I slutet av den här romanen finns det en litteraturlista på böcker som nämns av huvudpersonen Jean Perdu. Han är självutnämnd bokreceptarie och har gjort till sin yrkesskicklighet att ordinera precis rätt bok till rätt människa. Det finns också recept på allt gott han och de oväntade följeslagarna (förklaring kommer) äter under sina middagar tillsammans.
Jean Perdu har parkerat sin lilla båt på Seine och de besökare som kliver ombord tar samtidigt också steget in i Jeans lilla bokhandel. Alla är de sökare, antingen efter en bok som får dem att sova lugnt eller en bok som låter dem bearbeta sina rädslor, men oavsett så står Jean redo att räcka dem den bok som väntar på dem - alldeles oavsett om de vill köpa en helt annan bok eller inte. Själv lever han med en speciell titel, Söderns ljus, som har blivit hans livs gåta, närmast omöjlig att lösa.
Han tillbringar sina kvällar i en sparsamt möblerad lägenhet och på väg uppför trapporna presenteras de andra excentriska karaktärerna som han stöter på. En ny bekantskap är den olyckliga Katherine och eftersom hon är ställd på bar backe lovar Jean att han ska skänka henne ett litet bord. För att kunna överlämna bordet till sin nya ägare måste han låsa upp ett rum han inte har öppnat på över tjugo år, men han bestämmer sig för att det är dags. Att öppna rummet blir också att öppna hjärtat, men man måste ge honom att han verkligen stretar emot. Ur en liten låda i bordet faller ett brev ut. Brevet är skrivet av den person som fått Jean att hålla rummet låst i tjugo år, men liksom rummet blivit öppnat öppnas också brevet och sedan blir ingenting sig likt.
Det här är en roman som handlar om livet, sorger, sorgens olika stadier, men framför allt handlar det om kärleken. Vägen är sällan rak, oavsett om man pratar om livet eller kärleken, och det är detta läsaren får följa i den här romanen. Jean kastar loss och låter båten flyta iväg i ett försök att lösa några av livets stora gåtor. Med sig på färden får han den unga, skrivkrampande Jack och så småningom den sökande kocken Cuneo.
Det är franskt, trots att författarinnan hör hemma i Tyskland ursprungligen, men jag gillar't. Det är snyggt berättat, ordkonstnärligt framfört och mycket tankeväckande.
Bilden lånad från förlaget.
tisdag 11 juli 2017
Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré - Mamen Sánchez
Det här kommer att vara den här sommarens bästa boktitel, av alla böcker jag kommer att läsa. Den väcker läslust, eller hur? Det finns annat som kommer att få dig att vilja läsa den här boken också, för det är fint, tokigt, hjärtknipande, sorgligt och slutar ofattbart lyckligt.
Början är däremot inte lika lycklig! Cecilias man lämnar henne för en annan kvinna. Modern försöker ge henne välmenta råd om hur äktenskapet hade kunnat räddas, men det är tvivelsutan för sent. Livets olika turer för henne från arbetet som advokat till den plötsliga kallelsen att öppna ett pensionat i det hus som hennes morföräldrar lämnade åt henne strax innan sin död.
Sagt och gjort beger hon sig ut till huset som ligger ute vid universitetet i Manzanares, vilket också passar eftersom hon tänker sig att tacknämliga hyresgäster kan vara skötsamma unga kvinnor. Huset är nedgånget och i stort behov av renovering. Den kantige och burduse - för att inte säga halte - byggmästaren Andrés Leal tar motvilligt på sig renoveringsarbetet, men strax därefter uppenbarar sig den illegala flyktingen Justice, hushållerskan Azucena och de inneboende, tre unga kvinnor som bara kan innebära problem.
I och med detta presenteras också levnadsreglerna, en efter en: förbjudet att sörja av förnuftsvidriga skäl, förbjudet att visa medkänsla med någon som inte begär det, förbjudet att inhysa blottställda varelser i pensionatets skjul osv., men till syvende och sist: förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré. Varje regel följs av att någon mer eller mindre bryter mot dem.
Det här är fräckt, roligt och kanske alldeles för tillrättalagt, men det är samtidigt också som en saga. Jag tycker mycket, mycket om den här lilla spanska romanen.
Bild lånad från förlaget.
Läst på Storytel.
Början är däremot inte lika lycklig! Cecilias man lämnar henne för en annan kvinna. Modern försöker ge henne välmenta råd om hur äktenskapet hade kunnat räddas, men det är tvivelsutan för sent. Livets olika turer för henne från arbetet som advokat till den plötsliga kallelsen att öppna ett pensionat i det hus som hennes morföräldrar lämnade åt henne strax innan sin död.
Sagt och gjort beger hon sig ut till huset som ligger ute vid universitetet i Manzanares, vilket också passar eftersom hon tänker sig att tacknämliga hyresgäster kan vara skötsamma unga kvinnor. Huset är nedgånget och i stort behov av renovering. Den kantige och burduse - för att inte säga halte - byggmästaren Andrés Leal tar motvilligt på sig renoveringsarbetet, men strax därefter uppenbarar sig den illegala flyktingen Justice, hushållerskan Azucena och de inneboende, tre unga kvinnor som bara kan innebära problem.
I och med detta presenteras också levnadsreglerna, en efter en: förbjudet att sörja av förnuftsvidriga skäl, förbjudet att visa medkänsla med någon som inte begär det, förbjudet att inhysa blottställda varelser i pensionatets skjul osv., men till syvende och sist: förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré. Varje regel följs av att någon mer eller mindre bryter mot dem.
Det här är fräckt, roligt och kanske alldeles för tillrättalagt, men det är samtidigt också som en saga. Jag tycker mycket, mycket om den här lilla spanska romanen.
Bild lånad från förlaget.
Läst på Storytel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...