Jag läser den här tillsammans med mina elever just nu och det är inte utan att jag har hjärtat lite i halsgropen. 20 år efter att jag själv läste den första gången bestämde jag mig för att läsa den tillsammans med en hoper 18-19-åringar. Håller Kallocain, denna klassiker från 1940? Hell yes.
150 sidor. 50 sidor per vecka. Tre veckors arbete. Vissa vill läsa den i snabbare takt. Andra vill inte läsa den alls. Ytterligare några skulle behöva mer tid på sig. Det är som det ska vara. Håller den? Hell yes.
Efter de första femtio sidorna fick eleverna i uppgift att skriva ner nyckelord som de tyckte sammanfattade vad de hittills hade läst (minst fem, max 10) på post-it-lappar och sedan fick de försöka tematisera dem. Det blev fina diskussioner och långt ifrån alla var överens. De fick också fundera över vilken bild de har gjort sig av Leo Kall, hur han verkar vara som person, var han befinner sig när han skriver om sina erfarenheter och varför han skriver överhuvudtaget. Vi har pratat om vilka andra personer som nämns, vilken typ av samhälle vi ser framför oss, hur Kall menar att personer är olika typer utifrån vilken livssyn de har och hur han ser på sin hustru Linda. Förhållningssättet till Rissen är extra intressant och många minuter har gått åt att fundera över varför Kall gör sig lustig över honom, varför den mannen provocerar honom så och vad det är i Rissens sätt att vara som gör att Kall speglar sig i honom.
Vi har diskuterat försökspersonerna, förväntningar som väcks på vad som komma skall och argumenterat vem vi skulle vilja injicera med ett sanningsserum och varför. Vi har tittat på språket - för många av eleverna uttrycker att det inte är svårt, men att det finns ett motstånd i läsningen och jag pekade till exempel på den här formuleringen:
”Hoppet om god mat – vid sådana tillfällen är den
alltid riklig och vällagad, och deltagarna brukar kasta sig över den som
glupande ulvar – trumman, talen, själva den festliga trängseln, de samfällda
ropen, allt försatte salen i en stor gemensam extas, som det var brukligt och
önskvärt.” 46 ord långt och med en meningsbyggnad som kräver att läsaren sorterar informationen i huvudet.
Vi har också diskuterat litteraturvetenskapliga verkningsmedel, skrivit egna kapitelrubriker, försökt jämföra ökenstaden med någonting annat, tänkt på Världsstaten, övervakningssamhället och fiendestaten. Vi har resonerat kring varför så många jämförelser görs med det primitiva, det djuriska och det lössläppta.
Nästa gång jag läser den med en klass kommer eleverna att få olika uppdrag, bland annat att läsa romanen utifrån olika nyckelord, men också att ta reda på mer om psykoanalysen och Sovjetunionen. Det roligaste av allt är att de flesta tycker att det finns ett värde i att ha läst en sådan här bok och att behållningen ligger mycket i att få läsa den tillsammans med andra.
"Du har brutit upp mig som en konservburk, med våld", säger Linda på sidan 133 i den här versionen. En kan göra mycket med en sådan mening i ett klassrum med 26 elever. Dessutom har vi diskuterat annat som har, eller som kan komma, att missbrukas: kärnkraften, atomklyvning, PKU-tester, DNA-lagring, GMO-manipulering, övervakning, cookies, FRA, filterbubblor...
Håller den? Hell yes. Visst gör det ont när knoppar brista - men det är otroligt skönt när ungdomar tänker till också.
onsdag 28 februari 2018
måndag 5 februari 2018
Du är inte ensam - En bok av och om unga i Piteå
När jag läser den här boken, Du är inte ensam, slås jag av tusen tankar. På baksidan står det att det är en bok av unga, för unga - men jag tänker att det är en bok av och för unga, för att få andra att förstå hur det är att vara ung idag. Det finns råd för vuxna att ta fasta på, men det finns också något som får det att klia i mig. Ett uppslag gör gällande att vuxna inte ska prata med ungdomar som om de vore tre år gamla och att vi borde lyssna utan att komma med goda råd som får det att verka som om allt kommer att ordna sig en dag. Jag återkommer till det, för jag håller med, men ändå håller jag inte med.
Vissa berättelser är klassiska - andra är ett uttryck för den nya tiden. Historien som vi känner den visar många exempel på hur flickan i många fall är just en flicka. Hon ska vara tillgänglig, attraktiv, passa in i mallen, foglig, villig, tillräckligt smaklig, aldrig vulgär men ofta presterande. De nya situationerna är telefonerna - dessa allstädes närvarande, inspelningsbara manicker som genom sina funktioner kan fånga en människa i hennes mest sårbara tillstånd och därigenom för evigt se till att ett ögonblick i livet blir omöjligt att radera. Pojkarnas situation är inte lika uttryckt, förutom när han inte passar in, kanske genom att han tycker om andra pojkar. Det är också ett viktigt tema, men det jag saknar är berättelser om hur det är att vara pojke, lite så där i allmänhet. Det säger ganska mycket om vår nutid att pojkarna inte kommer till tals - inte för att de inte har fått möjligheten, utan för att de inte gör det. Jag tänker inte skriva att de väljer att inte göra det, utan jag tror att det beror på att de tror att de inte får. Könsroller, baby. Gammalt som gatan och tyvärr svårt - men inte omöjligt - att ändra på.
Tänk om pojkarna kunde skriva en bok och flickorna kunde skriva en annan. Tänk sedan om de kunde läsa varandras texter och sedan försöka mötas. Om pojkarna visste hur flickorna tänkte om dem - men framför allt hur de tänker om sig själva - skulle nog några av de här livsödena aldrig ha formats på det här sättet. Om flickorna förstod hur pojkarna ofta förväntas vara större, starkare och mer självsäkra, men att deras hud inte rymmer de förväntningar och ideal som finns, kanske deras bild av hur det är att vara blivande man också förändras. Tänk om pojkarna kunde läsa och förstå hur det är att vara flicka, utsatt, sårbar och ofta rädd, så kanske tryggheten kunde få spira istället för att kvävas.
Här finns alla delar som vi vet existerar, men som vi varje gång blir lika förvånade över att möta: anorexian, kroppsuppfattningen, prestationsångesten, rasismen och känslan - allmänt - att må dåligt trots att man vet att man i många andras ögon inte borde ha någonting att känna ångest över. Här beskrivs homosexualiteten: förträngningen som ofta förklaras bort som något annat när kropp och själ inte har kommit ikapp varandra och allt bara krockar. Här finns svärtan i en pappa som är våldsam och mamman som inte har något att sätta emot. Fyrkantiga regler som följs av socialarbetare som vet bättre, men som står lika maktlösa. Föräldrar som kontaktar BUP och BUP-personal som måste följa sina regler. Kompisar som filmar och sprider, som tycker att det är roligt i stunden men som ångrar sig sedan. Brev som skrivs till sina tolvåriga jag om att inte bry sig om det som händer sedan eller brev som skrivs av fyrtioåriga jag om hur man hoppas att det ska bli senare.
Någonting brister i mig när två olika flickor skriver om sina kroppar och talar om brösten som två fettklumpar som liksom ingår i paketet att bli kvinna. Det är fruktansvärt och jag vill skrika rakt ut! Det är inte två fettklumpar! Det är inte två anordningar som ska ge eventuella barn i framtiden mat! Det är inte någonting som ska framhävas eller nedtonas! Det är bröst - varken mer eller mindre, oavsett om de är stora eller små. Du har rätt att gå med obefintliga eller överdimensionerade bröst utan att någons blick eller någons kommentarer ska låta det definiera dig - och jag vet, det fungerar inte så, men jag blir heligt förbannad just över att det inte fungerar så!
Då kommer jag till det jag skrev i inledningen till det här både tröstlösa och hoppfulla inlägget: hur vuxna ska tala med ungdomar. Det får mig att vilja skriva en egen bok och den skulle handla om det här:
Nej, jag ska inte tala med dig som om du är tre år gammal. Jag själv talar inte ens med en treåring som om hen vore tre år gammal. Det innebär visserligen ibland att treåringar gråter åt mig, men för det mesta går det bra. Tänk däremot på - och jag vet att jag låter som en gammal tant när jag säger det här - att om DU inte låter som en treåring så kommer du INTE HELLER bli behandlad som en. Tänk konstruktivt. Tänk att du ska vara den större personen. Tänk att du ska försöka bli tagen på allvar. Det du sänder ut är oftast det du får tillbaka. Ja, jag fattar att det finns en massa IDIOTISKA vuxna där ute - tro mig, jag arbetar med dem, umgås med dem, ringer till dem, blir uppringd av dem, söker upp dem, blir själv uppsökt (kanske ÄR jag en av dem) MEN - och det här är ett stort, fett, gigantiskt MEN: Det finns en massa IDIOTISKA ungdomar också och jag arbetar med dem, umgås med dem, ringer till dem... Ja, du fattar. Vuxna är inte en homogen grupp som har tappat all fattning om vad som är viktigt, brännande, skrämmande och underbart på samma sätt som alla unga inte är en homogen grupp med allt vad det innebär.
Har du bara träffat på människor som talar om högstadie- och gymnasietiden med värme och glöd i blicken? Byt vuxen - prata i stort sett med vem som helst annan än den du har träffat, för det är så få som verkligen njöt av den där tiden. Jag kan nämna typ tjugo personer utan att ens behöva tveka. Var det bättre förr? Nej. Den som säger något annat ljuger eller har förträngt hur det verkligen var. Ett annat alternativ är att de personer du hittills har pratat med inte kan leva sig in i den svages situation. Sök upp tio personer om du så vill, för åtminstone åtta av dem kan berätta hur det verkligen är. Om de fortfarande lever.
Anoriexia? Ja, det fanns förr, det finns nu, idealen kanske är ännu mer betonade idag med den informations- och intrycksbombning som pågår i och med det digitala samhället, men det var lika helvetiskt när jag var tonåring. Vi gör det vi kan utifrån den information vi får, vuxna som unga.
Är pappa hemsk? Det är fruktansvärt. Kan soc göra något? Kanske inte, men de försöker. Prata med en vuxen, för även om du inte får den hjälp du behöver kan du åtminstone få bekräftat att det du känner är fel ÄR fel. Den känsla du bär ÄR rätt. Alla som inte är på din sida är idioter och borde byta jobb. Kanske. Det finns tusentals förklaringar och inte ens en snart-fyrtioåring har kommit på alla kombinationer av samband som kan göra det vettigt och fattbart hur så mycket kan gå fel, trots att alla inblandade har goda intentioner.
Blir det bättre senare? För en del. Inte för alla. En del överlever bara och andra blir hjälpa på riktigt. Vissa väljer att avsluta sina liv och ingenting är mer sorgligt eller mer tragiskt än det. Ingen kan tala till dig nu och säga hur det kommer att bli för dig. Antingen har man framtidstro eller så har man det inte. Jag hade framtidstro, i alla fall under de korta ögonblick när jag tänkte på framtiden. Hade jag det svårt? Jag var så egocentrerad att jag inte ens tänkte på hur andra hade det. Man utgår från sig själv och har sitt eget liv som mall. Om du har det fruktansvärt just nu kan väl någon sorts framtidstro handla om att du tror på att det kan bli bättre och förhoppningsvis ger du aldrig upp om tanken på att du faktiskt förtjänar en ljus framtid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Här händer inte mycket vill jag lova...
Det här med bloggande... Jag fattade inte vad det var, när det begav sig. Jag skyller på amningshjärna (inte för att jag hade någon, för hjä...
-
Bruno är nio år när hela hans värld vänds upp och ner. Hans pappa får en fin uniform, faktiskt mycket finare än många av de andra soldater...
-
To Kill a Mockingbird , Dödssynden i svensk översättning, var för mig inte på något sätt obekant, men däremot oläst. Jag har hört mycket o...
-
“Vad mullan än säger så finns det bara en synd, bara en. Och det är stöld. Alla andra synder är en variation av stöld. Förstår du?” “Nej, B...