torsdag 26 februari 2015

Prodigy - Marie Lu

June och Day har lyckats fly från Los Angeles under dramatiska former och i Prodigy, den andra delen i trilogin, anses June vara Republikens största fiende medan Day antas vara död. De söker hjälp hos Patrioterna som genast ser fördelarna med att få med sig de före detta Förenta Staternas största upprorsmakare. De utnyttjar att Day rapporterats vara död och ser bl.a. till att bygga upp hans sargade kropp. Hans knä opereras med den nyaste tekniken och de informeras om Patrioternas stora planer på att ta död på den nya Elektorn, Anden. June är ambivalent, eftersom hon känner Anden och har svårt att vara den som ska orsaka hans död. Hennes tidigare blinda lydnad till Republiken ligger kvar, även om hon har förstått att det är ett system som inte kan fungera i längden.

Kärlekshistorien mellan June och Day utvecklas, men inte enbart åt ett håll. Slitningar uppstår, både när Tess visar sig och när June måste infiltrera Andens närmaste krets. Samtidigt får Day reda på något om sig själv som gör att han drar sig bort från June.

Recensionerna av Prodigy gör gällande att berättelsen är lika underhållande som första delen, men för mig blir det inte riktigt så. Visst är det spännande och de dystopiska dragen med ödelagda nationer, polarisar som har smält och nya livsvillkor som skulle vara omöjliga i vår dag i dag, höjer underhållningsvärdet. Själv har jag hakat upp mig på att de unga tu bara är femton år gamla, för de verkar mycket äldre. Självklart ska jag läsa sista delen, men mest för att jag vill veta hur det ska sluta.

söndag 22 februari 2015

På dina bara knän - Ann-Marie MacDonald

Månadens bokklubbsbok - På dina bara knän -  av Ann-Marie MacDonald är något så ovanligt som en bok som knappt går att få tag på längre. Originalets titel lyder Fall On Your Knees och är kanske något mer rättvisande.

MacDonalds bok är oändligt svår att sammanfatta, inte bara på grund av det 544-sidiga omfånget. Det är en släktsaga med många huvudpersoner och allt tar sin början med patriarken James som i unga år faller för den ännu yngre Materia. Han har irländsk-gaeliskt ursprung och hon är av libanesisk härkomst. Hon är bara 12 år när de träffas och han är strax äldre. Han har rymt hemifrån för att bli sin egen lyckas smed medan hon blir förskjuten av sin familj när hon ger sig i lag med en enkel enklese, engelsman. De påbörjar sitt liv tillsammans och Materia önskar sig inget hellre än välartade söner. Om det beror på vanlig olycka eller på Materias fader som förbannar hennes sköte så blir ingenting som de har tänkt.

Kathleen föds och visar sig ha en gudabenådad stämma. Hennes absoluta gehör för henne bort från hemmet, tydligt favoriserad av fadern. Mercedes blir som näst äldst en skötsam och beskedlig flicka, till skillnad från Frances som gör allt med spelande blick och grovt ordförråd. Där finns också den första och den andra Lily, Ambrosius och Anthony. Man får i romanens inledning veta vilka som dör och hur det har gått till - tror man. Det finns en annan verklighet och det är den som spelas upp under de tre generationer som föds i familjen Piper.

Jag fäster mig vid alla karaktärer och de blir mycket levande. Sedan förändras de och jag känner olust och avsmak. Sedan fäster jag mig vid en annan, men inser att jag aldrig kan slappna av, utan blir ständigt överraskad av vändningarna som sker.

Det religiösa och gudomliga är allestädes närvarande, med syndakataloger och gudomligt ingripande - i alla fall enligt personernas uppfattning. Jag älskar Frances och kommer att bära henne med mig länge. Mercedes överraskar och det är hennes botgöring med säck och aska jag fascineras av. Hon menar bland annat att skärselden uppfanns för henne, då hon varken är helgon eller syndare. Att tillbringa 1000 år i skärselden är priset hon får betala när hon gör affärer med Gud.

Det ska bli så spännande att diskutera den här boken med bokklubbarna. Efter att ha sett skid-VM från Falun, där en käck kanadensare såg så trevlig ut, kläckte jag ur mig något om att kanadickerna ser ut att vara ett behagligt släkte. Jag tar tillbaka det. De är lika onda och mänskliga som resten av oss.

Jag ska klicka i på Goodreads att jag har läst den här boken, men har ingen aning om vad jag ska ge den för betyg: en trea eller en femma? En fyra blir inte rättvisande, men inget annat betyg heller. Den här boken är fantastisk - och fruktansvärd.

fredag 20 februari 2015

Lejontämjaren - Camilla Läckberg.

Jag vet inte varför jag läser dem. Egentligen kan jag stanna där. Låt mig presentera en lista för och emot Camilla Läckbergs böcker:

För:
Det förflutna är alltid spännande och väcker läslust.
Det finns en nerv och en spänning.

Emot:
Patrik och Erika tråkar ut mig. Vi talar beyond diskbänksrealism, trots att Erika ger sig ut på egna upptåg och trots att Patrik gör en massa som hans chef tar åt sig äran för. Men kära värld! - Så oproffsigt. Att den där polisstationen ens hittar bilar att lappa är en gåta och dialogerna...

Alla som kommer på en ledtråd måste göra en dramatisk effekt, vilket i realiteten borde innebära att hela utredningen dras ut med timmar, dagar, veckor, vad vet jag.

Nej, det brutala och det påhittiga i alla sätt att tortera och ta död på unga människor står mig upp i halsen och de här böckerna behöver en strikt hand som stryker och eventuellt läser högt vissa partier, för jag tror i ärlighetens namn inte att människor pratar och tänker så här. Jag är ledsen, men det här var farväl.

tisdag 10 februari 2015

Vägen - Cormac McCarthy

En pappa och hans son, som båda förblir namnlösa, vandrar i ett ödelagt landskap där träden är förbrända, asfalten sprucken och husen ödelagda. Läsaren får inte veta vad som har hänt, men mina tankar går genast till någon typ av atomkrig. Allt de äger är kläderna på kroppen eller det de drar i den lilla vagnen bakom sig: några konserver, ett par filtar och en presenning. Överallt lurar faran, mestadels i gestalten av andra människor.

Tjusningen med dystopier för mig är beskrivningarna av vad som händer med människan när samhället, som hon känner det, rasar. Vissa berättelser utgår från att det uppstår två läger med sådana som är för och mot något - oftast gestaltat i gott mot ont, medan andra visar att hon med samarbete kan återupprätta någon sorts civiliserat samhälle igen. Vägen gestaltar inte något av detta. Varje människa är en ö och kampen, framför allt om maten, är det centrala. I alla fall till största del, för pappan lever för att skydda sin son. Han pratar med honom, försöker lugna, försöker förklara och förenkla. Trots de svåra frågorna som ställs och den dödsångest de båda lever med så finns det en värme och de klamrar sig fast vid ett hopp att det kanske,  någonstans, finns en sol, en fristad och goda människor. På den väg de vandrar, mot söder för att nå havet, gäller bokstavligen regeln att äta eller att ätas. Känslan av obehag blir tydlig när pappan hostar blod och trots att han försöker övertyga sonen om att de kommer att vara tillsammans förstår båda att det kanske inte kommer att bli så.

Vägen är mörk, tät och oerhört obehaglig. Jag läste den som en del av min läsutmaning under 2015, där det bl.a. ingår att man ska läsa en Pulitzerprisvinnare. Cormac McCarthy fick priset 2007 och boken blev också film, med Viggo Mortensen i huvudrollen.

Bland det bästa med den här boken: när jag presenterade den för mina elever åkte flera telefoner upp så att de kunde anteckna vad den hette, för den väcker läslust.

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...