Kathryn Dance är expert på kroppspråk och en duktig förhörsledare som introducerades i en av böckerna om Lincoln Rhyme. Nu får hon en hel kriminalroman till sitt förfogande när en psykopat rymmer från ett fängelse och börjar sprida ondska och förödelse omkring sig.
Det är spännande ibland, men rätt ointressant. Det är en kriminalroman skriven av en man om en kvinna och det är ett oerhört manligt sätt att skriva. Hela upplägget är som i Lincoln Rhyme-böckerna, där huvudpersonen är en superhjälte i tjänst att befria världen från olika faror. Sedan är det föreläsningar där emellan av sådant författaren tagit reda på om det ämne han behandlar; i det här fallet kroppspråk. Sedan upprepas samma mönster som i de tidigare nämnda böckerna - det kommer oväntade vändningar, inte bara en och två gånger, utan fyra. Till slut vill jag bara att eländet ska vara över så att jag inte behöver slösa mer tid på den här boken.
Det är som en actionrulle med Bruce Willis i huvudrollen. Den kan ha sina poänger men är för det mesta ensidig, lättglömd och överskattad. Därmed tror jag mig ha producerat årets sågning...
måndag 23 februari 2009
måndag 9 februari 2009
Vila på gröna ängar - Anne B Ragde
Den sista romanen i trilogin om livet på gården Neshov. Torunn är mer splittrad än någonsin där hon slits mellan att trivas med arbetet i grisstallet och det ansvar som vilar på hennes axlar. Förutom det ekonomiska underläget hon befinner sig i bär hon på skuldkänslor för att hennes far tog livet av sig, eftersom hon tror att han gjorde det för att hon inte kunde ge ett klart besked huruvida hon kunde tänka sig ta över gården eller inte.
Farbrodern Erlend har storslagna planer på att bygga ett omtalat sommarboende på Neshov i silon och trotsa myrsyra och grislukt. Samtidigt väntar han och partnern Krumme barn med ett lesbiskt par som var och en är havande. Den ena väntar dessutom tvillingar, så familjen växer lavinartat och Erlend går in i projektet med liv och lust som vanligt.
Margido gör sitt bästa, materiellt, för att stötta de inneboende på Neshov, men aktar sig för att investera någonting emotionellt. Han har sin gudstro och sitt arbete som begravningsentreprenör som upptar hela hans vardag.
Mitt i all denna rörelse sitter gamlingen, den person som alltid kallats far av bröderna men som in själva verket är deras halvbror och slitningarna mellan det gamla och det moderna är en ständig kamp, samtidigt som han skäms över sin gammalhet och oduglighet. Att varje dag vara en last för någon annan.
Vila på gröna ängar är bitvis rolig, men inte lika ljus som de andra böckerna. Här är sorgen, skammen och skulden ständigt närvarande och det är lite spretigt mot slutet när allt ska knytas ihop. Ändå känns det som ett avslut som inte är ett slut, för många dörrar lämnas öppna och det finns ett visst utrymme för läsaren att tänka sig en lyckligare utgång. Men det är behagligt och norskt och alldeles, alldeles vanligt.
Farbrodern Erlend har storslagna planer på att bygga ett omtalat sommarboende på Neshov i silon och trotsa myrsyra och grislukt. Samtidigt väntar han och partnern Krumme barn med ett lesbiskt par som var och en är havande. Den ena väntar dessutom tvillingar, så familjen växer lavinartat och Erlend går in i projektet med liv och lust som vanligt.
Margido gör sitt bästa, materiellt, för att stötta de inneboende på Neshov, men aktar sig för att investera någonting emotionellt. Han har sin gudstro och sitt arbete som begravningsentreprenör som upptar hela hans vardag.
Mitt i all denna rörelse sitter gamlingen, den person som alltid kallats far av bröderna men som in själva verket är deras halvbror och slitningarna mellan det gamla och det moderna är en ständig kamp, samtidigt som han skäms över sin gammalhet och oduglighet. Att varje dag vara en last för någon annan.
Vila på gröna ängar är bitvis rolig, men inte lika ljus som de andra böckerna. Här är sorgen, skammen och skulden ständigt närvarande och det är lite spretigt mot slutet när allt ska knytas ihop. Ändå känns det som ett avslut som inte är ett slut, för många dörrar lämnas öppna och det finns ett visst utrymme för läsaren att tänka sig en lyckligare utgång. Men det är behagligt och norskt och alldeles, alldeles vanligt.
måndag 2 februari 2009
Tusen gånger starkare - Christina Herrström
Signe är femton år och går i nian. Hon är den tysta typen som har alla rätt på alla prov och som ingen ser eller lägger märke till. Inte lärarna heller. Grabbarna äger ordet och tiden i klassen medan tjejerna är de som får foga sig och nöja sig med att ta det som blir över. Tills Saga börjar i klassen.
Ingenting blir sig likt när Saga börjar kräva att flickorna ska få samma behandling som pojkarna, att de ska få samma taltid, samma möjlighet att svara på frågorna, inte vara dem som blir ombedda att stanna kvar efter bildlektionen för att städa undan efter grabbarna som bara stormar iväg. Saga kallas för stark när hon i själva verket bara är jämlik.
Skolan får sig en ordentlig känga i den här romanen. Här talas det om lärare som har lärt sig rabbla vissa fraser så att det ska låta som om värdegrunder och genusfrågor är någonting man engagerar sig i, men Signe upptäcker snart att det bara är tomt prat och hon lägger också märke till att det inte bara är i skolan pojkar och flickor behandlas olika. När man spelar brännboll, när man grälar hemma och inte minst hur mamma och pappa har olika roller, då blir det som en väckarklocka för Signe.
Tusen gånger starkare är en titel som passar in först och främst på Saga, som kommer till en skola som inte är redo att ta emot en elev som hon. Hon driver ändå igenom sina tankar och låter sig inte tystas. Konflikten löses ändå när Saga och hennes pappa ska resa till Afrika och hjälpa till med bygget av ett nytt barnhem. När Saga reser har dock Signe genomgått en stor förändring och även hon är nu Tusen gånger starkare. Hon har knappt pratat med Saga under hela terminen de gått i samma klass, men hon har ändå förändrats och utvecklats och det har Saga lagt märke till.
Det här är en utvecklingsroman som dessutom belyser det klimatproblem många klasser stångas med. Detta är överdrivet och övertydligt och Saga är som en liten superhjälte vars övernaturliga krafter är hennes verbala förmågor och den mentala styrka hon visar upp när hon blir ansatt från alla håll. Men ändå är det bra och det finns mycket att diskutera.
Ingenting blir sig likt när Saga börjar kräva att flickorna ska få samma behandling som pojkarna, att de ska få samma taltid, samma möjlighet att svara på frågorna, inte vara dem som blir ombedda att stanna kvar efter bildlektionen för att städa undan efter grabbarna som bara stormar iväg. Saga kallas för stark när hon i själva verket bara är jämlik.
Skolan får sig en ordentlig känga i den här romanen. Här talas det om lärare som har lärt sig rabbla vissa fraser så att det ska låta som om värdegrunder och genusfrågor är någonting man engagerar sig i, men Signe upptäcker snart att det bara är tomt prat och hon lägger också märke till att det inte bara är i skolan pojkar och flickor behandlas olika. När man spelar brännboll, när man grälar hemma och inte minst hur mamma och pappa har olika roller, då blir det som en väckarklocka för Signe.
Tusen gånger starkare är en titel som passar in först och främst på Saga, som kommer till en skola som inte är redo att ta emot en elev som hon. Hon driver ändå igenom sina tankar och låter sig inte tystas. Konflikten löses ändå när Saga och hennes pappa ska resa till Afrika och hjälpa till med bygget av ett nytt barnhem. När Saga reser har dock Signe genomgått en stor förändring och även hon är nu Tusen gånger starkare. Hon har knappt pratat med Saga under hela terminen de gått i samma klass, men hon har ändå förändrats och utvecklats och det har Saga lagt märke till.
Det här är en utvecklingsroman som dessutom belyser det klimatproblem många klasser stångas med. Detta är överdrivet och övertydligt och Saga är som en liten superhjälte vars övernaturliga krafter är hennes verbala förmågor och den mentala styrka hon visar upp när hon blir ansatt från alla håll. Men ändå är det bra och det finns mycket att diskutera.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...