måndag 27 juli 2015

Den lilla flickan som svalde ett moln lika stort som Eiffeltornet - Romain Puértolas

Den lilla flickan som svalde ett moln lika stort som Eiffeltornet är Romain Puértolas andra roman. Den är skriven i samma ton och anda som den första, Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp, och du måste vara på humör för att läsa kåserier och framförallt skrönor för att i sanning uppskatta det sprakande språket och de långa, bitvis humorspäckade, sidospåren. 

I romanen får läsaren följa en man som går till frisören. Väl där berättar han för frisören om sin brevbärerska, Providence Dupois, som lär sig att flyga för egen maskin när nöden så kräver. Precis när hon ska flyga från Paris till Marocko för att hämta hem sin sjuka adoptivdotter Zahera får vulkanen Eyjafjalajökull ett utbrott som gör att all flygtrafik ställs in. I brist på andra färdmedel träffar hon på en pirat, en munk och en abbot och snart har hon lärt sig att flyga.

Zahera är svårt sjuk i fibromyalgi och Providences resa är en kamp mot tiden. Bitvis är det roligt samtidigt som det är riktigt skruvat, men påminner i sin excentriskhet om Amelie från Montmartre. Det är där ditt humör och din inställning till att ta till sig överdrivna skrönor kommer in, för det blir verkligen åka av och jag tycker att boken är både underhållande och ganska hjärtknipande. Kanske kan kärlek övervinna allt, bara inte på det sätt som vi tror - detta blir tydligt i slutet av den här romanen kan jag väl säga utan att ha avslöjat för mycket. 

Bok och bild från förlaget

måndag 20 juli 2015

Ödesgudinnan på Salong d'Amour - Anna Jansson

Anna Jansson är kanske mest känd för sina kriminalromaner och sanningen att säga har jag bara läst någon, eventuellt två. Jag blev så mättad på ond bråd död på svenska småorter med ensamstående poliser som inte utvecklas nämnvärt som personer.

Här presenteras någonting helt annat, även om många av komponenterna ovan fortfarande finns med: Angelica är ensamstående, hon bor på Gotland och det finns ett mysterium som måste redas ut. Lite grann kan hon också sägas vara en detektiv också, för hon tar reda på detaljer om olika människor som klipper sig på hennes salong och sedan parar hon ihop dem med andra som har samma mål och värderingar i livet. Det är ingen lätt sak. Ändå är det enklare för henne, trots att hon själv är singel. Hennes man Joakim har varit död sedan sju år tillbaka och någonstans finns väl tanken att det är dags att gå vidare. Så snart Angelica har tänkt den tanken möter hon en mörk främling med ett vackert leende och ingenting blir sig likt - bara inte på det sätt som hon tror.

Det finns många trådar i den här berättelsen: Angelicas salong finns till bl.a. tack vare lån hon har kunnat ta med hjälp av sina systrar som borgensmän. När lånet ska betalas tillbaka har Angelicas identitet blivit kapad och det är svårt att avgöra hur mycket mer kaparen har kommit över. Det finns en flaskpost som har kastats i vattnet och mejlen som kommer från den person som hittat flaskan ställer en fråga som inte har ett självklart svar. I salongen har Angelica unge Ricky som ska skolas in till att bli en självständig ung man som vet att föra sitt eget hushåll. I nästa stund har hon erbjudit sig att bli avlastningsperson åt väninnans lille, men överaktive, son. Ungdomar som mobbar varandra ska tas i upptuktande och någon är gravid.

Boken är full av roliga formuleringar och det är både fart och fläkt i berättandet. Jag roas också av att Anna Jansson flirtar med läsaren när hon skriver om den där gotländska kriminalromanförfattarinnan... Det är som när Tomas Bodström skriver om den där fotbollsspelande f.d. justitieministern. Väldigt mycket händer oerhört snabbt utan att det blir någon egentlig fördjupning. Jag får en känsla av att uppföljarna (?) kommer att låta alla karaktärer få sitt eget utrymme och ett personligt slut. Det är skön avkoppling med lättsam läsning och det fungerar för mig.

söndag 19 juli 2015

Garp och hans värld - John Irving

Det här är ett författande om författande, som protagonisten T.S. Garp skulle ha uttryckt det. John Irvings debutroman är inte lätt sak att sammanfatta, än mindre att sätta fingret på. Jag har tacksamt läst förordet av Caroline Hainer, eftersom detta ger mig en ingång i romanen och hjälper mig att hitta tonen och rösten i berättandet. Hainer avhandlar lustan, eller i viss fall de som vänder sig mot lustan. Det handlar om att bli galjonsfiguren för feminism, trots att någon själv inte anser sig vara det; det  handlar om trohet, men ännu mer om otrohet; om kärlek, svek och om att komma över livsavgörande tragedier. Ofta är det så roligt att jag skrattar, men tyvärr blir jag inte särskilt berörd.

T.S är Garps förnamn och de står för Technical Seargent efter hans pappa. Eftersom Garps mamma vill ha barn utan att leva tillsammans med någon man och eftersom hon inte är intresserad av sex annat än i avlingssyfte är Garps tillkomst något okonventionell. Samtidigt är varken kopulationen eller livet tillsammans med den excentriska mamman det märkligaste i den här romanen, utan anger bara tonen och inramningen.

Berättelser vävs in i beskrivningen av Garps värld, även om en mer passande titel kanske skulle vara mer lik originalets, Världen enligt Garp, för det här är en iakttagelse och en livsåskådning. Här presenteras Garps första novell i sin helhet och även de första två kapitlen i de två romaner som han sedan skriver. Efter öppningsscenerna får läsaren sedan ett sammandrag av handlingen och upplösningen i stort, samt läsarnas reaktioner och kommentarer.

Garp möter en massa människor som han tycker bra eller mindre bra om. Bland de märkligare hör Ellen Jamesarna: kvinnor som har skurit av sin egen tunga för att identifiera sig med och visa sitt stöd för den våldtagna flickan Ellen James. Garp möter så småningom Eller James i egen hög person, och adopterar henne - så mycket man kan göra det med någon som redan är myndig - och även flickan håller med honom om att hennes efterföljare inte hjälper hennes sak. Garp blir också bästa vän med quarterbacken Roberta, som innan sin könsoperation hette Robert. Garp gifter sig med sin ungdomskärlek Helen och är notoriskt otrogen mot henne, men faller avgrundsdjupt när han inser att hon också kan ha intressen vid sidan av honom. Lika mycket handlar det om Jenny, Garps mamma, och hennes bemötande av människor som befinner sig i nöd. Likt en ultramodern Florence Nightingale ser hon människans nöd och behov av omsorg där Garp mer krasst vill se till människans försök att dra fördel av situationen, men sent omsider har även han odlat en humanistisk grundinställning.

Märklig bok det här. Rolig? Jag vet inte. Underhållande? Mer än bitvis. Märklig? Alla gånger.

De gömda rummen - Care Santos

Violeta är konstintendent och lämnar sin familj samt en framgångsrik karriär i Chicago för att vara med i Barcelona när en fresk föreställande hennes farmor Teresa ska flyttas. Konstnären är Amadeo Lax och Violeta är hans enda barnbarn. När målningen flyttas för att möjliggöra att huset byggs om till konstmuseum efter Amadeo, uppenbarar sig ett dolt rum, och det de finner där inne blir startskottet för en djupare historia.

Läsaren får i De gömda rummen följa med till Amadeos far och mor i sekelskiftets Barcelona och sedan växlar de olika kapitlen mellan olika perspektiv: Violeta i nutid och den Violeta som gick bort i unga år; Amadeo och hans bror Juan; Amadeos unga fru Teresa; hennes svärmor Maria med det lyckliga och arrangerade äktenskapet; spiritistsällskapet; trohet, otrohet, kärlek och våldsamma gärningar.

Romanen är händelserik, snyggt sammanfogad och skönt icke-tillrättalagd. Vissa mysterier förblir  mysterier, även om huvudpersonen tror sig ha kommit på svaret på gåtan. Okej, jag köper inte att någon återger repliker och meningsutbyten i brevform som det görs i den här boken, men what the håken. Det är ju bra i alla fall.

En välbevarad hemlighet - Kate Morton

Laurel möter sina syskon vid moderns dödsbädd, men några ängsliga ord från Dorothys läppar gör att Laurel kastas tillbaka femtio år i tiden. Det är lillebrodern Geralds tvåårsdag och Laurel ombeds hämta den speciella tårtkniven som traditionellt används vid särskilda tillfällen. Laurel sitter gömd i en trädkoja efter att ha lekt kurragömma med sina småsyskon och njuter av en stunds ensamhet, vilket i sin tur gör att hennes mamma måste hämta kniven.

När familjens hund börjar morra och en mörkklädd man visar sig på gården förstår inte Laurel sin mammas reaktion. Först blir hon livrädd och sedan som paralyserad, men sedan gör hon något som Laurel förskräckt bevittnar. När polisen kommer blir Laurel hörd som vittne och ljuger för sin mammas skull. Familjen talar aldrig om händelsen igen och dessutom vet inte de andra syskonen exakt vad som har hänt.

I En välbevarad hemlighet får läsaren följa med Dorothy som ung kvinna på 1940-talet, mitt under brinnande krig, till Laurels ungdomstid under 1960-talet (där hon mer eller mindre är förutspådd att upprepa sin moders livsval) och slutligen i nutid i 2011:s London.
 
Kate Morton väver skickligt ihop den här berättelsen med snygga övergångar och en lagom dos dramatiska effekter. Boken är klart läsvärd, särskilt när den avnjutes i ett 40-gradigt Desenzano del Garda i en solstol belägen under ett persikoträd. Enda invändningen är omslagen på Mortons böcker. De ser märkligt genreplacerade i någon sorts halvbillig kärleks-mysterie-läsning-för-kvinnor-som-inte-tar-sig-vidare-från-harlequinböckerna när sanningen är att det här är riktigt bra och välskrivet, för att inte tala om att det är en berättelse som bjuder på många överraskningar.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten - Mark Haddon

Christopher tycker inte om gul mat, men egentligen tycker han inte om färgen gult överhuvudtaget. Fem röda bilar som står parkerade i rad innebär att det kommer att bli en jättebra dag medan en eller flera gula bilar kan innebära att det blir en dag i fosterställning och kvidande läten. Christopher är femton år och autistisk, vilket genomsyrar hela berättelsen. Lika ordnat eller lika kaosartat som det är i hans huvud, lika ordnat eller kaosartad blir hans historia.

Boken läsaren håller i handen är resultatet av en av Christophers skoluppgifter och den tar sitt avstamp i en död  hund. Grannarnas jycke ligger mördad (mordvapnet: en högaffel) utanför deras dörr och pojken bestämmer sig för att ta reda på vem den skyldige är. Hans pappa förbjuder honom, men eftersom Christopher är väldigt situationsbetingad hittar han kryphål i förbudet och påbörjar sina efterforskningar. Dessa leder honom in på olika spår som plötsligt avslöjar sådant som pekar mot hans egna föräldrar och eftersom hans mamma har varit död en längre tid gör detta honom mycket förbryllad.

Jag gillar verkligen stilen i den här boken och de autistiska resonemangen blir både humoristiska (speciellt när han själv slår fast att han inte har någon humor) och hjärtknipande (t.ex. när hans pappa så gärna vill ha kroppslig kontakt för att visa sin kärlek, men Christopher vägrar eftersom han tycker att det är obehagligt). De långa naturvetenskapliga och matematiska resonemangen kan man snabbt bläddra förbi och då blir det här oväntat lättsamt och läsvärt.

onsdag 8 juli 2015

Nyårskyssen - Nora Roberts

Den sista delen i Roberts trilogi har, namnet till trots, ingenting med nyår att göra. I Nyårskyssen knyts alla lösa trådar ihop, hjälten får sin hjältinna trots att förvecklingar uppstår på vägen och till och med spöket får sin sinnesro till slut. Gott så. Lite avmätt, men med fint driv och oväntat bra språk.

Precis som utlovades i den föregående delen så sparades det mest intressanta paret till sist, med den välorganiserade Hope som möter den närmast primitive Ryder. Det är absolut ingenting nytt, utan snarare tvärt om: det här har jag läst och sett i så många olika variationer att det går hur bra som helst att steka två kilo köttfärs medan man tar sig igenom mellandelen. Men samtidigt det överraskande: att läsa om kvinnor som inte skuldbelägger sig själva eller andra för att de njuter av sex. Det var på tiden, för det är ingen självklarhet. Om det är någonting som petar upp den här bokserien till tre stjärnor av fem så är det väl just en känsla av att det kan få vara sensmoralen. Lättläst och lättglömt, men inte utan värde.

En mördarkatts dagbok - Anne Fine

Jag och sjuåringen höll på att skratta ihjäl oss åt den här boken, En mördarkatts dagbok. Författaren måste vara en sann kattmänniska, eftersom vederbörande har beskrivit en katts kynne så på pricken att man nästan måste gå i roll och låtsas vara en katt, bara för att kunna läsa berättelsen med rätt attityd.

Glöm det där med att katten äter när hon är hungrig. Glöm det där med att katten kommer om du lockar. Glöm det där med att hon nog kommer att rätta sig efter den som bestämmer... för det är Tuffy som bestämmer. Kattvakten, präst till vardags, tror inte bara på Gud utan också på att människan är satt att råda över djuren. Han försöker ge Tuffy mat som inte passar och då äter inte Tuffy. Det som börjar lite trevande utvecklas snart till en maktstrid som, vilket alla djurkännare vet, människan inte kommer att vinna.

Boken är full av tokiga upptåg och bilderna är fantastiska. Bok och bild från förlaget.

Pojkvännen - Nora Roberts

I den andra delen av Värdshustrilogin är det dags för hotellet att slå upp sina portar. Allt arbete som har lagts ner för att färdigställa huset, från fallfärdigt till toppskick, är till ända och hela bygden är nyfiken på hur det kommer att se ut.

I centrum står Avery och Owen, goda vänner som faktiskt förlovade sig redan som femåringar. Det som började som ett skämt med en plastring från en tuggummiautomat slutar här med vuxenversionen av samhörigheten.

Samtidigt presenteras premissen mer och mer för de två återstående singlarna, Ryder och Hope. De känns mest intressanta och det är väl därför läsaren får vänta med att ta del av den upplösningen.

Jag läser i Litteraturmagazinet att Nora Roberts själv bor i Maryland och att hon själv har restaurerat ett fallfärdigt hus som nu drivs som värdshus. Hon måste ju låna från både sitt eget och andras liv om hon ska kunna skriva i den här takten och hålla liv i någon sorts berättelse. Som sagt, jag tycker att det fungerar.

tisdag 7 juli 2015

Värdshuset - Nora Roberts

Boken följde med hem från bokrean i februari och innehåller faktiskt alla tre delar av Värdshustrilogin. Den första delen, Värdshuset, anger allt läsaren behöver veta för att följa med i Nora Roberts klassiska berättarstil. I centrum står tre bröder, alla handlingskraftiga och med olika områden för sin expertis. I den första delen är det Beckett, snickare och handyman, som arbetar för mycket och sover för lite i sin strävan att öppna ett bed and breakfast tillsammans med brorsorna Owen och Ryder.

Här arbetar alltså Beckett med att färdigställa allt inför öppnandet av hotellet. Samtidigt stöter han ihop med Clare, änka och mor till tre grabbar som gör att hon har fullt upp. Han dras, mycket frivilligt, in i hennes liv och faller inte bara för henne, utan för hela hennes livssituation. På samma gång som deras vänskap övergår till någonting mer presenteras Avery och Hope, Clares vänner som också är viktiga i hennes liv. I och med att det finns två bröder till i familjen Montgomery, förstår läsaren snabbt att det är meningen att de två bröderna är ämnade för var sin av Clares vänner. Jag har ingenting emot det. Jag förstår också snabbt vem som kommer att få vem och tjusningen ligger mer i att se på vilket sätt de kommer att få varandra. Det är som en formel. Abra kadabra. Skönt att veta att det kommer att sluta lyckligt och skönt att få skratta, lite överraskat emellanåt, när det händer.

Det är amerikanskt, romantiskt, lite fräckt men samtidigt överraskande välskrivet. Nora Roberts prånglar ur sig böcker i snabbare takt än Spinning Jenny, men berättelserna fungerar. Som vanligt finns det en liten touch av övernaturlighet, här i form av en kvinna och doften av kaprifol, och den detaljen verkar löpa som en röd tråd genom berättandet. Kvinnan, som kallas Elizabeth eftersom hon uppehåller sig i ett av hotellrummen som är uppkallade efter hjältinnan i Austens Stolthet och fördom, har en förmåga att leda karaktärerna vidare från de personliga trösklar som sätter käppar i hjulet för deras kärleksliv.

Jag kan inte låta bli att tycka om det här, även om jag vet att det är lite banalt. Det är väl min guilty pleasure, antar jag, men hey. Jag har precis fyllt 37, så jag bryr mig inte. Jag gillar det, jag njuter av läsningen och jag kastar mig gärna över nästa del, även den snart utläst.

Nya kontakter - Sophie Kinsella

Det här är ytterligare en lättsmält romantisk komedi och konceptet känns igen oavsett om författaren heter Kinsella, Keyes eller Fielding.

Poppy Wyatt befinner sig på ett fint hotell tillsammans med sina vänner, på sin möhippa faktiskt, när brandlarmet går. När kaoset lägger sig märker hon att hennes förlovningsring, tillika den blivande makens släktring, är försvunnen. I samma veva stjäls hennes mobiltelefon och hon saknar alla sina kontakter samtidigt som hon inte kan lägga till nya. När hon hittar en mobiltelefon i en sopkorg bestämmer hon sig för att bara låna den en vecka eller så, eftersom den ändå bara låg där, och sedan hoppas hon att allt ska ha hunnit ordna upp sig. När telefonen ringer och en man presenterar sig som Sam Roxton förändras allt, för han vill ha tillbaka sin telefon och Poppy kan inte lämna den ifrån sig. De kommer överens om att Poppy ska få låna den en vecka med motkravet att hon vidarebefordrar alla meddelanden och mejl som kommer in.

Naturligtvis kan Poppy inte låta bli att lägga sig i när hon får se alla meddelanden. Hon tycker att Sam är för kort i tonen, att han inte bryr sig om ifall någon han fått barn eller om någon har goda idéer att komma med, så hon svarar på några meddelanden. Det hon inte är beredd på är den kedjeeffekt hennes inblandning får och snart är hon insnärjd i en härva av händelser. Samtidigt har hon sin fästman Magnus som hon inte riktigt blir klok på och man behöver inte ha sett många romantiska komedier i sitt liv för att förstå att det inte kommer att bli något bröllop. I sådana här berättelser handlar det mer om att se på vilket sätt författaren ska skaffa undan problemet med en fästman.

Kinsella har t.ex. skrivit En shopaholics bekännelser, som också har filmats. Nya kontakter är lite som den filmen; det blir lite för mycket. Boken är rolig och söt och jag skrattar och ler, men det är ganska många sidvändningar mellan de partierna. Den är helt enkelt ganska pratig och omständlig, precis som ovan nämnda film är. Man vill gärna "snabbspola" bara för att komma vidare till det som är bra.

måndag 6 juli 2015

PAX - Bjäran (Larsson, Korsell, Jonsson)

Sonen har nedräkning. När vi hade läst ut Bjäran sa han: Nu är det bara sex böcker kvar. Som om han gruvar sig, och jag känner igen känslan. Den där speciella när man har hittat något man fastnat för och som gör att man kan glömma tid och rum. Samtidigt också tomheten efter att ha avslutat en serie: vad ska jag läsa nu då?

Bjäran är en figur som i gammal folktro också kallades mjölkhare och den kunde användas av en häxa för att stjäla mjölk. Alrik och Viggo råkar saftigt i trubbel när det börjar försvinna värdefulla föremål i Mariefred. Träslöjds-Thomas är snabb med att peka finger mot pojkarna och vid ett möte i skolmatsalen med oroliga mariefredsbor liknar sammanslutningen vid en punkt nästan en häxprocess. Samtidigt säger Magnar och Estrid att det finns en svarthäxa i Mariefred och att hon antagligen använder sig av en bjära för att bli starkare.

Detta är hur spännande som helst, precis som i de andra böckerna, men som jag grät i den här boken, för det är så fint! Pojkarna har funnit sig till rätta hos sina fosterföräldrar och Alrik är livrädd för att allt trassel de ställer till med ska göra att de blir ivägskickade igen. Framförallt han som är äldre känner ansvar för sin lillebror men insikten om hur illa hans mamma verkligen fungerar blir klart för honom. Han kan för första gången kalla henne alkoholist. Han kan också tycka om sin lillebror på ett sådant hjärtknipande sätt, nu när det finns vuxna som tar ansvar för själva uppfostran. När Anders och Layla tar strid för deras skull och Alrik äntligen kan släppa så mycket av sitt magont, då känner jag nästan att jag skiter i hur det ska gå med svarthäxan, för med kärlek och ansvarsfulla vuxna kan vem som helst klara vad som helst.

De här böckerna är grymma: både för att de innehåller ond, bråd död, men också för att de är så skickligt berättade.

onsdag 1 juli 2015

Som eld - Sara Lövestam

Det här är så fint! Det är som en romantisk komedi med skämt om måsar och grävlingar som är så dåliga att de blir bra. Det är fingrar som möts när man sitter bredvid varandra i stranden. Det är känslan av hur det känns och hur man vet att det aldrig har känts så förut och det är så fint!

Som eld gör mig lättad eftersom det får handla om två tjejer utan att någon av dem har ätstörningar, har blivit utnyttjad eller uppvisar något självskadebeteende. Lollo beskrivs som kurvig, men är nöjd över att hon kan få till en snygg klyfta mellan brösten när hon solar eftersom hon har så stora bröst. Anna är gänglig och knotig, gör upp eld och lägger ut när. Kvinnor kan, liksom. Det "enda" jobbiga är att komma tillrätta med vem man är och vad man vågar stå för.

Boken är snyggt uppbyggd så att skillnaderna mellan Annas och Lollos hemförhållanden ser gigantiska ut till en början, men snart skiner likheterna igenom. Sara Lövestam har gjort så mycket av vad som utifrån kan verka vara en liten bok, men det är ett Romeo och Julia-tema på många plan: Lollo har rika, pinsamma föräldrar och ska börja på Östra Real till hösten, men först måste hon följa med ut till skärgården för en semester hon helst av allt vill vara utan. Föräldrarna vill detoxa barnen på internet, men viskbråkar själva och dricker rosé.

Annas pappa tar sig en sup, precis som han alltid gör, ute på ön i skärgården där de ska tillbringa sin sommar, som de alltid gör. Allt verkar vara som vanligt till dess Anna träffar Lollo och bjuder med henne ut i båten. Eller, båt och båt, förresten. Den kan inte mäta sig med Lollos familjs vrålåk, men det händer någonting där mellan det att Anna drar ut choken och sedan snurrar igång den gamla båtmotorn. Allt är gammalt som Anna och hennes pappa äger, och ibland räcker inte pengarna riktigt till. Anna bor i Rågsved, bara en sådan sak.

De kommer från olika världar, har olika ekonomiska förutsättningar, ser olika ut och har olika uppfattningar om det mesta, men de passar så förtvivlat bra ihop. Sedan finns det mycket som de har gemensamt också: Annas pappa dricker för mycket och Lollos föräldrar dricker veckans tredje rosé. Båda papporna drar samma historier och samma roliga anekdoter om och om igen, medan tjejerna skäms. Föräldrarna fattar som vanligt ingenting ochSom i vilken tragedi som helst finns det hinder på vägen för kärleken, men som i vilken komedi som helst ordnar det upp sig så man får ett sådant där sug i magen av lycka i slutet.

Bok och bild från förlaget.

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...