Piratförlaget har fått barn, ett litet förlag som heter Lilla Piratförlaget och det här är en av böckerna som nyligen har kommit ut, Bockarna Bruse på badhuset.
Min fyraåring skriker av skratt när vi läser den och vi läser den varje kväll. Sjuåringen kan inte låta bli att komma tassande för att få vara lite liten och lyssna han också. Han skrattar lika gott när minsta bocken tittar på de större och säger "Please" när han hellre vill gå till badhuset än till vallen och äta gräs. Väl där möter de en hare som menar att de bara måste åka vattenrutschkanan, eftersom den är superduper.
Trollet då? Jo då. Trollet kommer också och placerar sig lägligt under trappen upp till rutschkanan och alla andra djur flyr av rädsla, men bockarna - som minsann har betalat dyra pengar, duschat och tagit på badbyxor - bestämmer sig för att göra som de alltid gör. De skickar upp den minsta bocken, som truligt går med på att genomföra planen, och som säger som han alltid gör.
Bilderna är fantastiska och du får vända på boken två gånger för att kunna följa händelseutvecklingen. Pija Lindenbaum har översatt boken från norska och eftersom vi redan älskar Pia här blev den här boken en dunderhit.
Läs mer om boken här. Bok och bild från förlaget.
torsdag 24 maj 2012
tisdag 22 maj 2012
Själamakerskan, av Michela Murgia
Maria blir som yngsta barnet i en fattig familj bortadopterad till den äldre sömmerskan Tzia Bonaria. Maria lever många sorglösa år som själabarn tillsammans med henne och konstaterar, mer som bara i förbifarten, att den äldre damen har många högt aktade besökare i sitt hus. Maria är lite äldre när hon märker att Tzia Bonaria ibland lämnar huset mitt i natten, men det är en underförstådd regel att inte fråga om den äldre kvinnans förehavanden. När en äldre mans död sammanfaller med att släktingar tidigare har hälsat på i Bonarias hus, samt att Bonaria själv lämnat hemmet just den natten, förstår Maria att hennes nya mor är en helt annan än hon tidigare trott.
Tzia Bonaria är en accabadora, vilket är ett sardiskt ord för "den som avslutar" och när Maria förstår vilka uppgifter Bonaria utför förändras hela hennes världsbild. Frågan om liv och död och vem som råder där över blir central och Marias - och läsarens - inställning testas i flera händelser.
Själamakerskan är en mycket avskalad berättelse. Den hade kunnat vara fullmatad med beskrivningar av 1950-talets Italien. Den hade kunnat beskriva dofterna av prunkande trädgårdar, smaken av italienska viner och maträtter eller klappret av sandaler mot kullerstensgator, men så är det inte. Det är mer som en isländsk saga, med krassa konstateranden om att det blev morgon och det blev afton och att den dagen sedan blev till ända. Tzia Bonaria är en själamakerska och den uppgiften har verkligen format hennes person. Nu är det upp till Maria att försöka hantera den situationen och läsaren får följa med på den resan. Jag tycker om det.
Läs mer om boken här.
Jag är Love, av Mårten Melin
Ni vet hur namnet ibland kan spegla ens personlighet? Det vet Love också. Alltför väl. Han kan knappt visa sig utanför sitt hem, eftersom alla blir blixtförälskade i honom; tjejer, killar, ja till och med lärare faller för honom. Love är som en kärleksbomb som slår ner, förgörande och obevekligt.
När situationen blir ohållbar bestämmer Loves föräldrar att han ska få börja på en ny skola. Love förstår direkt att det här inte är vilken skola som helst: i elevmun kallas den för Monsterskolan och sin första dag får han ett silverkors att bära runt halsen så att inte skolans vampyr ska ge sig på honom. På Monsterskolan får Love inte bara lära känna sina krafter, utan han kommer också på vem hans pappa verkligen är.
Den här ungdomsromanen är en introduktion av en mycket speciell pojke som får mycket speciella klasskamrater och jag kan bara tänka mig vilket smörgåsbord av händelser som ligger framför honom i de kommande (?) böckerna om Love. Roligt är det också, bland annat när Love får följa med klasskompisen Hella ner till helvetet.
"-Varför vill Djävulen att hans dotter ska gå på Skogsbingelskolan? frågade jag.
- Det är inte han som vill, sa hon. Det är mamma. Pappa tjafsar inte med henne i onödan.
- Är hon också härifrån?
- Nej, sa Hella med blicken på den som kom emot oss. Hon är från Östersund." (s.91-92)
Att använda kärleken som kraft när man skriver om en person, som likt en superhjälte ska lära sig att kontrollera sin förmåga, det är hur roligt som helst. Kärleken är temat, men ställer till med besvär och elände för huvudpersonen som är i yngre tonåren. Han befinner sig alltså i ett skede i livet när just kärleken kan kännas som svårast att förstå sig på och det är som bäddat för intriger. Roligt, sa Bill. Roligt var ordet, sa Bull.
Bok och bild från förlaget.
När situationen blir ohållbar bestämmer Loves föräldrar att han ska få börja på en ny skola. Love förstår direkt att det här inte är vilken skola som helst: i elevmun kallas den för Monsterskolan och sin första dag får han ett silverkors att bära runt halsen så att inte skolans vampyr ska ge sig på honom. På Monsterskolan får Love inte bara lära känna sina krafter, utan han kommer också på vem hans pappa verkligen är.
Den här ungdomsromanen är en introduktion av en mycket speciell pojke som får mycket speciella klasskamrater och jag kan bara tänka mig vilket smörgåsbord av händelser som ligger framför honom i de kommande (?) böckerna om Love. Roligt är det också, bland annat när Love får följa med klasskompisen Hella ner till helvetet.
"-Varför vill Djävulen att hans dotter ska gå på Skogsbingelskolan? frågade jag.
- Det är inte han som vill, sa hon. Det är mamma. Pappa tjafsar inte med henne i onödan.
- Är hon också härifrån?
- Nej, sa Hella med blicken på den som kom emot oss. Hon är från Östersund." (s.91-92)
Att använda kärleken som kraft när man skriver om en person, som likt en superhjälte ska lära sig att kontrollera sin förmåga, det är hur roligt som helst. Kärleken är temat, men ställer till med besvär och elände för huvudpersonen som är i yngre tonåren. Han befinner sig alltså i ett skede i livet när just kärleken kan kännas som svårast att förstå sig på och det är som bäddat för intriger. Roligt, sa Bill. Roligt var ordet, sa Bull.
Bok och bild från förlaget.
måndag 7 maj 2012
Eld, av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Cirkeln var en introduktion. I Eld bär det av. Och som det bär av. Berättelsen går rakt på sak och läsaren kastas in i De utvaldas liv. Livet rullar på i Engelsfors och tjejerna presenteras snabbt för att läsaren ska påminnas om vem som var vem. De har fått en kort frist efter demonattacken som första boken avslutades med, men obehaget gör sig hela tiden påmint, inte minst på grund av den hetta som har drabbat Engelsfors. Elektriciteten kommer och går och en rad dödsfall inträffar där det konstateras att personerna har dött av elektriska stötar.
Ja, man messar inte med elektricitet. Man messar å andra sidan inte med fem tonårstjejer, som förutom att få den normalt helvetiska tonårstiden att gå ihop nu också måste försöka samarbeta så att inte världen går under.
Apokalypsen har aldrig varit så efterlängtad som nu! Må den komma snart.
Bok och bild från förlaget. Boken finns att köpa här och det är väl investerade pengar.
Ja, man messar inte med elektricitet. Man messar å andra sidan inte med fem tonårstjejer, som förutom att få den normalt helvetiska tonårstiden att gå ihop nu också måste försöka samarbeta så att inte världen går under.
Apokalypsen har aldrig varit så efterlängtad som nu! Må den komma snart.
Bok och bild från förlaget. Boken finns att köpa här och det är väl investerade pengar.
tisdag 1 maj 2012
I tystnaden begravd, av Tove Alsterdal.
Katrine hittar ett par brev från en mäklare hemma hos sin mor. Mäklaren meddelar att det finns en intressent på en fastighet uppe i Kivikangas, i Haparanda kommun, och undrar om hon är intresserad av att sälja. Modern är senildement och har varit mycket förtegen om sitt liv som barn, så Katrine beger sig upp till Haparanda för att se om det finns några ägodelar att ta reda på innan huset säljs. Väl där träffar hon personer från moderns förflutna och inser att det är mycket av det hon har fått berättat för sig som inte stämmer. Bland annat levde modern kvar i Haparanda till dess hon var i tjugoårsåldern, men har alltid hävdat att hon lämnade byn redan som liten.
Ett mord har begåtts i granngården och i sina efterfrågningar kring moderns liv dras Katrine snart in i släktskap och händelser som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Här berättas sedan om Sverige som det såg ut under depressionen, om de arbetare som lämnade bygden för att delta i uppbyggandet av Sovjetunionen och femårsplanen som Stalin så hårt arbetade för, om skotten i Ådalen 1931, om Norrskensflamman och om synen på kommunisterna.
Samtidigt skildras också glesbygden. Platsen där man vet hur stigarna går, man vet vem som är släkt med vem, där man inte låser ytterdörren annat än för att visa att man inte är hemma och där det anses oartigt att inte dricka en kopp kaffe. Allt det här beskriver Tove Alsterdal med ett mycket finkänsligt språk, för det är just hur välskrivet det här är som gör boken till någonting annat än en dussindeckare. Hon pusslar ihop beskrivningar och dialoger på ett mycket snyggt sätt och jag köper allt. Det är spännande och glesbygdigt, utan att det för den sakens skull blir klyschigt och uttjatat. Tvärt om vänder det i den sista tredjedelen av boken när Katrine drar till Ryssland och sedan blir det verkligen åka av.
Läs den!
Tove Alsterdal |
Ett mord har begåtts i granngården och i sina efterfrågningar kring moderns liv dras Katrine snart in i släktskap och händelser som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Här berättas sedan om Sverige som det såg ut under depressionen, om de arbetare som lämnade bygden för att delta i uppbyggandet av Sovjetunionen och femårsplanen som Stalin så hårt arbetade för, om skotten i Ådalen 1931, om Norrskensflamman och om synen på kommunisterna.
Samtidigt skildras också glesbygden. Platsen där man vet hur stigarna går, man vet vem som är släkt med vem, där man inte låser ytterdörren annat än för att visa att man inte är hemma och där det anses oartigt att inte dricka en kopp kaffe. Allt det här beskriver Tove Alsterdal med ett mycket finkänsligt språk, för det är just hur välskrivet det här är som gör boken till någonting annat än en dussindeckare. Hon pusslar ihop beskrivningar och dialoger på ett mycket snyggt sätt och jag köper allt. Det är spännande och glesbygdigt, utan att det för den sakens skull blir klyschigt och uttjatat. Tvärt om vänder det i den sista tredjedelen av boken när Katrine drar till Ryssland och sedan blir det verkligen åka av.
Läs den!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...