fredag 2 december 2016

Kaninjägaren - Lars Kepler

Joona Linna är mer intressant än någon annan huvudkaraktär när det gäller svensk kriminallitteratur. Kanske inte sett till alla tider, men just nu är det så i alla fall. Kom ihåg det. Han är svårt utmanad av han den där Sebastian i Rosenfeldts och Hjorts serie, men där Sebastian är ett ömhjärtat svin är Linna den där superhjälteprotagonisten som jag bara önskar en gungstol att röka pipa i när han till slut har styrt upp all ondska i världen.

Det börjar med en krypande känsla av att någonting inte är som det ska. Den där krypande känslan i nacken av att någon står bakom dig. Ett litet knäppande ljud, som om någon precis hade tagit ett steg ute i det andra rummet. En skugga som rörs ute i den dunkelt upplysta trädgården. I boken Kaninjägaren är det just kaninjägaren som är ute på hämndturné och beskrivningarna är isande. Kaninjägaren ställer sig nämligen alldeles tyst och väntar på att den tryckande kaninen ska tro att den är upptäckt och när den flyr slår han till. Morden är bestialiska, men sett till vad som bestraffas så är det i mördarens huvud ett alldeles passande straff. Nitton minuter plågas offren innan dödsstöten sätts in och allt började i ett sällskap där personerna i nutid är högt framstående samhällsmedborgare.

Joona Linna avtjänar ett fängelsestraff när Sveriges utrikesminister blir mördad. Det finns ett vittne och säkerhetspolisens metoder är minst sagt ljusskygga när det gäller att få ur henne information. Det är också tydligt att offren kommer att bli betydligt fler och Joona är den bäst lämpade att komma förövaren på spåren. Saga Bauer är ännu tuffare än tidigare och tillsammans blir de ett oövervinnligt radarpar, även om deras chefer har olika syn på vad som måste göras och hur slutresultatet ska se ut. Det blir som vanligt en katt-och-råtta-lek med actionfyllda sidor i högt tempo med många scener innehållande både helikoptrar och vidöppna landskap där jägare och villebråd kämpar för sina liv. Läs på egen risk.

Bild lånad av förlaget.

söndag 23 oktober 2016

Pestan - Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson

När en underlig farsot börjar härja i Mariefred dröjer det inte länge förrän desperata invånare börjar se sig om efter någon att skylla på. Viggo och Alrik hamnar i trubbel som vanligt, men inte ens de kan anses vara skyldiga när till och med Layla och Anders son blir smittad. Sjukdomen, som börjar kallas pestan, blir Iris nöt att knäcka och hon har sina sätt, eftersom hon är en mycket kraftfull häxa. Vad hjälper det när byborna börjar uppföra sig som bönder med högafflar och facklor och plötsligt känner en obetvinglig lust att bränna någon på bål?

Författarna drar sig inte för att ta kål på kära karaktärer. Det är högt tempo och många berättelser som ska tvinnas ihop. Ändå kände sonen lite grann det som om det här var en transportsträcka - och då kan det vara bra att som vuxen ha läst samma bok. Efter att ha pratat om innehållet och de fantastiska bilderna kan ett litet ljus gå upp och planterade händelser kan skapa ännu högre förväntan inför nästa bok, Vitormen. SOM vi längtar!

Bild lånad av förlaget.

torsdag 6 oktober 2016

Skymningsflickan - Katarina Wennstam

Katarina Wennstam, vilken hjältinna. Hon skriver om svåra saker på ett enkelt sätt. Hon skriver om viktiga frågor på ett brännande sätt. Sedan skriver hon också om svåra saker som fortsätter vara svåra. Det finns inga lyckliga slut, men i slutet känns det ändå bättre än vad det gjorde i början.

Den som har läst Wennstams tidigare böcker känner igen några av karaktärerna: Shirin Sundin, som efter uppbrottet med sin man byter efternamn till Nouri. Identiteten som svensk-persisk är böljande, för ibland är den persiska delen av henne i vägen när hon försöker ta sig fram, men lika ofta är det en flottig kebab vid sidan om sin taxikörande bror hon lika gärna vill ha. Särskilt när hennes älskare samlar sina intellektuella kamrater för långa middagar med animerade samtal. Shirin försöker förklara för sin bilkörande mamma, hon med den tjockt målade kajalen och av mascara tunga ögonfransar, hur det svenska rättssystemet fungerar. Modern jämför det med hur det var i Iran, men Shirin försöker förklara att det inte spelar någon roll för brottsoffren i Sverige att det är värre i ett annat land.

En annan karaktär vi känner igen är Charlotta Lugn. Hon är sjukskriven på grund av en ihållande migrän, men det tjänstefel hon begick medan hon hade medicinerat sig ligger också över henne som en blöt, skamfylld filt. Hon vaknar upp ur sin bortdomnade tillvaro när polisen gör ett besök några trappor ner i hennes hyreshus där en ung flicka ylar om nätterna. Flickan, som heter Molly, berättar senare för Charlotta om den våldtäkt hon har utsatts för. Förövaren var en läkare, men han friades från alla misstankar.

Sedan följer en lång och plågsam inblick i hur det svenska rättssystemet fungerar och inte fungerar. Det är skarpa formuleringar om skuldbeläggande av offret, om kränkande frågor i rättssalen och om domar och straffpåföljder som inte lever upp till det förväntade. Men som sagt: det känns ändå lite bättre i slutet än vad det gör i början. Det mest viktiga i den här boken är just att Katarina Wennstam visar på det juridiska spelet, där åklagaren och försvarsadvokaten gör vad de kan och säger det de behöver säga för att vinna målet. Det är plågsamt, men viktigt.

Bild lånad av förlaget.

lördag 24 september 2016

Björnstad - Fredrik Backman

Mest av allt är det här en hyllning till kvinnan och sedan handlar det en hel del om hockey också. 

Det har, som vanligt, varit en fröjd att läsa en Fredrik Backman-bok, inte bara för att jag levt en tid när jag har känt mig helt illitterat. Det är lite som att säga hej då till en kär vän att vända sista bladet i den här boken och en liten, alltså en liiiiten, tröst är att det finns en fortsättning som väntas 2017. Samtidigt är det lite som med att vänta in nästa säsong av Walking Dead och Game of Thrones - jag blir rädd för att jag ska hinna dö innan jag får veta hur det går. 

Alla som har varit med i en klubb och spelat förstår vad som beskrivs i den här boken. Alla som aldrig var med förstår också, för sporten fungerar så. Antingen är du med eller så är du inte det och alldeles oavsett om du var inne eller ute så bestämde någon annan sig för att det sade någonting om din personlighet. Just precis det beskriver Fredrik Backman i den här boken. Också, för mest handlar det om kvinnan. Styrkan, klokheten, vreden, oron, utsattheten. 

Det backmanska uttrycket känns igen. Det är stora formuleringar om vad sporten, kärleken, mindervärdeskomplexet, övertro, förmågan att kunna ta en förlust, att bli avskedad, att ha varit framgångsrik och sedan inte vara det längre – vad allt det gör med en människa. I centrum står Maya, dotter till sportchefen, som går på en fest som i sin tur ska förändra hela samhället. Där finns klubbens stora stjärna, Kevin, som så öppet har blivit beundrad att han själv har börjat tycka att han förtjänar det. Bredvid hans sida finns problembarnet Benji, med större kärlek och både tjockare och ömtåligare hud än vad någon kan föreställa sig. En Benji som ser det ingen annan vill se, men som inte heller låter någon annan se hans egna största hemligheter. Där finns också Amat, som härdar sig själv på hockeyplanen och som pantar burkar för att hjälpa sin mamma att få dagar, veckor och månader att gå ihop, inte bara ekonomiskt. Det handlar om vad hockey kan betyda för ett samhälle och vad som kan hända när samma samhälle är redo att offra nästan vad som helst av kärlek till spelet. Hockeyn som bara är ett spel och samtidigt allt. 

Det är stundom så vackert skrivet, kärleken till sporten och kärleken människorna emellan, att ögonen tåras. Rent dramaturgiskt sitter det en svart klump som växer under hela läsningen, eftersom det snabbt står klart att någonting kommer att gå väldigt, väldigt fel. Det gör det också, men det går också bra, tack och lov. Min enda, minimala invändning mot berättandet i just den här boken är att barnen, femton- och sjuttonåringarna, är gamla själar hela högen, så mogna att de nästan överträffar sina föräldrar i att ge goda råd om vad som är bäst när hjärtat har brustit. Det fungerade hundraprocentigt i ”Min mormor hälsar och säger förlåt” medan det här mer blir sjuttioprocentigt.

Sedan är det naturligtvis roligt också, även detta på backmanskt vis. Sådana där formuleringar som att du går till byns enda pub om du är sugen på ett lokalt kok stryk. Det är fint. Skratt och gråt går hand i hand och när det är över känns händerna tomma. Läs den. 

Bok och bild från förlaget

måndag 8 augusti 2016

Väckelse - Stephen King

När jag tror att jag inte kan läsa länge letar jag fram en Stephen King-roman. Lyckligtvis finns det många att välja mellan. Olyckligtvis är alla inte lika bra. Lyckligtvis var den här bra.

Sexåriga Jamie leker med sin födelsedagspresent, en persedellåda med soldater och allehanda krigstillbehör, när en skugga faller över honom. Det är den unge pastorn Charles Daniel Jacobs som fått anställning i ortens lilla kyrka, men det är också en man som kommer att förändra livet inte bara för den unge Jamie. Det uppstår ett speciellt band mellan den unge pastorn och den lille pojken under en tid när det fortfarande inte fanns några misstankar mot att skicka ett litet barn med en kyrkans man och det uppstår inga situationer heller som kan misstas för någonting annat, men bara det att King nämner det - så där i förbigående - så får jag ändå onda aningar.

Det är en fantastisk pastor den lilla orten får, för alla unga kvinnor faller för honom och alla unga män blir hopplöst förälskade i hans söta fru. Deras lilla pojke vinner samtligas hjärta, trots att han är efterhängsen och måste underhållas under söndagsmötena. Allt är frid och fröjd på ett sätt som det måste vara: utopin fungerar under sjuttiotalet sidor innan helvetet kan braka loss. Pastor Jacobs experimenterar med elektricitet, inte bara i sina visuella predikningar, utan även på sin fritid i mer kontroversiella sammanhang och när Jamies bror Con tappar rösten söker de sig till pastorn för ett helande. Helad blir han och Guds ingripande är tydligt.

När Jacobs hustru och lille son dör i en bilolycka ställer sig pastorn i predikstolen för att hålla en skräckpredikan där han jämför tron på Gud med att teckna en försäkring hos ett stort bolag: bolaget/Gud lovar stort, men när katastrofen är ett faktum finns inget att hämta ut. Ett avskedande senare och ett avsked mellan pastorn och Jamie senare är uppbrottet totalt. Jacobs kallar Jamie för sin Alfa och Omega, men det är inte de enda bibliska referenserna som haglar i den här boken.

Jag, som har rötterna i tältmöten och märkliga människor som fått säga märkliga saker utan att någon kritiskt har ingripit, slukar innehållet i den här romanen ganska girigt. När läsaren får följa Jamie i trettioårsåldern är han avdankad musiker men framgångsrik heroinist - som det ofta är i Kings böcker: det finns ett beroende och på olika sätt handlar det om att övervinna det svaga köttet med en stark ande.

Vad händer med människan efter döden? Det är en av mänsklighetens största frågor och den  besvarar King på sitt sätt genom att utgå från Lovecrafts rader "Det är ej död som för evigt vilar och i evigheten bryts även dödens pilar". Musikreferenserna haglar lika tätt som bibelcitaten och jag gillar't. Vilken berättare han är.

Bild lånad av förlaget.

tisdag 12 juli 2016

Så har jag det nu - Meg Rosoff

Det är svårt att sätta ord på hur det är att läsa den här boken, men det är inte svårt att läsa Meg Rosoffs Så har jag det nu. Handlingen tar sin början i att den 15-åriga Daisy reser från sin styvmor och far i New York till en moster och kusiner som hon aldrig har träffat tidigare. Daisy kommer inte överens med styvmodern och har bland annat gjort uppror genom att inte äta. När hon träffar sina släktingar på andra sidan Atlanten börjar hon förstå att läget är ohållbart: ingen kommenterar det, men alla förstår.

I kusinskaran finns Osbert, Isac, Edmond och Piper och de kryper närmare än någon annan har gjort i Daisys korta liv. Piper klistrar sig fast vid henne som den storasyster hon aldrig haft medan Edmond föder känslor i henne som hon aldrig känt förut och verkligen inte borde känna för en kusin. När hennes moster Penn måste resa till Oslo måste alla barnen klara sig själva och ungdomarna får alla möjligheter att leva ett helt fritt liv.

Det bekommer dem inte särskilt mycket att bomber detonerar i London eller att det rapporteras på nyheterna att ett krig har brutit ut. Ute på landsbygden blir barnen inte berörda förrän elektriciteten försvinner och vattnet inte går att pumpa ur kranen. När myndighetspersoner börjar knacka på och läkaren så småningom besöker dem för att försöka få tag på medicin börjar de förstå att omvärlden har påverkats mer än de kan ana. Så kommer den dagen när kusinerna evakueras och hamnar på olika gårdar, men Daisy smider tidigt planer på att ta sig tillbaka till Edmond och med sig har hon den nioåriga Piper.

Det här är en berättelse om allt möjligt: om vuxenblivande, om att förstå krigets fasor, om att hitta sin plats i världen, om att överleva, om att aldrig kunna gå tillbaka till den du en gång var efter att ha sett döda, ruttna kroppar och om att kunna förlåta. Årets ALMA-pristagare är ingen lättviktare, men är klart läsvärd!

Lögnaren - Nora Roberts

Det här är inte ens guilty pleasures, utan mer en koll att jag fortfarande är läskunnig. Det är jag. Om du behöver öva på att skumläsa så är det här boktypen för dig. Det är något med Nora Roberts som jag gillar: det är en helt okej story, med den unga änkan som städar ur huset inför flytten tillbaka till rötterna. I den avlidne makens papper framträder en man hon inte känner: en man med skulder, flera identiteter och med en nyckel till ett bankfack som hon först inte kan hitta. Familjen och vännerna hon återvänder till är en galen, högljudd och mycket kärleksfull samling som i och för sig kan underhålla läsaren ett tag.

Det jag inte gillar är de ändlösa konversationerna och sidospåren med dialoger om än det ena, än det andra - samt det faktum att huvudpersonen, Shelby, är bra på precis allting och har en förmåga att mycket lättvindigt komma över att hennes man var en enda stor bluff. I övrigt får du det du betalar för: en söt historia med en pistol som riktas mot hjältinnan i slutet innan solen går ner och allt slutar lyckligt.

söndag 3 juli 2016

Per Anders Fogelström - Mina drömmars stad

Så har jag då till slut mött Henning. Även om Strindbergs Röda rummet nämns i den här boken så är det här allt annat än ett Stockholm i fågelperspektiv. Det är snarare ett Stockholm i grodperspektiv, där smutsen och leran kletar sig fast på de av samhället redan utstötta. Här finns Henning: "Pojken drömde. Staden väntade."

Jag brukar inte ha en dåligt-samvete-lista över böcker jag inte har läst, men Fogelströms Mina drömmars stad är ett undantag. Jag som går upp helt och hållet i Moa Martinsson och Selma Lagerlöf borde ha förstått att det här skulle bli en upplevelse att minnas.

Människornas öde att förbli vid sin läst samtidigt som en önskan finns att barnen ska få en annan chans, en annan möjlighet blir Hennings och hustrun Lottens välsignelse och förbannelse. Det finns inga gränser för vad en förälder kan göra för ett barn som svälter. Trångboddheten, sjukdomarna, missväxten och kampen om jobben som ska ge försörjning beskrivs med smuts, blod, spruckna händer och krökta ryggar, men samtidigt: kärleken, solidariteten, det stora i att se det lilla - detta finns det också gott om.

Det går inte att sammanfatta handlingen i en sådan här bok på samma sätt som det är svårt för mig att påbörja läsningen av en ny. Alla människoöden ligger kvar och skvalpar i mig och det måste de få göra ett tag till. "Läs nästa bok i serien", sa någon, men jag vet inte om jag pallar med det just nu.

Årets läsupplevelse, möjligtvis, på delad plats med Ljuset vi inte ser.

fredag 10 juni 2016

Monstret i natten - Mats Strandberg och Sofia Falkenhem

"Okej, mamma, vi kan sluta läsa nu, för nu blev det lite läskigt", säger åttaåringen och jag vill le, men vet att jag inte får.

Var böcker så här bra när jag var liten? Var de så här snygga? Antagligen. I Monstret i natten får vi möta Frank, en nioårig grabb som fyller år och som har kalas en fin sommardag med tårta och allt. Det finns dock inga kompisar där och jag får en klump i magen när Franks mamma säger att kompisarna säkert gärna skulle vilja komma men att de inte kunde. Frank får också ont i magen, för han vet att hon bara säger så för att få honom att må bättre. Eller kanske till och med för att hon själv ska må bättre. Med lillebror är det annars, för han har massor av kompisar och är duktig på att spela fotboll - allt det där Frank intet har eller kan. Den enda gästen utifrån är grannen Alice, som med hunden Uffe och som pratar om att ugglorna alltid innebär någonting speciellt kommer att påverka Franks liv på ett helt otroligt sätt.

Upplägget är skönt: Frank är rädd för precis allting, särskilt monster, och hela boken går ju ut på just det, att det finns monster i natten. Allt börjar när Uffe biter Frank. Han tycker själv inte att det är så farligt, för Uffe är snäll, men när han på natten drömmer om att han springer omkring i skogen och att andra blir rädda för honom känns det först märkligt. När han sedan sätter sig upp i sängen och ser avtryck av smutsiga tassar runt om i rummet börjar han förstå att det kanske inte är en dröm.

Berättelsen är störtskön i sig, men bilderna - som är lite mangaliknande i all sin storögda prakt och med drag av Solstickansilhuetter - är fantastiska. Persongalleriet ger kärleksfulla blinkningar till andra skräckberättelser, för är inte Jasse, spökungen med hockeymask och som inte pratar alls, gullruggigt lik Jason i Fredagen den trettonde? Jag tolkar det så i alla fall och har jag fel så har jag i alla fall haft roligt.

Bild lånad från förlaget.

tisdag 31 maj 2016

Näcken - PAX del 6 - Larsson, Korsell & Jonsson

Det bästa, absolut mest spännande just nu, är att följa är hur grabbarna Viggos och Alriks förmågor börjar vakna till liv. Mer kan inte avslöjas om den saken. Biblioteket är hotat, så det märks att de magiska skyddsformlerna är försvagade. Estrids skolning i att använda sin stav går långsamt. Allt, precis allt, är en snyggt uppbyggt konfliktupptrappning och i och med att detta är den sjätte av tio böcker har vi alltså kommit mer än halvvägs. När det väl brakar loss lär det ju bli åka av och jag tänker så här: om det redan är så här spännande, hur ska vi då någonsin våga läsa resten?

Den sjätte boken i Pax-serien heter Näcken och det är alltså dags att presentera nästa mytologiska väsen som på något sätt är ute efter att ha ihjäl korpbröderna Alrik och Viggo. Sjön ligger frusen i Mariefred och är som gjord för långfärdsskridskor och isvaksbad. Som om eleverna inte redan är spända över att pröva på att ta sig upp ur en isvak blir det än värre när en av eleverna dras ner i djupet av någon som befinner sig under isen. Dessutom märker Alrik, som inte alls tycker om vatten och därför hellre står en bit bort, att isen krackelerar under deras fötter. Strax därefter försvinner han själv ner under isen och räddas i sista stund av Viggo.

Magnar, Estrid och Iris drar tillsammans med brorsorna att det måste vara Näcken som är utsänd av Svarthäxan och de börjar läsa på så att de vet vad de kan komma att vänta sig. Näcken trollbinder människorna med sin musik, har inga betänkligheter när det gäller att döda en människa men blir däremot försvagad av salt. Dessutom är Näcken rödhårig när hen rör sig på land som en vanlig människa, så när Jonas Bäckström dyker upp, med bred, fiskliknande mun och alldeles rödblond man vet pojkarna inte vad de ska tro. Det enda de vet är att han alltid finns i närheten när märkliga saker sker.

Samtidigt dyker Viggos och Alriks mamma upp och är så där glad och sprallig som hon kan vara på ett skönt sätt när hon är nykter och Viggo är överlycklig. Det är inte Alrik, för han är äldre och vet bättre än att lita på att mamma ska fortsätta vara sig själv. Inte blir det bättre av att deras mamma uppvaktas av den de misstänker är Näcken heller.

Sådant som är så självklart att en inte borde behöva påpeka det: bilderna, asså. Så snygga, skrämmande och stilistiska.


Bild lånad från förlaget

söndag 29 maj 2016

Den jag var - Meg Rosoff

Årets ALMA-pristagare heter Meg Rosoff och i motiveringen står bland annat att böckerna talar till både känsla och intellekt. Som jag håller med och som jag älskar en författare som tar sin unga läsare på allvar. Det gör Rosoff.

Jag uppfattar först inte att huvudpersonen, berättarjaget, heter Hilary, men han är i alla fall en han och när romanen inleds blir han avsläppt på gårdsplanen till internatskolan Sankt Oswalds. Läsaren förstår att han har avverkat några skolor och berättelserna om hur och varför han har blivit utkastad varierar något. Fadern förklarar bistert att han inte kommer att få många fler chanser och relationen mellan familjemedlemmarna är, om en vill försköna lite, i bästa fall frostig.

Berättaren är ute på en av skolans obligatoriska excersiser, långa löpträningar i saltmättad kustluft, när han plötsligt sätter sig ner nära en gisten stuga som sett sina bättre dagar. Det ser inte ut som om någon bor där, men så uppenbarar sig en tanig pojke som undrar vad han gör där och Hilary och Finn påbörjar en trevande vänskap som innebär att skolans regler måste brytas och alla träffar måste ske under största möjliga diskretion. Till saken hör att Finn inte existerar i några register och kan därför bo ensam trots att han bara är sexton år.

Konfliktupptrappningen är snygg och läsaren hålls på halster, så när stormen bryter ut blir vädret bara en spegling av att hemligheten hotas och avslöjandet närmar sig. Hilarys namn spelar en stor roll och berättarjaget, som redan från början talar om att han är ungefär ett sekel gammal, berättar sin historia om pojken han en gång var. Det är snyggt. Riktigt snyggt.

Bok och bild från förlaget.

Kraften - Siri Pettersen

Så var den äntligen här, den tredje och avslutande delen i trilogin om Korpringarna - Kraften. Hirka måste göra sitt livs svåraste resa, både geografiskt och i själva livet, när hon beträder den tredje världen in till de likfödda. Återigen finner hon att hon inte hör till, att hon fortfarande är annorlunda och återigen tar hon strid för de svaga och utsatta i samhället. Det är en inställning som inte är särskilt välfungerande hos de likfödda, men tanken gror inom henne att samla en egen armé för att förhindra att folken i de olika världarna utplånar varandra. Ett annat uppdrag är att återuppväcka kraften som så många saknar, men om den kommer i orätta händer kommer maktbalansen mellan olika folk att ändras och det ligger i mångas intresse att det inte sker. Samtidigt har hon också Rime i tankarna, han som har en korpnäbb i sin hals och som därmed är i Hirkas faders våld.

För att genomdriva sin plan måste hon börja med det svåraste, att skaffa sig kunskap och visa sig duglig, men också att förlåta personer som hon intensivt hatar. Kraften, denna mytiska tankningsstation, måste tillhöra alla eller ingen.

Det är oerhört välskrivet och jag älskar den unga hjältinnan! Hon är stark, kan fela, vill gott och vill framför allt mycket. Allt går inte hennes väg, men hon är klok och tjenare vad hon inte nöjer sig. Någon recensent skrev någon gång att det här är en klassiker i vardande och som jag hoppas att den spådomen kommer att slå in.

Bild lånad av förlaget.

fredag 27 maj 2016

Hustrun - Meg Wolitzer

På ett plan på väg till Finland sitter Joan tillsammans med sin make, den framgångsrike författaren Joe Castleman, som nu ska få ett fint pris för sitt författarskap. Det slår henne plötsligt att hon måste lämna honom och att hon ska säga det åt honom så snart de har landat. Maken märker att det är något som gnager henne, men ber henne vänta tills efter prisutdelningen, vilket hon också gör.

Sedan får läsaren följa Joan i återblickar, från den dagen hon träffar den redan gifte Joseph när han undervisar i litteratur vid Smiths, till deras flytt till mer bohemiska kvarter innan de tar plats i de stora salongerna i samband med att framgångarna kan skördas. Författarskapet är speciellt, det framgår tidigt och framför allt lever Joe för sina böcker. Han negligerar sina barn och håller Joan högt som hustru, dock inte som älskarinna. Att det finns kvinnor vid sidan om är hon väl medveten om och för det mesta går det bra, men ibland inte.

Namnen på karaktärerna, Joan och Joe, har naturligtvis en symbolisk innebörd, för efter ett fyrtioårigt äktenskap är de nästan sammanvuxna och han vill ha henne med sig överallt, vill att hon ska memorera saker och är närmast beroende av henne emellanåt.

Svärtan i den här boken, som i alla recensioner naturligtvis måste nämna kulturmannen, är den stora behållningen. Iakttagelserna av upphöjda män i grupp som gärna citerar sig själva är både roliga och bitande. Berättelsens upplösning är på sätt och vis överraskande och jag antar att det här är bra, men just nu känner jag mig ljum. Kanske är det ja-just-det-ja-jag-är-ju-lärare-och-det-är-maj, för jag läser, uppskattar och glömmer just nu, men klart läsvärd!

Bild lånad från förlaget.

måndag 23 maj 2016

Hustrun - A.S.A. Harrison

Det här blev en sådan där märklig läshistoria: vi bestämde i bokklubben att vi skulle läsa Hustrun av Meg Wolitzer så jag satta igång att söka efter den. Då snubblade jag över den här, Hustrun, fast av A.S.A. Harrison. Den lät också bra, så då läste jag den först.

Hustrun handlar om Jodi och Todd, vilka kommer till tals i vartannat kapitel och som berättar sina versioner av hur det är att leva i ett mångårigt förhållande tillsammans med den andre. Todd behöver bekräftelse och Jodi låter honom få det från andra kvinnor, underförstått att det sköts snyggt. De har det ändå riktigt trevligt tillsammans och är måna om middagar, promenader och att berätta för varandra om hur dagen har varit. Den regelrätta passionen som tydligt fanns där i början av förhållandet har mattats av och en brännande punkt är bland annat att Todd har friat flera gånger under deras första tid tillsammans, men Jodi svarade aldrig ja.

När äktenskapet börjar knaka går det upp för Jodi att hon inte har någonting kvar om Todd bestämmer sig för att lämna henne, just eftersom de aldrig gifte sig. Hon har aldrig varit rädd för att han verkligen ska lämna henne, men när den mycket unga Natasha plötsligt finns med i bilden och är redo att ge Todd allt han behöver, måste Jodi skrida till handling och det finns egentligen ingen gräns som hon inte är redo att korsa.

Hustrun är en riktigt intressant berättelse, men jag läste en sådan träffande beskrivning av den som löd ungefär så här: "jag kunde knappt lägga den ifrån mig, men skulle samtidigt aldrig rekommendera den åt mina vänner". Lite så är det, men jag rekommenderar den ändå. Det är någonting med psykologin och funktionerna i människans hjärna som lockar mig i den här boken.

Förlåtelsen - Hanne Vibeke Holst

Danskättade Helena är chef för Berlinoperan och står dessutom i fokus för ett prestigefullt pris för demokratiska insatser. Vid uppförandet av en av Mozarts storverk avslutades tillställningen med att visa religiösa figurers huvuden uppsatta på pålar. Det är ingen som höjer rösterna för att Neptunus, Jesus och Buddha finns uppsatta, men profeten Mohammeds halshuggna lekamen rör upp känslor och debatten är hård. Helena driver den svåra frågan med yttrandefrihetens nödvändighet, men samtidigt med fokus på svårigheten: bara för att någon har rätt att uttrycka en åsikt finns det ingen nödvändighet att säga allting.

När Helenas dotter Sofie anländer för att närvara vid ceremonin har hon sin pojkvän med sig, Khaled, och det står snart klart att han är muslim och vägrar dessutom släppa den ryggsäck han hela tiden går omkring och bär på. Helena får kämpa mot sina egna fördomar, för det är precis det hon vet att hon har när hon genast gör associerar en muslim med en ryggsäck som verkar värdefull.

Ceremonin förlöper utan konflikter, men debatten får bränsle av att frågan om yttrandefriheten väcks igen, mycket på grund av det terrorhot som har riktats mot staden Berlin. Dessutom äger prisutdelningen rum den 11 september, 2011, alltså tio år efter attacken mot World Trade Center. När Helena åker från sitt kontor tillsammans med Sofie och Khaled kommer han på att han har glömt sin ryggsäck på hennes kontor och ber att de ska åka tillbaka och hämta den. Väl tillbaka öppnar Khaled sin ryggsäck och tar Helena som gisslan.

Här byter romanen karaktär och läsaren får följa Helenas farföräldrar, prästparet i Danmark, som under brinnande världskrig räddar judar och andra utsatta undan nazisternas hårdföra politik. Små minnesfragment läggs fram som ett pussel och en släkthistoria växer fram. Så småningom ska livstrådarna vävas ihop och det blir tydligt att barnen i världen är dömda att upprepa både sina föräldrars misstag och framgångar. Lite grann blir det som två böcker i en, men jag gillar det. Det är underhållande, spännande och gripande med driv i berättandet - samtidigt som jag tycker att det blir lite kort. Jag vill veta mer om familjerna och få Helenas historia mer utbroderad - för i nuläget är det som om det är till sjuttiofem procent klart i båda historierna. Förlåtelsen är dock, som tema, ständigt aktuell.

Framför allt är det överraskande och det är alltid ett intressant berättargrepp, till och med modigt skulle jag säga. Klart läsvärd!

fredag 13 maj 2016

Konsten att ha sjukt låga förväntningar - Åsa Asptjärn

Alltså, bara titeln på den här boken... Hela härligheten är faktiskt samman- och innefattad i titeln på boken, med den skillnaden att läsaren kan ha sjukt höga förväntningar och ändå bli grundligt tillfredsställd.

Möt Emmanuel Kent Sjögren; killen, vilsenheten, de sjuka situationerna han hamnar i. Han är ohjälpligt ihopparad med Tore som med gummistövlar, rött hår (för side-kicks har ofta rött hår) och en ohjälpligt världsfrånvänd livssyn. Och ja, Emmanuel Kant är en skön parallell till Immanuel Kant - då har vi avhandlat det.

Att vara femton år och aldrig kysst någon, att ha en lesbisk syster som är ihop med en överjordiskt vacker tjej och att bli galet intresserad av den nya tjejen i klassen är i Emmanuels fall dömt att leda till evig plåga och förödmjukelse. När Tore inte kommer till skolan en dag blir Emmanuel lättad, för då får han sin chans att bli sin egen, den där personen som inte är den andra hälften av någonting apart och världen öppnar sig. Tjejen han är intresserad av följer med hem och som den tonåring han är har han ingen aaaaaning om vad som egentligen pågår.

Det går inte att på ett rättvisande sätt återge handlingen i den här boken eller att på annat sätt förmedla känslan de hysteriskt roliga resonemang Emmanuel för men några nyckelord är: tyskundervisning, kyss på fyllan, dödsfall, kondomer på fönsterblecket, att outa sin syster, att ha på sig tidigare nämnda systers lesbiskt kontroversiella t-shirt på skolan och att bli sams med sin femtonåriga själsfrände - då börjar vi närma oss.

Uppföljaren till den här boken, Manifest för hopplösa, blev vald till Piteå läser och jag applåderar beslutet, för alla borde läsa sådana här bra böcker.

Bild lånad av förlaget.

torsdag 5 maj 2016

Stora små lögner - Liane Moriarty

Ibland tänker jag efter att ha läst någonting riktigt bra, att det kommer att dröja innan jag får läsa någonting lika bra igen. Det här är en sådan gång. Du vet det där ögonblicket när en pusselbit presenteras och håret ställer sig upp på armarna - det händer för mig i den här boken. Jag såg det inte komma och det är inte ofta jag upplever den känslan nu för tiden.

Första delen av boken: en massa olika människor kommer till tals, som om de sitter i förhör. Det är tydligt att ett brott har begåtts. Någon kan vara död. En föräldrakväll på en liten skola, där alla känner alla (ibland nog så väl), verkar ha urartat och det är svårt att förstå vilka konflikter som kan ha släppt loss en sådan vrede.

Sedan presenteras de, huvudpersonerna, och jag faller för dem allihop, ögonblickligen och utan möjlighet att värja mig: Madeleine - hon som pratar lite för mycket och som blir så provocerad av att andra föräldrar verkar vilja upprätta namnlistor så snart en konflikt lösgör sig ur skuggorna. Celeste - den överjordiskt vackra kvinnan som blir påmind om sin skönhet så ofta att hon försöker intala sig att hon nog borde känna sig tacksam. Jane - den unga kvinnan som alltid tuggar tuggummi och med en son som är lika gammal som Madeleines dotter och Celestes tvillingar.

De här tre kvinnorna är så fantastiskt gestaltade att hälften vore nog. Jag stör ihjäl mig på Madeleine eftersom hon är så där lite gåpåig, men älskar henne i nästa stund eftersom hon engagerar sig så helhjärtat i den unga Jane som i sin tur behöver all hjälp hon kan få. Madeleines dotter från ett tidigare äktenskap tyr sig mer och mer till den far som övergav Madeleine strax efter födseln, vilket är ett dråpslag för hennes självkänsla. När hon hatar sin exman så gör jag också det, för livet är hårt och orättvist och sedan dör man.

När Celeste berättar om sina hemligheter hinner jag i ena stunden sucka, för hallå! En misshandlad kvinna som väljer att stanna kvar hos sin lynnige man... Gäsp. Men nej! Jag har aldrig läst om en mer fascinerande karaktär som ömsom slår tillbaka och skäms och som ömsom älskar och föraktar.

Sedan är det Jane. Alla förstår att hon döljer någonting och hon är så ovan vid att ha vänner som uppriktigt bryr sig om henne att det gör ont. När sonen Ziggy blir anklagad för att ha tagit stryptag om en liten flickas hals börjar hon titta snett på sin son och undra över hur mycket av hans far som finns i honom.

Huvuddelen av den här berättelsen utspelar sig på en liten ort där de flesta konflikter bara är banala och alldeles, alldeles vanliga, så det är svårt att se vad det kan vara som har gjort att en festkväll för en hop föräldrar har resulterat i att någon bragts om livet. Jag hinner tänka att det är Madeleine, nej, Celeste, nej Jane, eller den där Renata. Kanske Tom? De tre kvinnorna står i centrum och där emellan presenteras - oftast hysteriskt roliga - vittnesmål om hur olika personer har tolkat händelser och scener på olika sätt. Sedan kommer det där ögonblicket när en pusselbit presenteras och håret ställer sig upp på armarna - för jag såg det inte komma.

Alltså - skitbra bok, absolut lika fängslande som Öppnas i händelse av min död, men i övrigt ännu bättre.

Bok och bild från förlaget.


torsdag 21 april 2016

Det är något som inte stämmer - Martina Haag

Om min man skulle lämna mig tror jag att jag mestadels skulle bli arg. Må vara att han skulle lämna mig, för jag kan bli rätt less mig själv ibland, men om skilsmässan var ett faktum - vilket skulle innebära att jag bara har tillgång till barnen halva tiden av deras uppväxt - så vore det spiken i min bitterhetskista. Vill man så pröva på den ångesten är det här en bok att läsa. Det här är bra. Sorgligt och ångestframkallande, men bra.

Petra får känslan av att det är något som inte stämmer när hon hittar en ljusstake vid sängen i familjens sommarhus och inte ens när maken Anders säger att det hade varit strömavbrott kan hon släppa den gnagande tanken att ett levande ljus i ett sovrum måste innebära något annat. Trots att hon frågar, vid upprepade tillfällen, om han har träffat någon annan så blir svaret obönhörligt nej. När erkännandet sent om sider kommer går det bara en kort tid innan hon upptäcker att hans lögner bara fortsätter, eftersom otroheten har pågått under en mycket längre tid än vad han ger sken av.

Det jag gillar med den här boken är att det inte blir en massa vältrande i hur barnen mår eller hur omgivningen reagerar, för egentligen handlar det här om Petra. Hon kan inte sova, kan inte äta, kan inte lämna tanken på den man som hon så stensäkert trott på och förväntat sig få bli gammal tillsammans med.

När Petra bestämmer sig för att bli stugvärd uppe i Norrbotten, i en så enslig stuga att inte ens någon som verkligen ville dig illa skulle idas komma upp, blir det startskottet för att själen ska få hela och hon behöver pröva på att vara riktigt ensam för att förstå att hon kommer att överleva att hon är ensam. Det är fint.

Om jag fick peta i den här berättelsen så skulle jag stryka åtminstone två delar, för det är så mycket som är så fint i det lilla. När det sticker iväg och spretar blir jag irriterad och tänker att "om jag ville ha sådan där Haagskt gullig tuggummibubbel så hade jag hellre läst den där andra." Här är det 90% smärta, 7% skön humor och 3% ånejnubörjarhonskrivasomomdethärvoreenstorstadskrönikaigen. Det där sista hade jag klarat mig utan.

En viss del av behållningen i den boken är naturligtvis att sitta och tänka på hur mycket Martina Haag har skrivit in av sitt eget liv. Maken Anders som är (nu kommer jag inte ihåg vad han heter, den där skäggige som ser ut som en pojke som aldrig vuxit upp) tv-kändis och gör tv-program med Klara Boman (som ju är Lotta Lundgren). En viss del av behållningen alltså, men romanen klarar sig samtidigt alldeles utmärkt på egen hand.

Läsvärt? Absolut. Bild lånad av förlaget.

torsdag 31 mars 2016

Zombiefeber - Kristina Ohlsson

"När en författare tar sina unga läsare på allvar står tiden stilla." Gammalt djungelordspråk? Ja, eller ett helt adekvat utlåtande om Kristina Ohlsson och den nya boken Zombiefeber. Shit, vad bra. Min snart tolvåring läste texten på baksidan och sedan slogs vi om att få läsa den här boken. Jag vann...

I Eldsala är tiden ur led. Det är alldeles för varmt och över allt svärmar getingar, till och med på natten. Herbert (som är lika gammal som min son - vilket inte gör läsningen mindre intressant) bor hos sin farfar, men farfar börjar bli gammal och trött. Ibland glömmer han saker och han har haft en hjärnblödning, vilket gör att folk från kommunen vill att Herbert ska flytta till en annan familj. Det vill inte Herbert, så han har gjort upp en plan tillsammans med sin bästa vän Sally. Om någon kommer och försöker flytta på Herbert så ska de rymma tillsammans och de har hittat det perfekta stället: den gamla kvarnen. Därför finns det en packad ryggsäck om de behöver bege sig av i en hast.

Det är bra att ha en färdigpackad ryggsäck med förnödenheter, särskilt om det bryter ut en zombiefeber i staden där du bor. Samtidigt flyttar en främling in på pensionatet som Herberts farfar driver och det är någonting mystiskt med honom. Det finns inte en vuxen i världen som skulle komma på tanken att tro på att zombier existerar i verkligheten, förutom den nyanlände främlingen och det visar sig att barnen och den mystiske mannen kan ha stort hjälp av varandra.

Så spännande! Trots att det inte är mycket blod och trots att de personer som drabbats av zombiefebern inte är riktigt som de zombier som (i alla fall) jag är van vid så är det vardagsrealistiskt på en nivå som tar sin läsare på allvar. Hotet om tvångsomhändertagande av Herbert blandas upp med historier om zombiefebrar som tidigare brutit ut i Sydamerika, vilket gör att om den ena berättelsen går lite i stå så driver den andra historien vidare. Lysande, säger jag!

Bok och bild från förlaget.

söndag 6 mars 2016

Djupa Ro - Lisa Bjärbo

Vill du fulgråta en stund för att sedan fnissa till så att det flyger ut lite snor? Då ska du läsa Djupa Ro. Vilken berättare hon är, Lisa Bjärbo, och som jag har efterfrågat böcker för unga vuxna!

Här möter vi fyra tjugoåringar som reser hem till den lilla orten Ingelstad, men det är det sorgligaste av alla skäl som återförenar dem. Tidigare var de fem, men när Jonathan hittas död, drunknad, vid badplatsen Djupa Ro, återvänder vännerna för att närvara vid hans begravning. Paula pluggar i Uppsala, Tove har varit i Thailand och Ludde och David har rensat fisk i Norge. Med David som berättarjag kryper sorgen tätt intill läsaren, med hjärtat som kniper och magen som knyter sig. Tankarna, ibland direkt riktade till den döde Jonatan, gör att läsaren bär sorgens alla faser som vore de ens egna. Först sörjer vännerna, men kan göra det tillsammans, och Ludde kan till och med dra ett välriktat skämt som gör att den tunga stämningen kan lätta för ett ögonblick. Sedan kommer tvivlen: varför badade han ensam så sent på kvällen, på ett ställe där han inte brukade bada? Och varför fanns det spår av alkohol i hans blod - han som aldrig drack?

Jag vet inte om det är läge för en spoileralert, så om du inte vill läsa in något mellan raderna bör du sluta läsa här. Okej? Beredd? Samtidigt är det en berättelse om ett litet samhälle där alla känner alla, om en förälders värsta mardröm att barnet ska råka illa ut, om att ha känslor för en människa som inte är tillgänglig och den ständiga frågan om en skulle ha märkt något, sett tecknen eller kanske frågat mer ihärdigt.

Det här är så fantastiskt vackert, trots att det är 250 sidor fyllda av sorgbearbetning. Ovanligt, men mycket läsvärt. Jag applåderar att huvudpersonerna får vara tjugo år, eftersom den tiden - den mellan gymnasieåldern och det där riktiga vuxenlivet - inte skildras tillräckligt ofta i litteraturen. Bild lånad av förlaget.

lördag 5 mars 2016

Omänniskor - N. Johansson och K. Svenson (vågade man inte skriva Kringlan eller?)

Först tänkte jag skriva "Shit vad bra!" och sedan slog det mig, att var det inte någon typ av "skandal" som gjorde att jag reagerade på den här titeln? Och jo då, det var det ju. Nanna Johansson har skrivit den här boken tillsammans med K. Svensson - alltså Kringlan - som hamnade i hetluften när han tappade huvudet, satte skägget i brevlådan, fick ett paraply i arslet och bestämde sig för att ändå fälla ut det...

Men ändå, shit vad bra. Mitt trettiosjuåriga jag önskar lite mera klös i berättandet, men mitt trettiosjuåriga jag som är gymnasielärare med en självpåtagen mission att få tonårspojkar att läsa, jublar. För det ÄR bra, det ÄR spännande och framför allt - det är driv i berättandet så att det mer handlar om att föra historien vidare hellre än att göra miljöbeskrivningar (för många sjuttonåringar ser ingen mening med beskrivningar, de gillar mer slagkraftiga dialoger).

Omänniskor var det alltså, i det här fallet till synes vanligt folk som kan anta djurhamn eller byta skepnad till ett visst djur. Jag stör ihjäl mig på protagonisten Sigrid, i alla fall till en början, för hon är ungefär lika rolig som färg som torkar. Totalt intetsägande och knappt omtyckt, ens av sin egen familj, presenteras hon undan för undan som den udda fågeln i sin familj, som den ensamma tjejen i skolan och som den underdåniga flickvännen till ärkesvinet Adrian. När Adrian svinar sig som mest känner Sigrid en märklig känsla i kroppen och attackerar i nästa stund sin pojkvän, men tuppar av och minns ingenting när hon vaknar upp. Adrian däremot är kroppsligt märkt av någon typ av djur och när Sigrid inser att hon på något sätt har smakat på hans blod - och att hon vill ha mer - påbörjas resan mot det okända. När hennes förvandling (till ett lodjur!) är ett faktum upptäcker hon att det finns fler därute och snart har hon fått kontakt med SOO: Svenska OmänniskoOrganisationen. Nya vänner presenterar sig i form av Viktor (kronhjort), Gordon (igelkott), Felicia (huggorm), Ebba (kattuggla) och Dianne (hare) och Sigrid är inte ensam längre. Tillsammans tar de sig an en varelse som sätter området i skräck.Tidningarna beskriver besten som ett vildsvin, men gruppen förstår att det rör sig om en omänniska - en som är lika farlig i sin mänskliga form som i sin djurhamn.

Visst finns det många ingredienser i det här hopkoket som påminner om Twilight (t.ex. stället i norra Italien som "civiliserar" omänniskorna, dvs. tar ifrån dem deras förmåga och det är en skön blandning av den spanska inkvisitionen och Volturi). Det finns också sådant som påminner om den-snart-ikoniska Cirkelntrilogin, med den intetsägande huvudpersonen som har krafter som sakta vaknar och som blir avgörande för överlevnaden - men jag gillar't. Jodåsåatt... nog blir det ett bra boktips av det här.

Bild lånad av förlaget.

Den som knyter sin hand - Annika Arslan Waltersson

 Det är inte den här bokens fel att det har gått så knackigt att läsa, utan felet är utan tvekan mitt eget. Det låter kanske som en dålig ursäkt: "Det är inte du, det är jag", men så är det. Efter de monstruösa rättningshögarna som jag har avrättat (?) har huvudet varit fullt. Jag har fått en överdos av skrivna ord och vet egentligen att bästa medicinen är att fylla på med andra typer av ord. Ord där det INTE står "eftersom att" och "även fast" och "förens/föräns" eller bara vanliga hederliga "spenderar" istället för tillbringar. 

Den som knyter sin hand är riktigt läsvärd, tack och lov! Temat är lika rafflande som aktuellt: våldets vara eller icke vara och i centrum står två, eller på sätt och vis tre, personer. Nina står tillsammans med väninnan Ylva inför uppstartandet av ett nytt parti som tydligt tar ställning för de goda värdena i samhället, Rättvisepartiet. En av huvudstadgarna är att partimedlemmarna är mot alla former av våld och i teorin låter hela partiprogrammet som tanken om en utopisk värld. Nina håller huvudet högt och talar från hjärtat - till dess hon åker taxi hem med chauffören Kim, som plötsligt bromsar in för att jaga ikapp tre rånare som gett sig på en tonåring. Med några välriktade sparkar och slag hjälper han den unge Kristoffer och de tre personerna är efter denna händelse på sätt och vis förbundna med varandra. Attraktionen Nina känner till Kim är på många sätt opassande, inte minst eftersom han på ett handgripligt sätt gjort det till sin livsgärning att hjälpa utsatta personer, även om det krävs våldsamma handlingar. Det är en inställning som talar direkt mot partiprogrammet hon så varmt förordar och inte blir det lättare när Kristoffers mamma visar sig vara reporter på Expressen. Storyn är för bra för att inte följa upp, men det ingen är beredd på är alla hemligheter som rörs upp i och med att det börjar nystas i samtligas förflutna. 

Det är någonting med mig och böcker som varvar nutid med det förflutna, för jag tycker alltid att det är de historiska återblickarna som är de mest spännande, och så även i den här boken. Kanske beror det på att det i dessa passager presenteras pusselbitar som får bilden av den nutida karaktären att gå ihop. En avgörande händelse när Nina är elva år, eller en händelse som får större konsekvenser än den trettonårige Kim någonsin kunnat föreställa sig. Det är snyggt berättat och slutet är lite som när Jan Guillou låter den återvändande Erik möta sin styvpappa i en sista drabbning. Frågan som läsaren ställs inför är: är all form av våld onödig? Eller finns det tillfällen när ont med ont skall fördrivas? Kan eld bara bekämpas med eld ibland? Boken gör klart att en idé kan låta klockren i teorin, medan den har svårare att överleva i praktiken. Med tanke på att detta är Annika Arslan Walterssons debutbok tycker jag att det är oerhört kompetent berättat och hoppas att det finns mer att ösa ur när det gäller den här källan. 

Bok och bild från förlaget

lördag 6 februari 2016

Främlingen - Diana Gabaldon

Främlingen är första delen i ett historiskt drama om Claire som genom en Stonehengeliknande stenformation reser genom tiden, från efterkrigstidens 1945 till de skotska högländerna 1743. Hon ställs inför problem som t.ex. kvinnans underställda plats i samhället, att hennes sjuksköterskefärdigheter kan ses som häxkraft och att hon vet vad som kommer att hända i framtiden eftersom historien finns nedtecknad i den framtid hon kommer från. 

Dessutom ställs hon inför andra dilemman: kärleken till den äkta make hon har i sitt liv under den tid hon föddes i och den spirande förälskelsen som uppstår mellan henne och en av klanledarna i sällskapet hon hamnar i. Eller slitningen att stanna kvar eller att försöka ta sig tillbaka. Serien innehåller några för många böcker för att jag ska orka till slutet, men första delarna har kommit ut som tv-serie, så det blir kanske att följa Claires öde i det formatet istället. 

Av det jag kan förstå blir det en del tidsresor under seriens gång och för en inbiten anglofil med dragning även åt det frankofila och övriga europeiska området kan det här säkert upplevas vara en fullträff. Det är spännande och roligt med en lagom blandning av sex och våld (vilket borde tilltala både en och två av mina närmaste läsarvänner). 

Bild lånad av förlaget och boken läst på Storytel.  

Kvinnan på tåget - Paula Hawkins

Det här var en annorlunda läsupplevelse som kanske inte riktigt är en fyra, men nära nog i alla fall. Huvudpersonen Rachel är ingen hjältinna som man ser upp till eller önskar vara, för hon är alkoholiserad, ljuger både för sig själv och för andra och lever ett liv som hon vet kan falla ihop när som helst. Hon bor på nåder hemma hos en inte särskilt nära bekant, åker iväg med pendeltåget varje morgon till ett jobb hon blivit kickad från för flera månader sedan och öppnar en flaska vin eller en burk gin och tonic ibland redan på morgonen. 

En av Rachels stora nöjen är att titta på husen som passerar utanför tågfönstret och det är främst ett par som fångar hennes intresse. Hon döper dem till namn hon tycker passar, ger dem intressanta yrken och komplexa personligheter. Dessutom är hon säker på att de är mycket lyckliga och älskar varandra över allt annat. Därför kommer det som en chock när hon en dag ser mannen i huset vara våldsam och någon dag senare ser hon kvinnan tillsammans med en annan man. När tidningen sedan rapporterar kvinnan försvunnen vill Rachel hjälpa till, men vem skulle lyssna på henne; en alkoholiserad fluktare som har svårt att hålla isär sina egna tankar? Inte blir det lättare när paret som är föremål för utredningen bor bara några hus från Rachels ex-make och som Rachel ringer och trakasserar när hon är full. 

Berättelsen förmedlas genom tre olika kvinnors syn på händelseförloppet som följer: Rachel (Kvinnan på tåget), Anna (ex-makens nya fru) och Meghan (kvinnan som försvinner). Upplösningen är oväntad och ingenting är som det verkar.

Bild lånad av förlaget  och boken läst på Storytel

söndag 24 januari 2016

Ljuset vi inte ser - Anthony Doerr

Jag har precis satt fem stjärnor av fem möjliga på Goodreads, men vet inte om jag kan säga något om den här boken. Kanske är det bästa betyget att jag är lite mållös. Läsaromdömena är inte ensidigt positiva och likadant var det på bokcirkelmiddagen igår, men jag vet inte vad det är med mig. Jag har lättare att bortse från sådant som skulle ha stört mig förr och i den här romanen finns det några sådana starka scener att allt annat förbleknar i jämförelse.

Marie-Laure bor tillsammans med sin pappa i det ockuperade Paris i början av 1940-talet. Han arbetar med låskonstruktioner på ett museum och är ansvarig för nycklarna till alla dörrar. En dörr öppnas dock aldrig, eftersom den gömmer en fruktansvärd skatt. Den blinda Marie-Laure hör talas om den, en ädelsten som sägs både välsigna och förbanna den som bär den, och frågar sin pappa vad han tycker. Han tycker dock mest om sin dotter och hennes säkerhet är hans livskall, vilket inte är lätt under brinnande världskrig. Han har byggt en miniatyrstad av deras kvarter, så att hans blinda dotter kan memorera kartan och på så sätt röra sig ute i någon mån. Tyskarna förstärker sin position och snart blir situationen i Paris ohållbar så Marie-Laure och hennes pappa flyr. Med sig i ryggsäcken har han ett hemligt paket som hon inte kommer att bli varse förrän långt senare och som kommer att förändra inte bara hennes livsöde. Destinationen är Saint-Malo där faderns farbror, den sedan första världskriget sargade vetenskapsmannen som inte har lämnat sitt hus på tjugo år.

Samtidigt, i Tyskland, presenteras läsaren för Walter som tillsammans med sin lillasyster Jutta bor på ett barnhem under miserabla förhållanden. Den snälla föreståndarinnan gör sitt bästa för att ge alla barnen ett drägligt liv, men de hotas alla av kapprustningen och den hårda värvningsmaskinen som tyska armén utför. Walter visar sig vara ett tekniskt geni - som av en händelse har lyckats få in en fransk vetenskapsmans radiosända program på sin radio - och blir en viktig tillgång till kriget. Under sin träning i Hitlers armé ser vad människan är kapabel till undrar han mycket över sin plats i det hela, men måste - som så många andra - blunda för att inte gå under. Sedan tas han ut i kriget för att leta reda på radiosändare och förgöra dem, vilket gör att lastbilen han åker med en dag tar sikte på Saint-Malo. På gatan utanför huset där han misstänker att en radiosändare finns kliver en dag en ung och vacker flicka ut. Han förstår snart att hon är blind, men han känner att han måste lära känna henne.

När jag läste baksidestexten på den här boken trodde jag mig veta ungefär hur berättelsen skulle lyda, men det är någonting jag fick ta tillbaka under hela läsningen. Ingenting blir som man tror och det är en av många storheter med den här boken. En annan är att det återigen är en påminnelse om det vi aldrig får glömma: både mänskligheten och omänskligheten, det godas kamp mot det onda och att alla frågor faktiskt inte har ett svar.

Känslan efter att ha läst ut den här boken var: "Vilken av de andra av mina topp-tio-böcker ska jag peta ner så att den här får plats?" Så bra är den.

Bild lånad av förlaget.


lördag 23 januari 2016

Sjuka själar - Kristina Ohlsson

Vi lever, andas och läser Kristina Ohlsson i det här hemmet denna karga vinter. Sonen läser Glasbarnen och de två uppföljarna, medan jag läser den här. När sonen har legat uppe och tjuvläst till sent in på natten (jag vet, visst är det en vacker bild) och sedan skrämt ropar "mamma" kan jag inte låta bli att retas med honom Det är härligt att han blir så rädd av att läsa och att han samtidigt gör det med ett leende. För vi vet ju det, där vi ligger trygga och varma i våra sängar, att det där onda som beskrivs både på och mellan raderna, inte hotar oss. Inte egentligen.

Men sedan var det min tur. Jag läste den här, Sjuka själar, och ja, då var det verkligen min tur. Jag ville också ropa på någon när det blev för spännande, men ingen annan var hemma. Så. Otroligt. Dumt. Kära hjärtanes vad hjärtat pickade. De klassiska ingredienserna med föremål som plötsligt står på ett annat ställe än tidigare, ljud i vinden, andetag bakom dig trots att du är ensam i rummet - allt finns med.

I centrum står Lukas, som dagen innan studenten försvann och var borta tre veckor innan han hittades, svårt sargad, märkt för livet och med en minneslucka som vissa anser vara lite för läglig. Andra menar att han hade tur eftersom han kom tillbaka, men själv har han svårt att se det så. Innan Lukas hade det inträffat två andra, liknande försvinnanden, men de personerna kom inte tillbaka och gärningsmannen går fortfarande fri.

Tio år senare återvänder Lukas för första gången till Kristianstad, vilket är förenat med stor ångest och rädsla. I samma veva flyttar David och Anna tillbaka till samma stad. De har köpt den gamla prästgården som nu ska rustas upp innan bebisen kommer, men idyllen är kortvarig för redan samma dag som det unga paret flyttar in börjar märkliga saker hända. Det är som om allt det gamla vaknar till liv igen. Någonting är fruktansvärt fel i prästgården och Lukas vet att han måste försöka minnas.

Läsvärd? Absolut - men på egen risk!

Bok och bild från förlaget.

Makten - Naomi Alderman

Vad skulle hända om maktbalansen i världen förändrades? Män är generellt fysiskt starkare än kvinnor, vilket även sätter villkoren för hur...