passageraren är inte nådigt. Hela den infekterade debatten om vargens vara eller icke-vara är en sak, men när hela samhällen drabbas av självmordsvågor samtidigt som brutala mord genomförs blir folk rädda på allvar.
Susso får besök av sin barndomsvän Diana, eller Jana som hon också kallas, i ett försök att återknyta kontakten, men snart kommer alla inblandade att önska att de bara hade tittat åt ett annat håll. Susso har länge varit övertygad om "trollens" existens, men läkaren Diana, naturvetenskapens rationella företrädare, förstår snart att livet aldrig kommer att bli sig likt igen.
Det här är spännande, men jag önskar att jag hade Stallo, den första delen, mer färsk i minnet. Namnen och platserna flyter ihop för mig och trots att det står på baksidan av boken att romanen är fristående så finns det en vits med att ha sammanhangen tydligare kopplade i hjärnan. Jag älskar språket, eftersom det norrbottniska talspråket ramar in det krassa och fåordiga i både ordföljd och uttryck. Jag gillar också naturen och inställningen till den, eftersom jag sitter på min altan och läser med norrländska furor djupt rotade omkring mig as we speak.
Bild lånad av förlaget.
Uppföljaren till obehagliga Stallo heter Stalpi och nu har det gått tio år sedan Susso och människorna runt omkring henne drabbades av de väsen som rör sig i samhällets utkant. Man kan inte kalla det för oknytt, det som karaktärerna i boken har att göra med, eftersom det låter alltför ofarligt, utan det är istället något långt mörkare och mycket mer skrämmande än så.
En varg har infångats och ska fraktas från Norrbotten till södra Sverige, men någon yttrar olycksbådande orden att "det där är inte en varg". Lastbilen kommer aldrig fram och ödena för föraren och passageraren är inte nådigt. Hela den infekterade debatten om vargens vara eller icke-vara är en sak, men när hela samhällen drabbas av självmordsvågor samtidigt som brutala mord genomförs blir folk rädda på allvar.
Susso får besök av sin barndomsvän Diana, eller Jana som hon också kallas, i ett försök att återknyta kontakten, men snart kommer alla inblandade att önska att de bara hade tittat åt ett annat håll. Susso har länge varit övertygad om "trollens" existens, men läkaren Diana, naturvetenskapens rationella företrädare, förstår snart att livet aldrig kommer att bli sig likt igen.
Det här är spännande, men jag önskar att jag hade Stallo, den första delen, mer färsk i minnet. Namnen och platserna flyter ihop för mig och trots att det står på baksidan av boken att romanen är fristående så finns det en vits med att ha sammanhangen tydligare kopplade i hjärnan. Jag älskar språket, eftersom det norrbottniska talspråket ramar in det krassa och fåordiga i både ordföljd och uttryck. Jag gillar också naturen och inställningen till den, eftersom jag sitter på min altan och läser med norrländska furor djupt rotade omkring mig as we speak.
Bild lånad av förlaget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...