Mycket "fransk" bok om fyra sargade, vilsna och ensamma människor; Camille, Franck, Filibert och Paulette. Alla dessa hamnar, mycket tack vare den försiktige Filou (Filibert) i samma lägenhet, hans, och utvecklar starka band.
Motstridiga känslor väcks mellan Camille och Franck, men ingen av dem vågar bejaka dem. Tillsammans är de dock mindre ensamma. Titeln är så vacker! Boken är lite underlig, men man blir glad och lite upplivad av innehållet.
Om jag stör mig på något så är det författarinnans förkärlek till punkter... De får representera så mycket... Uteblivna repliker... Avslutande tankar... om någon övertar ordet... Om du förstår vad jag menar...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar