Här tar berättelsen vid där den förra, Nobels testamente, slutade. Annika Bengtssons hus brinner ner till grunden efter en anlagd brand, precis efter att maken Thomas lämnat henne för sin nya kvinna. Som kronan på verket blir Annika aanklagad för att ha tänt på sitt eget hus, alltså mordbrand, vilket kan ge livstids fängelse.
När en känd och glorifierad polis hittas mördad skriver Annika om fallet, eftersom hon några år tidigare åkt patrullbil tillsammans med den huvudmisstänkta: den mördades hustru. Alla bevis pekar på hustrun, men A kommer naturligtvis på, som enda person, att så inte är fallet. Skinn-på-näsan- Annika är inte mycket sämre än Superhjälte-Carl-Hamilton.
Jag tycker nog att genren är tämligen ointressant, men det finns alltid vissa behållningar också, t.ex. i samhällsskildring och kritik av densamma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar