lördag 19 juli 2008

Försoning - Ian McEwan

Är det en bra idé att läsa den här boken när du är utammad, utmattad och uttömd? Nej. Uppfyller jag kriterierna för samtliga nämnda? O ja. Men jag är glad ändå - fast jag är inte säker på att jag förstått romanen rätt.

Språket är fantastiskt och det är en sådan här gång man förstår vad tempo vill säga. Man läser långsamt, som för att man blir tvingad till det. Sedan går det fort, fort och man tycker att man fått flyt. Det är som om det sammanfaller med karaktärernas sinnesstämning, vilket jag återkommer till. Författarens förmåga att beskriva - människors inre tankar, upplevelser och missuppfattningar skildrade från olika synvinklar - och sedan ge handlingarna konsekvenser är geniala. Mitt i all text kan någonting gömmas mycket subtilt, säkerligen mycket medvetet, och därför tvingar jag mig själv att läsa långsamt och omsorgsfullt, för jag vill verkligen inte missa något.

Briony är tretton år och tror på kärleken i sin mest melodramatiska form. Hela hushållet, med en frånvarande far, en sjuklig mor och en syster med längtan bort, ger henne full uppmärksamhet och uppmuntrar de skrivarambitioner hon har. Idyllen förstörs dock när kusinen Lola våldtas och Briony pekar ut systern Cecilias nyvunne kärlek, tillika barndomskamrat, Robbie Turner.

Sedan får man följa dels Robbie i Andra Världskrigets Frankrike, dels Briony som just eftersträvar försoning. Det är här författaren leder tempot och när Briony har bråttom eller är exalterad, då går det undan. När hon funderar och ältar så går läsningen långsamt, långsamt. Samma sak händer när Robbie vandrar vägarna genom ett sönderbombat landskap: han ältar och vrider och vänder på detaljer, och tempot skruvas ner. När han blir förbannad och tänker att det inte finns någon förlåtelse för vad Briony gjort honom går det snabbt, likaså när han flyr undan RAF:s bomber. Genialiskt.

Men sedan händer något nytt. Sista delen av romanen skrivs i jag-form och det är Briony som är berättaren. Tidigare när man följt henne har det varit i tredjeperson. Författarambitionerna hon hyst som barn sitter i och det berättas att hon skriver sådant hon upplevt. När hon skriver ner vad som hände när livet vändes upp och ner för trojkan Briony, Robbbie och Cecilia blir det hennes första roman som hon försöker ge ut, men blir refuserad. Detta är ett led i att söka försoning för det brott hon begått.

Det som förvirrar mig är att författaren i slutet låter Briony retas med läsaren. Bara hon vet vad som egentligen hände. Kanske fick Cee och Robbie varandra, kanske är det bara ett lyckligt slut hon hittat på. Hon berättar rent att det var först i denna sista version som det älskande paret fick varandra. Försoning får hon dock inte - i alla fall inte på det sätt som hon skulle ha trott på när hon var tretton. Men som Robbie konstaterar under kriget: vem är egentligen oskyldig till något. Han hade inte dödat någon den dagen, men hur många hade han lämnat att dö?

Den här romanen ska absolut diskuteras, eftersom det finns så mycket att fundera över, mycket som är öppet för tolkning och annat som någon lagt märke till men som någon annan missat. Men det är bra. Nobelpris-bra tycker jag.

fredag 11 juli 2008

Sjöjungfrun - Camilla Läckberg

Kanske är det för att Fjällbacka framställs som ett litet samhälle, ett slags Agatha Christie-rum som är nästan slutet och därmed med ett begränsat antal misstänkta, som jag väljer att köpa innehållet. Hur mycket skit ryms i en så liten stad? I sina bästa stunder, som i Stenhuggaren och Tyskungen, tycker jag att det är riktigt bra, men i Sjöjungfrun och den som handlade om Fucking Tanumshede (Olycksfågeln?) blir det haltande. Innehållet är hemskt och jag blir mycket illa berörd där man får följa den psyksjuke pojkens tankar, men i polisarbetet och i hemmalivet är det så där.

Tre barndomsvänner som varit mycket populära under sin uppväxt delar en hemlighet som de inte talar om. Det har gått så långt att vissa av dem inte ens kommer ihåg om det verkligen hänt. Men någon är arg och vill hämnas och allt hotar att komma upp till ytan. Hotbrev och attacker mot familj där budskapet är " du förtjänar dem inte" är ganska läskigt.

Parallellt väntar Patrik och Erica barn, tvillingar, samtidigt som Ericas lillasyster också väntar barn. Mellberg, polischefen som är lika fyrkantig som Brios klosslåda, bestämmer sig för att gå ner till halvtid för att vara stark manlig förebild till, typ, lesbiska svärdotterns son. I framställningarna av detta blir det nästan lite jobbigt, för man har läst det förr: flosklerna om gravida mamman som får kommentarer; flosklerna vad hon svarar tillbaka; den trubbige och inkompetente chefen som alla har överseende med...

Om ett samhälle var så utsatt som detta och polisen är så pressad som här framställs, tror jag nog att motorn skulle skära för någon, förslagsvis Patrik, så att Mellberg antingen skulle explodera eller förvandlas till en våt fläck. Kanske sparar Läckberg det till nästa bok, för hennes roman slutar - återigen - med en cliffhanger som försäkrar om en uppföljare och barn är involverade så att man med säkerhet ska bry sig. Och visst kommer jag att läsa den, men jag hoppas att det är dags för en höjdare igen. (I och för sig måste kvaliteten få vara lite sviktande om man snittar med en bok per år.) Sedan har Läckberg även gjort det till en konst att dra ut på avslöjandet och att vänta in i det längsta med att ge läsaren hela bilden, vilket gör att man sitter uppe, trots att det är läggdags för länge sedan.

Men för att ta udden lite av vad jag hittills sagt, så visst är det bra. Sådär småokej där de läskigt bra skrämdelarna väger upp floskeltoppen. Är jag ändå hård mot henne då?

tisdag 8 juli 2008

Smuts - Katarina Wennstam

Advokaten Jonas anställs för att kommentera en rättegång där tre människor står åtalade för bl.a. trafficking och grovt koppleri. Han spelar med livet och familjen som insats, eftersom han själv är en trogen kund som köper sex och han är långt ifrån ensam. Han känner ångest, men kan inte låta bli, och försöker upprepade gånger förminska innebörden i det han faktiskt gör. Undrar om tjejerna i slutänden ändå inte innerst inne gör sitt jobb av fri vilja.

Samtidigt får man också följa Jonas dotter Emma, som kallas "kåtis" på skolan när hon bejakar sin sexualitet. Hennes sexualdrift får henne att känna sig smutsig och hon intalar sig att det hon känner måste vara onormalt.

Jonas fru Rebecca anar att någonting är fel, men blundar. På jobbet finns Maria som av en händelse får reda på hur det ligger till. Åklagaren i rättegången, själv kvinna, möter olika män i sin närhet som visar på både avståndstagande och bejakande av att utnyttja kvinnor som säljer sig.

Titeln Smuts visar på olika människors känsla av att ha gjort någonting smutsigt, någonting de inte vill ha med att göra, och det är en spännande roman med många infallsvinklar. Lite lösa trådar blir det och slutet lämnas öppet - för en fortsättning eller för att ge läsaren möjlighet att fantisera om olika möjliga slut, det vet jag inte, men romanen är en riktigt bladvändare som passar hängmattan.

måndag 7 juli 2008

Bitterfittan - Maria Sveland

Jag har vikt hundöron i min pocket på inte mindre än 14 olika ställen. Jag ville inte avbryta läsningen, men jag ville gå tillbaka sedan för att fundera och för att - som jag förvarnade min man om innan jag började - ha högläsning för honom. Högläsningen medförde att han satt i sängen och läste ett par sidor. Bra, kan tyckas, om det inte hade varit för att jag sprang runt och bytte blöja, la in rena kläder i garderober, lekte med treåringen och plockade ihop smutstvätt.

Bitterfittan som bok har drabbat mig. Jag är fast redan efter första sidan och hinner tänka tanken att hur ska jag kunna ta in allt hon säger och hinna reflektera över det? Huvudpersonen Sara reser till Tenerifa när januari och familjelivet blir henne övermäktigt och bokens upplägg är smart, eftersom semesterveckan ramar in hennes tankar och beslut, så när hon kommer hem igen är romanen slut och hon kommer till avslut. Eller början till förändring. Berättarjaget för nästan dialogliknande resonemang med Isadora i Erica Jongs Rädd att flyga, och även om jag inte är så bevandrad i feministisk litteratur får Maria Sveland fram tankar från hennes föregångare som hon agerar och reagerar utifrån och som därigenom blir tydliga även för mig.

"Det var ju inte så här det skulle bli" konstaterar Sara flera gånger, och alla har väl tänkt den tanken någon gång. Hur ska samhället kunna bli jämlikt när vi inte ens klarar av att vara det i våra förhållanden?

När en kvinna beter sig som en man blir hon uttittad och tillrättavisad. Olika föreställningar om vad som är rätt och hur man ska leva blir ett problem när ens inre protesterar och tycker att det är fel men när omvärlden inte håller med. "När glappet mellan dadrömmarna och verkligheten blir för stort, det är då man blir en bitterfitta" skriver Sveland på sid. 17.

Tonen är aldrig rabiat, men kritiken är osande och det tycker jag är fantastiskt bra gjort. Ett stycke som jag speciellt fastnade för är när hon beskriver festmiddagen:

Till exempel när det är fest och festens kvinnliga deltagare, mina medsystrar, springer fram och tillbaka och dukar fram maten och vinet och efterrätten och kaffet och spriten, medan männen lugnt sitter kvar runt bordet och diskuterar och dricker mer vin. Vem ska jag vara lojal med? Jag vill ju också sitta kvar och prata och skita i den förbannade disken. Jag vill att männen ska resa sig och göra sin del, så att mina smarta, roliga kvinnliga vänner också kan slå sig ner runt bordet. För det är svårt att föra någon längre intressant diskussion samtidigt som man springer med disk, hur intelligent man än är. Därför är männens samtal runt middagsbordet oftast mer spännande änd et ständigt avbrutna som pågår ute i köket. Och så sitter jag lite och springer lite och känner mig likförbannat som en könsförrädare. s.82

Det, om inget annat, borde alla oavsett generation känna igen sig i. Sedan tycker hon också att det är anmärkningsvärt att när mannen fyller år städar kvinnan, fixar tårta, handlar, städar och donar under hela kalaset. När hon själv fyller år städar hon, fixar tårta, handlar, städar och donar under hela kalaset. Varför är det så? Det och mycket annat frågar författarinnan sig och jag funderar över detsamma. Jag håller inte med om allt - för det finns lyckliga förhållanden och ett gifte är inte en rad icke-möten - men diskussionen måste föras upp.

lördag 5 juli 2008

Rymmaren - Thomas Bodström

Ett av de vanligaste tipsen för en person som vill bli författare är att skriva om sådant man känner till. Om man ser till Rymmaren som rör sig i kretsarna Rosenbad, Österåkeranstalten, en justitieministers arbete, arbetet en advokat på uppåtgående utför samt polisens arbete och bakbundenhet, kan man konstatera att Thomas Bodström har gjort just det.

I Rymmaren får man följa Susanne, fd åklagare som nu arbetar för polisen; Miro, fängelsekund som vill rymma och hämnas mordet på sin kusin; Mattias, en advokat på uppåtgående som måste få ändarna med småbarnsfamilj och karriär att gå ihop; Gerd Lundin, justitieminister under ständigt hot att behöva avgå.

Som kriminalroman, eller politisk thriller som Liza Marklund väljer att kalla den, fungerar den alldeles utmärkt där spänning och fakta fungerar bra ihop. Författaren flirtar lite med läsaren genom att hänvisa till sig själv, bl.a. när han pratar om före detta justitieministern som bara pratade om sina fyra barn och om fotboll. Kul. Men djupare än så blir det inte, vilket inte nödvändigtvis behöver vara någonting negativt.

Berättelsen avslutas på sätt och vis, men lämnar även dörren öppen för en fortsättning. Det tycker jag är smart gjort och rätt snyggt också. Kanske har jag lite överseende med Bodström också för att jag tycker att han är sympatisk och då tänker jag också att jag kanske varit lite hård mot andra, som Kallentoft, men skillnaden är att jag gärna skulle läsa Bodström igen.

Ragga som du shoppar - Lin Jansson

Rent generellt kanske du inte borde följa råd som någon ger dig på fyllan, men när det gäller det här, att ragga som du shoppar , är jag b...