Igenkänningsfaktorn är hög. Många funderingar ligger oerhört nära sanningen. Så nära att jag inte ens ska nämna vilka de är. Intressant idé till en bok och visst fungerar den.
tisdag 30 mars 2010
Mogen för skrubben - Solja Krapu
Det var dags för någonting lättsmält. Den här boken vandrar runt på jobbet och nu var det min tur att läsa Mogen för skrubben av Solja Krapu. Eva-Lena åker tillbaka till jobbet fredag eftermiddag för att kopiera någonting hon glömt - när dörren går i baklås. Hon har ingen möjlighet att ta sig ut och tvingas således umgås med sig själv i det nio kvadratmeter stora kopieringsutrymmet.
söndag 28 mars 2010
Håpas du trifs bra i fengelset - Susanna Alakoski
”Sami och Anni, vi blev Sam och Ann. Assimileringstanken. Vi sitter sam-man. Nej, det gör vi inte. Inte nu längre.”
Susanna Alakoski berättar i romanen Håpas du trifs bra i fengelset om Anni, som trots sin uppväxt har klarat sig. Hon har klarat sig och skaffat familj, utbildning och arbete, medan brodern Sami inte gjorde det.
343 sidor vittnar om duktiga Anni, hon som fått världen att fortsätta snurra för så många andra och själv håller på att gå under på kuppen. Under hela läsningen får man följa hur hon påverkas och lever sitt liv genom broderns missbruk. Hon vill så gjärna klippa bandet med honom, men förmår inte göra det oavsett hur arg och besviken hon är på honom.
Jag vet inte vad jag ska säga om formen på boken. Mer svårläst prosa får jag leta efter. Alakoski skriver bitvis löpmeter med uppräkningar och ord för att beskriva missbruk, socialhjälpsbestämmelser, misslyckade julfiranden, fängelsevård, HIV-testning, anhörigdagar, medberoendeträffar, skolmarknader, företagsfester, tågresor, föräldradöd... Ibland sätter hon inte punkt på flera sidor och andra gånger lyser styckeindelningen med sin frånvaro. Hennes stil vid dessa tillfällen speglar Annis maniska oro för brodern på ett fantastiskt sätt för att sedan helt bryta till en helt annan stil; broderns nykterhetsdagbok eller faderns obduktionsprotokoll. Ändå är det nära att jag avbryter läsningen av romanen vid ett flertal tillfällen, eftersom jag inte orkar med. Det blir för mycket och för tungt. Ibland obegripligt.
Det är ingen upplyftande läsning med andra ord. Ändå slutar den i dur och jag som läsare hoppas, hoppas, hoppas att Annis hopp inte ska vara för gäves den här gången.
Susanna Alakoski berättar i romanen Håpas du trifs bra i fengelset om Anni, som trots sin uppväxt har klarat sig. Hon har klarat sig och skaffat familj, utbildning och arbete, medan brodern Sami inte gjorde det.
343 sidor vittnar om duktiga Anni, hon som fått världen att fortsätta snurra för så många andra och själv håller på att gå under på kuppen. Under hela läsningen får man följa hur hon påverkas och lever sitt liv genom broderns missbruk. Hon vill så gjärna klippa bandet med honom, men förmår inte göra det oavsett hur arg och besviken hon är på honom.
Jag vet inte vad jag ska säga om formen på boken. Mer svårläst prosa får jag leta efter. Alakoski skriver bitvis löpmeter med uppräkningar och ord för att beskriva missbruk, socialhjälpsbestämmelser, misslyckade julfiranden, fängelsevård, HIV-testning, anhörigdagar, medberoendeträffar, skolmarknader, företagsfester, tågresor, föräldradöd... Ibland sätter hon inte punkt på flera sidor och andra gånger lyser styckeindelningen med sin frånvaro. Hennes stil vid dessa tillfällen speglar Annis maniska oro för brodern på ett fantastiskt sätt för att sedan helt bryta till en helt annan stil; broderns nykterhetsdagbok eller faderns obduktionsprotokoll. Ändå är det nära att jag avbryter läsningen av romanen vid ett flertal tillfällen, eftersom jag inte orkar med. Det blir för mycket och för tungt. Ibland obegripligt.
Det är ingen upplyftande läsning med andra ord. Ändå slutar den i dur och jag som läsare hoppas, hoppas, hoppas att Annis hopp inte ska vara för gäves den här gången.
tisdag 23 mars 2010
Anna Karénina - Lev Tolstoj
Jag har haft den i bokhyllan i åtta år. Jag tog hand om den när vi grävde ut en massa skräp som skulle slängas efter makens farföräldrar. Anna Karénina av Lev - Leo - Tolstoj i två läderinbundna band.
Jag visste inte mycket om romanen innan jag började läsa och kanske har jag låtit mig luras av titeln. Det här är inte en bok om en kvinna, utan om en massa människor som på ett eller annat sätt är knutna till varandra. Kanske är det Anna som, när hon anländer till Moskva, blir en katalysator för andra människor att handla och tänka över sina liv utifrån de beslut hon tar.
Anna Karénina är gift med en man som behandlar henne likgiltigt och detta har hon funnit sig i. När hon reser till Moskva för att hälsa på sin bror Oblonski möter hon Wronski, som hon blir passionerat förälskad i. Wronski har tidigare uppvaktat Kitty men faller för Anna, vilket gör Kitty sjuk av hjärtesorg. Kitty i sin tur har tackat nej till friaren Levin som återvänder till sitt gods ute på landet för att slicka sina sår, tillintetgjord och förnärmad. Anna lämnar make och son för att leva tillsammans med Wronski, men finner likväl att hon inte är nöjd med sin situation när hon som fallen kvinna nekas umgänge med sonen och dessutom stängs ute från alla sociala sammankomster.
Romanen är detaljrik och ömsom långsam, ömsom händelserik. Jag tycker inte alls om Annas person och jag tänker, hädiskt nog, att Lev Tolstoj inte beskriver kvinnan särskilt väl alls. Männen däremot är mångfacetterade och livfulla. Där är hjärta och smärta i insiktsfull förening, medan kvinnorna är schablonmässigt svartsjuka, bittra och enfaldiga.
Anna blir för mig en ganska osympatisk människa på grund av sitt vankelmod och sina svartsjuka utspel. Kanske är jag orättvis och borde ta hänsyn till den tid berättelsen utspelar sig för hur stor var möjligheten för en kvinna att slå sig fri? Kanske mindre än minimal, men hon gör dock just detta och blir sedan besviken när vardagen tar över och livet ändå inte blir som hon tänkt sig. En stor behållning med boken är hur Tolstoj visar att männen kan göra exakt det Anna gör just för att de är män, medan hon straffas hårt i och med att hon är kvinna. Då är jag mer förtjust i Levin som är den mänskligaste av alla karaktärerna. Jag hörde någonstans att han är Lev Tolstojs alter-ego och kanske är det också därför han får mest liv?
Inte en klassiker för intet och jag avslutar läsningen med en sorts, ja inte hatkärlek. Blasékärlek mer, om det begreppet nu existerar.
måndag 15 mars 2010
Fallet Vincent Franke - Christoffer Carlsson
Fallet Vincent Franke är en roman skriven av Christoffer Carlsson. Han är född 1986 och studerar till kriminolog. Enbart denna information gör mig nyfiken på vad han kan ha att berätta.
Det här är hans debutroman och jag tycker att han lyckas ganska bra. Fallet Vincent Franke är berättelsen om en ung man som under lång tid levt med ett drogberoende och här kastas läsaren in i händelsernas centrum. Han genomlever sina dagar under konstant påverkan och läsaren får följa med i den hallucinerande och misstänksamma människans tankar. Vincent är en intressant karaktär på det sättet att han på alla sätt är slav under sitt beroende, men samtidigt som hela hans liv kretsar kring att få tag på och sälja droger klarar han sig ändå hjälpligt. Att han befinner sig i en spiral som bara kan gå nedåt är det dock ingen tvekan om.
Det börjar också gå utför den dag det knackar på hans lägenhetsdörr och han får i uppdrag att husera en kvinna som måste hållas instängd. Kvinnan påminner honom om en flicka, inte allför långt tillbaka i tiden, som han höll kär och påminner honom således om en tid när det inte var för sent för honom att styra upp sitt liv.
På detta sätt får man, genom att röra sig mellan nutid och dåtid, följa händelser i Vincents liv som ömsom förklarar de val han haft och ömsom de han står inför i nutid. Det är också intressant att han väljer rätt etiskt sett, men helt fel eftersom valen går emot starkare krafters vilja.
Så långt är allt bra, men det är för tunt, för fåordigt i all sin välformulerade prakt. För välskrivet är det. Och engagerande. Bara inte tillräckligt. Jag vill veta mer om det komplicerade förhållandet till fadern och jag vill ge Vincent och den utsatta kvinnan Maria utrymme att fördjupa sin relation innan upploppet gastkramande exploderar.
Som debut är det här bra och jag tror att Christoffer Carlsson i egenskap av blivande kriminolog vet mycket om det han berättar om. Samtidigt tror jag att han kan göra nästa roman mer köttig och med större djup - och det ser jag i så fall fram emot.
Det här är hans debutroman och jag tycker att han lyckas ganska bra. Fallet Vincent Franke är berättelsen om en ung man som under lång tid levt med ett drogberoende och här kastas läsaren in i händelsernas centrum. Han genomlever sina dagar under konstant påverkan och läsaren får följa med i den hallucinerande och misstänksamma människans tankar. Vincent är en intressant karaktär på det sättet att han på alla sätt är slav under sitt beroende, men samtidigt som hela hans liv kretsar kring att få tag på och sälja droger klarar han sig ändå hjälpligt. Att han befinner sig i en spiral som bara kan gå nedåt är det dock ingen tvekan om.
Det börjar också gå utför den dag det knackar på hans lägenhetsdörr och han får i uppdrag att husera en kvinna som måste hållas instängd. Kvinnan påminner honom om en flicka, inte allför långt tillbaka i tiden, som han höll kär och påminner honom således om en tid när det inte var för sent för honom att styra upp sitt liv.
På detta sätt får man, genom att röra sig mellan nutid och dåtid, följa händelser i Vincents liv som ömsom förklarar de val han haft och ömsom de han står inför i nutid. Det är också intressant att han väljer rätt etiskt sett, men helt fel eftersom valen går emot starkare krafters vilja.
Så långt är allt bra, men det är för tunt, för fåordigt i all sin välformulerade prakt. För välskrivet är det. Och engagerande. Bara inte tillräckligt. Jag vill veta mer om det komplicerade förhållandet till fadern och jag vill ge Vincent och den utsatta kvinnan Maria utrymme att fördjupa sin relation innan upploppet gastkramande exploderar.
Som debut är det här bra och jag tror att Christoffer Carlsson i egenskap av blivande kriminolog vet mycket om det han berättar om. Samtidigt tror jag att han kan göra nästa roman mer köttig och med större djup - och det ser jag i så fall fram emot.
lördag 13 mars 2010
Sju stenar till den otrogna hustrun - Vénus Khoury-Ghata
Noor är gravid efter en våldtäkt och ska stenas till döds för sina synder. Först måste regnet komma och lösa upp den hårda jorden, eftersom det inte går att gräva ett hål för steningen eller en grav när hon är död. På torget i byn har man dock förberett det som måste ske: där ligger stenar upptravade och väntar på att straffet ska kunna genomföras. De sju första stenarna kallas för de räddande stenarna. Romanens titel, Sju stenar till den otrogna hustrun skriven av Vénus Khoury-Ghata, påminner ständigt läsaren om dessa stenar som väntar.
I ett litet hus i utkanten av öknen sitter Noor i sällskap med Amina, en utstött kvinna med syner om vad som väntar i framtiden. Med dessa väntande kvinnor sitter också Du, den tredje kvinnan, som följer alla skeenden med andra ögon. En kvinna från Paris som själv varit otrogen, men som blivit lämnad av sin älskare när denne gick tillbaka till sin fru. Nu har hon anlänt till staden Khouf som biståndsarbetare med ambitionen att hjälpa och utbilda de mindre bemedlade.
"Du" möter en värld som tillhör männen. Det patriarkala samhället som beskrivs, dessutom i en islamistisk kultur, visar på hur kvinnan ständigt lever utlämnad åt mannens beslut. Den västerländska kvinnan vänder sig avig i sina försök att få domen mot Noor upphävd, men beslutet är oåterkalleligt. Den största frustrationen för "främlingskan" som duet också kallas är att kvinnorna finner sig i allt som beslutas åt dem och att man inte ser någon vits med förändring.
Ändå lämnar berättelsen inte läsaren med en känsla av hopplöshet. Boken upprör, men visar på att kärlek, bland annat mellan medsystrar, kan göra under för en människa. Det är en sanning som kvinnorna delar, låt vara att det blir i hemlighet och på ett sätt som aldrig kommer männen i den här byn till känna.
I ett litet hus i utkanten av öknen sitter Noor i sällskap med Amina, en utstött kvinna med syner om vad som väntar i framtiden. Med dessa väntande kvinnor sitter också Du, den tredje kvinnan, som följer alla skeenden med andra ögon. En kvinna från Paris som själv varit otrogen, men som blivit lämnad av sin älskare när denne gick tillbaka till sin fru. Nu har hon anlänt till staden Khouf som biståndsarbetare med ambitionen att hjälpa och utbilda de mindre bemedlade.
"Du" möter en värld som tillhör männen. Det patriarkala samhället som beskrivs, dessutom i en islamistisk kultur, visar på hur kvinnan ständigt lever utlämnad åt mannens beslut. Den västerländska kvinnan vänder sig avig i sina försök att få domen mot Noor upphävd, men beslutet är oåterkalleligt. Den största frustrationen för "främlingskan" som duet också kallas är att kvinnorna finner sig i allt som beslutas åt dem och att man inte ser någon vits med förändring.
Ändå lämnar berättelsen inte läsaren med en känsla av hopplöshet. Boken upprör, men visar på att kärlek, bland annat mellan medsystrar, kan göra under för en människa. Det är en sanning som kvinnorna delar, låt vara att det blir i hemlighet och på ett sätt som aldrig kommer männen i den här byn till känna.
lördag 6 mars 2010
Pansarhjärta - Jo Nesbø
Jag undrar hur det ser ut inne i huvudet på Jo Nesbø. Jag har sett honom intervjuas av Malou von Sivers på tv och läst någon dito i DN och han är lite snygg, lite cool och mycket vältalig. Samtidigt skriver han om så fruktansvärda handlingar att man måste fundera över hur man kan dikta upp sådana detaljer utan att vara lite galet lagd. Jag har varit så mörkrädd under de dagar jag läst senaste romanen Pansarhjärta och har ryst både av skräck och förtjusning. Det är välskrivet, plågsamt detaljerat och alldeles, alldeles förskräckligt spännande. Mordmetoderna är utstuderat grymma och i romanen får läsaren följa dels mördaren och dels mordutredarna.
I centrum står som vanligt Harry Hole som är trött, men inte för trött, utslagen, men inte uträknad. I centrum står också hans beroende, men samtidigt är han inte helt slav under sina laster. Jag ser lite grann Nesbø framför mig när jag föreställer mig Harry till utseendet, vilket förklarar för mig som läsare varför människor dras till honom. Samtidigt gör han mig så besviken (Harry alltså, absolut inte Nesbø) eftersom jag får en känsla av att han inte behöver vara så ensam, inte behöver ge efter för alkoholberoendet och han behöver inte gå i klinch med varje auktoritet han möter. Eller måste han det? Han är ensam för att inte utsätta de människor han älskar för fara, han dricker för att inte bli galen och han utmanar auktoriteter för att han i grunden är idealist: han vill fånga skurken till varje pris och vet att hans sätt fungerar - må vara att lösningen inte alltid ligger inom lagens råmärken.
Harry har försökt låsa dörren och slänga nyckeln i en sorts underjordstillvaro i Hongkong när han blir uppsökt av Kaja Solness vid Oslopolisen. En mördare som använder utstuderat grymma metoder för att ta livet av sina offer härjar i Norge och Harry behövs i utredningsarbetet. Handlingen och beskrivningarna är intresseväckande norska med språk- och dialektkommentarer på ungefär samma sätt som en italiensk författare kan markera lynne och karaktär enbart genom härledning till varifrån en person kommer.
Persongalleriet i den här kriminalromanen fascinerar mig och Jo Nesbø har överträffat sig själv i sitt skrivande och jag skulle vilja påstå att det här är hans bästa Hole-thriller hittills. Boken har planerat utgivningsdatum 19 maj och är en 640-sidors tegelsten du gärna vill mura in i din bokhylla.
Ps. Ännu en anledning att köpa böcker av Nesbø är att han skänkte alla intäkter från sin senaste bok för att bekämpa analfabetism bland barn världen över. Han säger att han inte behöver mer pengar. (Nu blir jag ännu mer intresserad av hur det ser ut i hans huvud.) Hade de orden yttrats i en amerikansk tv-show hade publiken sagt: aaaaw! Jag ger honom en golfapplåd och köper hans bok istället.
I centrum står som vanligt Harry Hole som är trött, men inte för trött, utslagen, men inte uträknad. I centrum står också hans beroende, men samtidigt är han inte helt slav under sina laster. Jag ser lite grann Nesbø framför mig när jag föreställer mig Harry till utseendet, vilket förklarar för mig som läsare varför människor dras till honom. Samtidigt gör han mig så besviken (Harry alltså, absolut inte Nesbø) eftersom jag får en känsla av att han inte behöver vara så ensam, inte behöver ge efter för alkoholberoendet och han behöver inte gå i klinch med varje auktoritet han möter. Eller måste han det? Han är ensam för att inte utsätta de människor han älskar för fara, han dricker för att inte bli galen och han utmanar auktoriteter för att han i grunden är idealist: han vill fånga skurken till varje pris och vet att hans sätt fungerar - må vara att lösningen inte alltid ligger inom lagens råmärken.
Harry har försökt låsa dörren och slänga nyckeln i en sorts underjordstillvaro i Hongkong när han blir uppsökt av Kaja Solness vid Oslopolisen. En mördare som använder utstuderat grymma metoder för att ta livet av sina offer härjar i Norge och Harry behövs i utredningsarbetet. Handlingen och beskrivningarna är intresseväckande norska med språk- och dialektkommentarer på ungefär samma sätt som en italiensk författare kan markera lynne och karaktär enbart genom härledning till varifrån en person kommer.
Persongalleriet i den här kriminalromanen fascinerar mig och Jo Nesbø har överträffat sig själv i sitt skrivande och jag skulle vilja påstå att det här är hans bästa Hole-thriller hittills. Boken har planerat utgivningsdatum 19 maj och är en 640-sidors tegelsten du gärna vill mura in i din bokhylla.
Ps. Ännu en anledning att köpa böcker av Nesbø är att han skänkte alla intäkter från sin senaste bok för att bekämpa analfabetism bland barn världen över. Han säger att han inte behöver mer pengar. (Nu blir jag ännu mer intresserad av hur det ser ut i hans huvud.) Hade de orden yttrats i en amerikansk tv-show hade publiken sagt: aaaaw! Jag ger honom en golfapplåd och köper hans bok istället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...