torsdag 31 mars 2016

Zombiefeber - Kristina Ohlsson

"När en författare tar sina unga läsare på allvar står tiden stilla." Gammalt djungelordspråk? Ja, eller ett helt adekvat utlåtande om Kristina Ohlsson och den nya boken Zombiefeber. Shit, vad bra. Min snart tolvåring läste texten på baksidan och sedan slogs vi om att få läsa den här boken. Jag vann...

I Eldsala är tiden ur led. Det är alldeles för varmt och över allt svärmar getingar, till och med på natten. Herbert (som är lika gammal som min son - vilket inte gör läsningen mindre intressant) bor hos sin farfar, men farfar börjar bli gammal och trött. Ibland glömmer han saker och han har haft en hjärnblödning, vilket gör att folk från kommunen vill att Herbert ska flytta till en annan familj. Det vill inte Herbert, så han har gjort upp en plan tillsammans med sin bästa vän Sally. Om någon kommer och försöker flytta på Herbert så ska de rymma tillsammans och de har hittat det perfekta stället: den gamla kvarnen. Därför finns det en packad ryggsäck om de behöver bege sig av i en hast.

Det är bra att ha en färdigpackad ryggsäck med förnödenheter, särskilt om det bryter ut en zombiefeber i staden där du bor. Samtidigt flyttar en främling in på pensionatet som Herberts farfar driver och det är någonting mystiskt med honom. Det finns inte en vuxen i världen som skulle komma på tanken att tro på att zombier existerar i verkligheten, förutom den nyanlände främlingen och det visar sig att barnen och den mystiske mannen kan ha stort hjälp av varandra.

Så spännande! Trots att det inte är mycket blod och trots att de personer som drabbats av zombiefebern inte är riktigt som de zombier som (i alla fall) jag är van vid så är det vardagsrealistiskt på en nivå som tar sin läsare på allvar. Hotet om tvångsomhändertagande av Herbert blandas upp med historier om zombiefebrar som tidigare brutit ut i Sydamerika, vilket gör att om den ena berättelsen går lite i stå så driver den andra historien vidare. Lysande, säger jag!

Bok och bild från förlaget.

söndag 6 mars 2016

Djupa Ro - Lisa Bjärbo

Vill du fulgråta en stund för att sedan fnissa till så att det flyger ut lite snor? Då ska du läsa Djupa Ro. Vilken berättare hon är, Lisa Bjärbo, och som jag har efterfrågat böcker för unga vuxna!

Här möter vi fyra tjugoåringar som reser hem till den lilla orten Ingelstad, men det är det sorgligaste av alla skäl som återförenar dem. Tidigare var de fem, men när Jonathan hittas död, drunknad, vid badplatsen Djupa Ro, återvänder vännerna för att närvara vid hans begravning. Paula pluggar i Uppsala, Tove har varit i Thailand och Ludde och David har rensat fisk i Norge. Med David som berättarjag kryper sorgen tätt intill läsaren, med hjärtat som kniper och magen som knyter sig. Tankarna, ibland direkt riktade till den döde Jonatan, gör att läsaren bär sorgens alla faser som vore de ens egna. Först sörjer vännerna, men kan göra det tillsammans, och Ludde kan till och med dra ett välriktat skämt som gör att den tunga stämningen kan lätta för ett ögonblick. Sedan kommer tvivlen: varför badade han ensam så sent på kvällen, på ett ställe där han inte brukade bada? Och varför fanns det spår av alkohol i hans blod - han som aldrig drack?

Jag vet inte om det är läge för en spoileralert, så om du inte vill läsa in något mellan raderna bör du sluta läsa här. Okej? Beredd? Samtidigt är det en berättelse om ett litet samhälle där alla känner alla, om en förälders värsta mardröm att barnet ska råka illa ut, om att ha känslor för en människa som inte är tillgänglig och den ständiga frågan om en skulle ha märkt något, sett tecknen eller kanske frågat mer ihärdigt.

Det här är så fantastiskt vackert, trots att det är 250 sidor fyllda av sorgbearbetning. Ovanligt, men mycket läsvärt. Jag applåderar att huvudpersonerna får vara tjugo år, eftersom den tiden - den mellan gymnasieåldern och det där riktiga vuxenlivet - inte skildras tillräckligt ofta i litteraturen. Bild lånad av förlaget.

lördag 5 mars 2016

Omänniskor - N. Johansson och K. Svenson (vågade man inte skriva Kringlan eller?)

Först tänkte jag skriva "Shit vad bra!" och sedan slog det mig, att var det inte någon typ av "skandal" som gjorde att jag reagerade på den här titeln? Och jo då, det var det ju. Nanna Johansson har skrivit den här boken tillsammans med K. Svensson - alltså Kringlan - som hamnade i hetluften när han tappade huvudet, satte skägget i brevlådan, fick ett paraply i arslet och bestämde sig för att ändå fälla ut det...

Men ändå, shit vad bra. Mitt trettiosjuåriga jag önskar lite mera klös i berättandet, men mitt trettiosjuåriga jag som är gymnasielärare med en självpåtagen mission att få tonårspojkar att läsa, jublar. För det ÄR bra, det ÄR spännande och framför allt - det är driv i berättandet så att det mer handlar om att föra historien vidare hellre än att göra miljöbeskrivningar (för många sjuttonåringar ser ingen mening med beskrivningar, de gillar mer slagkraftiga dialoger).

Omänniskor var det alltså, i det här fallet till synes vanligt folk som kan anta djurhamn eller byta skepnad till ett visst djur. Jag stör ihjäl mig på protagonisten Sigrid, i alla fall till en början, för hon är ungefär lika rolig som färg som torkar. Totalt intetsägande och knappt omtyckt, ens av sin egen familj, presenteras hon undan för undan som den udda fågeln i sin familj, som den ensamma tjejen i skolan och som den underdåniga flickvännen till ärkesvinet Adrian. När Adrian svinar sig som mest känner Sigrid en märklig känsla i kroppen och attackerar i nästa stund sin pojkvän, men tuppar av och minns ingenting när hon vaknar upp. Adrian däremot är kroppsligt märkt av någon typ av djur och när Sigrid inser att hon på något sätt har smakat på hans blod - och att hon vill ha mer - påbörjas resan mot det okända. När hennes förvandling (till ett lodjur!) är ett faktum upptäcker hon att det finns fler därute och snart har hon fått kontakt med SOO: Svenska OmänniskoOrganisationen. Nya vänner presenterar sig i form av Viktor (kronhjort), Gordon (igelkott), Felicia (huggorm), Ebba (kattuggla) och Dianne (hare) och Sigrid är inte ensam längre. Tillsammans tar de sig an en varelse som sätter området i skräck.Tidningarna beskriver besten som ett vildsvin, men gruppen förstår att det rör sig om en omänniska - en som är lika farlig i sin mänskliga form som i sin djurhamn.

Visst finns det många ingredienser i det här hopkoket som påminner om Twilight (t.ex. stället i norra Italien som "civiliserar" omänniskorna, dvs. tar ifrån dem deras förmåga och det är en skön blandning av den spanska inkvisitionen och Volturi). Det finns också sådant som påminner om den-snart-ikoniska Cirkelntrilogin, med den intetsägande huvudpersonen som har krafter som sakta vaknar och som blir avgörande för överlevnaden - men jag gillar't. Jodåsåatt... nog blir det ett bra boktips av det här.

Bild lånad av förlaget.

Den som knyter sin hand - Annika Arslan Waltersson

 Det är inte den här bokens fel att det har gått så knackigt att läsa, utan felet är utan tvekan mitt eget. Det låter kanske som en dålig ursäkt: "Det är inte du, det är jag", men så är det. Efter de monstruösa rättningshögarna som jag har avrättat (?) har huvudet varit fullt. Jag har fått en överdos av skrivna ord och vet egentligen att bästa medicinen är att fylla på med andra typer av ord. Ord där det INTE står "eftersom att" och "även fast" och "förens/föräns" eller bara vanliga hederliga "spenderar" istället för tillbringar. 

Den som knyter sin hand är riktigt läsvärd, tack och lov! Temat är lika rafflande som aktuellt: våldets vara eller icke vara och i centrum står två, eller på sätt och vis tre, personer. Nina står tillsammans med väninnan Ylva inför uppstartandet av ett nytt parti som tydligt tar ställning för de goda värdena i samhället, Rättvisepartiet. En av huvudstadgarna är att partimedlemmarna är mot alla former av våld och i teorin låter hela partiprogrammet som tanken om en utopisk värld. Nina håller huvudet högt och talar från hjärtat - till dess hon åker taxi hem med chauffören Kim, som plötsligt bromsar in för att jaga ikapp tre rånare som gett sig på en tonåring. Med några välriktade sparkar och slag hjälper han den unge Kristoffer och de tre personerna är efter denna händelse på sätt och vis förbundna med varandra. Attraktionen Nina känner till Kim är på många sätt opassande, inte minst eftersom han på ett handgripligt sätt gjort det till sin livsgärning att hjälpa utsatta personer, även om det krävs våldsamma handlingar. Det är en inställning som talar direkt mot partiprogrammet hon så varmt förordar och inte blir det lättare när Kristoffers mamma visar sig vara reporter på Expressen. Storyn är för bra för att inte följa upp, men det ingen är beredd på är alla hemligheter som rörs upp i och med att det börjar nystas i samtligas förflutna. 

Det är någonting med mig och böcker som varvar nutid med det förflutna, för jag tycker alltid att det är de historiska återblickarna som är de mest spännande, och så även i den här boken. Kanske beror det på att det i dessa passager presenteras pusselbitar som får bilden av den nutida karaktären att gå ihop. En avgörande händelse när Nina är elva år, eller en händelse som får större konsekvenser än den trettonårige Kim någonsin kunnat föreställa sig. Det är snyggt berättat och slutet är lite som när Jan Guillou låter den återvändande Erik möta sin styvpappa i en sista drabbning. Frågan som läsaren ställs inför är: är all form av våld onödig? Eller finns det tillfällen när ont med ont skall fördrivas? Kan eld bara bekämpas med eld ibland? Boken gör klart att en idé kan låta klockren i teorin, medan den har svårare att överleva i praktiken. Med tanke på att detta är Annika Arslan Walterssons debutbok tycker jag att det är oerhört kompetent berättat och hoppas att det finns mer att ösa ur när det gäller den här källan. 

Bok och bild från förlaget

Här händer inte mycket vill jag lova...

Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...