söndag 28 september 2014

Spökstaden - Ransom Riggs

Det här är den andra boken som handlar om de besynnerliga barnen. I den första boken, Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, presenterades Jacob, som gav sig ut på en resa tillsammans med sin pappa med avsikt att bekanta sig med farfaderns rötter. Resan ledde till England, där Jacob snart trädde in i en tidsloop och träffade Miss Peregrines besynnerliga barn. Jacobs farfar tillhörde dem med sina besynnerliga krafter och Jacob själv upptäcker att han också har besynnerliga förmågor. Första boken slutar med att Jacob och flera av de andra barnen flyr och i den här andra delen blir de mestadels jagade.

Spökstaden är titeln och de besynnerliga barnen kommer till en märklig stad som heter London, men ingenting är som man kan tro. För att komma dit har de tvingats fly från tomgastar, från folk och fä som vill dem illa, de träffar olika hjälpare, de träder igenom nya tidsloopar och hela tiden är de jagade. Med sig har de Miss Peregrine, som i slutet av förra boken blivit förvandlad till en fågel. Fågelskepnaden försvagar henne hela tiden och tiden är utmätt: de måste förvandla tillbaka henne innan hennes tillstånd blir permanent. Detta är extra viktigt för Jacob, eftersom han inte kan ta sig tillbaka till sin egen tid om inte Miss Peregrine hjälper honom.

Det här är en gastkramande och spännande historia som kan läsas från 12 år och uppåt, men varning för en del grymma och blodiga scener. En stor del av behållningen med den här boken är de fantastiska bilderna som författaren vävt in i berättelsen. Bilderböcker för äldre läsare är enligt mig ett genidrag och berättelsen skulle kännas betydligt tyngre utan de illustrativa bilderna. Det enda negativa med boken är att jag efter avslutad läsning sitter och funderar över vad den egentligen handlar om. De springer mest, och det är spännande, men drygt 420 sidor senare har den egentliga handlingen inte tagit särskilt stora kliv. Nu hoppas jag på en tredje del, där det blir en snygg, avslutande koppling mellan den besynnerliga världen och den värld som Jacob kommer från. Med bilder förstås!

Recension finns att läsa här. Köp boken här och här.

måndag 15 september 2014

Det opålitliga hjärtat - Morgan Larsson

Morgan Larsson är för mig mest den där killen som pratar tillsammans med Christer i P3 och medan jag läser hör jag hans röst. Mjuk, lite spjuveraktig och med en hel del sköna formuleringar. Så är den här boken också. Den är lite Morgansk, så där ni vet.

Absolut hela boken är som en skröna. Den skulle kunna vara sann, men är det inte. Den innehåller sådant som skulle kunna hända, men ändå inte. Den skulle kunna balansera på rimlighetens gräns, men gör det inte.

Loves hjärta är ensamt i sitt slag. Okej. Jag var tvungen att dra en ordvits (läs boken och du förstår varför). När Loves hjärta oförklarligt stannar och lika oförklarligt startar igen efter 15 minuter är det ingen som kan förklara vad som har hänt. Däremot förändras hans liv - på alla plan, - samtidigt. Han får rådet av behandlande läkare att inte ha sex, eftersom han då riskerar att gå mot en för tidig död, även om det finns sämre sätt att lämna in på.

Några sommarmånader senare har han lyckats få ihop det med Dans-Desirée, Lärar-Linda och Kultur-Katja och ytterligare några veckor senare väntar alla barn. Han är pappan men har inte en fast relation med någon utav dem. Där står Love, med kaninpuls och vet inte om han ska berätta för kvinnorna om de andra kvinnorna. Det är mycket, mycket roligt och helt osannolikt.

Formuleringarna sitter, som bläck på läskat papper, och förutom ordvitsarna (självlockigt hår är permanent) sprakar språket likt nyårsraketer ett millennieskifte. I beskrivningen av den amerikanska, till åldern komna kvinnan som tillsammans med sin grovkäftade make så småningom ska bli bästa vännen Dannys extraföräldrar:
"Under den platinafärgade hårkreationen såg det nämligen ut att pågå ett krig. En strid mellan skönheten och tiden, nuet och det förflutna, livet och... döden. En part beväpnad med botox-läppstift-foundation-kajal-kniv-nål-och-kirurgtråd, medan den andra satt inne med själva atombomben: tyngdlagen."

Den här boken är en uppvisning i humor och varma, mjuka betraktelser av en människa med ett stort och speciellt hjärta - och jag gillar't!

Bok och bild från förlaget.

Stolthet och fördom och zombier - Jane Austen och Seth Grahame-Smith

Stolthet och fördom och zombier. Författaren har snott Stolthet och Fördom rakt av och har lagt till några zombier. Vissa skulle säga att detta är att begå helgerån. Andra skulle säga att det är jättekul. Jag befinner mig någonstans mitt emellan. Det är jättekul. I alla fall en stund. Sedan blir det lite långrandigt och jag läser mycket skummande bara för att komma åt godbitarna.

Roligt: Elizabeth och hennes syskon är utbildade i stridskonst i shaolintempel av deras mästare Lin, den sjustjärnige knytnäven. Mrs Bennet tar illa vid sig när Darcy säger att landsbygden inte erbjuder lika mycket studier i stridskonst som i staden. När Lizzie ser Wickham känner hon sig bedövad, som efter en förödande rundspark. De spelar parti i Krypta och kista eller Piska pastorn.

Istället för Lady DeBourghs förhör om guvernanter frågar hon om skolning, där hon föredrar det japanska, men där Lizzie har fått utbildning i det kinesiska. "Har era ninjor lämnat er?" frågar ladyn, varpå Lizzie svarar: "Vi har aldrig haft några ninjor."

När Darcy besöker henne första gången sitter hon och mediterar och när han friar till henne första gången reagerar hon med att kicksparka honom så att han flyger in i öppna spisen så att en del av spiselkransen lossnar.

I övrigt är jobbet redan gjort och mina ögon letar bara efter de nya delarna, de om zombierna. Det är både helgerån och roligt. En stund.

söndag 14 september 2014

Allegiant - Veronica Roth

Den tredje och avslutande delen i Veronica Roths dystopiska succé: Allegiant. Med början i Divergent fick läsaren möta Beatrice som i valet av falang går sin egen väg, trots att det innebär att hon för resten av livet kommer att leva åtskild från sin familj. I sin nya falang, De tappra, lär hon känna både andra människor och sig själv. Kärleken presenterar sig i instruktören Four, eller Tobias som han visar sig heta. I andra boken, Insurgent, faller det ordnade samhälle som är det enda de känner till och frågan är återigen vilka val som är de rätta. Detta tema står fast även i del tre, Allegiant. Kärleken mellan Tris och Tobias är stark, men inte okomplicerad. Rasfrågan har i den här serien tagit steget från etnicitet till genetiska egenskaper. Antingen är du genetiskt ren eller så är du defekt. Det förstnämnda gör dig till en idealmedborgare och det sistnämnda gör dig till en andra klassens medborgare.

Tris och de andra möter världen utanför. Det visar sig att staden där de har vuxit upp är Chicago och kanske är det passande att staden som är känd för bl.a. maffiarörelse, stadsbränder och sin invandrartradition. Allt detta passar väl in i bokens handling, eftersom det både är staden i sig och dess invånare som står på randen till en ny era. I periferin bor de bostadslösa, de rättslösa, på samma sätt som de falanglösa gör inne i staden.

Det går naturligtvis inte att avslöja några större hemligheter om hur det slutar, men dum som jag är läste jag slutet när jag var kommen ungefär halvvägs. Det var dumt. Gör inte det. Effekten från de två tidigare delarna har klingat av för min del. Kanske beror det på att jag inte har de tidigare böckerna särskilt färskt i minnet. Kanske beror det på att en dystopisk bokserie gärna ändå får sluta i någon slags hoppfull framtid, både för staden och för människorna. Jag stör mig lite på att jag läser vartannat kapitel ur Tris synvinkel och vartannat ur Tobias synvinkel. Det är som om det inte blir särskilt personligt, inte från något håll.

Det är fantastiskt bra gjort. Kanske räcker det med att säga det. Människan är en produkt av sitt samhälle, men samhället är också en produkt. Av människorna, av ledarna och slutgiltigt: av de val man gör. Veronica Roth avslutar med orden "Var modiga" och i dag, den 14 september 2014, går vi i Sverige till val. Jag hoppas att vi är modiga och att vi gör rätt val. I kväll får vi se.

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...