Underrubriken lyder: Sverige och det nationella paniksyndromet.David Eberhard är psykiatriker och menar att manniskan idag har ett överdrivet behov av att känna trygghet och att vi är överdrivet rädda. Vi ser faror i alla möjliga situationer, men risken att vi faktiskt ska drabbas är mycket liten. Fågelinfluensan ges som ett exempel på detta.
Det här är en rolig bok (om man inte tar åt sig så mycket personligen) för det handlar om igenkänning samtidigt som den får en att se på braskande löpsedlar på ett annat sätt. Författaren vill också visa på hur lobbyismen faktiskt ligger bakom många larm om dödliga sjukdomar eftersom man till varje pris vill få nya anslag till forskning.
Den här boken behöver absolut inte läsas från pärm till pärm, utan man kan läsa något kapitel då och då, okronologiskt, utifrån vad som verkar vara mest intressant. Alla känner vi någon som beskrivs i hans kapitel - om vi inte är den personen själva.
Otroligt underhållande kapitel är när Leif Alsheimers åsikter om vad han anser vara fel på den svenska skolan redovisas (s. 52). Sedan finns det även ett helt kapitel som heter just "Den misslyckade skolan". Annat intressant är när Eberhard förklarar att hela Sveriges styre är drabbad av syndromet han beskriver när de gång på gång intalar sig att det är bättre att inte göra någonting alls än att göra någonting och att det blir fel.
1 kommentar:
Jag skulle inte vilja kalla boken för rolig, snarare mycket mycket sorglig....och VIKTIG! Det är verkligen dags att återupprätta personligt ansvar, tävlan på ett sunt öppet sätt i framförallt skolan, att de duktiga ska kunna bli ännu bättre (även i annat än idrott och musik)samt att kravlösheten i samhället inte är bra för NÅGON, inte ens för dem som slipper kraven.
Skicka en kommentar