"När den straffrättsliga nivån inte ligger i linje med det allmänna rättsmedvetandet har domstolarna misslyckats /.../ Den dag folket reser sig upp mot domstolarna för att de är missnöjda, då har vi förlorat." Detta säger Nils Becker, professor i juridik, till Shirin när de diskuterar de våldsbrott som metodiskt och välplanerade har genomförts under sommaren.
Till och med juristerna diskuterar brotten. De vet vad de ska svara utifrån sin yrkesroll - vad lagen säger. Men vad tycker de själva? Brottsoffren är i det här fallet de som tidigare har varit förövare. De, alla uteslutande män, blir misshandlade och utsatta för samma form av kränkningar som de själva gjort, och en av världens äldsta lagar omsätts i praktiken: ett öga för en öga, en tand för en tand, en lem för en lem, bortdraget hår för bortdraget hår. En våldtäkt för en våldtäkt.
Omgivningen reagerar på olika sätt: äntligen! menar någon. En facebookgrupp skapas och samlar in pengar för att visa sitt stöd. Många män känner sig hotade och undrar varför inte polisen gör mer.
Så kommer den del av boken som ger mig som läsare ståpäls. Trots att jag har hört resonemanget förr, så händer det något när det görs i skönlitterär form: det omvända perspektivet. Länspolismästaren säger på en presskonferens:
- Det kan finnas anledning för män att iaktta försiktighet under den tid som vi arbetar med det här. Vi vet inte när de kommer att slå till igen och vi vill förstås inte att någon mer ska komma till skada. De flesta brotten har skett i hemmiljö, så mitt råd till män är att vara vaksamma när man öppnar dörren, inte släppa in vem som helst hemma och även vara mycket försiktig då man rör sig i offentliga miljöer. Inte ta med sig kvinnor man inte känner väl hem från krogen. om man känner att någon följer efter en ska man kanske söka sig till en folksamling. Inte vara ensam, så att säga. Kanske inte gå hem från jobbet helt ensam, till exempel. inte ta för stora risker. Det är mitt råd.
Bengt Algotsson lutar sig bakåt och tittar nöjt på sina kollegor.
- Hur menar länspolismästaren? kommer det från publiken. Ska inga män i hela Stockholms län kunna röra sig fritt ute på stan?
Det hörs några skratt, som ackompanjeras av huvudskakningar. Hur skulle det se ut?
- Dessutom är det väl inte alla män?, fyller en annan reporter i. Det rör väl sig bara om vissa män. De ger ju sig inte på vem som helst, eller hur?
- Menar du att män ska hålla sig inomhus och inte öppna dörren? Under hur lång tid då? Hela sommaren?
Bernt Algotsson ler när han svarar. - Jag säger det här av omsorg, inget annat. Jag vill inte att någon ska råka illa ut. Men om en man vet med sig att han har betett sig illa mot en kvinna... ja, då kanske han ska passa sig lite. Ett tag i alla fall. Vi är som sagt säkra på att vi kommer att gripa dem snart.
- Förlåt parallellen här, hörs en röst från andra raden. Men var det inte just så era kollegor sa i samband med den så kallade Hagamannen i Umeå? Tills vi har gripit den som våldtar kvinnor ute i parker och på cykelvägar så kanske kvinnor ska passa sig?
Bernt Algotsson skruvar på sig, men nickar ändå till svar.
- Och den utredningen tog över tio år, säger reportern.
På det har länspolismästaren inget bra svar.
Syftet med att beskriva situationen så här? Jag tror att det är för att visa hur absurt resonemanget kan vara. Men är det absurt för att det handlar om män den här gången? Om texten ovan hade handlat om kvinnor istället så hade vi ju känt igen resonemanget, fast då som en uppriktig uppmaning.
I övrigt får vi i Skuggorna möta Shirin Sundin som nu har levt ett halvår som frånskild, hennes bror som blir en tänkvärd parallell eftersom han är vän till ett av brottsoffren, Charlotta Lugn med migrän och ett förhållande i gungning. Och så Madeleine Edwards som fortfarande är min favorit. Lite äldre, lite mognare och framför allt lycklig tillsammans med Mats, som jag också kommit mig för att tycka extra om i Wennstams böcker.
Förutom är det här är välskrivet och spännande så är det också finurligt konstruerat. När det avslöjas vilka det är som ingår i hämnargruppen, vilka som är skuggorna, då får jag lite ståpäls. Frågan som dröjer sig kvar är fortfarande: får de skylla sig själva, de här männen - brottsoffren som tidigare var förövarna? Nej, blir svaret, för vi kan inte ta lagen i egna händer, även om vi tycker att straffet är för lågt. Är straffet avsuttet så är brottet sonat. Ändå är det inte ett självklart svar, vilket Wennstam visar på ett mycket tänkvärt sätt.
Bild lånad av förlaget.
fredag 31 oktober 2014
torsdag 30 oktober 2014
Legend - Marie Lu
Ännu en välskriven och spännande dystopi med intressanta karaktärer! Legend, av Marie Lu, presenterar Day och June, som i var sitt kapitel berättar om sin vardag i det land som en gång kallades USA.
Västkusten som går under namnet Republiken ligger i ständigt krig med Patrioterna, den rebellstyrka som gör uppror. June är ett femtonårigt underbarn, den enda i sitt slag, som har fått toppoäng i prövningarna alla barn genomgår när de är tolv. Hon har rekryterats av Republiken och gjort rekordframsteg. Hennes äldre bror Metias känner stor omsorg om henne efter föräldrarnas frånfälle och han är hennes stora trygghet i världen. När Metias blir mördad pekar spåren mot Day.
Day tillhör varken Republiken eller Patrioterna. När han var tolv och genomgick prövningen blev han underkänd och därmed bortförd av staten för att sättas i arbetsläger. Lägren visar sig vara påhittade för att ingen ska ifrågasätta vad som händer med alla barn som inte återkommer. Alla, både staten och Days föräldrar, tror att han är död. I själva verket rör han sig fritt på gatorna och försörjer sig som tjuv. Hans bedrifter är omtalade och nästan mytomspunna, eftersom han genomför sina tillslag med både intelligens och påhittighet. Brodern John vet att han lever och Day levererar olika förnödenheter till familjen, speciellt sedan yngste brodern Eden insjuknat i pesten.
June träffar Day och medverkar till och med till att han fängslas, men hon fängslas själv av den ovanlige pojken. Strax innan hennes bror blev dödad hade han sagt att han ville visa henne något. Det dröjer innan hon kommer på vad det är, men när hemligheten blir känd för henne förstår hon att ingenting är som hon trott. Dagen för Days avrättning närmar sig och hon måste omvärdera allt hon känner till.
Legend är den första i trilogin om June och Day och är skriven i samma anda som Hungerspelen och Divergent. Underhållande, spännande och välskriven.
Västkusten som går under namnet Republiken ligger i ständigt krig med Patrioterna, den rebellstyrka som gör uppror. June är ett femtonårigt underbarn, den enda i sitt slag, som har fått toppoäng i prövningarna alla barn genomgår när de är tolv. Hon har rekryterats av Republiken och gjort rekordframsteg. Hennes äldre bror Metias känner stor omsorg om henne efter föräldrarnas frånfälle och han är hennes stora trygghet i världen. När Metias blir mördad pekar spåren mot Day.
Day tillhör varken Republiken eller Patrioterna. När han var tolv och genomgick prövningen blev han underkänd och därmed bortförd av staten för att sättas i arbetsläger. Lägren visar sig vara påhittade för att ingen ska ifrågasätta vad som händer med alla barn som inte återkommer. Alla, både staten och Days föräldrar, tror att han är död. I själva verket rör han sig fritt på gatorna och försörjer sig som tjuv. Hans bedrifter är omtalade och nästan mytomspunna, eftersom han genomför sina tillslag med både intelligens och påhittighet. Brodern John vet att han lever och Day levererar olika förnödenheter till familjen, speciellt sedan yngste brodern Eden insjuknat i pesten.
June träffar Day och medverkar till och med till att han fängslas, men hon fängslas själv av den ovanlige pojken. Strax innan hennes bror blev dödad hade han sagt att han ville visa henne något. Det dröjer innan hon kommer på vad det är, men när hemligheten blir känd för henne förstår hon att ingenting är som hon trott. Dagen för Days avrättning närmar sig och hon måste omvärdera allt hon känner till.
Legend är den första i trilogin om June och Day och är skriven i samma anda som Hungerspelen och Divergent. Underhållande, spännande och välskriven.
onsdag 29 oktober 2014
Den stumma flickan - Hjort & Rosenfeldt
Riksmord kopplas in när en familj hittas mördad i Torsby. Torkel, Anja, Billy och sist, men inte minst, Sebastian beger sig till den värmländska bygden för att åter möta en liten, lokal poliskår som inte har kunnandet eller resurserna att lösa brottet på egen hand. Torkel styr den något bångstyriga gruppen med fast hand och Sebastian gör som vanligt som han själv vill.
Lika ambivalent som Anja är, blir jag också, när det gäller den storvuxne psykopa... förlåt, psykologen. Tycker jag om Sebastian? Nej. Absolut inte. Eller, ibland. I den här boken, Den stumma flickan, visar han på många sätt både sina bästa och sina sämsta sidor. De bästa kommer fram när han hittar en liten flicka som har varit vittne till de brutala morden. Hon har slutat prata, men han visar oändligt tålamod och hon knyter an till honom, vilket gör att han känner en ömhet som han inte har känt sedan hans egen dotter förolyckades i tsunamin. De sämsta sidorna kommer fram när han är uttråkad. Han kan tänka sig att antingen ligga med förundersökningsledaren eller att ha det svåra men nödvändiga samtalet med Torkel om kollegan Ursula som blev skjuten hemma hos Sebastian.
Billy visar stort intresse för Sebastians och Anjas relation. Han misstänker att Sebastian är hennes far. Torkel vet redan om det. Anja vet inget och har slutat prata med sin mamma Anna, eftersom modern inte vill tala om sanningen för henne.
Själva mordutredningen är beskriven med finess och det är en bra deckarhistoria. Lite bättre än genomsnittet, men ändå rätt ordinär. Det finns en spänningsstegring och precis när man andas ut kommer det en liten vändning till. Det är bra, men det blir inte kaninpuls.
Kaninpuls blir det däremot riktigt i slutet. Jag kan naturligtvis inte berätta vad som händer, men det är totalt oväntat, oerhört obehagligt och samtidigt så logiskt. Hur hanterar vi trauman? Det är inte bara den lilla stumma flickan som speglar hur kroppen och psyket reagerar efter att ha utsatts för fruktansvärda dåd.
Läs den. Den finns att köpa här och här, bl.a.
Lika ambivalent som Anja är, blir jag också, när det gäller den storvuxne psykopa... förlåt, psykologen. Tycker jag om Sebastian? Nej. Absolut inte. Eller, ibland. I den här boken, Den stumma flickan, visar han på många sätt både sina bästa och sina sämsta sidor. De bästa kommer fram när han hittar en liten flicka som har varit vittne till de brutala morden. Hon har slutat prata, men han visar oändligt tålamod och hon knyter an till honom, vilket gör att han känner en ömhet som han inte har känt sedan hans egen dotter förolyckades i tsunamin. De sämsta sidorna kommer fram när han är uttråkad. Han kan tänka sig att antingen ligga med förundersökningsledaren eller att ha det svåra men nödvändiga samtalet med Torkel om kollegan Ursula som blev skjuten hemma hos Sebastian.
Billy visar stort intresse för Sebastians och Anjas relation. Han misstänker att Sebastian är hennes far. Torkel vet redan om det. Anja vet inget och har slutat prata med sin mamma Anna, eftersom modern inte vill tala om sanningen för henne.
Själva mordutredningen är beskriven med finess och det är en bra deckarhistoria. Lite bättre än genomsnittet, men ändå rätt ordinär. Det finns en spänningsstegring och precis när man andas ut kommer det en liten vändning till. Det är bra, men det blir inte kaninpuls.
Kaninpuls blir det däremot riktigt i slutet. Jag kan naturligtvis inte berätta vad som händer, men det är totalt oväntat, oerhört obehagligt och samtidigt så logiskt. Hur hanterar vi trauman? Det är inte bara den lilla stumma flickan som speglar hur kroppen och psyket reagerar efter att ha utsatts för fruktansvärda dåd.
Läs den. Den finns att köpa här och här, bl.a.
söndag 26 oktober 2014
Det oändliga havet - Rick Yancey
Överlevarna från förra boken, Den femte vågen, måste hålla "nu är det fan i mig kört"-möten och jag ler mitt i eländet. Det är så roligt, samtidigt som bakgrunden är så fundamentalt tragisk. I den här boken, Det oändliga havet, får våra hjältar lära sig, att förutom att du inte kan lita på någon annan så kan du inte heller lita på dig själv.
Det främsta vapnet för att utrota människorna, är människorna själva. För att förgöra jordens befolkning berövar man människorna deras mänsklighet och efter det kan vad som helst hända.
I korta drag har detta hänt: människorna används för att utrota sig själva. Detta är det femte steget i övertagandet av planeten från en främmande makt. Det blir inte överhuvudtaget orealistiskt eller otänkbart, utan om en kraft med högre intelligens än människan skulle besöka oss kunde det mycket väl gå till så här. Mänskligheten har iakttagits i hundratals år, kartlagts och utnyttjats. Bl.a. har man förstått att oavsett hur mycket människan misstror en person de inte känner, när man inte kan lita på en annan person, så kan man ändå inte stå emot ett barn som ber om hjälp. Detta har man utnyttjat genom att göra barnen till redskap. På vilket sätt tänker jag inte avslöja, men det är i detta som boken blir så mörk. Om man inte ens kan lita på ett barn som ber om hjälp, vad finns det då för hopp?
De Andra, som besökarna kallas, lär människorna först att de inte kan lita på dem, sedan inte på varandra och till slut att man inte ens kan lita på sig själv. Den kraft som De Andra dock inte har räknat med är kärleken, för kärleken är irrationell och följer inga regler. Då kan de inte heller kartlägga hur en person som är förälskad kommer att agera eller reagera. I detta ligger bokens (egentligen böckernas) storhet. Det enkla, men ändå det största.
Det som ändå kan avslöjas är att människorna (typ) mobiliserar sig. Det finns möjligheter att slå tillbaka och som. de. kommer. att. slå. tillbaka. Jag kommer att tänka på slutet av förra säsongen av The Walking Dead, när Rick vänder sig mot sina kamrater och säger: "De skulle bara ha vetat".
"Vad då?" frågar någon.
"Att de bråkar med fel personer."
Så är det. Huvudkaraktären skiftar här från Cassie i förra boken till Ringer i den här. Båda är lika intressanta och berättarperspektivet är snudd på genialiskt. Olika personer kommer till tals och handlingarna korsar varandra. Det kan krävas lite uppmärksamhet av läsaren, men det är så bra.
Bok och bild från förlaget. Beställ den!
Det främsta vapnet för att utrota människorna, är människorna själva. För att förgöra jordens befolkning berövar man människorna deras mänsklighet och efter det kan vad som helst hända.
I korta drag har detta hänt: människorna används för att utrota sig själva. Detta är det femte steget i övertagandet av planeten från en främmande makt. Det blir inte överhuvudtaget orealistiskt eller otänkbart, utan om en kraft med högre intelligens än människan skulle besöka oss kunde det mycket väl gå till så här. Mänskligheten har iakttagits i hundratals år, kartlagts och utnyttjats. Bl.a. har man förstått att oavsett hur mycket människan misstror en person de inte känner, när man inte kan lita på en annan person, så kan man ändå inte stå emot ett barn som ber om hjälp. Detta har man utnyttjat genom att göra barnen till redskap. På vilket sätt tänker jag inte avslöja, men det är i detta som boken blir så mörk. Om man inte ens kan lita på ett barn som ber om hjälp, vad finns det då för hopp?
De Andra, som besökarna kallas, lär människorna först att de inte kan lita på dem, sedan inte på varandra och till slut att man inte ens kan lita på sig själv. Den kraft som De Andra dock inte har räknat med är kärleken, för kärleken är irrationell och följer inga regler. Då kan de inte heller kartlägga hur en person som är förälskad kommer att agera eller reagera. I detta ligger bokens (egentligen böckernas) storhet. Det enkla, men ändå det största.
Det som ändå kan avslöjas är att människorna (typ) mobiliserar sig. Det finns möjligheter att slå tillbaka och som. de. kommer. att. slå. tillbaka. Jag kommer att tänka på slutet av förra säsongen av The Walking Dead, när Rick vänder sig mot sina kamrater och säger: "De skulle bara ha vetat".
"Vad då?" frågar någon.
"Att de bråkar med fel personer."
Så är det. Huvudkaraktären skiftar här från Cassie i förra boken till Ringer i den här. Båda är lika intressanta och berättarperspektivet är snudd på genialiskt. Olika personer kommer till tals och handlingarna korsar varandra. Det kan krävas lite uppmärksamhet av läsaren, men det är så bra.
Bok och bild från förlaget. Beställ den!
tisdag 21 oktober 2014
Röd som blod - Salla Simukka
Det är något med blod och snö som blir extra effektfullt. När en person i den här boken blir mördad en iskall vinternatt blir det en obehaglig uppstart på en katt-och-råtta-lek som hela tiden får ny fart på grund av olika förvecklingar.
Lumikki Andersson är en mycket speciell personlighet. Hon är skarpare än genomsnittet på många av dagens idealförmågor: iakttagelser och personkännedom, datahackning och kroppsbehärskning. Nutid varvas med att hon måste bearbeta sådant som har hänt när hon var yngre, för många av hennes karaktärsdrag är en överlevnadsstrategi som kan innebära allt från att göra sig omärkbar till att kunna fly från en förföljare. Av elaka tungor i klassen kallas hon ekoanarkistflata och ja, någonstans så är det väl sådan en bokhjältinna ska vara i modern tid.
Lumikki dras in i obehagliga situationer efter att hon har hittat pengar i skolans mörkrum. Trots att hon är en person som helst håller sig för sig själv dras hon snart in i de tre klasskompisarnas belägenhet: de har hittat nedblodade pengar som de har behållit för egen del, istället för att kontakta polisen. När Lumikki senare misstas vara dotter till en korrumperad narkotikapolis får hon fly för livet ett flertal gånger. I den här historien florerar både rysk maffia och estniska hantlangare - och Lumikki har dragit på sig deras vrede.
Det är spännande och själva boken är snyggt stajlad med rödfärgade blad. En tanke som tyvärr slår rot ganska tidigt är att Lumikki inte är särskilt sympatisk som person, utan tvärt om ganska självgod. Hon är så bra på att träna, på att hacka datorer, att förvandla sig till någon annan... På baksidan jämförs hon bl.a. med Lisbeth Salander och jag tror att det är ett farligt sätt att locka läsare. Lumikki (som betyder Snövit på finska) framställs egentligen inte särskilt trovärdigt, vilket egentligen inte är ett problem för mig. Lisbeth Salander är inte heller trovärdig, men skillnaden är att jag är redo att låtsas.
En härlig egenskap hos den här boken är allt det finska som radas upp och jag tänker att det finns alldeles för lite finskt i kulturen. I Röd som blod finns kärvheten, melankolin, krassheten och ömheten som jag gärna förknippar med det finska. Det gör den här boken läsvärd.
Bok och bild från förlaget.
Lumikki Andersson är en mycket speciell personlighet. Hon är skarpare än genomsnittet på många av dagens idealförmågor: iakttagelser och personkännedom, datahackning och kroppsbehärskning. Nutid varvas med att hon måste bearbeta sådant som har hänt när hon var yngre, för många av hennes karaktärsdrag är en överlevnadsstrategi som kan innebära allt från att göra sig omärkbar till att kunna fly från en förföljare. Av elaka tungor i klassen kallas hon ekoanarkistflata och ja, någonstans så är det väl sådan en bokhjältinna ska vara i modern tid.
Lumikki dras in i obehagliga situationer efter att hon har hittat pengar i skolans mörkrum. Trots att hon är en person som helst håller sig för sig själv dras hon snart in i de tre klasskompisarnas belägenhet: de har hittat nedblodade pengar som de har behållit för egen del, istället för att kontakta polisen. När Lumikki senare misstas vara dotter till en korrumperad narkotikapolis får hon fly för livet ett flertal gånger. I den här historien florerar både rysk maffia och estniska hantlangare - och Lumikki har dragit på sig deras vrede.
Det är spännande och själva boken är snyggt stajlad med rödfärgade blad. En tanke som tyvärr slår rot ganska tidigt är att Lumikki inte är särskilt sympatisk som person, utan tvärt om ganska självgod. Hon är så bra på att träna, på att hacka datorer, att förvandla sig till någon annan... På baksidan jämförs hon bl.a. med Lisbeth Salander och jag tror att det är ett farligt sätt att locka läsare. Lumikki (som betyder Snövit på finska) framställs egentligen inte särskilt trovärdigt, vilket egentligen inte är ett problem för mig. Lisbeth Salander är inte heller trovärdig, men skillnaden är att jag är redo att låtsas.
En härlig egenskap hos den här boken är allt det finska som radas upp och jag tänker att det finns alldeles för lite finskt i kulturen. I Röd som blod finns kärvheten, melankolin, krassheten och ömheten som jag gärna förknippar med det finska. Det gör den här boken läsvärd.
Bok och bild från förlaget.
söndag 19 oktober 2014
Tidstvillingarna - Arne Norlin & Sally Astridge
Vi har läst Arne Norlins böcker om Halvan otaliga gånger i det här huset. Det finns många böcker. Och vi har läst alla böckerna. Många gånger. Arne Norlin får ursäkta, men där ett tag höll jag på att bli galen. Kanske är det också ett av de bästa betygen: att barn vill läsa hans böcker så många gånger att föräldrarna vill spy?
I den här boken, Tidstvillingarna, står en helt annan åldersgrupp i fokus eftersom huvudpersonerna, Astrid och Tamati, båda är tolv år gamla. De är verkligen lika gamla, för de är födda samma år, samma dag, samma timme och samma sekund. Därför är de också tidstvillingar, vilket gör det möjligt för dem att resa till varandra genom tid och rum. Astrid håller på att skrämmas ihjäl första gången Tamati hälsar på henne, för hon ligger och sover när han plötsligt står bredvid hennes säng. När de väl har fått kontakt och Astrid förstår vem han är så får läsaren följa med på vad som kommer att bli början på en underbar vänskap.
Astrids vardag kantas av att gå till skolan, att ibland hämta lillebror Josef på förskolan och att spela piano. Allt detta hade varit mycket ordinärt om det inte hade varit för den obehagliga stämning som råder i hennes klass, där ett gäng elever med den grymma Olivia i spetsen. Särskilt utsatt är Henrietta, som ständigt utsätts för både fysisk och psykisk mobbning. Astrid mår dåligt av att se hur Henrietta behandlas, men vet inte vad hon kan göra.
Tamatis vardag liknar Astrids, eftersom skolan upptar en stor del av hans tid. Samtidigt lever han tillsammans med sin familj som har starka band till maorikulturen och hans farfar har stora förhoppningar om att Tamati ska bli en ny ledare för klanen, vilket Tamati själv inte är intresserad av. Hur vanlig Tamati än försöker vara slutar det ändå ofta med att han tar beslut och agerar på ett sätt som gör att farfadern blir stolt. Astrid är också en stor del av att detta sker.
Stämningen i Astrids klass är verkligen obehaglig, men samtidigt blir det så bra! Det är svårt att med en berättelse fånga det som är så vanligt i tolvåringars liv: att man fortfarande är barn men ställs inför situationer som är alldeles för vuxna. Detta samtidigt som det finns oförstående vuxna i närheten som inte agerar. Om vuxna inte gör något, hur ska då barn kunna veta vad som är rätt.
Samtidigt som allt är mycket realistiskt har boken många inslag av fantasy och jag tycker att effekten blir jättebra! Tidsresor, pounamus med magiska egenskaper och maoriska krigare blandas med pappas nya tjej, snatterier och slag på skolgården. Den spirande, unga kärleken mellan Tamati och Astrid blir en liten karamell att njuta av och jag kan inte låta bli att tänka på hur en ungdomsbok med nittonåriga tidstvillingar skulle kunna se ut. Hur fortsättningen på den här sagan skulle kunna bli. Arne Norlin har ju skrivit många böcker i samma serie förr! Vore inte det här något att spinna vidare på?
Bok och bild från förlaget.
I den här boken, Tidstvillingarna, står en helt annan åldersgrupp i fokus eftersom huvudpersonerna, Astrid och Tamati, båda är tolv år gamla. De är verkligen lika gamla, för de är födda samma år, samma dag, samma timme och samma sekund. Därför är de också tidstvillingar, vilket gör det möjligt för dem att resa till varandra genom tid och rum. Astrid håller på att skrämmas ihjäl första gången Tamati hälsar på henne, för hon ligger och sover när han plötsligt står bredvid hennes säng. När de väl har fått kontakt och Astrid förstår vem han är så får läsaren följa med på vad som kommer att bli början på en underbar vänskap.
Astrids vardag kantas av att gå till skolan, att ibland hämta lillebror Josef på förskolan och att spela piano. Allt detta hade varit mycket ordinärt om det inte hade varit för den obehagliga stämning som råder i hennes klass, där ett gäng elever med den grymma Olivia i spetsen. Särskilt utsatt är Henrietta, som ständigt utsätts för både fysisk och psykisk mobbning. Astrid mår dåligt av att se hur Henrietta behandlas, men vet inte vad hon kan göra.
Tamatis vardag liknar Astrids, eftersom skolan upptar en stor del av hans tid. Samtidigt lever han tillsammans med sin familj som har starka band till maorikulturen och hans farfar har stora förhoppningar om att Tamati ska bli en ny ledare för klanen, vilket Tamati själv inte är intresserad av. Hur vanlig Tamati än försöker vara slutar det ändå ofta med att han tar beslut och agerar på ett sätt som gör att farfadern blir stolt. Astrid är också en stor del av att detta sker.
Stämningen i Astrids klass är verkligen obehaglig, men samtidigt blir det så bra! Det är svårt att med en berättelse fånga det som är så vanligt i tolvåringars liv: att man fortfarande är barn men ställs inför situationer som är alldeles för vuxna. Detta samtidigt som det finns oförstående vuxna i närheten som inte agerar. Om vuxna inte gör något, hur ska då barn kunna veta vad som är rätt.
Samtidigt som allt är mycket realistiskt har boken många inslag av fantasy och jag tycker att effekten blir jättebra! Tidsresor, pounamus med magiska egenskaper och maoriska krigare blandas med pappas nya tjej, snatterier och slag på skolgården. Den spirande, unga kärleken mellan Tamati och Astrid blir en liten karamell att njuta av och jag kan inte låta bli att tänka på hur en ungdomsbok med nittonåriga tidstvillingar skulle kunna se ut. Hur fortsättningen på den här sagan skulle kunna bli. Arne Norlin har ju skrivit många böcker i samma serie förr! Vore inte det här något att spinna vidare på?
Bok och bild från förlaget.
Hon som älskade honom - Sara Kadefors
Jag tycker om Sara Kadefors böcker. Med Sandor slash Ida skrev hon en samtidsbok som var ny och fräsch och med Fågelbovägen och Borta bäst rörde hon vid sådana där funderingar som åtminstone jag inte hittar i svensk litteratur särskilt ofta. I Lex bok var hon tillbaka med en fantastisk ungdomsskildring, återigen med internet som utgångspunkt för hur livet kan ändras. Jag kan inte säga att hennes böcker är bra eller dåliga, utan mer att de är mer eller mindre läsvärda. Mer eller mindre angelägna.
Den här romanen handlar om Malena som flyr staden för att bo i ett torp på landet. Hon hyr huset av en brokig familj som till en början låter henne hålla sig på sin kant. Det är amerikanskfödde Nathan, hans hustru Pia, deras son Lukas, fosterdottern Alva samt två ensamkommande flyktingbarn Adnan och Mortaza. Hemma i staden finns vännerna, framför allt barndomsvännen Clara, som oroar sig för henne. Malenas sätt att dra sig undan, att laborera med sin medicinering och att välja att stänga av sin mobiltelefon är ett känt mönster som är och har varit destruktivt. Själv tycker hon att tiden i torpet kommer att vara bra för henne och önskar att alla ska lämna henne i fred. Samtidigt är det som om själva naturen motarbetar henne, för hon blir plötsligt attackerad av störtdykande fåglar, av fladdermöss som gör ljud i huset och av ormar som slingrar sig fram på promenadstigarna. Idyllen störs ständigt av djur som försöker skrämma bort henne.
Första mötet med Nathan beskrivs som ett ytterst ordinärt möte. Sara Kadefors tar sig till och med tid att förklara att det inte var blickar som låstes i varandras och inte var det några särskilda pulsar som började bulta heller. Det smyger sig på. Malena blir uppbjuden på middag hos familjen och tycker om dem alla. Hon dricker kaffe med Nathan när han kommer förbi. De går på någon promenad. När Mortaza rymmer efter att ha fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd blommar kärleken mellan Malena och Nathan ut, nästan som en konsekvens av krisen.
Det mest rörande i boken blir för mig när Malena tillbringar tid med de ensamkommande pojkarna och läser med dem för att de ska lära sig språket bättre. De pratar om vad de gör ibland, alltid och aldrig. Vad de gör ibland? Gråter. Vad de alltid gör? Tänker. Vad de aldrig gör? Skrattar.
Det jag saknar i boken är någon sorts utförlighet, tror jag. Den hade kunnat vara hundra sidor längre så att jag som läsare får veta vad det är som händer. Eller så är Malena precis så fragmentarisk som person som hon upplevs när jag har läst klart. Plötsligt har det gått ett par år. Och ett till.
Mitt i allt detta skärskådas dock kärleken och det är en fascinerande fundering som avhandlas. Malena tittar på Nathan och Pia och betraktar det som äkta kärlek, nästan för perfekt för att uthärda. Väninnan Clara är ihop med Mattias och de älskar inte varandra, men de tycker om varandra. Det kan räcka samtidigt som man måste få tycka att det är tillåtet att kräva mera utan att vara självisk. Malena måste lära sig leva med Nathan utan att leva med honom. Hennes sköra uppenbarelse har ett inre som uppför sig lite som ett jojo. Krisen ligger hela tiden och hotar, men någon annans kris kan få henne att bli handlingskraftig. Det blir realistiskt och ganska romantiskt i en skön blandning.
Efter att ha läst Hon som älskade honom vet jag inte vad jag ska säga. Läsvärd, absolut. Angelägen? Jodå. Kanske är jag lättköpt, för det är till stor del slutet som gör det för mig. Jag tycker om lyckliga slut och det tror jag att Sara Kadefors gör också, för det blir som bra ändå.
Bok och bild från förlaget.
Den här romanen handlar om Malena som flyr staden för att bo i ett torp på landet. Hon hyr huset av en brokig familj som till en början låter henne hålla sig på sin kant. Det är amerikanskfödde Nathan, hans hustru Pia, deras son Lukas, fosterdottern Alva samt två ensamkommande flyktingbarn Adnan och Mortaza. Hemma i staden finns vännerna, framför allt barndomsvännen Clara, som oroar sig för henne. Malenas sätt att dra sig undan, att laborera med sin medicinering och att välja att stänga av sin mobiltelefon är ett känt mönster som är och har varit destruktivt. Själv tycker hon att tiden i torpet kommer att vara bra för henne och önskar att alla ska lämna henne i fred. Samtidigt är det som om själva naturen motarbetar henne, för hon blir plötsligt attackerad av störtdykande fåglar, av fladdermöss som gör ljud i huset och av ormar som slingrar sig fram på promenadstigarna. Idyllen störs ständigt av djur som försöker skrämma bort henne.
Första mötet med Nathan beskrivs som ett ytterst ordinärt möte. Sara Kadefors tar sig till och med tid att förklara att det inte var blickar som låstes i varandras och inte var det några särskilda pulsar som började bulta heller. Det smyger sig på. Malena blir uppbjuden på middag hos familjen och tycker om dem alla. Hon dricker kaffe med Nathan när han kommer förbi. De går på någon promenad. När Mortaza rymmer efter att ha fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd blommar kärleken mellan Malena och Nathan ut, nästan som en konsekvens av krisen.
Det mest rörande i boken blir för mig när Malena tillbringar tid med de ensamkommande pojkarna och läser med dem för att de ska lära sig språket bättre. De pratar om vad de gör ibland, alltid och aldrig. Vad de gör ibland? Gråter. Vad de alltid gör? Tänker. Vad de aldrig gör? Skrattar.
Det jag saknar i boken är någon sorts utförlighet, tror jag. Den hade kunnat vara hundra sidor längre så att jag som läsare får veta vad det är som händer. Eller så är Malena precis så fragmentarisk som person som hon upplevs när jag har läst klart. Plötsligt har det gått ett par år. Och ett till.
Mitt i allt detta skärskådas dock kärleken och det är en fascinerande fundering som avhandlas. Malena tittar på Nathan och Pia och betraktar det som äkta kärlek, nästan för perfekt för att uthärda. Väninnan Clara är ihop med Mattias och de älskar inte varandra, men de tycker om varandra. Det kan räcka samtidigt som man måste få tycka att det är tillåtet att kräva mera utan att vara självisk. Malena måste lära sig leva med Nathan utan att leva med honom. Hennes sköra uppenbarelse har ett inre som uppför sig lite som ett jojo. Krisen ligger hela tiden och hotar, men någon annans kris kan få henne att bli handlingskraftig. Det blir realistiskt och ganska romantiskt i en skön blandning.
Efter att ha läst Hon som älskade honom vet jag inte vad jag ska säga. Läsvärd, absolut. Angelägen? Jodå. Kanske är jag lättköpt, för det är till stor del slutet som gör det för mig. Jag tycker om lyckliga slut och det tror jag att Sara Kadefors gör också, för det blir som bra ändå.
Bok och bild från förlaget.
söndag 5 oktober 2014
Britt-Marie var här - Fredrik Backman
I en del av den här boken framförs tanken att man inte vet om flickan Vega älskar fotboll för att hon är bra på det, eller om hon är bra på det för att hon älskar det. Själv vet jag inte om jag tycker så bra om Fredrik Backmans böcker för att jag kan göra så mycket av dem eller om jag kan göra så mycket av dem för att jag tycker om dem.
Jag var inte jätteförtjust i Britt-Marie i den förra boken, det var jag väl inte, för att uttrycka mig precis som hon själv skulle ha gjort. I Min mormor hälsar och säger förlåt är Britt-Marie gnällkärringen med vad som närmast kan beskrivas som tvångstankar när det gäller ordning och städning.
I den här boken, Britt-Marie var här, har Britt-Marie lämnat Kent, terroriserat Flickan på Arbetsförmedlingen med möten och mat samt hamnat i hålan Borg; ett samhälle där fotboll och pizzerior är det sista som överger människorna. Hon är svårt märkt av sitt liv, både det hon levde innan hon träffade Kent, men lika mycket sedan hon levde det med Kent. Hon vet egentligen inte själv hur det har gått till, men hon kommer plötsligt till insikt om att hon har levt sitt liv genom Kent och på vissa sätt åt honom. Om Britt-Marie var en gnällig bifigur i den förra boken så blommar hon ut som en människa i den här och timingen på hennes gradvisa förändring sitter som en smäck.
När hon kommer till Borg blir hon varse om att det mesta är nedlagt. Flyttar man sig några steg i pizzerian befinner man sig snart i livsmedelsaffären innan man kommit till den delen av disken som utgör utlämningsplats för postpaket. Vårdcentral har man ingen, men en första hjälpen-låda. Hjälper inte det tar man till andra hjälpen: en vodkaflaska.
Britt-Marie försöker hålla sig på sin kant och utföra det mycket diffusa jobb hennes anställning som fastighetsskötare på fritidsgården innebär, men det dröjer inte länge förrän byborna och byaoriginalen invaderar både hennes inre och hennes privata sfär. Hon träffar den rullstolsburna Någon som hänger tavlor en meter nedanför de andra och som säger att de som är sura har citron i röv. Britt-Marie möter män i skägg och keps som inte pratar (Karl) men som parkerar sin bil så att fotbollsplanen får belysning, den vänlige polisen Sven som tror mer på rättvisa än på lagen och den till viss del alkoholinbakta Bank som turligt nog har licens för att vara tränare. Framför allt möter hon barnen: Vega, Omar, Dino, Paddan, Piraten, Max och de andra. Hon vet inte hur det går till, men plötsligt är hon deras fotbollscoach, trots att hon inte vet någonting om fotboll.
Det är dråpligt och den backmanska stilen går inte att ta miste på. Jag var inte jätteförtjust i de många upprepningarna av Britt-Maries uttryckssätt i början av boken. Det var jag väl inte. Det måste man förstå, att det går inte att skriva hur som helst. Vi är ju inte djur, det menar Britt-Marie bestämt. Men så händer det. Igen. Att jag blir förälskad i den här karaktären och sitter med ömmande hjärta. Låt så där då, tänker jag. Säg det där då, bara den andra fattar vad du Egentligen menar. Vilket Sven gör. Puh.
Kärleken till fotbollen är ett tema som får mina ögon att tåras. Beskrivningarna av vad som händer med en människa när en boll finns i närheten är som att läsa en tröstande dikt när man har sorg. Jag blir lite tårögd och tänker att "precis så är det". Någon har satt ord på mina tankar: "Man älskar fotbollen för att den är instinktiv. Om den kommer rullande på gatan så sparkar man på den. För att man älskar den av samma anledning som man förälskar sig. För att man inte vet hur man åter bli." Därför blir jag också tårögd när en av ungarna sparkar bollen så att den stannar framför Britt-Marie. Och för att hon sparkar den. För att hon inte kan låta bli.
De olika karaktärerna i Borg håller på olika fotbollslag tillhörande den engelska ligan, vilket också blir en symbol för deras livssyn: Banks pappa höll på Tottenham och då vet man att man alltid ger mer kärlek än man får tillbaka. Kent håller på Manchester United vilket Bank menar att man kunnat ge sig fan på. "De vinner ju jämt. Så de har börjat tro att de förtjänar det." Paddan har en pappa som hejar på Liverpool och "Om man har en farsa som håller på Liverpool tror man alltid att man kan fucking vända allt. Du vet! Efter Champions League-finalen."
Förutom alla sköna fotbollsallusioner så sprakar språket och det blir poetiskt. "Polisens mungipor gör det där som mungipor gör när de försöker betvinga sorgen. Vänder uppåt trots att axlarna säger åt dem att låta bli." När Britt-Marie vinner bybornas respekt genom att avvärja ett rån, mycket tack vare sin inbyggda elokvens, kallar Bank henne för Rambo och Paddan översätter med att det betyder att hon är en iskall mother fucker.
Det märks att det är Backman. Persongalleriet känns igen. Lika så dramaturgin. Någon dör. Läsaren gråter. En person förändras fundamentalt. Läsaren stänger boken med en suck både av tillfredsställelse och ledsamhet. Jag som har som ett av mina främsta mål att få pojkar på gymnasiet att läsa, att tycka om att läsa och att helst läsa frivilligt, jublar lite eftersom mitt jobb blir ganska mycket enklare när jag kan lägga fram sådana här böcker.
Jag älskar't. Tack bokförlaget!
Jag var inte jätteförtjust i Britt-Marie i den förra boken, det var jag väl inte, för att uttrycka mig precis som hon själv skulle ha gjort. I Min mormor hälsar och säger förlåt är Britt-Marie gnällkärringen med vad som närmast kan beskrivas som tvångstankar när det gäller ordning och städning.
I den här boken, Britt-Marie var här, har Britt-Marie lämnat Kent, terroriserat Flickan på Arbetsförmedlingen med möten och mat samt hamnat i hålan Borg; ett samhälle där fotboll och pizzerior är det sista som överger människorna. Hon är svårt märkt av sitt liv, både det hon levde innan hon träffade Kent, men lika mycket sedan hon levde det med Kent. Hon vet egentligen inte själv hur det har gått till, men hon kommer plötsligt till insikt om att hon har levt sitt liv genom Kent och på vissa sätt åt honom. Om Britt-Marie var en gnällig bifigur i den förra boken så blommar hon ut som en människa i den här och timingen på hennes gradvisa förändring sitter som en smäck.
När hon kommer till Borg blir hon varse om att det mesta är nedlagt. Flyttar man sig några steg i pizzerian befinner man sig snart i livsmedelsaffären innan man kommit till den delen av disken som utgör utlämningsplats för postpaket. Vårdcentral har man ingen, men en första hjälpen-låda. Hjälper inte det tar man till andra hjälpen: en vodkaflaska.
Britt-Marie försöker hålla sig på sin kant och utföra det mycket diffusa jobb hennes anställning som fastighetsskötare på fritidsgården innebär, men det dröjer inte länge förrän byborna och byaoriginalen invaderar både hennes inre och hennes privata sfär. Hon träffar den rullstolsburna Någon som hänger tavlor en meter nedanför de andra och som säger att de som är sura har citron i röv. Britt-Marie möter män i skägg och keps som inte pratar (Karl) men som parkerar sin bil så att fotbollsplanen får belysning, den vänlige polisen Sven som tror mer på rättvisa än på lagen och den till viss del alkoholinbakta Bank som turligt nog har licens för att vara tränare. Framför allt möter hon barnen: Vega, Omar, Dino, Paddan, Piraten, Max och de andra. Hon vet inte hur det går till, men plötsligt är hon deras fotbollscoach, trots att hon inte vet någonting om fotboll.
Det är dråpligt och den backmanska stilen går inte att ta miste på. Jag var inte jätteförtjust i de många upprepningarna av Britt-Maries uttryckssätt i början av boken. Det var jag väl inte. Det måste man förstå, att det går inte att skriva hur som helst. Vi är ju inte djur, det menar Britt-Marie bestämt. Men så händer det. Igen. Att jag blir förälskad i den här karaktären och sitter med ömmande hjärta. Låt så där då, tänker jag. Säg det där då, bara den andra fattar vad du Egentligen menar. Vilket Sven gör. Puh.
Kärleken till fotbollen är ett tema som får mina ögon att tåras. Beskrivningarna av vad som händer med en människa när en boll finns i närheten är som att läsa en tröstande dikt när man har sorg. Jag blir lite tårögd och tänker att "precis så är det". Någon har satt ord på mina tankar: "Man älskar fotbollen för att den är instinktiv. Om den kommer rullande på gatan så sparkar man på den. För att man älskar den av samma anledning som man förälskar sig. För att man inte vet hur man åter bli." Därför blir jag också tårögd när en av ungarna sparkar bollen så att den stannar framför Britt-Marie. Och för att hon sparkar den. För att hon inte kan låta bli.
De olika karaktärerna i Borg håller på olika fotbollslag tillhörande den engelska ligan, vilket också blir en symbol för deras livssyn: Banks pappa höll på Tottenham och då vet man att man alltid ger mer kärlek än man får tillbaka. Kent håller på Manchester United vilket Bank menar att man kunnat ge sig fan på. "De vinner ju jämt. Så de har börjat tro att de förtjänar det." Paddan har en pappa som hejar på Liverpool och "Om man har en farsa som håller på Liverpool tror man alltid att man kan fucking vända allt. Du vet! Efter Champions League-finalen."
Förutom alla sköna fotbollsallusioner så sprakar språket och det blir poetiskt. "Polisens mungipor gör det där som mungipor gör när de försöker betvinga sorgen. Vänder uppåt trots att axlarna säger åt dem att låta bli." När Britt-Marie vinner bybornas respekt genom att avvärja ett rån, mycket tack vare sin inbyggda elokvens, kallar Bank henne för Rambo och Paddan översätter med att det betyder att hon är en iskall mother fucker.
Det märks att det är Backman. Persongalleriet känns igen. Lika så dramaturgin. Någon dör. Läsaren gråter. En person förändras fundamentalt. Läsaren stänger boken med en suck både av tillfredsställelse och ledsamhet. Jag som har som ett av mina främsta mål att få pojkar på gymnasiet att läsa, att tycka om att läsa och att helst läsa frivilligt, jublar lite eftersom mitt jobb blir ganska mycket enklare när jag kan lägga fram sådana här böcker.
Jag älskar't. Tack bokförlaget!
torsdag 2 oktober 2014
Jag heter inte Miriam - Majgull Axelsson
En kvinna uppvaktas på sin 85-årsdag och läser kortet som är fäst vid paketet. "Grattis på födelsedagen Miriam" står det. När hon öppnar munnen och talar till sin son, svärdotter och dotterdotter är det inte ett tack som yttras, utan: - Jag heter inte Miriam.
Dramaturgiskt skulle jag vilja påstå att det inte kan bli mycket bättre. Jag vill genast läsa resten och jag får ståpäls på armarna när jag tänker på hur mycket just den repliken peppade mig att läsa resten av boken.
Boken är fantastisk. Brännande aktuell, plågsamt påträngande, hudnära med starka och ingående beskrivningar och mycket, mycket välskriven. Jag vill bre på lite extra, eftersom jag sedan måste erkänna att de sista trettio sidorna inte riktigt håller samma klass som resten av boken. Det är något med, ja, dramaturgin igen, som inte gör't för mig. Sista meningen är lysande och helhetsintrycket höjs igen. Lite berg-och-dalbana med andra ord, men allt som allt en av årets absoluta läshöjdare.
Det Miriam har förtryckt under hela sitt vuxna liv är vem hon verkligen är och på många sätt är det detta som har gjort att hon alls har överlevt. En gång för nästan sjuttio år sedan var hon en annan. Då hade hon en pappa och en lillebror. Hon hade ett hem. Och ett annat namn. Malika. Detta får läsaren besöka genom Miriams återblickar som ofta avbryts av henne själv där hon manar sig själv att inte tänka och att inte minnas. När barnbarnet Camilla frågar henne om varför hon sa att hon inte heter Miriam är det som om hon inte kan hålla orden inne längre. Det som berättas är ohyggligt och absolut vedervärdigt.
Tanken och känslan som ligger kvar som en klump i magen på mig under tiden och efter att jag har läst den här boken är att även om förhållandena inte är lika vidriga i dag så finns samma samhällsströmningar och politiska krafter närvarande. När Miriam var Malika beskrivs vardagen som den kunde se ut för en rom. När Miriam, tio år efter kristallnatten, befinner sig i Jönköping hamnar hon mitt uppe i det som senare kallas tattarkravallerna. Jönköpingsbor gav sig ut på stan och misshandlade och drev ut romer och Miriam försöker återigen dölja sitt ursprung och förtränga allt hon varit med om. Romernas situation i Sverige har varit minst sagt aktuella bara de senaste åren med avslöjanden om registrering och särbehandling icke att förglömma.
Jag heter inte Miriam är aktuell som vår bokklubbsbok, men också ständigt aktuell som berättelse om en människa som tillhör ett folk som också måste behandlas som människor.
Dramaturgiskt skulle jag vilja påstå att det inte kan bli mycket bättre. Jag vill genast läsa resten och jag får ståpäls på armarna när jag tänker på hur mycket just den repliken peppade mig att läsa resten av boken.
Boken är fantastisk. Brännande aktuell, plågsamt påträngande, hudnära med starka och ingående beskrivningar och mycket, mycket välskriven. Jag vill bre på lite extra, eftersom jag sedan måste erkänna att de sista trettio sidorna inte riktigt håller samma klass som resten av boken. Det är något med, ja, dramaturgin igen, som inte gör't för mig. Sista meningen är lysande och helhetsintrycket höjs igen. Lite berg-och-dalbana med andra ord, men allt som allt en av årets absoluta läshöjdare.
Det Miriam har förtryckt under hela sitt vuxna liv är vem hon verkligen är och på många sätt är det detta som har gjort att hon alls har överlevt. En gång för nästan sjuttio år sedan var hon en annan. Då hade hon en pappa och en lillebror. Hon hade ett hem. Och ett annat namn. Malika. Detta får läsaren besöka genom Miriams återblickar som ofta avbryts av henne själv där hon manar sig själv att inte tänka och att inte minnas. När barnbarnet Camilla frågar henne om varför hon sa att hon inte heter Miriam är det som om hon inte kan hålla orden inne längre. Det som berättas är ohyggligt och absolut vedervärdigt.
Tanken och känslan som ligger kvar som en klump i magen på mig under tiden och efter att jag har läst den här boken är att även om förhållandena inte är lika vidriga i dag så finns samma samhällsströmningar och politiska krafter närvarande. När Miriam var Malika beskrivs vardagen som den kunde se ut för en rom. När Miriam, tio år efter kristallnatten, befinner sig i Jönköping hamnar hon mitt uppe i det som senare kallas tattarkravallerna. Jönköpingsbor gav sig ut på stan och misshandlade och drev ut romer och Miriam försöker återigen dölja sitt ursprung och förtränga allt hon varit med om. Romernas situation i Sverige har varit minst sagt aktuella bara de senaste åren med avslöjanden om registrering och särbehandling icke att förglömma.
Jag heter inte Miriam är aktuell som vår bokklubbsbok, men också ständigt aktuell som berättelse om en människa som tillhör ett folk som också måste behandlas som människor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...