Tänk om Silvia hade betett sig på samma sätt som kungen gjort? Eller Viktoria? Mona Sahlin blev offentligt hängd när hon köpte Toblerone. Kungen beställde in småtjejer till kaffet och gick vidare genom att tala om att det var dags att "vända blad".
Jag var först en motvillig läsare av Den motvillige monarken. Det kan ha någonting att göra med att jag blev ofrivilligt fast på Arlanda. Bokhandeln där hade stängt och på Seven Eleven hade jag läst allt utom den här och en bok av Helen Thursten. Den senare har jag aldrig kunnat med och den förstnämnda fick det alltså bli. Medan jag smågrinade och längtade efter mina barn uthärdade jag ungefär 150 sidor av urtråkiga beskrivningar av kungens uppväxt. Det var namedropping hit och dit och hela avels... - förlåt, adelskalendern, rabblades upp i oändliga rader av ointressanta beskrivningar. Det är nog inte författarnas fel, utan beror nog helt och hållet på mitt ointresse.
När det gäller kungen är det så här, enligt mig: jag har egentligen aldrig tagit ställning för eller emot. Jag gillar hockey och kungen gillar hockey. I alla fall har det sett ut så när han frimodigt skrikit och vevat med näven de gånger jag har sett honom på tv vid stora mästerskap. Alltså har kungen verkat vara en rätt okej kille. Det som beskrivs i den här boken är inte okej. Det är andra delen av boken som är intressant. Där radas det upp ändlösa partaj med sprit och sex som huvudsakligt innehåll, men ändå smågäspar jag även åt detta. Skvaller, om man vill kalla det för det, har aldrig varit min grej.
Det riktigt intressanta är extramaterialet som kommer som tillägg till pocketutgåvan. Där beskriver förattaren Thomas Sjöberg om reaktionerna han och hans två medarbetare fick utstå efter publiceringen. Han skriver om recensenters glåpord, om Tove Meyer som stängdes av från sitt arbete vid Sveriges Radio, om rädsla för avslyssning och repressalier, om personer som spred lögner om pedofili och annat om bokförfattarna...
Det är intressant att de tunga - manliga - namnen inom kultur och journalistik blir kungahusets främsta försvarare. De kan bortse från säkerhetsriskerna, det omoraliska i att köpa sex för skattebetalares pengar och för att inte tala om det försämrade anseendet om Sverige personerna i boken orsakar. Det blir ett klassiskt "skjuta budbäraren"-scenario, samtidigt som man kan läsa hela boken som ett enda långt skvallerreferat. Det är däremot kvinnor i media som ifrågasätter och tycker att bokens innehåll - alltså när det kommer till att granska Sveriges statschefs göranden och låtanden - har en poäng.
Jag har aldrig själv funderat över huruvida det är rimligt att hålla kvar monarkin i ett demokratiskt samhälle eller ej, men har man en statschef vars motto är "För Sverige i tiden" så har han en hel del att leva upp till. Författarna själva diskuterar om kungen bör ha rätt till ett privatliv och naturligtvis är det så. Det bör alla få ha. Men återigen - om han riskerar alltför mycket måste man fundera på vart gränsen går.
torsdag 28 juli 2011
tisdag 26 juli 2011
Elva minuter - Paulo Coelho
En annan sak jag är skeptisk mot, förutom när en bok hyllats och höjts mot skyarna, är när de följer med som sommarläsning i en damtidning. Jag får känslan av att boken inte håller riktigt samma klass som de två andra som gjorde dundersuccé. Lite skeptisk är jag också mot att en man skriver om hur en kvinna känner och fungerar.
Paulo Coelho kanske är mannen som kan försöka ro det i land? Här får vi möta Maria, en ung och vacker kvinna från Brasilien, i en berättelse som bygger på sanna händelser. Maria lär sig snabbt att kärlek kan göra ont och att hon inte förstår vad som händer mellan sändare och mottagare när kärleken spirar. Med stora drömmar lämnar hon sitt hemland, men fallet blir plattare än hon någonsin kunnat ana. Hon upptäcker att män är villiga att betala för sexuella tjänster samtidigt som hon inte ser det som ett oöverkomligt problem att sälja sin kropp. Hon ser sig omkring och tänker att alla människor verkar prostituera sig genom att missnöjda fortsätta sin livssituation där de går till ett jobb de inte vill ha och uppoffrar sig för att någon annan, till exempel familjen, ska kunna försörjas.
Läsaren får följa Marias resonemang kring den egna kroppen, sex, kärlek, njutning och förnedring. Paulo Coelho skriver själv att han är medveten om att han beskriver ett kontroversiellt ämne, men jag tycker att han gör det rätt intressant. Hur de elva minuterna är aktuella är i sig ett resonemang som kan diskuteras. En annan viktig fråga är bland annat varför de flesta kan beskriva mannens könsorgan och dess funktioner så riktigt, medan kunskapen om kvinnans ofta är som ett blankt blad. Bara den delen skulle kunna utgöra underlag för en egen roman, baserad på en sann historia eller inte.
Utgiven av Bazar förlag.
Paulo Coelho kanske är mannen som kan försöka ro det i land? Här får vi möta Maria, en ung och vacker kvinna från Brasilien, i en berättelse som bygger på sanna händelser. Maria lär sig snabbt att kärlek kan göra ont och att hon inte förstår vad som händer mellan sändare och mottagare när kärleken spirar. Med stora drömmar lämnar hon sitt hemland, men fallet blir plattare än hon någonsin kunnat ana. Hon upptäcker att män är villiga att betala för sexuella tjänster samtidigt som hon inte ser det som ett oöverkomligt problem att sälja sin kropp. Hon ser sig omkring och tänker att alla människor verkar prostituera sig genom att missnöjda fortsätta sin livssituation där de går till ett jobb de inte vill ha och uppoffrar sig för att någon annan, till exempel familjen, ska kunna försörjas.
Läsaren får följa Marias resonemang kring den egna kroppen, sex, kärlek, njutning och förnedring. Paulo Coelho skriver själv att han är medveten om att han beskriver ett kontroversiellt ämne, men jag tycker att han gör det rätt intressant. Hur de elva minuterna är aktuella är i sig ett resonemang som kan diskuteras. En annan viktig fråga är bland annat varför de flesta kan beskriva mannens könsorgan och dess funktioner så riktigt, medan kunskapen om kvinnans ofta är som ett blankt blad. Bara den delen skulle kunna utgöra underlag för en egen roman, baserad på en sann historia eller inte.
Utgiven av Bazar förlag.
Den enögda kaninen - Christoffer Carlsson
Alltså, jag är medveten om att jag har hängt upp mig lite på att författaren Christoffer Carlsson är född 1986, men det är en positiv upphängning. Det är något med språket, tror jag, som gör att jag imponeras av detaljer. Om det är så förknippat med hans ålder är alls inte säkert. Det kanske har mer att göra med att det inte känns så svenskt. Vissa beskrivningar är underhållande och skönt utmålade på en och samma gång, eller vad sägs om den inledande beskrivningen av Dalen:
Om man ringer på någons dörr, frågar om vägen till någon eller något, kan man antingen bli bemött med ett dubbelpipigt hagelgevär eller ett fat med nybakat bröd och hemmagjord sylt. Platsen och invångarna bär på en råhet, en smutsig och lantlig äkthet som jag lärt mig att både avundas och förakta.
Jag småler när jag läser raderna, samtidigt som det tidigt planterats någonting ödesmättat i hur huvudpersonen David upplever sin omgivning. När han träffar sin barndomsvän Lukas och denne visar honom ett hus, undangömt för omvärlden, börjar märkliga saker hända. Huset tar fram det värsta och det bästa i den som vistas där och David är på god väg att få reda på sina värsta sidor.
Jag får en känsla av att Dalen är en liten ö, avskuren från resten av världen. Christoffer Carlsson väver in en sorts magisk realism, bland annat i den lille pojken Kasper som likt ett orakel meddelar sådant David redan vet eller sådant som kommer att bli aktuellt inom en snar framtid. Den här boken är en 444 sidor lång ångesttripp, men av en nagelbitande och bladvändande sort. Jag gillar't, med andra ord.
Bok och bild från förlaget.
Om man ringer på någons dörr, frågar om vägen till någon eller något, kan man antingen bli bemött med ett dubbelpipigt hagelgevär eller ett fat med nybakat bröd och hemmagjord sylt. Platsen och invångarna bär på en råhet, en smutsig och lantlig äkthet som jag lärt mig att både avundas och förakta.
Jag småler när jag läser raderna, samtidigt som det tidigt planterats någonting ödesmättat i hur huvudpersonen David upplever sin omgivning. När han träffar sin barndomsvän Lukas och denne visar honom ett hus, undangömt för omvärlden, börjar märkliga saker hända. Huset tar fram det värsta och det bästa i den som vistas där och David är på god väg att få reda på sina värsta sidor.
Jag får en känsla av att Dalen är en liten ö, avskuren från resten av världen. Christoffer Carlsson väver in en sorts magisk realism, bland annat i den lille pojken Kasper som likt ett orakel meddelar sådant David redan vet eller sådant som kommer att bli aktuellt inom en snar framtid. Den här boken är en 444 sidor lång ångesttripp, men av en nagelbitande och bladvändande sort. Jag gillar't, med andra ord.
Bok och bild från förlaget.
En dag - David Nicholls
Jag tog med den här boken till Italien och hade pratat i hop mig med mamma och min syster om att byta böcker med varandra sedan. På så sätt skulle vi slippa dra med oss en massa olika. Vi skulle bara ha pratat i ihop oss om vilka böcker vi tänkte ta med oss också, eftersom jag och systeryster tog med oss samma bok. Nåja, det bäddar för ett boksamtal i alla fall.
Jag blir alltid skeptisk när en bok hyllas och höjs till skyarna. En dag, av David Nicholls, är just så hyllad, av precis alla. Jag vet inte om jag är svårflörtad eller om det bara är så att jag inte mår så bra av det andra menar är "må bra-läsning".
En dag är faktiskt en berättelse om en dag, den 15 juli för att vara exakt. Läsaren får möta Emma och Dexter den 15 juli 1988 när de tillbringar sin examensnatt tillsammans. Emma är ung och engagerad i både rättvise- och jämlikhetsfrågor. Hon brinner för politik och funderar över hur hon kan förändra världen. Hon slår själv ur underläge, både klassmässigt och i självförtroende. Dexter har det å sin sida väl förspänt och behöver inte fundera så mycket på hur han ska försörja sig. Han bryr sig inte heller om hur världen förändras, synnerligen inte politiskt, bara det inte påverkar honom nämnvärt. Snygg är han också, och väl medveten om det.
Berättelsen fortskrider sedan genom att berätta om samma datum, men under 20 års tid. Varje juli den femtonde beskrivs hur Emma och Dexter levt sina liv sedan sist man träffade dem, och det är ett riktigt skönt berättargrepp. Dexter får sitt lystmäte genom att träffa den ena undersköna kvinnan efter den andra, får ett jobb som tv-programledare tack vare sitt utseende och tjänar bra med pengar trots att han inte har något behov av dem. Emma hankar sig fram och försöker att inte ge upp sina hjärtefrågor. Hon försöker skriva, jobbar närmast oavlönat inom teatern och kämpar med sitt självförtroende. De två huvudpersonerna verkar aldrig mötas, de är aldrig på samma våglängd, vill olika saker men samtidigt samma saker - bara vid olika tidpunkter. Därför blir deras relation aldrig någonting mer än en djup vänskap.
När Dexters stjärna sedan dalar och han börjar känna sig för gammal för de krävande medierna kommer Emma till insikt om att hon nog i alla fall duger och att hon har en hel del att ge, trots att livet inte riktigt sett ut som hon i unga år föreställt sig.
Jag läser och hoppas, hoppas och läser och det blir riktigt underhållande. Det finns en torr brittisk humor som inte går läsaren förbi och jag småskrattar vid ett flertal tillfällen åt de underliga skämten. Jag ska inte säga hur det slutar, men det är varken sockersött eller tillrättalagt.
Bilden lånad från förlaget.
Jag blir alltid skeptisk när en bok hyllas och höjs till skyarna. En dag, av David Nicholls, är just så hyllad, av precis alla. Jag vet inte om jag är svårflörtad eller om det bara är så att jag inte mår så bra av det andra menar är "må bra-läsning".
En dag är faktiskt en berättelse om en dag, den 15 juli för att vara exakt. Läsaren får möta Emma och Dexter den 15 juli 1988 när de tillbringar sin examensnatt tillsammans. Emma är ung och engagerad i både rättvise- och jämlikhetsfrågor. Hon brinner för politik och funderar över hur hon kan förändra världen. Hon slår själv ur underläge, både klassmässigt och i självförtroende. Dexter har det å sin sida väl förspänt och behöver inte fundera så mycket på hur han ska försörja sig. Han bryr sig inte heller om hur världen förändras, synnerligen inte politiskt, bara det inte påverkar honom nämnvärt. Snygg är han också, och väl medveten om det.
Berättelsen fortskrider sedan genom att berätta om samma datum, men under 20 års tid. Varje juli den femtonde beskrivs hur Emma och Dexter levt sina liv sedan sist man träffade dem, och det är ett riktigt skönt berättargrepp. Dexter får sitt lystmäte genom att träffa den ena undersköna kvinnan efter den andra, får ett jobb som tv-programledare tack vare sitt utseende och tjänar bra med pengar trots att han inte har något behov av dem. Emma hankar sig fram och försöker att inte ge upp sina hjärtefrågor. Hon försöker skriva, jobbar närmast oavlönat inom teatern och kämpar med sitt självförtroende. De två huvudpersonerna verkar aldrig mötas, de är aldrig på samma våglängd, vill olika saker men samtidigt samma saker - bara vid olika tidpunkter. Därför blir deras relation aldrig någonting mer än en djup vänskap.
När Dexters stjärna sedan dalar och han börjar känna sig för gammal för de krävande medierna kommer Emma till insikt om att hon nog i alla fall duger och att hon har en hel del att ge, trots att livet inte riktigt sett ut som hon i unga år föreställt sig.
Jag läser och hoppas, hoppas och läser och det blir riktigt underhållande. Det finns en torr brittisk humor som inte går läsaren förbi och jag småskrattar vid ett flertal tillfällen åt de underliga skämten. Jag ska inte säga hur det slutar, men det är varken sockersött eller tillrättalagt.
Bilden lånad från förlaget.
tisdag 12 juli 2011
Läs den! Niceville - Kathryn Stockett
Jag lägger den åt sidan; tummad, vattenfläckad, sandig - utläst. Niceville, av Kathryn Stockett, blir nog en av mina tio-i-topp trots att de tio platserna sedan länge är upptagna. Det här är en fantastisk läsupplevelse, en roman som är rolig, gripande och mycket, mycket viktig.
Bokklubben ska avhandla den i augusti och jag tror att jag sparar mina övriga tankar om den till dess. Men läs den. Läs den nu. Du kan få låna den av mig.
Bokklubben ska avhandla den i augusti och jag tror att jag sparar mina övriga tankar om den till dess. Men läs den. Läs den nu. Du kan få låna den av mig.
måndag 11 juli 2011
Polsk pölsa på polkagrisar... Min pappa är snäll och min mamma är utlänning, av Emmy Abrahamson
Låt mig börja med att tala om att jag har en polsk elev, en flicka i samma ålder som huvudpersonen i den här romanen. Med henne i åtanke blir det en skratt- och gråtfest att läsa Min pappa är snäll och min mamma är utlänning. Min elev frågar många frågor, och genom dessa förstår man mycket av hur hon ser på sin tillvaro. För att inte lämna ut henne behåller jag mina samtal med henne för mig själv, men jag har flickan i åtanke under läsningens gång.
Förstå mig rätt; det här är en berättelse som klarar sig alldeles utmärkt utan de preferenser jag läser in, men samtidigt tillför det fantastiska konnotationer. Huvudpersonen i boken, Alicja, är egentligen en annan sida av myntet jag tänker på. Alicja vill betona det svenska och hon vill dölja och glömma så mycket det går av det polska. Det är dock inte så lätt när man har en familj, men framför allt en mamma, som bara fnyser och gör allt på sitt superpolska sätt i alla fall. Den här boken inrymmer allt från polska hantverkare som smygs in i huset för att jobba svart, till det faktum att Alicjas mamma anser att mat aldrig kan bli för gammal och därför bör ätas upp. Om det är vidare värst polskt, eller bara ett personlighetsdrag, vet jag inte, men det presenteras på ett riktigt roligt sätt. Den långa bilresan för att få en skymt av påven är riktigt underhållande, speciellt med tanke på att ingen av de resande är riktigt övertygad katolik.
Vid sin sida har Alicja sina närmaste vänner, Natalie och Tysta Marie. De är obrottsligt bästa vänner, till den dagen Natalies stora kärlek Ola Olsson bekänner att han är kär - i Alicja.
Den här boken talar framför allt om hur svårt det är att vara ung, och till på köpet hur svårt det är att vilja vara riktigt svensk i en polsk familj. Pappan är dock inte polack, men han har å andra sidan åkt iväg till andra sidan jordklotet av någon anledning jag har glömt. Kulturkrockarna visas upp på ett ibland nästan parodiskt sätt, men det är hela tiden rörande och mycket roligt. Det enda jag saknar är just pappan. Han förekommer bara kort i några få passager och jag hinner inte uppfatta det boktiteln refererar till när det framhålls att han är snäll?
Den här boken ska dock gå oavkortat till min polska elev och en mycket mer intressant recension kommer att vara den hon ska få ge mig.
Bok och bild från förlaget.
Förstå mig rätt; det här är en berättelse som klarar sig alldeles utmärkt utan de preferenser jag läser in, men samtidigt tillför det fantastiska konnotationer. Huvudpersonen i boken, Alicja, är egentligen en annan sida av myntet jag tänker på. Alicja vill betona det svenska och hon vill dölja och glömma så mycket det går av det polska. Det är dock inte så lätt när man har en familj, men framför allt en mamma, som bara fnyser och gör allt på sitt superpolska sätt i alla fall. Den här boken inrymmer allt från polska hantverkare som smygs in i huset för att jobba svart, till det faktum att Alicjas mamma anser att mat aldrig kan bli för gammal och därför bör ätas upp. Om det är vidare värst polskt, eller bara ett personlighetsdrag, vet jag inte, men det presenteras på ett riktigt roligt sätt. Den långa bilresan för att få en skymt av påven är riktigt underhållande, speciellt med tanke på att ingen av de resande är riktigt övertygad katolik.
Vid sin sida har Alicja sina närmaste vänner, Natalie och Tysta Marie. De är obrottsligt bästa vänner, till den dagen Natalies stora kärlek Ola Olsson bekänner att han är kär - i Alicja.
Den här boken talar framför allt om hur svårt det är att vara ung, och till på köpet hur svårt det är att vilja vara riktigt svensk i en polsk familj. Pappan är dock inte polack, men han har å andra sidan åkt iväg till andra sidan jordklotet av någon anledning jag har glömt. Kulturkrockarna visas upp på ett ibland nästan parodiskt sätt, men det är hela tiden rörande och mycket roligt. Det enda jag saknar är just pappan. Han förekommer bara kort i några få passager och jag hinner inte uppfatta det boktiteln refererar till när det framhålls att han är snäll?
Den här boken ska dock gå oavkortat till min polska elev och en mycket mer intressant recension kommer att vara den hon ska få ge mig.
Bok och bild från förlaget.
söndag 10 juli 2011
Sjukhusmysteriet - Martin Widmark
Högläsning för barnen är bland det bästa jag vet. Det verkar vara bland det bästa de vet också, för det är någonting de gärna vill ska hinnas med innan läggdags. Vi försöker hitta passande kapitelböcker till sexåringen och då är böckerna om LasseMajas Detektivbyrå perfekta. Längden på kapitlen är lagom långa och själva berättelserna blir spännande med en gång, utan att bli för läskiga.
I Sjukhusmysteriet är det någonting mystiskt som händer på Valleby sjukhus. Patienter blir avstulna sina smycken och det drabbar bara personer som måste gipsas. Lasse och Maja kan snart begränsa antalet misstänkta till tre personer och de har alla tre tydliga motiv för att begå brotten.
Mysteriet är spännande och bilderna är roliga. En perfekt bok för både stora och små. Den av oss föräldrar som inte får läsa för sexåringen måste således läsa ikapp på egen hand. Nåja, det är inte helt fel det heller = )
Utgiven av Bonnier Carlsen och finns att köpa här.
I Sjukhusmysteriet är det någonting mystiskt som händer på Valleby sjukhus. Patienter blir avstulna sina smycken och det drabbar bara personer som måste gipsas. Lasse och Maja kan snart begränsa antalet misstänkta till tre personer och de har alla tre tydliga motiv för att begå brotten.
Mysteriet är spännande och bilderna är roliga. En perfekt bok för både stora och små. Den av oss föräldrar som inte får läsa för sexåringen måste således läsa ikapp på egen hand. Nåja, det är inte helt fel det heller = )
Utgiven av Bonnier Carlsen och finns att köpa här.
Vad ska fröken säga? - Helena Bross
Jag köpte den här boken till min sexåring, Vad ska fröken säga? Det är en berättelse om Axel som förstör sin matematikbok av misstag. Han har en rutten banan längst ner i sin ryggsäck och när han ska lämna in sin läxa ser han att boken är alldeles smetig. Axels kompis Omar tycker att han ska slänga bort boken och köpa en ny, men det går inte riktigt som grabbarna har tänkt sig, så vad ska fröken säga?
Det här är spännande för en liten kille som gärna gör som fröknarna säger. Det är också en soligt glad grabb som själv läser sida efter sida och som inser att han klarar det galant. Boken är skriven med enbart versaler med enkla meningar och kort text på varje sida. En alldeles ypperlig nybörjarbok för den som ska pröva sina vingar när det gäller att läsa själv. Bilderna är fina komplement till texten och man kan enkelt se hur dåligt Axel mår när han inser att hans bok är förstörd. De här böckerna ska vi läsa fler av och kanske till och med försöka oss på en som är lite svårare. Samtidigt är det bra för en liten läsares självförtroende att känna att han behärskar både orden och innehållet.
Boken är utgiven av Bonnier Carlsen och finns att köpa bl.a. här.
Det här är spännande för en liten kille som gärna gör som fröknarna säger. Det är också en soligt glad grabb som själv läser sida efter sida och som inser att han klarar det galant. Boken är skriven med enbart versaler med enkla meningar och kort text på varje sida. En alldeles ypperlig nybörjarbok för den som ska pröva sina vingar när det gäller att läsa själv. Bilderna är fina komplement till texten och man kan enkelt se hur dåligt Axel mår när han inser att hans bok är förstörd. De här böckerna ska vi läsa fler av och kanske till och med försöka oss på en som är lite svårare. Samtidigt är det bra för en liten läsares självförtroende att känna att han behärskar både orden och innehållet.
Boken är utgiven av Bonnier Carlsen och finns att köpa bl.a. här.
lördag 2 juli 2011
Dyngkåt och hur helig som helst - Mia Skäringer
Jag mötte Mia Skäringer första gången i tidningen Mama. Jag blev inte tvärtagen av henne, utan det dröjde några krönikor innan jag kunde se den skarpa kniv hon höll i istället för pennan (eller tangentbordet om man ska vara petig). Det är lite så att jag nog är pryd, när det kommer till kritan (många hänvisningar till skrivdon blev det där) och jag har faktiskt svårt för ord som kåt och knulla. De blir vulgära för mig och jag kan inte se någonting vackert eller naturligt med orden. Ändå, när Mia Skäringer skriver om dem, med sitt språkbruk och sin brutala ärlighet blir det rakt på, skärande vackert och fucking jättejobbigt.
Hon skriver om allt i Dyngkåt och hur helig som helst; nederlaget, det dåliga samvetet och otillräckligheten i att separera och vara ifrån sina barn varannan vecka; det svåra och fina i att leva tillsammans i en ihopklistrad plastfamilj samtidigt som den familjen är mer verklig och sann än den man hade haft om man inte gått vidare; om kroppsliga åkommor som att blöda igenom mastodontblöjor när man har cellförändringar som inte är, men som kan utvecklas, till cancer; om att ha ett barn som inte är som andra och hur man ska vara en fin morsa när man ändå ofta förvandlas och blir sur...
Hon skriver själv att hon går omkring med hjärtat i händerna samt att hon är en känslonarkoman och inte orkar med det ytliga och tomma. Det märks i hennes texter: hon klarar inte av något lull-lull eller krusidullande. Hon kommer till poängen direkt och lägger inte ut texten i långa haranger för att till slut nå fram. Det är befriande, samtidigt som man riskerar att få en överdos av hennes brutala ärlighet om man läser allt i ett stycke.
Jag har inte sett ett enda avsnitt av Mia och Klara och tänker att jag kanske borde göra det. Mia är rolig, samtidigt som hon kryper in under huden och presenterar tankar som inte alltid är så smickrande att känna igen sig i.
Hon skriver om allt i Dyngkåt och hur helig som helst; nederlaget, det dåliga samvetet och otillräckligheten i att separera och vara ifrån sina barn varannan vecka; det svåra och fina i att leva tillsammans i en ihopklistrad plastfamilj samtidigt som den familjen är mer verklig och sann än den man hade haft om man inte gått vidare; om kroppsliga åkommor som att blöda igenom mastodontblöjor när man har cellförändringar som inte är, men som kan utvecklas, till cancer; om att ha ett barn som inte är som andra och hur man ska vara en fin morsa när man ändå ofta förvandlas och blir sur...
Hon skriver själv att hon går omkring med hjärtat i händerna samt att hon är en känslonarkoman och inte orkar med det ytliga och tomma. Det märks i hennes texter: hon klarar inte av något lull-lull eller krusidullande. Hon kommer till poängen direkt och lägger inte ut texten i långa haranger för att till slut nå fram. Det är befriande, samtidigt som man riskerar att få en överdos av hennes brutala ärlighet om man läser allt i ett stycke.
Jag har inte sett ett enda avsnitt av Mia och Klara och tänker att jag kanske borde göra det. Mia är rolig, samtidigt som hon kryper in under huden och presenterar tankar som inte alltid är så smickrande att känna igen sig i.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...