Katterna har ätit upp råttorna, hundarna har ätit upp katterna, människorna äter hundarna - och nu äter de varandra. Alla vuxna har insjuknat i en fruktansvärd epidemi. I bästa fall dör de och i värsta fall blir de barnens fiender.
Detta är ett skräckscenario som kan skrämma skiten ur vem som helst. Vem orkar kämpa för överlevnad när ens värsta fiender är de personer som du egentligen ska kunna sätta din tillit till? I Fienden, den första delen i en serie om de levande döda, får läsaren följa en gupp barn som har samlats i en tillfällig koloni.
Där har de byggt upp ett fort av material som de har kommit över. De har ransonerat maten och genomför expeditioner för att få tag på mer. De har byggt upp talrör som gör att de kan kommunicera med varandra på olika plan av fortet. All elektricitet är utslagen och även alla andra samhällsfunktioner som vatten, avlopp och telefonledningar.
Ledaren för gruppen, Arran, träffar på någon annan som berättar att det finns en fristad i Buckingham Palace. Det låter som om det är för bra för att vara sant, men de slutkörda barnen är villiga att ta risken - eller chansen om man vill se det så.
Det här är ingen godnattsaga, utan riktigt brutal och osentimental. Barn dör, både för att De Vuxna får tag på dem och för att de faller för varandras hand. Strider uppstår och kampen för överlevnad står inte bara mellan barn och vuxna, utan också mellan barn och barn. Samtidigt som barnen kämpar för att överleva finns ytterligare ett hot kvar: om man överlever och blir äldre - vad händer då sedan när man blir äldre? När man blir vuxen, går man då samma öde till mötes?
Hotfullt, ödesmättat och mycket brittiskt, vilket jag tycker om. Det jag inte är lika förtjust i är att författare (särskilt inom den dystopiska genren) envisas med att välja karaktärernas namn utifrån den grekiska mytologin. Det känns inte nytt, inte överraskande och inte intressant. Det blir istället ett ganska blekt försök att upprepa Hungerspelen, Percy Jackson och alla andra föregångare. Den här historien fungerar alldeles utmärkt på egen hand.
lördag 21 mars 2015
fredag 20 mars 2015
Sanning med modifikation - Sara Lövestam
Sanning med modifikation betyder att det inte stämmer. Så mycket har Kouplan lärt sig. Om någon frågar varifrån han kommer så kan han svara Afghanistan. Det i sig är en sanning med modifikation, eftersom han kommer från Iran.
Sanningen, den utan modifikation, är den att han inte klarar av att vara diskpojke längre. Sanningen är också att han måste lära sitt hjärta att vara stilla, trots att benen vill springa. Som papperslös i ett samhälle som vill ha papper på allt måste han vara osynlig. Ändå lägger han ut annonsen om att han kan hjälpa folk när polisen inte ska blandas in - och Pernilla hör av sig. Hennes sjuåriga dotter är försvunnen och hon har all anledning att inte gå till polisen.
Det här är en ovanlig roman som handlar om ovanliga människor. Vänskapen som växer fram mellan Kouplan och Pernilla är stillsam, samtidigt som Pernillas oro över den försvunna dottern hela tiden är närvarande. Samtidigt handlar det om vanlig kamp för överlevnad, även om den kan se helt olika ut från människa till människa. Kouplan är god som guld och jag fastnar genast för honom som människa. Med sin lilla kropp och sitt stora hjärta blir han en person som kliver ut ur sidorna, för han är en hjälte med ett tungt bagage.
Stämningen är bitvis riktigt obehaglig och rör sig mestadels på det psykologiska planet. Min tanke om det värsta kan enkelt läsas in i det som lämnas osagt. Vad har Kouplan varit med om? Vad väntar den lilla flickan som har försvunnit? Vad hände en gång med Pernilla för så länge sedan?
Samtidigt är det också riktigt roligt ibland. När Kouplan inte vill äta griskött och funderar över hur han ska komma ur en sådan situation drar han till med det svenskaste han vet och säger att han är allergisk. Det är också en sanning med modifikation. Oj, så bra Sara Lövestam har fått in det begreppet - och på så många plan - i den här boken. Heja!
Bok och bild från förlaget.
Ps: Dessutom utlovas att det här är den första boken om Kouplan och jag kan knappt vänta på att få veta mer om hans öde och få höra fler tankar om det land han har hamnat i.
Sanningen, den utan modifikation, är den att han inte klarar av att vara diskpojke längre. Sanningen är också att han måste lära sitt hjärta att vara stilla, trots att benen vill springa. Som papperslös i ett samhälle som vill ha papper på allt måste han vara osynlig. Ändå lägger han ut annonsen om att han kan hjälpa folk när polisen inte ska blandas in - och Pernilla hör av sig. Hennes sjuåriga dotter är försvunnen och hon har all anledning att inte gå till polisen.
Det här är en ovanlig roman som handlar om ovanliga människor. Vänskapen som växer fram mellan Kouplan och Pernilla är stillsam, samtidigt som Pernillas oro över den försvunna dottern hela tiden är närvarande. Samtidigt handlar det om vanlig kamp för överlevnad, även om den kan se helt olika ut från människa till människa. Kouplan är god som guld och jag fastnar genast för honom som människa. Med sin lilla kropp och sitt stora hjärta blir han en person som kliver ut ur sidorna, för han är en hjälte med ett tungt bagage.
Stämningen är bitvis riktigt obehaglig och rör sig mestadels på det psykologiska planet. Min tanke om det värsta kan enkelt läsas in i det som lämnas osagt. Vad har Kouplan varit med om? Vad väntar den lilla flickan som har försvunnit? Vad hände en gång med Pernilla för så länge sedan?
Samtidigt är det också riktigt roligt ibland. När Kouplan inte vill äta griskött och funderar över hur han ska komma ur en sådan situation drar han till med det svenskaste han vet och säger att han är allergisk. Det är också en sanning med modifikation. Oj, så bra Sara Lövestam har fått in det begreppet - och på så många plan - i den här boken. Heja!
Bok och bild från förlaget.
Ps: Dessutom utlovas att det här är den första boken om Kouplan och jag kan knappt vänta på att få veta mer om hans öde och få höra fler tankar om det land han har hamnat i.
måndag 9 mars 2015
22/11 1963 - Stephen King
Ja, jeeezzez. Hur ska jag sammanfatta det här? 22/11 1963 är en åttahundrasidig berättelse om en man som får möjligheten att förhindra mordet på J. F. Kennedy och titeln anspelar på datumet när hela händelsen utspelar sig.
Romanens framsida visar de rubriker som prydde tidningen dagen efter dådet. Baksidan visar hur det kunde ha sett ut: att presidenten klarade sig undan och att även fru Kennedy är oskadd. Hjälten heter George Amberton, men misstanken finns också att han kan ha varit i maskopi med Harvey Lee Oswald. Och hur påverkar då det här eftervärlden? Tja, det förflutna harmoniserar med sig själv är en strof som är ständigt återkommande i den här romanen och på vilket enastående sätt Stephen King har harmoniserat det förflutna.
Det hela börjar med en inledande mening som också upprepas några gånger: "Jag har aldrig varit någon gråtmild typ." konstaterar Jake Epping, 35 år gammal High Scool-lärare. Nej, han kanske inte har varit det, men som läsare möter man honom vid ett par tillfällen där han faktiskt fäller några tårar. Ett sådant är när han läser Harrys, skolans vaktmästares, uppsats om uppväxten och familjetragedin som förändrade hans liv. Berättelsen går rakt in i hjärtat på honom och påverkar honom mer än han trott var möjligt. Harry, som i elevernas elaka tilltal blir Harry Hoppgroda på grund av ett handikapp som han fick efter faderns bärsärkagång i barndomen, är en sorglig figur med ett hjärta av guld och Jake bär honom med sig under många månader.
Efter några kringelkrokar får Jake veta att det finns ett sätt att resa i tiden. Al, mannen som äger Al's Diner, visar ett kaninhål (Alice!) som gör att man kan resa tillbaka till den 9:e september 1959, klockan 11.58 för att vara exakt. Oavsett hur länge man är i det gamla Lisbon så har det bara gått två minuter när man kommer tillbaka till 2011. Ett säkert tecken som till slut övertygar Jake är att Al har åldrats betänkligt och gått ner 20 kg i vikt från en dag till en annan. Här känner man verkligen igen Stephen Kings berättande och det är nu äventyret börjar. Efter en lång diskussion om hur förhindrandet av mordet på Kennedy skulle kunna förändra världen: inget mord, ingen påföljande krigisk president osv - så bestämmer sig Jake för att försöka. Utrustad med pengar (som Al har samlat på sig), anteckningar och kartläggningar och fast besluten om att inte bara förhindra mordet på JFK ger sig Jake iväg. Han får försöka några gånger med sina första åtaganden, att rädda en flicka från att bli förlamad, eftersom det förflutna harmoniserar med sig själv. Det är som om omgivningen motarbetar honom och han förstår att ju mer han försöker påverka, desto mer kommer omgivningen att motarbeta honom. Skeendet nollställs varje gång han återvänder till 2011 och sedan går tillbaka till 1958, så det finns en säkerhetslina att ta till i tider av nöd - och den kommer att behövas.
Det här är mycket amerikanskt - referenser till politiker, mat, bilar, vad en öl kostar, hur en Root Beer ska smaka, vad en klippning kostar och hur mycket man kan pruta på en Ford Cab - och väldigt mycket går mig förbi. Underhållande är att 1958 anses en fyllig byst attraktiv och inte pinsam. Jake gör sitt bästa för att passa in, men blir ändå som en utomjording ibland med sina uttalanden och anspelningar.
Lee Oswald spelar en stor roll, men det är när Jake (under namnet George) förälskar sig i Sadie, en kollega vid skolan där han får ett vikariat. Det är som att läsa en helt annan roman när Jake/George ska leva och verka som en vanlig man under de fem år som leder fram till den ödesmättade dagen 1963. Vissa recensenter tycker att det blir utdraget och långtråkigt, men jag tycker att det är genialt. Det är ju så det känns för Jake/George också! Han ska uthärda alla de där dygnen, dagarna, månaderna, åren och måste ju engagera sig ni något. Snart snärjer han in sig i känslor och prioriteringar, eftersom han måste välja mellan kärleken och den övriga världens öde. Fjärilseffekten - eller kaosteorin - får arbeta som aldrig förr och det blir enorma konsekvenser. Det sväller och blir stort, men samtidigt märkligt väl sammanhållet.
Recensenterna är ganska eniga om att det här är bra. Litteraturmagazinet, DN, SvD, Aftonbladet, GP. Bild lånad av förlaget.
Romanens framsida visar de rubriker som prydde tidningen dagen efter dådet. Baksidan visar hur det kunde ha sett ut: att presidenten klarade sig undan och att även fru Kennedy är oskadd. Hjälten heter George Amberton, men misstanken finns också att han kan ha varit i maskopi med Harvey Lee Oswald. Och hur påverkar då det här eftervärlden? Tja, det förflutna harmoniserar med sig själv är en strof som är ständigt återkommande i den här romanen och på vilket enastående sätt Stephen King har harmoniserat det förflutna.
Det hela börjar med en inledande mening som också upprepas några gånger: "Jag har aldrig varit någon gråtmild typ." konstaterar Jake Epping, 35 år gammal High Scool-lärare. Nej, han kanske inte har varit det, men som läsare möter man honom vid ett par tillfällen där han faktiskt fäller några tårar. Ett sådant är när han läser Harrys, skolans vaktmästares, uppsats om uppväxten och familjetragedin som förändrade hans liv. Berättelsen går rakt in i hjärtat på honom och påverkar honom mer än han trott var möjligt. Harry, som i elevernas elaka tilltal blir Harry Hoppgroda på grund av ett handikapp som han fick efter faderns bärsärkagång i barndomen, är en sorglig figur med ett hjärta av guld och Jake bär honom med sig under många månader.
Efter några kringelkrokar får Jake veta att det finns ett sätt att resa i tiden. Al, mannen som äger Al's Diner, visar ett kaninhål (Alice!) som gör att man kan resa tillbaka till den 9:e september 1959, klockan 11.58 för att vara exakt. Oavsett hur länge man är i det gamla Lisbon så har det bara gått två minuter när man kommer tillbaka till 2011. Ett säkert tecken som till slut övertygar Jake är att Al har åldrats betänkligt och gått ner 20 kg i vikt från en dag till en annan. Här känner man verkligen igen Stephen Kings berättande och det är nu äventyret börjar. Efter en lång diskussion om hur förhindrandet av mordet på Kennedy skulle kunna förändra världen: inget mord, ingen påföljande krigisk president osv - så bestämmer sig Jake för att försöka. Utrustad med pengar (som Al har samlat på sig), anteckningar och kartläggningar och fast besluten om att inte bara förhindra mordet på JFK ger sig Jake iväg. Han får försöka några gånger med sina första åtaganden, att rädda en flicka från att bli förlamad, eftersom det förflutna harmoniserar med sig själv. Det är som om omgivningen motarbetar honom och han förstår att ju mer han försöker påverka, desto mer kommer omgivningen att motarbeta honom. Skeendet nollställs varje gång han återvänder till 2011 och sedan går tillbaka till 1958, så det finns en säkerhetslina att ta till i tider av nöd - och den kommer att behövas.
Det här är mycket amerikanskt - referenser till politiker, mat, bilar, vad en öl kostar, hur en Root Beer ska smaka, vad en klippning kostar och hur mycket man kan pruta på en Ford Cab - och väldigt mycket går mig förbi. Underhållande är att 1958 anses en fyllig byst attraktiv och inte pinsam. Jake gör sitt bästa för att passa in, men blir ändå som en utomjording ibland med sina uttalanden och anspelningar.
Lee Oswald spelar en stor roll, men det är när Jake (under namnet George) förälskar sig i Sadie, en kollega vid skolan där han får ett vikariat. Det är som att läsa en helt annan roman när Jake/George ska leva och verka som en vanlig man under de fem år som leder fram till den ödesmättade dagen 1963. Vissa recensenter tycker att det blir utdraget och långtråkigt, men jag tycker att det är genialt. Det är ju så det känns för Jake/George också! Han ska uthärda alla de där dygnen, dagarna, månaderna, åren och måste ju engagera sig ni något. Snart snärjer han in sig i känslor och prioriteringar, eftersom han måste välja mellan kärleken och den övriga världens öde. Fjärilseffekten - eller kaosteorin - får arbeta som aldrig förr och det blir enorma konsekvenser. Det sväller och blir stort, men samtidigt märkligt väl sammanhållet.
Recensenterna är ganska eniga om att det här är bra. Litteraturmagazinet, DN, SvD, Aftonbladet, GP. Bild lånad av förlaget.
söndag 8 mars 2015
Champion - Marie Lu
Det är väl brukligt att varna för spoilers, så för den som inte har läst de två första delarna kan det vara läge att sluta läsa här, eftersom mycket kommer att avslöjas.
Champion, den sista delen i Legend-trilogin, knyter ihop äventyret som handlar om Day och June. Det råder vapenstillestånd mellan Republiken och Kolonierna och det finns en försiktig tillförsikt till den nye elektorn Anden. Day hyllas som hjälte och June gör karriär inom politiken, sin unga ålder till trots. Day har lämnat henne under förespeglingen att söka vård för sin yngre bror Eden, men det är i själva verket han själv som behöver vård. Han är döende i en sjukdom som bryter ner honom och han vill bespara June den smärtan. Dessutom vet han att hon skulle avstå hedersuppdraget som Anden har erbjudit henne och vill inte att hans tillstånd ska avgöra vad hon beslutar sig för. June känner sig dock mycket förvirrad över hans avståndstagande och misstänker att det är någonting han inte har berättat för henne.
Det är fart och fläkt genom hela boken och de två huvudpersonerna, som kommer till tals i jag-form i vartannat kapitel, väver ihop den här historien på ett bra sätt. Allt är inte gulligt, även om naaaaw-faktorn stundvis är hög. De är modiga, trotsar sina egna rädslor för att slåss för en högre sak, värnar om sina kära och är beredda att offra sina liv för andras skull och det ger resultat. Dock inte utan uppoffringar. June får under ett intressant besök i Antarktis (där hon med hjälp av glasögon som översätter deras språk och som projicerar bilder samt ger plus- eller minuspoäng för olika typer av uppförande) får veta allt om USA:s historia, från grundandet till splittringen. Detta höjer underhållningsvärdet och placerar boken på en hög poängskala i dystopirankingen. Kanske kommer den här informationen lite väl sent i läsarens ögon, men bidrar i alla fall till den helhetsbild som i alla fall jag har längtat efter.
Pesten bryter ut, nu i en muterad form, och gör att fredsfördraget håller på att gå om intet. Det visar sig att Eden - och överraskande nog, June - är pusselbitarna som saknas för att tillverka ett tillfredsställande motgift. Samtidigt utför Day ett saftigt kamikazeuppdrag som han mot alla odds överlever. Svårt skadad håller han på att lämna jordelivet och June ber till högre krafter om att hon är beredd att göra vad som helst - utstå vad som helst - bara han överlever. Vilket han gör, men till ett högt pris. Day ligger i koma i fem månader och när han vaknar upp är de senaste två åren utraderade ur hans minne. Han kommer således inte ihåg någonting som har med June att göra och hon inser att hon har blivit bönhörd. Hon har en möjlighet att inte orsaka Day någon smärta (eftersom hon på sätt och vis var delaktig i mordet på hans familj) och hon lämnar honom.
En liten epilog hjälper läsarens brustna hjärta att läka, för i ett hopp tio år fram i tiden, korsas Days och Junes vägar igen och han förstår, utan att minnas, att det är någonting speciellt med henne. Det slutar med att de fattar varandras händer och presenterar sig för varandra och sedan får jag som läsare tänka mig den ljusnande framtid som kan vara deras. Jag nöjer mig med det och sammanfattar trilogin som läsvärd och underhållande.
Champion, den sista delen i Legend-trilogin, knyter ihop äventyret som handlar om Day och June. Det råder vapenstillestånd mellan Republiken och Kolonierna och det finns en försiktig tillförsikt till den nye elektorn Anden. Day hyllas som hjälte och June gör karriär inom politiken, sin unga ålder till trots. Day har lämnat henne under förespeglingen att söka vård för sin yngre bror Eden, men det är i själva verket han själv som behöver vård. Han är döende i en sjukdom som bryter ner honom och han vill bespara June den smärtan. Dessutom vet han att hon skulle avstå hedersuppdraget som Anden har erbjudit henne och vill inte att hans tillstånd ska avgöra vad hon beslutar sig för. June känner sig dock mycket förvirrad över hans avståndstagande och misstänker att det är någonting han inte har berättat för henne.
Det är fart och fläkt genom hela boken och de två huvudpersonerna, som kommer till tals i jag-form i vartannat kapitel, väver ihop den här historien på ett bra sätt. Allt är inte gulligt, även om naaaaw-faktorn stundvis är hög. De är modiga, trotsar sina egna rädslor för att slåss för en högre sak, värnar om sina kära och är beredda att offra sina liv för andras skull och det ger resultat. Dock inte utan uppoffringar. June får under ett intressant besök i Antarktis (där hon med hjälp av glasögon som översätter deras språk och som projicerar bilder samt ger plus- eller minuspoäng för olika typer av uppförande) får veta allt om USA:s historia, från grundandet till splittringen. Detta höjer underhållningsvärdet och placerar boken på en hög poängskala i dystopirankingen. Kanske kommer den här informationen lite väl sent i läsarens ögon, men bidrar i alla fall till den helhetsbild som i alla fall jag har längtat efter.
Pesten bryter ut, nu i en muterad form, och gör att fredsfördraget håller på att gå om intet. Det visar sig att Eden - och överraskande nog, June - är pusselbitarna som saknas för att tillverka ett tillfredsställande motgift. Samtidigt utför Day ett saftigt kamikazeuppdrag som han mot alla odds överlever. Svårt skadad håller han på att lämna jordelivet och June ber till högre krafter om att hon är beredd att göra vad som helst - utstå vad som helst - bara han överlever. Vilket han gör, men till ett högt pris. Day ligger i koma i fem månader och när han vaknar upp är de senaste två åren utraderade ur hans minne. Han kommer således inte ihåg någonting som har med June att göra och hon inser att hon har blivit bönhörd. Hon har en möjlighet att inte orsaka Day någon smärta (eftersom hon på sätt och vis var delaktig i mordet på hans familj) och hon lämnar honom.
En liten epilog hjälper läsarens brustna hjärta att läka, för i ett hopp tio år fram i tiden, korsas Days och Junes vägar igen och han förstår, utan att minnas, att det är någonting speciellt med henne. Det slutar med att de fattar varandras händer och presenterar sig för varandra och sedan får jag som läsare tänka mig den ljusnande framtid som kan vara deras. Jag nöjer mig med det och sammanfattar trilogin som läsvärd och underhållande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...